De rödgröna måste stå upp för Gaza

Det är billigt politiskt dravel dâ konflikten inte kan lösas pga arabstaternas inblandning; läs de länder som vill förgöra Israel.

Vad har palestinierna gjort med alla hundratals miljarder som dom har erhållit i bistånd genom åren?
Arafats änka lär ju vara en av världens rikaste personer. Men resten av pengarna då?
Vapen våld och religiös extremism är ingen bra grund att utgå ifrån.

Under Gazakriget var vi många som kände stor fasa inför vad som skedde. Israels attacker föreföll monstruösa.
Nu är den politiska situationen så intrikat och invecklad beträffande Israel/Palestina att det är omöjligt att bara ta den ena partens parti.
Israel beter sig svinaktigt och rent kriminellt som fortsätter sin orättfärdiga bosättningspolitik.
Och Hamas och Fatah borde vid det här laget inse att enda vägen till politisk framgång är ett enande.
Av det som framkommit tycks enda möjligheten att kunna lösa upp den svåra Israel/Palestinakonflikten vara att stormakten USA sätter tumskruvar på Israel. Tyvärr tycks inte det vara möjligt. Obama som skulle kunna tänkas vilja agera som fredsmäklare har inte tillräckligt stort mandat hos det amerikanska folket. Det finns alltför stora lobbygrupper som stödjer Israels politik oavsett graden av orättfärdighet.

http://sydsvenskan.se/varlden/article552453/Har-ar-man-omogna---de-ser-i...

– De flesta barn har inte krigsrelaterade skador, säger Ghada Abu Nada.

Det vanligaste är problem med missbildningar och hjärnskador på grund av inavel.

– Familjerna gifter bort sina barn med nära släktingar för att behålla pengarna inom släkten, trots att de vet att barnen blir sjuka.

http://www.consang.net/index.php/Summary#Introduction

Palestinierna har tyvärr bundit ris åt egen rygg.
Ont skall med ont förgöras.

I slutet på oktober stod jag vid gränsövergången Keren Shalom och såg själv de vällastade lastbilarna köra in i Gaza med livsmedel och förnödenheter från UNRWA med hjälp av frivilliga israeler försedda med säkerhetsväst i ökenvärmen. Dessa frivilliga riskerade alltså sina liv (eftersom Hamas attackerat israeler i samband med transfereringen) för att förse Gazaborna med förnödenheter något som förmodligen aldrig inträffat tidigare i historien: att man riskerar sina liv för att förse fienden med förnödenheter.

Var femte till tionde minut från klockan åtta på morgonen till tre på eftermiddagen passerade en lastbil den israeliska gränsen och körde vidare in i Gaza. Hur kan detta kallas för en blockad?

(De som däremot upprätthåller en Blockad mot Gazaborna är Egypten - men jag har aldrig hört de röd-grön-bruna tala om arabländernas blockader....)

Den nya judiska lobbyorganisationen J- Street erbjuder ett nytt alternativ till AIPAC i USA. Deras Policychef har tjänstgjort som soldat i specialstyrkorna och känner till de militära realiteterna, företräder en israelvänlig men bosättarkritisk politik och är för en tvåstatslösning.
http://www.jstreet.org/about/about-us

Lyssna även på reportaget i Godmorgon Världen 3/1- 10
http://www.sr.se/sida/laddaner.aspx?ProgramID=438

Förvräng inte historiska fakta
Det första historiskt kända folket i Palestina var kananéerna som trängdes undan av filistéerna och hebréerna ca 2000 f Kr. Sedan härjade flera stormakter i Mellanöstern.
Efter att ha tillhört Osmanska riket i tre hundra år blev Palestina, efter första världskriget, deklarerat som en internationell zon under brittisk och fransk kontroll.
Efter första världskriget inrättade Nationernas Förbund ett mandatsystem.
Storbritannien sattes att förvalta Palestinamandatet, som omfattade Jordanien, Västbanken, Israel, Gazaremsan och västra delen av det som senare blev Irak. Britterna hade erövrat dessa områden under krigets slutfas. Inför erövringen hade britterna förhandlat med såväl judiska som arabiska företrädare från området, och lovat kommande självständighet i utbyte mot stöd i kampen mot det Ottomanska riket - turkarna.
1917 utlovades det judiska folket ett nationellt hem i Palestina genom Balfourdeklarationen.
1922 styckades Palestinamandatet av öster om Jordanfloden, varpå tre fjärdedelar kom att utgöra det arabiska Transjordanien.
Efter andra världskriget föreslog FN i sitt slutliga delningsförslag upprättandet av en judisk och en arabisk stat utöver Transjordanien.
Palestinierna planerade ett land grundat på demokratiska värderingar. Detta kan intygas av många palestinier som är israeliska medborgare och är representerade i Israels riksdag. I vilket arabland finns det israeler eller andra västerlänningar med i något styrorgan?
Arabvärlden var livrädd för ett demokratisk Palestina och inledde en skrämselpropaganda som gjorde att en del palestinier valde att lämna området 1948.

Självklart har palestinierna rätt till ett eget land, lika rätt som israelerna har.

Fortfarande måste vi tydligt klargöra ursprunget till denna rätt, FN; s beslut på 40-talet. Innan dess har palestinierna inte haft något eget land.

Varför fick inte palestinierna bilda ett land mellan 1948 och 1967? Vi vet väl att under dessa tjugo år ockuperades Gazaremsan av Egypten och Västbanken ockuperades av Jordanien, eller hur? Är det i själva verket så att Arabländerna var och är det största hotet mot bildandet av ett palestinskt land? Synd att Arafat, som i själva verket var en egyptisk busunge som skickades till släkt på Västbanken, blev inblandad. Han brydde sig inte alls om palestinierna. Palestiniernas pengar har ju hans fru ärvt…
Och av vilken anledning lever palestinierna i flyktingläger i olika arabländer? Kan de inte få högre status där precis som de får i Väst?

Och till slut, Istället för att sprida hat och missnöje skulle vi kunna komma med positiva, fredliga och konstruktiva idéer. Vi har väl aldrig bevittnat att en israel bränner ner andra länders flaggor eller att en israel dödar en annan israel pga. ideologiska skillnader? Inga judar kastar sten på svensk polis!

För ett demokratiskt Palestina och för en fredlig värld!

Läs http://www.sapereaude.se/plo.html
DEN PALESTINSKA NATIONELLA STADGAN
(PLO:s STADGA)

Det Palestinska Nationella Rådets beslut

Den 1-17 juli 1968

Artikel 1: Palestina är det arabiska palestinska folkets hemland; det är en odelbar beståndsdel av det arabiska hemlandet, och det palestinska folket är en integrerad del av den arabiska nationen.

Artikel 2: Palestina är, med de gränser det hade under det brittiska mandatet, en odelbar territoriell enhet.

Artikel 3: Det palestinska arabiska folket innehar den juridiska rätten till sitt hemland och har rätten att bestämma sitt öde efter att ha uppnått befrielsen av sitt land i enlighet med deras önskemål och helt och hållet i överensstämmelse med sin egen vilja.
Artikel 4: Den palestinska identiteten är en genuin, väsentlig och inneboende egenskap; den överförs från föräldrar till barn. Den zionistiska ockupationen och skingrandet av det palestinska arabiska folket, genom de katastrofer som drabbade dem, medför inte att de förlorar sin palestinska identitet och sitt medlemskap i den palestinska gemenskapen, inte heller förnekar de dem.

Artikel 5: Palestinierna är de arabiska landsmän som till 1947 normalt var bosatta i Palestina oavsett om de senare blev fördrivna därifrån eller stannade kvar. Var och en som därefter har fötts av en palestinsk fader – antingen i Palestina eller utanför – är också en palestinier.

Artikel 6: De judar som normalt var bosatta i Palestina före början av den zionistiska invasionen kommer att anses som palestinier.

Artikel 7: Att det finns en palestinska gemenskap och att denna har materiell, andlig och historisk förbindelse med Palestina är oomtvistade faktum. Det är en nationell plikt att uppfostra individuella palestinier på ett revolutionärt sätt. Alla medel för information och utbildning måste användas för att palestiniern ska lära känna sitt land på det mest djupgående sätt, både andligt och materiellt, som är möjligt. Han måste vara beredd på den väpnade kampen och vara redo att offra sin förmögenhet och sitt liv så att hans hemland kan vinnas tillbaka och för att uppnå dess befrielse.

Artikel 8: Den fas i sin historia som det palestinska folket nu genomlever är den nationella (watani) kampen för Palestinas befrielse. Konflikterna mellan de palestinska nationella styrkorna är alltså sekundära, och borde avslutas till förmån för den grundläggande konflikten som föreligger mellan zionismens och imperialismens styrkor å ena sidan och de palestiska arabiska folken å den andra. På denna grunden konstituerar de palestinska massorna - såväl deras organisationer som individerna, oavsett om de bor i sitt nationella hemland eller i diasporan (mahajir), en nationell front som arbetar för återvinnandet av Palestina och för dess befrielse genom väpnad kamp.

Artikel 9: Väpnad kamp är det enda sättet att befria Palestina. Detta är den övergripande strategin, inte endast en taktisk fas. Det palestinska arabiska folket försäkrar bestämt sin absoluta beslutsamhet och fasta föresats att fortsätta den väpnade kampen och arbeta för en väpnad folkrevolution så att deras land befrias och så att de kan återvända dit. De gör också anspråk på sin rätt till ett normalt liv i Palestina och på att utöva sin rätt till självbestämmande och på sin suveränitet över det.

Artikel 10: Kommandoräder utgör kärnan i det palestinska folkliga befrielsekriget. Det kräver att det eskaleras och utvidgas samt mobiliseringen av alla de palestinska folkliga och utbildningsmässiga strävandena och att de organiseras och engageras i den väpnade palestinska revolutionen. Det kräver också att enighet uppnås för den nationella (watani) kampen bland olika grupperingar inom det palestinska folket, och mellan det palestinska folket och de arabiska massorna, så att revolutionens fortgång, dess utvidgning och seger garanteras.

Artikel 11: Palestinierna skall ha tre motton: nationell (wataniyya) enighet, nationell (qawmiyya) mobilisering och befrielse.

Artikel 12: Det palestinska folket tror på arabisk enighet. För att kunna bidra med sin del i genomförandet av detta mål, måste de dock i den nuvarande fasen av sin kamp, slå vakt om sin palestinska identitet och utveckla sitt medvetande om denna identitet, och motsätta sig varje plan som kan upplösa eller försvaga den.

osv osv

Artikel 30: Kämpar och vapenbärare i frihetskriget är kärnan i folkarmén som kommer att utgöra styrkan som skyddar det som det palestinska arabiska folket uppnår.

Artikel 31: Organisationen skall ha en flagga, en trohetsed och en nationalsång. Allt detta skall beslutas om i överensstämmelse med en särskild föreskrift.

Artikel 32: Föreskrifter, som skall utgöra den Palestinska Befrielseorganisationens Konstitution, skall fogas som bilaga till denna Stadga. Den kommer att innehålla sätten på vilket organisationen, och dess organ och institutioner, skall skapas; deras respektive kompetens; kraven på dess skyldighet enligt denna Stadga.

Artikel 33: Denna Stadga kan inte ändras utom av en majoritet bestående av två tredjedelar av det totala antalet medlemmar i den Palestinska Befrielserörelsens Nationella Kongress, vid en särskild session som inkallats för detta syfte.