Inte bara svårt sjuka!

Riksdagen är vår ende legitime lagstiftare. Man skiljer på lagstiftning och förvaltning i mer eller mindre intrikata varianter i den gamla maktdleningsläran. Så är det i alla utvecklade länder.

Den normala gången är att riksdagen efter utskottsbehandling stiftar en lag. Sedan utfärdar regeringen ett regleringsbrev och sedan går saken till berört ämbetsverk. Där utfärdas tillämpningsföreskrifter som i sin tur ska respekteras av enskilda tjänstemän på låg nivå.

Där tenderar det alltför ofta att bli det gamla vanliga - jag tycker att jag tycker att jag tycker att jag tycker att jag...

Så blir det några rundor till med vägledande och prejudicerande domar, exempel att jämföra med och andra processer som har med tillämpning att göra. Regeringen har just när det gäller sjukersättningar hävdat att försäkringskassan har slarvat med att följa upp prejudicerande domar.

Jag har under ett förvånansvärt långt (och eländigt) liv i ringa grad haft med försäkringskassan att göra. Däremot har jag å egna och andras vägnar haft en del kontakter med andra myndigheter och deras myndighetsutövare. Dessa kontakter har inte främjat tillit, förtronde och respekt för myndigheter.

Jag har ofta fått det bestämda intrycket att handläggande tjänsteman betraktar sin tjänst som en förläning. Lagar ingår inte i tjänstekulturen. Det är den oändliga regressen som tillåts härja fritt; "jag tycker att jag tycker att jag tycker..."

Hur bemöter en enskild medborgare resonemang av det slaget?

Den enskilde tjänstemannen vill ju också visa sig på styva linan och inte rådgöra med överordnad chef i tid och otid. "Kan själv". Till saken hör att det allmänna tjänsteansvaret är avskaffat. Även om  det sällan är en merit att göra bort sig, så är det inte straffbart. Det är till föga tröst för den medborgare som kommer i kläm att JO har sex tusen ärenden om året.

Det är DETTA som tycks vara den grundläggande frågan i många ömmande och skandalösa fall kring socialförsäkringssystemet som nu diskuteras. Men den aspekten tas inte upp för den skulle innebära SYSTEMKRITIK och sådant ägnar vi oss inte åt i Sverige.

Det blir häftigare rubriker med socialmedicisk pornografi och systematisk granskning av en i praktiken urholkad demokrati kräver journalister som kan se både längre och vidare.