Barnen är våra budbärare

I vintertid kan saker te sig mycket annorlunda till skillnad från på våren, då vi drivs av ljuset och hoppet om en ny start. Förväntningar och farhågor är annorlunda. Mörker och kyla ger en helt annan vinkel på det vi funderar över och det som påverkar oss, vi reflekterar och har ett behov av att vara trygga i vårt hem, vår bas. Denna höst eller rent av det senaste året har varit något av en djuplodande exposé i både det stora och det lilla. En mor och en dotter har hittat sina helt egna vägar och följt olika impulser men även konstant utbytt tankar och erfarenheter, frågeställningar. Den ena är engagerad i en värld, ett universum av människor. Som motsats är den andra engagerad i just universum, i vår jord. Moderns värld är humana känslor, reaktioner, relationer, problem. Dottern sitter på föreläsningar om jordens födelse, geologiska processer, eoner av tid. Företeelser som är så frånskilda människans betydelse eller påverkan att det är svindlande.

Hur samverkar dessa två aspekter? Gör de ens det eller blir det en krock?

Vad är det som skiljer sig från att gå igenom våra liv med fokus endast på en värld styrd av oss människor eller dedicerad till oss människor och att faktiskt inse dess obetydlighet? Är det vana? Är det ett val? Eller är det helt enkelt så vi är lagda?

Kan det vara så att vi snurrat in oss så mycket i våra planer för överlevnad, julöppna kvällar på Ikea, ångest över att inte sopsortera tillräckligt minituöst, att vi alltmer sällan lyfter huvudet och ser bortom allt detta. Ser det som vi inte påverkar och som vi ändå borde vara medvetna om. Det som varit här långt innan oss och kommer vara det långt efter vi är borta.

För det är inget livets tragik, det är bara så det är och istället för att känna oss vilsna och osäkra inför detta faktum, kan vi istället glädjas åt det, känna hopp inför det. Något som ofta slagit modern och dottern hemkomna efter en dag av möten, lektioner och vardagsbestyr är vilket enormt lugn det kan ge att istället för att stressa vidare till nästa moment, bara ta ett andetag och föreställa sig något oändligt, mycket mer kraftfullt och outgrundligt än vad vi kan sätta oss in i och som det inte ens är möjligt att förstå.

"Nu tänker vi lite på plattektonik istället!" kan de glatt utropa. Vid tanken på de miljarder ton massa och krafterna som verkar under våra fötter, sprickor och delar av jordskorpan som är i rörelse och växer, bryts ner undan för undan lämnar dem med känslan av att vara små och marginella, men också med en känsla av djup frid.

Vi som hattar runt uppe på ytan med tunga bördor på våra axlar, konstant flöde av nyheter i öronen, klumpar i magen av julstress om svärföräldrar som ska hämtas och vem som har kommandot över skink-griljeringen.

Vi glömmer ofta att se det stora perspektivet. Självdistansen blir kort.

Att koncentrera sig på vad man kan göra av sin egen vardag och samtidigt finna vila från den, vid tanken på att vi är en liten länk i en kedja av så mycket annat.

Vi har en kärlek till livet, vi är starka och kapabla och samtidigt ändå bräckliga, ändå små.

Människans skönhet, som är moderns område ligger just i våra emotioner, vår vilja och kunskap, och det är denna vi ska utnyttja. Vi har i allra högsta grad makt över oss själva, våra beslut och handlingar.

Dottern ser skönheten i det som är oberoende av oss, vi som utgör en sekund i världens historia. De båda står ofta förbryllade över vilka märkliga situationer vardagen försätter vår problemlösningsförmåga i.

"Mamma, när det kommer en ny istid o vi inte hinner ner till Medelhavet, så får vi mura igen fönstren i vardagsrummet och elda i köket."

"Ja just det, men är det något utsug där?"

"Vi kanske får dra ut spisen och elda i en tunna som vi hittar, och installera ett rör för röken eller så..."

Så står de där. Funderar, tittar, skrattar vid tanken.

Båda i viss mån lugna trots att det enda vi kan räkna med i framtiden är förändring, en snar eller avlägsen. Och människan är präglad, skapad av förändring, beroende av den.

Vi har ett val, vi kan ta oss ur invanda mönster och sätt att tänka och vi ska inte låta oss skrämmas av förändring. Ovissheten är det enda säkra vi har att hålla oss till.

Vi ska inte låta oss förhärdas när vår tid känns hård och nedslående.

Visioner om hur vi skulle vilja att vår värld, den lilla och den stora, är något vi är skyldiga oss själva att våga ha.

Det centrala, det viktigaste vi gör, är att visa de som ska ta över efter oss vad som verkligen spelar roll. Att det bästa i människan är just vår kärlek, styrka och förmåga att förändra, påverka vad vi än sätter oss i sinnet. Det är det som är skönheten och det som borde vara viktigast.

Modern och dotterns förhoppning inför det nya året och framtiden är att så många föräldrar, far - och morföräldrar, politiker, lärare, präster, imamer, rabbiner som möjligt skall älska, respektera, värna, hysa vördnad för våra barn. De är våra budbärare in i framtiden.

Om man är av den övertygelsen att det vi gör mot våra barn, vad vi lär dem när de är små - i hemmet, i skolan - visar sig hos dem i vuxen ålder. Att det återkommer i deras värderingar, tankeförmåga och yrkesliv. I vad de i sin tur lär sina barn.

Om man är av den övertygelsen finns bara en väg. I mikrokosmos och makrokosmos, i vår lilla familj och på hela planeten.

Så låt oss nästa år stanna upp en sekund ibland och inse att under oss formas och rör sig jordskorpan precis som den gjort långt innan vi kom och som den kommer fortsätta att göra även när vi är borta. Att allt är en gigantisk, oändlig process och vår stund på jorden är till för att njutas av, göra gott på.

Att mitt i turbulensen av allt skrämmande vi bombarderas med trösta oss med att vi inte är mer än någon enstaka sekund, en parentes i denna världens historia.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/15627

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Mycket tänkvärd och innehållsrik artikel! Tack för den!

Permalänk | Anmäl #1 Gunsan007, 2009-12-17, 22:16

gosigt-o-gott...tackar !!
th´Wind blows in four corners ´f th´World....
goods speed

Permalänk | Anmäl #2 ron-y-cola, 2009-12-17, 23:15

Så rätt, så sant! Man ska uppskatta varje minut av livet och ge, hjälpa, visa omtanke. Vi är alla ett och en del av allt.

Universum slösar aldrig på energi, när något frigörs så absormeras det av något annat. Allt tas till vara och även vi efter vår korta tid är slut.

Google efter "Nassim Haramein" för tänkvärda och intressanta genomgångar av fysiken kring det hela.

Permalänk | Anmäl #3 Calle, 2009-12-18, 09:35

Här var det ont om kommentarer. Själv har jag svårt att formulera mig kring ämnet. Men jag tycker att Jessica Zandén är Sveriges vackraste kvinna. Det har jag tyckt ända sedan "Tre kärlekar" visades. Idag är hon ännu vackrare.

Permalänk | Anmäl #4 Olle Karlsson, 2009-12-22, 09:17

Det här är väl en artikel som det är svårt att säga emot. Alla håller med, typ. Det är ju en konst att skriva så också - men frågan är vad den egentligen tillför.

PS Håller med om att Jessica alltid har en härlig look.

Permalänk | Anmäl #5 Frågande, 2010-01-01, 21:27