"Guillous mellanhavanden med KGB riskerade förstöra våra liv"

Jan Guillou har erkänt att han under fem års tid, 1967-1972, hade regelbundna möten under konspiratoriska former med företrädare för den sovjetiska spionorganisationen KGB. Erkännandet publicerades i Expressen den 24 oktober 2009.

Vad betyder det?

Under samma tidsperiod som han hade dessa hemliga möten med KGB var han

1. Medlem i SKP, ett maoistiskt kommunistiskt parti med Sovjet som fiende.
2. Med om att bygga upp FiB/Kulturfront, en tidning som politiskt styrdes av SKP. Han var en av de första anställda. Det första numret kom ut i januari 1972.
3. Uppgiftslämnare till Säpo.
4. Uppgiftslämnare till Anders Thunborg, som 1969-74 var statssekreterare på försvarsdepartementet. Thunborg var 1961-69 sekreterare i den socialdemokratiska partistyrelsen och 1964-67 internationell sekreterare. Han efterträddes av Pierre Schori.

Kontakterna med Säpo har han redogjort för i förhören inför IB-rättegången år 1973. Han bad själv om att den redogörelsen skulle hållas hemlig. Dessa förhör om hans kontakter med Säpo blev också hemligstämplade på 25 år och släpptes först mot slutet av 90-talet. Han motiverade sin begäran om sekretess med att det skulle se illa ut för hans del om det blev känt att han lämnade uppgifter till säkerhetspolisen. På ett ställe säger han”Jag har under flera års tid, såväl muntligen som på annat sätt, överfört informationer till två befattningshavare inom säkerhetspolisen eftersom de är verksamma i spaningsarbete som har att göra med internationell terrorism.”

Jan Guillou säger vidare att han på eget bevåg lämnat uppgifter: ”Senast i en skriftlig rapport som jag bör ha levererat i september i år (1973, min anm.) till Rolf JONSSON, så redogjorde jag för hur långt jag hade kommit i spaningsarbetet”.

Förhörsledaren frågar om Guillou tidigare lämnat rapporter till Säpo. Guillou svarar:

”Ja, det har jag gjort under ganska lång tid, men det har aldrig varit frågan om skriftlig rapportering, utan det har varit så att jag och Folke AXMAN eller Rolf JONSSON har träffats vid några tillfällen hemma hos mig, vid några tillfällen hos andra personer ute på stan osv. för att diskutera frågor som kan vara av gemensamt intresse. Jag har självfallet aldrig tagit emot några pengar för den här verksamheten utan jag har bara betraktat det som en sorts medborgerlig skyldighet och dessutom ligger det naturligtvis i mitt eget intresse att inte bli skjuten av någon utländsk terrororganisation.”

Inför häktningsförhandlingen den 9 november 1973 lämnar han in en skrivelse till rätten. Där står bland annat:

”Detta kan ju måhända ha en viss subjektiv betydelse då det torde höra till overkligheterna att spioner som arbetar med syfte att gå främmande makt tillhanda också återfinns bland de medborgare, som i överensstämmelse med sin uppfattning om vad som tillkommer den som vill handla samhällssolidariskt agerat som uppgiftslämnare åt säkerhetstjänsten.”

Vi greps av polisen den 22 oktober 1973. En månad dessförinnan har han alltså lämnat in en skriftlig rapport till Säpo om personer som han anser misshagliga. I sin bok Ordets makt och vanmakt, som kom ut i september i år skriver han endast att han träffade Axman och Jonsson från Säpo en gång. Han beskriver hur Säpo-männen kontaktade Palestinagruppen och föreslog att de skulle sätta sig ner en kväll och samtala.

”Att fraternisera med Säkerhetspolisen, som kriminalinspektörerna nu föreslog, var alltså ingen självklarhet vare sig känslomässigt eller politiskt praktiskt. Angivarskräcken var utbredd inom alla vänstergrupper och en öppen kontakt med Säkerhetspolisen kunde föra elände med sig i form av skvaller och rykten”, skriver han i boken. Den version han ger där är att han bjuder hem dem en kväll för att de ska få träffa ledningen för Palestinagruppen och för att ”tala förstånd med dem (Säpomännen, min anm)”, och det var allt. Sedan för han fram en rad exempel på hur manipulativt och ondskefullt Säkerhetspolisen arbetar.

Men i förhören 1973 berättar han att kontakterna med Axman och Jonsson pågick under flera år.

När Guillous kontakter med Säpo till dels blev kända för ett tiotal år sedan försvarade han det med att det handlade om israeliska terrorister. Skulle han behöva träffa två man från Säpo vid flera tillfällen hemma hos sig själv och ute på stan under ett par års tid för att berätta om israeliska terrorister i Sverige? Så många fanns det knappast.

I boken skriver han hur han kring år 1969 började intressera sig för facklitteratur i spioneri- och säkerhetsbranschen.

Kontakterna med Anders Thunborg nämner han inte alls i boken. Men bland annat av handlingar från hovrätten 1974 som blev offentliga vid slutet av 90-talet framgår att de haft kontakter med varandra sedan flera år.

I mars eller april 1972 kontaktade Svein Tryti FiB/K. Han berättade att Ingvar Paues arbetade åt en militär organisation som sysslade med att registrera kommunister och att Paues varit uppe i Malmfälten under gruvstrejken i samma syfte. Han sa också att Paues chef hette Birger Elmér. I april lät Jan Guillou fotografera Paues och Elmér. Guillou visste då inte vad IB var och att han stött på IB:s inrikesgren.
Det var ungefär vid den här tiden som jag för första gången gick upp till FiB/K:s redaktion. I maj 1972 var huvudnumret i tidningen en lång redogörelse som jag skrev anonymt om försvarsstabens säkerhetsavdelning, militärens eget Säpo. ”Så spionerar militären på oss”, var rubriken. Det var en oerhört detaljerad och faktaspäckad artikel. Det var Håkan Isacson som gett mig hela underlaget och jag ville testa hans trovärdighet. Han hade redan berättat en hel del om IB, i stora drag, och jag visste inte riktigt vad jag skulle tro. Det var ett sätt att se om man kunde lita på hans uppgifter.

Jag berättade för Guillou att jag hade en kvalificerad källa, men sa inget namn, och antydde att här fanns en mycket större historia som borde komma fram. Jan gav mig bilderna på Paues och Elmér och föreslog att jag skulle visa dem för min källa.

Håkan pekade på Elmér och brast i skratt och sa att det där var ju hans chef. Paues var chef för inrikesavdelningen. Men för tusan, se till att Guillou inte skriver någonting om det där nu, för då går alla rullgardiner ner. Det där är bara en detalj av stora hysch-hysch, sa Håkan.

I detta läge går Jan till Anders Thunborg. Men utan att säga ett ord om det till mig.

Och Håkan gick till sin närmaste före detta chef Bo Anstrin och säger att FiB/K håller på med någonting om IB. Håkan nämner ingenting om sin egen roll.

Av handlingarna från hovrätten framgår att Jan informerade Thunborg sommaren 1972. Jag vet inte om han då berättade något om vad Håkan sagt till mig om något större eller om det endast var vad Tryti berättat, men det var i så fall mycket nog.

I sin bok gör han ett stort nummer av att Håkan gick till Anstrin och påstår att det var ett försök Håkan gjorde för att få sitt arbete tillbaka. Det vet Guillou ingenting om, det är ett antagande han framställer som en sanning.

Om sitt eget förräderi skriver han inte en rad.

Regeringen fick alltså in två signaler under sommaren om att någon var IB på spåren, både från Jan Guillou och Håkan Isacson. Men verksamheten fortsatte som vanligt. Hösten 1972 finns det tecken på att de ansvariga i regeringen bedömde att faran var över. Jan visste inte mycket mer än vad Tryti berättat och Håkan hade förmodligen bara berättat vad han fått se och höra om vad Jan visste, det vill säga Trytis berättelse. Och den kom man inte långt med, inte ens IB:s namn fanns med.

Trytis avslöjande hade mycket liten betydelse för slutresultatet. Håkan kände till inrikesdelen som han kallade avdelning 03 och att Paues var dess chef. Huvuduppgiften var att registrera kommunister inom industrin. Däremot visste han inte att Paues varit uppe i Malmfälten under gruvstrejken. Den kunskapen gav en aktiv politisk implikation till hur inrikesavdelningen arbetade utöver det mer passiva registrerandet. Trytis uppdykande hade störst betydelse för vårt interna arbete på FiB/K. Det visade hur stora kunskaper Håkan satt inne med och det gjorde att Jan accepterade att vänta till dess Håkan var beredd att säga mer.

År 1972 träffar Guillou alltså KGB varannan månad. Han rapporterar till regeringen (via Anders Thunborg och Pierre Schori) om vad han fått veta om IB:s inrikesavdelning och han lämnar skriftliga rapporter till Säpo.

Enligt hans egen uppgift upphör Jans kontakter med KGB när han fått veta att FiB/K ska publicera sanningen om IB. Men den saken blev inte klar förrän i oktober eller november 1972. Det är först då jag låter honom träffa Håkan. Innan dess hade jag inte berättat någonting så konkret för Jan att han skulle kunna publicera det.

Jag dröjde själv med att definitivt bestämma mig för var jag skulle föra ut materialet när det blev dags. Så sent som i augusti 1972 sökte jag upp Hans Hederberg på TV för en sondering. Men jag insåg att det var omöjligt. Alltför många människor skulle bli indragna, det skulle läcka ut och Överbefälhavaren skulle stoppa programmet med hänvisning till rikets säkerhet. Det fanns bara FiB/K. Men jag ansåg mig inte kunna tvinga Håkan att gå med på publicering och det var först i samband med mötet hösten 1972 mellan oss tre som Håkan definitivt bestämde sig.

Hur ska man tolka Jans beteende?

Den mest välvilliga tolkningen går ut på att han bedrev ett spel på egen hand med regeringen (via Anders Thunborg och Pierre Schori) , Säpo och KGB – med FiB/K som plattform.

Han berättade för regeringen om delar av det kommande avslöjandet av IB, för Säpo angav han svenska medborgare som han ansåg vara israeliska terrorister och för KGB berättade han om, ja vad?

Någonting måste han ha haft att komma med, annars skulle inte KGB ha träffat honom under konspirativa former under så lång tid. Jevgenij Gergel var en skicklig underrättelseman . Man träffar inte någon så ofta enbart för att odla en eventuell framtida agent.

Vad Guillou berättade vet vi inte. En välvillig tolkning är att han berättade om sådant som han ansåg vara orätt. Journalisten Arne Lemberg, som anmälde Guillou till Säpo, och vars till nu hemligstämplade uppgifter låg till grund för avslöjandet i Expressen, skriver i sin anmälan från år 1967 att Jan själv berättat för honom att han lämnat namn och bild till den sovjetiska ambassaden på en man han intervjuat som påstod sig stödja CIA. Till Expressen säger Guillou den 24 oktober 2009 att han till KGB lämnat en politisk rapport om socialdemokratins inställning till Vietnamkriget. Den uppgiften ändrade han någon dag senare till att det handlade om en rapport om Centerns ungdomsförbunds inställning till Nordiska rådet.

I den välvilliga tolkningen ser vi alltså en 28-årig Jan Guillou som tror sig ensam kunna driva ett spel med den svenska regeringen och den sovjetiska underrättelsetjänsten och Säpo utan att nämna något vare sig för FiB/K eller SKP.

Och med detta i bagaget ger han sig med hull och hår in i IB-affären. Om det långvariga och vid åtminstone ett par tillfällen betalda samarbetet under konspiratoriska former med KGB hade kommit fram under IB-rättegången skulle utgången ha blivit en helt annan. I domstolens och den allmänna opinionens ögon hade saken varit klar: Guillou var spion. Därmed hade även jag varit dömd. Jag skulle aldrig ha lyckats få folk att tro att jag inte hade någonting med Guillous verksamheter att göra. Vi hade kunnat bli dömda till verkligt kännbara straff, kanske fem-sex år eller längre. FiB/K hade blivit helt krossad. Förutom Jan hade jag och Håkan blivit stämplade för livstid och fått vår framtid förstörd.

Ur detta det mest välvilliga perspektivet har Jan handlat på ett fullkomligt hänsynslöst vis. Han har spelat med många andra människors liv. En sak är om man tar risker för egen del, men att medvetet utsätta andra för stora risker är en helt annan sak. Det är som att bjuda på en tur i en båt som man vet plötsligt kan springa läck och sjunka.

Guillou utgick naturligtvis från att Säpo ingenting visste om hans mellanhavanden med KGB. Samtidigt hade han nu läst så mycket facklitteratur om underrättelsetjänst att han var väl medveten om att en agent kan bli röjd när som helst genom en avhoppare. Det har funnits många avhoppare från KGB genom åren. Det är någonting man inte kan påverka. Det var ett medvetet risktagande.

Varför togs inte Guillous KGB-kontakter upp i IB-rättegången? Den kunskap Säpo då hade tycks inskränka sig till Lembergs angivelse från år 1967. Samt ett misslyckat skuggningsförsök från Säpos sida av Gergel då denne enligt Lemberg skulle ha ett sammanträffande med Guillou. Där fanns föga konkret och ingenting direkt åtalbart. Det hade naturligtvis sett illa ut i rätten, men det skulle vägas mot att källan, Arne Lemberg, då skulle ha blivit röjd. Ingen underrättelse- eller säkerhetstjänst röjer sina källor, det är för dem än mer heligt än inom journalistiken. Säpo kände inte till att Jan Guillou under fem års tid regelbundet hade haft möten med företrädare för KGB. Om den kunskapen funnits hade det gått oss mycket illa.

I stället för att åta sig att vara FiB/K:s man i IB-affären borde Guillou ha satt sig med den ansvariga utgivaren Greta Hofsten och berättat hur det låg till. Han var verkligen inte oumbärlig i sammanhanget. Därmed kommer man till den hypotetiska fråga som många ändå ställt sig: kan KGB ha påverkat eller stått bakom avslöjandet av IB?

Vad de flesta människor inte vet är att Guillou bara hade en marginell roll vad gällde att ta fram det material som IB-affären innehåller. Han hade annorlunda uttryck mycket litet med det rent journalistiska avslöjandet att göra – han stod däremot, med bravur, för ”marknadsföring och reklam”. Hans huvudsakliga insats bestod i att presentera materialet, disponera det, sätta rubriker, och senare, att ta debatterna utåt.

De uppgifter som han tog fram på egen hand i första ledet kom från stölden av några brev som var ställda till IB. Och inte ens det hade han kunnat göra utan Håkans hjälp. Håkan sa oss när och vid vilket postkontor de hämtade sin post. Jag gick dit och antecknade numren på de postboxar de använde sig av. Jan kontaktade en partikamrat som arbetade på postkontoret och som lånade ut breven till honom några timmar.
Uppgifterna i breven kom direkt från IB. Resten av de uppgifter som Jan skrev om i FiB/K kom i första hand från Håkan.

Jan vidareutvecklade historien om Gunnar Ekberg, men att han var en infiltratör betald av Säpo och IB fick han reda på av mig, som i min tur fått veta det av Håkan. I boken låtsas Jan att han skulle ha lockat av Håkan namnet eftersom Håkan skulle ha velat skryta med sina kunskaper. Så gick det inte till.

Men Jan kände Gunnar väl sedan flera år tillbaka och kunde därför bygga ut det hela till ett stort fristående reportage.

Att det var jag som först gav Ekbergs namn till Jan framgår av de dåtida förhören. Det är inte något jag minns i efterhand. När vi väl var gripna och Håkan hade redogjort för sin roll och stod för det han hade gjort fanns det ingen anledning att dölja någonting om hur arbetet hade gått till. Vi hade ingenting att dölja eller skämmas för, som jag såg det.

En annan sak var det med poststölden. Det var någonting som jag helt stödde och dessutom hade medverkat till, men den var ju olaglig och måste därför hållas hemlig. Jag blev tillfrågad om saken och svarade att jag inte visste någonting.

I sin bok påstår Jan att jag skvallrade på honom. Det är ett led i en infam kampanj han drivit ända sedan vi kom ut ur fängelset 1974.

Till skillnad från mig såg Jan omedelbart affären som ett gigantiskt scoop. Hur märkvärdigt det än kan förefalla tänkte jag inte alls i de banorna. Jag såg det hela som ett jobbigt men nödvändigt renhållningsarbete. Jag betraktade IB som en ohyra i samhällskroppen. Därför sa jag många gånger att jag såg IB-affären som ett Anticimex-arbete.

Jan gav i det första IB-numret av FiB/K (nr 9 1973) en lögnaktig beskriving av hur det hela gick till. Han påstod att han första gången fick höra om IB:s existens vid en sittning på restaurang Tennstopet år 1969. Väl installerad på FiB/K skulle han ha bestämt sig för att avslöja hela organisationen och så gjorde han det. Med viss assistans av mig. Håkan blev förpassad till en statistroll.

Först påstod han att det var för att skydda Håkan som källa som han skrev så och det godtog jag för stunden. Men när vi satt i rättssalen alla tre och Håkan bestämt stod för sin insats fortsatte Jan med den versionen.

Då insåg jag att han bara ville framhäva sin egen roll. Sen höll han envist fast vid den här historien genom åren och lyckades få de flesta att tro honom. Som ett led i sin kampanj gick han in för att så fort han kom åt smutskasta och förnedra mig. Han ville undergräva min trovärdighet. Jag tror inte det berodde på personlig avoghet mot mig, jag var bara ett hinder som skulle undanröjas.

Den här systematiska förföljelsen tog jag inte upp i originalutgåvan av Med rent uppsåt 2007. Jag hoppades att han skulle sluta med sina trakasserier.

Jag hade vid den här tiden ingen aning om att han i hemlighet hade lämnat rapporter till Säpo och att han redan sommaren 1972 hade berättat för Anders Thunborg om vad han fått veta om IB. Däremot reagerade jag mycket tidigt på vad jag upplevde som en beräknande hänsynslöshet från hans sida. Han ville bestämma allt, få allt ljus på sig. Det skar sig första gången när han i ingressen till det första IB-numret skrev att Birger Elmér var skyldig till mord.

– Nej, så kan vi inte skriva. Vi har inga bevis, sa jag.

(Jag hade vid tiden för publiceringen ingen formell ställning på FiB/K. Jan var anställd redaktör, jag var frilans. Det var först efter att vi kommit ut ur fängelset som jag blev invald i arbetsutskottet, som skulle ha hand om den politiska styrningen av tidningen. Långt senare kom det fram att de politiska besluten togs på förmöten av SKP, där jag inte var medlem.)

Jan drog fram en lång rad indicier. Gunnar Ekberg hade vistats i ett palestinskt träningsläger för soldater som senare anfölls av Israel varvid flera människor dog. Jan resonerade att Ekberg lämnat en rapport om sin vistelse som gått till Israel och som legat till grund för anfallet. Elmér måste ha vetat att så skulle ske och alltså var han skyldig till mord. Haken var bara att allt detta var antaganden, vi hade inte en skymt av bevis att det verkligen gått till så. Jag protesterade både till Greta Hofsten och till Jan Stolpe men ingen av dem orkade ta en strid med Guillou om saken.

Den första frågan jag fick i Rapport samma kväll som första numret kom ut var vad vi hade för bevis för att Elmér var skyldig till mord. Jag svor för mig själv.

Någon gång under sommaren 1973 hade jag tröttnat på Guillous självsvåldiga sätt. Jag lyckades driva igenom att han inte längre skulle få svara på journalisternas frågor utan att det skulle gå via ansvarige utgivaren, Greta Hofsten.

Jag litade inte på honom. Han drevs av vad jag uppfattade som en osund ärelystnad. Där fanns också en känslomässig stumhet som jag inte begrep mig på, någonting mekaniskt. Jag ville inte mer ha med honom att göra och det var därför jag beslöt att skriva en bok på egen hand, tillsammans med Håkan. Greta accepterade mitt förslag. FiB/K skulle få läsa manus i förväg och få göra sammanfattningar av innehållet samtidigt som boken kom ut, med tydliga hänvisningar till att materialet var hämtat från boken – och så blev det.

Det var i boken IB och hotet mot vår säkerhet som de tunga utrikespolitiska avslöjandena presenterades – om operationerna i Finland och om IB:s nära samarbete med väst, liksom om de länders koder som FRA lyckats knäcka.

Operationerna i Finland och koderna var två av de tre tyngsta åtalspunkterna vi dömdes för. Den tredje var avslöjandet av organisationens existens och uppbyggnad. Guillou överklagade till hovrätten och hävdade där att han var oskyldig till vad som stått i boken. Jag vittnade om det i hovrätten och tog ensam på mig ansvaret. Därför fick han straffet sänkt från ett år till tio månader.

I boken Med rent uppsåt (år 2007) framgår att Guillous roll i IB-affären vad gällde den journalistiska insatsen var begränsad.

Birgitta Öhmans utmärkta film Makten och Sanningen visades samma år i TV och fick stor uppmärksamhet. Här sades rent ut att om det fanns en hjälte i IB-affären så hette han Håkan Isacson. Utan hans stora mod att avslöja hela härvan och sen stå för vad han hade gjort hade det inte blivit någon affär alls.

Och dessförinnan (år 2002) hade Säkerhetstjänstkommissionen gått igenom hela historien. Nu visste också flera forskare hur det hela hade gått till.

I Ordets makt och vanmakt har Guillou därför övergivit sin ursprungliga version. Istället begår han karaktärsmord på Håkan och på mig. Håkan utpekades som galen och jag som en simpel tjallare.

Samma dag som Guillous bok kom ut blev jag uppringd av redaktionen för Newsmill som bad mig skriva en artikel om den. Jag for in till Katrineholm, skaffade ett exemplar och läste de saker jag hade förstahandskunskap om: IB- och Geijeraffärerna. Sedan skrev jag i en artikel åt Newsmill:

”På sid 230 i sin bok Ordets makt och vanmakt skriver Guillou att jag skulle ha angett honom i förhören inför rättegången och skvallrat om att det var han som hade stulit posten till IB. Han skriver att hans förhörare visade förhörsprotokoll som bevis och att de senare även spelat upp ljudbanden från samma förhör.
’…han gjorde sig till angivare, en golbög’, skriver Guillou.

Det är märkvärdigt att han skriver så, för det är inte bara osant, det går att kontrollera. Jag fick frågan vad jag visste om saken, enligt min förhörsledare Karl Hugo Jansson var det uppenbart att Guillou stulit posten, för hans fingeravtryck fanns på kuvertet och det var poststämplat två gånger. Dessutom var det alldeles buggligt och klumpigt öppnat och lika klumpigt återslutet.

Jag svarade att jag inte visste någonting om den saken, det fick de fråga Guillou om.

Saken hade ingen som helst betydelse i rättegången, åklagaren tog inte ens upp saken, även om det nog hade varit enkelt att få Guillou fälld, den tekniska bevisningen var ju solklar. Min gissning är att åklagaren tyckte det var pinsamt och generande för försvarsmakten att vi hade lyckats stjäla deras post.”

Efter att artikeln legat ute någon timme på nätet ringde Micke Ölander från Expressen. Han hade skaffat fram förhörsprotokollet. Det är på 16 sidor. Här återges i faksimil den första sidan samt de sidor där poststölden behandlas.

RIKSPOLISSTYRELSEN 1(16)
SäkerhetsavdeIningen
STOCKHOLM
Protokoll över fbrhör med författaren, journalisten Peter BRATT, hållet i Rikspolisstyrelsens lokaler, Bergsgatan 48, torsdagen den 22 november 1973, ined början kl 15.20
Förhörsledare: Krkom K-H Jansson Förhörsvitten Krinsp J Granersten
Förhöret upptaget på band.
J = Jansson B= Bratt
J: För att få en sammanfattande bild av insamlandet och meddelandet - publiceringen - av uppgifterna om Informationsbyrån (IB) från artiklarna i FiB/K nr 9 och 10 vill jag gärna att vi penetrerar dessa förekommande artiklar ingående och i ett förhörssammanhang. Beträffande nr 1? av FiB/K har BRATT vid tidigare förhör förnekat att han medverkat vid utformningen av artiklarna, dock ska några punkter parentetiskt beröras.
I andra sammanhang har du uppgivit, att en kärngrupp inom tidningen ca 5 veckor före utgivandet av nr 9 W,.FiB/K, som utkom 3.5.1973, hade tillgång till artiklarna och bilder med bildtext, avseende såväl nr 9 som 10 av tidningen och som låg framme i fotostatskopior som underlag för ingående analys ur juridisk synpunkt. Är det någorlunda korrekt sammanfattat.
B: I det stora hela men vad gäller det här mötet så var det bara manus på nr 9, nr 10 var aldrig med i bilden
J: Inte det
B: Nej, bara nr 9. Och några bilder med bildtexter tror jag inte var med. Bilderna kanske Jan visade upp, det är möjligt, det var kopia av manus på samtliga texter till nr 9» bortsett från den stora ingresstexten, där det bl a talades om mord osv. Men om Jan visade upp bilderna, det kan jag inte säga
J: Då ska jag korrigera mig, det gällde endast manus till nr 9. I övrigt är det rätt sammanfattat?
B: Ja
J: Då skulle det innebära att det fanns ingen layout klar heller vid detta tillfälle
B: Nej
J: I tidningen nr 9 sidan 11 finns en rubriksättning som

RPS/Säk HEMLIG 9.
Se ant på sid. 1.
J: Kan du nämna något?
b: Ja vad gäller EKBERG så fick ju jag informationerna om EKBERG och sedan utvecklade han (GUILLOU) det vidare. Han kände ju honom, jag har aldrig sett honom, han känner ju honom sedan 6 år osv och visste mycket om hur han arbetade osv och ställde då ihop mina uppgifter med sina egna kunskaper. Vad gäller Maria UBIK så är det samma sak där. Den här artikeln har ju han skrivit helt och hållet men uppgifterna här har han ju fått, ja om han har fått dom direkt från IB eller genom mig, det minns jag inte riktigt. Men i det stora hela så står han alltså för nr 10. Medan jag står för nr 9 i det stora hela.
J: Själva inhämtandet av uppgifterna, tänkte jag närmast på när man då kommer till Gilbert ERICSONs inblandning i den här affären och det är då närmast breven som finns på sidan 6 och 7 som skulle, enligt er, vara rapporter som ERICSON har lämnat och som vidarebefordrats "via kontakter i Göteborg till Stockholm i brevform. Bildtexten talar om att materialet är utlämnat av personal på IB. Kan. det vara med sanningen överensstämmande?
B: Ja det här materialet kommer ifrån IB J:..Det gör det B: Ja
J: Själva brevet så sådant också som är publicerat här
i tidningen? Jag tänker närmast på, den här rapporten
som Göteborgs-sektionen formulerat på anvisningar utav
ERICSONs rapportering om sin resa och sina iakttagelser
i Alexandria.
B: Jaa,. det är väl GÖTMAN som har skrivit det brevet. Vi har fått brevet ifrån IB.
J: Vi har gjort en undersökning utav det brevet som nu är publicerat här plus några andra brev som har funnits i GUILLOUs ägo i fotostatskopior och man konstaterar av utredningen att £et här brevet har öppnats otillbörligt och att det sedan är igenklistrat. När det gäller just det brevet som hade ett innerkuvert med "BENGT D", inneslutet i ytterkuvertet som var ställt till "THIEL", så gör jag gällande att man har mycket lätt kunnat komma över det här på ett obehörigt sätt. Jag vill utveckla mig om obehörigheten. Det har inte gått via IBs källor, utan ni har måst komma över det under postgång från Göteborg till Stockholm eller när brevet väl kommit på postkontoret Nybrogatan. Har du någon kommentar till mina påståenden här?
p; Nej, det där vet jag ingenting om, jag vet bara att breven kommer från IB.
J: Det är ju klart fastställt i rapporten att GUILLOU har fingeravtryck på brevet. Vad har du för kommentar till det?

RPS/Säk HEMLIG
B: Nej, det har jag ingen kommentar till.
J: Men det innebär då att GUILLOU har haft dom i sin
hand.
B: Ja det verkar så.
Js Har han fått dom av en IB-tjänsteman?
B: Jag kan inte säga det. Jag vet inte hur det är jag vet bara att brevet kommer ifrån IB.
J: Om du själv inte har varit med om detta, utan det är GUILLOU som har sysslat med det här, har han inte lämnat någon information om det här brevet till dig?
B: Nej.
J: Hur han har kommit över dom?
B: Nej.
J: Det här brevet påstår jag har omhändertagits av er på något sätt.
B: Ja det vill säga, han har sagt att han har fått det ifrån IB, det är allt jag vet.
J« Sedan nå har man ompostat det. Det är skrivet i Göteborg 12.4. och det är postat i Göteborg 13.4.. Sedan finns ytterligare en stämpel, en poststämpel på ytterkuvertet som anger att det är ompostat 16.4 på Stockholm 5. Stockholm 5 är postkontoret, Nybrogatan. Det är indicier som talar för att brevet har funnits i er hand mellan den 13 och 16 och lagts på utanför Nybrogatan igen.
B: Jag kan inte säga någonting om det. Annat än vad jag har sagt tidigare.
J: Sedan är det öppnat på ett va igt sätt. Om du tittar här så skall jag visa dig, foto 18, kuvert 1 C framsidan har en kraftig flik upptagen här, Detta är när vi får tillgång till detta och följaktligen ska inte den här skadan finnas här. Jag påstår att det öppnat och uttaget utav GUILLOU eller dig eller i förening med någon annan och sedan så har ni postat det på Nybrogatan och när det sedan kommer på måndag der 16 till IB öppnar man det på vanligt sätt, man öppnar nämligen genom att sprätta upp det så här.
Bi Ja det där är din tolkning den kan jag inte säga någonting om. Det enda jag kan säga är som jag sa tidigare, jag vet ingenting om detta. Det enda jag vet och har fått höra det är att det kommer från IB. Det är allt, för övrigt vet jag ingenting.
J: Ni hade ju klart för er på vilka postboxnummer man hämtade sina brev. Det innebär i sin tur att det måste ha varit lätt för er om ni har kunnat skaffa någon person som

RIKSPOLISSTYRELSEN 1(16)
SäkerhetsavdeIningen
STOCKHOLM
Protokoll över fbrhör med författaren, journalisten Peter BRATT, hållet i Rikspolisstyrelsens lokaler, Bergsgatan 48, torsdagen den 22 november 1973, ined början kl 15.20
Förhörsledare: Krkom K-H Jansson Förhörsvitten Krinsp J Granersten
Förhöret upptaget på band.
J = Jansson B= Bratt
J: För att få en sammanfattande bild av insamlandet och meddelandet - publiceringen - av uppgifterna om Informationsbyrån (IB) från artiklarna i FiB/K nr 9 och 10 vill jag gärna att vi penetrerar dessa förekommande artiklar ingående och i ett förhörssammanhang. Beträffande nr 1? av FiB/K har BRATT vid tidigare förhör förnekat att han medverkat vid utformningen av artiklarna, dock ska några punkter parentetiskt beröras.
I andra sammanhang har du uppgivit, att en kärngrupp inom tidningen ca 5 veckor före utgivandet av nr 9 W,.FiB/K, som utkom 3.5.1973, hade tillgång till artiklarna och bilder med bildtext, avseende såväl nr 9 som 10 av tidningen och som låg framme i fotostatskopior som underlag för ingående analys ur juridisk synpunkt. Är det någorlunda korrekt sammanfattat.
B: I det stora hela men vad gäller det här mötet så var det bara manus på nr 9, nr 10 var aldrig med i bilden
J: Inte det
B: Nej, bara nr 9. Och några bilder med bildtexter tror jag inte var med. Bilderna kanske Jan visade upp, det är möjligt, det var kopia av manus på samtliga texter till nr 9» bortsett från den stora ingresstexten, där det bl a talades om mord osv. Men om Jan visade upp bilderna, det kan jag inte säga
J: Då ska jag korrigera mig, det gällde endast manus till nr 9. I övrigt är det rätt sammanfattat?
B: Ja
J: Då skulle det innebära att det fanns ingen layout klar heller vid detta tillfälle
B: Nej
J: I tidningen nr 9 sidan 11 finns en rubriksättning somRPS/Säk HEMLIG

J: Är det de som förekommer på sidan 6 här?
B: Ja
J: Där SUNNANLAND förekommer?
B: Ja. just det.
J: Efter det här så finns också ett brev som är daterat den 19:e. Det innebär nu att du känner till det här. Och alltså känner du till att den 19:e så fick GUILLOU också ett brev som han kom över från Göteborg.
B: Om det var den 19 se, det måste jag se brevet för att veta.
J förevisar ett kuvert med en firmabeteckning "Johnson Scan Star" och det är skickat till dir Sten JOHNSON box 5013. Alltså en box som ni har känt till att IB har. Ven skulle direktör Sten JOHNSON vara då?
B: Han finns nog inte,
J: Har du sett det här brevet förut?
B: Nej
J: Kuvertet?
B: Nej
J: Så du vet heller inte vilket innehållet är?
B: Nej. Det är möjligt att jag kan ha sett innehållet men det kan jag inte säga förrän jag har sett innehållet.
J: Det är en positionslista över fartyg som vi förevisar. Peter BRATT och som var innehållet i det här kuvertet från JOHNSON Scan Står. Har du någon kommentar till det här?
B: Jag har aldrig sett det här förut.
J: Ja ni var ute efter att få så mycket information som möjligt.
B: Om Jan har fått det här brevet måtte han väl ha tyckt att det var totalt ointressant och inte brytt sig om att visa det för mig. Jag har aldrig sett det.
J: I det här fallet finns på kuvertet också en dubbelstämpel. Det är stämplat Stockholm 19.4.1973 och sedan ompoststämplat 25.4.1973, som du ser
B: JahaRPS/Säk HEMLIG
J: Anledningen till detta långa uppehåll, torde vara, att det var påskhelgen.
Tidningen nr 17 K.B/K -utgiven 27.9.1975
J: Du har i ditt förhör 19.11.1973 rörande frågan om när din bok anses vara utgiven, yttrat bl a beträffande artikeln, "15 nya avslöjanden", som bygger på notiser och material ur din bok "IB och hotet mot vår säkerhet", att GUILLOU fått låna manus som till 80 procent sedan stod i boken och att du ändrat de felaktigheter som fanns i artikeln, åtminstone en del av dem. Du kan alltså anses ha medverkat till mera nyanserade och riktiga uppgifter än GUILLOU i sitt manus skrivit, är det någorlunda korrekt återgivet?
B: Nej det är det väl inte, därför att när det t ex gäller E 5 så, han har ju slagit upp det väldigt stort och vi diskuterade väl om det var motiverat eller inte. Det är helt hans bedömning.
J: Det förstår jag, när det gäller R 5 här (sid. 2 o. 3) SAP och spionaget som sådant. Vad känner du till om det (sidan 4)
B: Det är ju jag som har intervjuat folk som vax med i studentföreningen den här tiden, och jag har ju funnit att han hade bara tagit upp studentföreningen där och icke PAUES osv.
J: Så att själva artikeln som sådan är din?
B: Nej, nej
J: Skulle det vara GUILLOU?
B: Han har skrivit allting som står i nr 17. Jag har inte skrivit en rad där.
J: Men bakgrunden. Har han inte fått material som låg till grund för hans artikel här
B: Jo han fick ju låna mitt manus och plockade då det som han tyckte var intressant
J: Du menar att 1. statsministerns roll, 2. spionaget inom SAP, 3. Georg LIBIK etc?
B: Georg LIBIK, honom har ju han (GUILLOU) träffat själv Och det där har han väl skrivit själv.
J: Så 1. och 2. kan härröra från din bok?
B: I den mån dom överensstämmer, det är lätt att se, det som skiljer är alltså helt och hållet han själv

J: Du får tillfälle att titta på det här. Kan du säga om det är någorlunda vad du själv har sagt i boken?

Statsvetaren Lars Olof Lampers var sekreterare i Säkerhetstjänstkommissionen (1999-2002) och skrev som anställd expert forskarrapporten om IB – Det grå brödraskapet. Kommissionen hade genom en speciallag tillgång till alla relevanta dokument ur alla myndigheters arkiv, inklusive Säpo och Must. De hade befogenhet att höra vittnen under ed och kunde vid behov göra husrannsakan. Han är en av mycket få människor som har sett allt material som finns om IB, hemligt eller ej. Han skrev om poststölden på Newsmill:

”Varken i det sedan länge avhemligade materialet, eller i det som ännu är hemligt, finns tillstymmelse till det som Guillou beskriver. Tvärtom är Bratt mycket noggrann med att inte berätta något om posttillgreppet liksom han över huvud taget är försiktig med att lämna ut uppgifter om känsliga detaljer i arbetet.”

I protokollet skvallrar jag inte utan försöker försvara Guillou. Men han framhärdar och påstår att det finns andra, hemliga protokoll. Lampers skriver att det inte existerar någonting sådant. Men han öppnar en smitväg för Guillou. Lampers skriver att Guillou kan ha fått lyssna till material från telefonavlyssningen av oss under hösten 1973, bitar av samtal mellan mig och Guillou själv eller mellan mig och Håkan. Guillou kan ha trott att det kom från förhören.

Antingen ljuger Guillou om detta eller också har han missförstått saken. Men han vill inte medge att han har fel.
Hur gick då kartläggningen till, vem gjorde vad?

Låt mig här kort rekapitulera vad jag skrev i Med rent uppsåt. Håkan slutade på IB den sista december 1971. Något år innan hade han sagt att han arbetade för en hemlig underrättelsetjänst, men utan detaljer. Våren 1972 började han berätta brottstycken. Från juni 1972, i Watergateaffärens skugga, blev berättelsen mer konkret, mer sammanhållen. Men han ville inte gå med på att materialet skulle publiceras.

Hösten 72 beslöt jag mig för att sammanföra Guillou med Håkan, hemma hos mig.

Jag var bunden av lojalitet gentemot Håkan på grund av vår vänskap och kunde inte tvinga honom. Guillou hade inga sådana band och skulle gärna publicera vad han fick veta. Det här var ett sätt att utöva påtryckningar på Håkan.

I samma ögonblick Guillou kom in genom dörren förstod Håkan precis vad saken gällde. Han var mycket intelligent och dessutom intuitiv och känslig. Till skillnad från Guillou hade han dessutom näsa för psykologi.

Det behövdes inget vin för att få Håkan att prata. Hade han inte velat hade han gått därifrån eller talat om någonting annat. Men visst, vi drack en hel del den kvällen.

Därefter började vi arbeta systematiskt. Det handlade om att verifiera Håkans uppgifter. FiB/K var en liten tidning på vänsterkanten och det hela skulle avfärdas om vi inte lade fram ovedersägliga bevis i form av hus, människor, bilar och bilder.

Det tidsödande arbetet stod jag och två fotografer från Saftra, främst Owe Holmqvist, för.

Texten till FiB/K:s första IB-nummer skrev jag. Texten till nästföljande nummer skrev Jan. Det handlade om Gunnar Ekberg och om materialet från poststölden. Ekberg, Mellanöstern och några agenter som Håkan gett namnen på, Maria och Georg Libik, fick Guillou hantera själv.

På hösten 1973 kom min bok IB och hotet mot vår säkerhet. I den redogör Håkan på en sida för en avdelning inom utrikesdelen av IB som hette R5. Den avdelningen hade som mål att följa utvecklingen i Kina, Nordkorea, Nordvietnam och Japan. Den leddes av en svensk överste som hette Carol Bennedich. Hans rapporter gick bland andra vidare till CIA.

Detta utvecklade Jan i nummer 17 av FiB/K som kom ut i september 1973, samtidigt med boken. Det beskriver han i sin memoarbok och redogör också för kontakterna med regeringen i form av Pierre Schori som han förde på egen hand, utan att tala om det för Greta Hofsten. De kontakter han hade haft med Anders Thunborg på sommaren 1972 nämner han däremot inte med ett ord.

Med andra ord: som arbetet bedrevs med att kartlägga IB, att verifiera dess existens och att publicera materialet, framgår att inget material kom som råvara direkt från Jan Guillou.

Behärskar man det material som Guillou skriver om ser man hur han ofta arbetar. I normala fall utgår en journalist från sanningen och dramatiserar delar av materialet för att skapa en livfull och sammanhängande historia.

Guillou bestämmer sig istället för hur den historia som han vill berätta ska se ut och använder sedan delsanningar för att styrka den och i brist på material gör han konstruktioner. Ofta använder han kunskaper som kommit fram senare och låtsas att han kände till det långt tidigare. Hela tiden tänker han på att skriva så att det inte ska kunna dementeras.

Han har blivit skicklig på det här skrivsättet som han inte alltid, men ofta tillämpar. Hans version av upprinnelsen till IB-affären är belysande. Så här skrev han om detta första gången, i nr 9 av FiB/K 1973: ”1969 satt en man från Expressens utrikesavdelning och skröt om hur mycket han visste – på en Stockholmsrestaurang. Det som den gången verkade som fria fantasier har sedan varit kunskaper till stor hjälp.”

Det går ju inte att falsifiera eller dementera. Men trovärdigheten är inte heller så stor i avsaknad av detaljer. Då lägger han till saker som han har fått reda på senare och låtsas att källan antydde det redan då. I sin memoarbok utvecklar Guillou sittningen på Tennstopet. Nu talar han om vem som kom med antydningarna om IB. ”Han hette Bengt Erlandsson.” Och så får denne säga att en av deras gamla chefer skriver understreckare i Svenska Dagbladet och heter som ett träd. Visst, han hette ju Thede Palm. Historien förefaller sann.

Men nu hade Guillou oturen att åberopa en källa som fortfarande lever och har hälsan. SvD (28.10.2009) skriver om Erlandsson:

”Efter tiden som utlandschef på Expressen började han 1974 på SvD som editionschef (det vill säga högste chef på kvällstid) och var senare bland annat utrikeschef.

– Jag har läst vad Guillou skriver. Jag vet inte var det kommer ifrån. Det är inte sant, säger Bengt Erlandsson till SvD.

Enligt Guillous bok skulle Bengt Erlandsson på 1960-talet på restaurang Tennstopet ha berättat om en hemlig militär organisation utom riksdagens kontroll. Men när Erlandsson inte ville säga något mer så togs han inte på allvar. Utom av Guillou som skriver att det som Erlandsson sagt ’blev omöjligt att glömma’.

I boken namnger Guillou tre andra journalister som skulle varit med. Men Bengt Erlandsson säger till SvD att två av dem kände han inte alls, och den tredje har han inte varit på krogen med.

Kände du till IB och dess verksamhet?

– Nej. Jag har inte gjort lumpen heller, säger Bengt Erlandsson.

Är det helt påhittat?

– Javisst. Jag kan bara svara för vad jag vet, svarar Bengt Erlandsson.”

Men Guillou vill inte erkänna att han har fel. Visst har Erlandsson sagt så även om han nu nekar, påstår han.

Det är inte innehållet i det som han hittar på i det här exemplet som är det allvarliga, utan själva lögnen. Det är det som politiker och makthavare annars faller på. Inte vad man ljuger om utan att man ljuger, om det så bara är om en Toblerone. Men Guillou räknar ännu kallt med sin etablerade position som rebell och sanningssägare. Och att så många är så rädda för honom.

Han använder i sin bok det påstådda angiveriet om poststölden som utgångspunkt för att leverera en ”förklaring”, som är än mer förolämpande. Den går ut på att jag bröt samman på grund av polisens hot om misshandel och på grund av att min familj, inklusive min hustru, krävde att jag avstod från att överklaga.

När Guillou skulle skriva sina memoarer stod han inför följande. Efter min bok och Birgitta Öhmans TV-program har han detroniserats som IB-avslöjare nummer ett. Han måste överge den gamla versionen där han i princip gjort arbetet själv, med viss hjälp av mig och, perifert, av Håkan Isacson. Nu ska han ge Håkan full erkänsla som källa och låta mig utföra merparten av arbetet, men han ska ändå framställa det som att han styr utvecklingen och på slutet ska han diskreditera oss moraliskt.

Det är därför beskyllningen om att jag skulle ha skvallrat är så viktig. Han ska nämligen få det att framstå som om han i den förklenande förklaringen ger ursäkter för att stackars Peter inte kunde hjälpa det, han utsattes för ett så förfärligt tryck.

När han ska beskriva min entré på FiB/K gör han som vanligt. Han tar delsanningar, i det här fallet genom att lusläsa Med rent uppsåt, och så stoppar han in dem i ett annat sammanhang som passar hans syfte. Jag skriver i boken att jag inte gått i några demonstrationer och att jag inte var med i något parti, men det var något som jag i den miljön inte ens vågade andas om. Det förvandlar han till att jag med hög röst deklarerar just det och får det att passera som något charmfullt. Och så vidare.

Jag bröt inte samman, polisen hotade mig inte med misshandel, min familj krävde inte av mig att jag skulle avstå från att överklaga.

Om min familj skriver Guillou: ”Hans fru Philippe grät och anklagade honom för barnens lidande och besvor honom att göra vadhelst som krävdes för att komma hem så fort som möjligt och hon struntade fullkomligt i all politik och journalistisk heroism.”

Familjens besök skadade Peter. Kanske låg det en cynisk beräkning bakom åklagarens välvilja att bevilja dem, fortsätter han.

Min fru blev upprörd när hon läste vad han skrivit:

”Jag träffade dig en gång och anledningen var att jag behövde få veta hur jag skulle göra med ekonomin. Det hade du skött förut. Det var din far som ordnade mötet. Jag blev lättad när jag såg att du var som vanligt, upp med hakan, sa du till mig. Jag lade mig aldrig i hur du skulle göra med vare sig juridik eller politik. Gråta! Samma dag som poliserna grep dig gick jag till arbetet precis som vanligt. Jag hade starkt stöd av Jan Stolpe och hans fru Ylva under hela tiden, och dessutom av Krister och Gertrud Gidlund.

– Så fräckt att fabulera om en människa han inte känner. Jag finns i verkligheten och är ingen gestalt i en bok som han kan konstruera som det passar hans syften.”

Jag hade aldrig ens hört någon andas om att Jan hade haft ett långt samarbete med KGB. Att han inte har berättat det för någon beror på att han vet att det skulle skada honom. Av samma skäl har han inte berättat om samarbetet med Anders Thunborg. Det han skriver i boken handlar ju inte om möten i fem års tid med KGB under konspirativa former, där står bara antytt att han försökt avslöja KGB under en längre tid men misslyckats – ingenting om hur.

Jag tror inte på Guillous förklaring att kontakterna med KGB berodde på naivitet och ungdomligt oförstånd och tycker inte att det hela i efterhand framstår som en lustig historia. När jag träffade honom i början av år 1972 visste han ingenting om IB och han hade alltså fortfarande sina sammanträffanden med KGB. Ungefär varannan månad som han själv beskriver saken. Han var långtifrån naiv utan kalkylerande och förslagen i allt han företog sig. Han var väl inläst på facklitteratur om underrättelsetjänst och kände mycket väl till att han hade kunnat anmäla saken till Säpo för att undgå misstankar om spioneri.

Guillou sökte makt. Men för vem eller vad sökte han makt mer än för egen del? Hade han en ideologi och menade att han hade rätt att utnyttja alla andra för att främja denna ideologi? Skulle det ha varit maoism? I så fall skulle han ju som lojal partimedlem ha berättat för ledningen i SKP vad han gjorde hos KGB. Men om han gjort det så skulle de inte ha tillåtit honom att riskera hela partiets framtid genom att stå som talesman för avslöjandet av IB.

Och om det inte var ideologi som drev honom – om han gjorde allt detta endast i syfte att söka makt för egen del?

Vad Guillou än har sysslat med, kvarstår följande: Vare sig Säpo, KGB eller regeringen påverkade avslöjandet av IB. I hela materialet om IB kommer ingen uppgift direkt, det vill säga i sin första grundform, från Jan Guillou. Det kan tyckas häpnadsväckande och det visar hur effektivt han har lyckats få folk att tro något helt annat.
Jag vill med det inte förringa det han faktiskt gjorde. Men för att kunna bedöma hur avslöjandet av IB gick till måste man se varifrån uppgifterna kom i första hand. Då finner man att källan var Håkan Isacson. Detsamma gäller nästan allt vad jag skrev. Sedan kan uppgifter bearbetas och utvecklas. Men så var det och den kunskapen har även forskare från Säkerhetstjänstkommissionen.

Peter Bratt, Lundby den 12 november 2009

Peter Bratt (4 artiklar)

Anmäl

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] First Tweet: 22 minutes ago gunillakinn Gunilla Kinn Litet länktips: http://www.newsmill.se/artikel/2009/12/13/peter-bratt-om-guillou-och-kgb-0 #guillou retweet [...] Blogg: Twitter Trackbacks for "Guillous mellanhavanden me, 2009-12-13, 22:06

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/15395

41 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Bra Peter! Du är en mycket hederligare man än Jan Guillou, som precis som en annan delägare i Piratförlaget gör vad som helst för sitt eget varumärke. Och så har han levt hela sitt liv.

Men nu verkar det ändå gå mot slutet med detta. Tack för din genomgång!

Jag minns än att vi jobbade ihop ett litet tag på DN:s förort, då när du blev förflyttad för att Hans-Ingvar Johnsson inte hade förmågan att sköta Geijer-affären tillräckligt bra. Synd på så rara ärtor!

Permalänk | Anmäl #2 Ann Helena Rudberg, 2009-12-13, 19:40

För första gången syns sprickor i en gammal fasad ...Tänk så det kan bli ...

Permalänk | Anmäl #4 algoriker, 2009-12-13, 20:10

Oj, det var långt. Tyvärr är det nog inte så många som orka läsa hela artikeln. Så intressant är inte ämnet för merparten av oss.
Skillnaden mellan Bratt och Guillou är två.
1) Guillou formulerar sig på ett mer läsvärt sätt.
2) Bratt har kvar sin heder.
Det är fullständigt anmärkningsvärt hur gåtan Guillou klarar sig undan en rejäl genomlysning. Kan det ha att göra med att han är tjenis med precis hela mediasverige? Att Guillou blir genomlyst är lika sannolikt som att Janne Josefsson blir det.

Permalänk | Anmäl #5 Mayo, 2009-12-13, 20:12

"Hur ska man tolka Jans beteende?"

Självgod grandios hybris? Hade "israeliska terrorister" velat "plocka" bort Janne, hade han inte ens skrävlandes existerat idag.

Permalänk | Anmäl #6 Dannie, 2009-12-13, 20:13

Tack Peter för att du tog dig orken att skriva det här.
Jag utgår från att det var plågsamt på flera sätt – inte minst detta att försöka återge strukturen på hur information meddelas i olika tider och sammanhang, men jag, som inte har någon egen insyn i affären, tycker du lyckats tämligen gott med den uppgiften.
Du lyckas även gestalta varför, hur och när du börjar distansera dig från JG: Jag tycker man ser det mellanmänskliga spelet er emellan och jag upplever (tror jag) ett uns av det illamående du måste ha känt innan gränsens drogs.
Din trovärdighet är stor.

Permalänk | Anmäl #12 Martin Hedén, 2009-12-13, 23:11

Jag har stor respekt för din uppriktiga ärlighet. Nu är det dags att publicera Stasi-listan. Först då kan vi återförsäkra oss om att inga av de personer som Guillou hade kontakt med var med på denna lista. Ingen person ska ryktesvägen oförskylld bli relaterad till Stasi listan.

Guillous beteende och bevekelsegrunder blir alltmer gåtfulla efter din utmärkta redogörelse. Hans ideologi är ett mysterium.

Det var också intressant att läsa om bindningen och den direkta styrningen av FiB/Kulturfront från SKP. Kan uppsikt av tidskriften också ha varit ett uppdrag från någon?

Permalänk | Anmäl #13 Cuben, 2009-12-14, 02:08

Guillou satte sig i knät på dom som skulle dömma han, bjöd på information, därför fick han sänkt straff, finns ingen annan nledning.
Den 4 januari 1974 dömdes de tre till ett års fängelse var. Bratt och Guillou dömdes för spioneri, Isacsson för spioneri och medhjälp till spioneri. Den 14 mars sänkte hovrätten Guillous straff till 10 månader.
http://www.itdemokrati.nu/page15.html

Permalänk | Anmäl #15 Tomten, 2009-12-14, 02:55

Jodå, jag läste hela artikeln. Noga. Det tog en stund av natten. Mycket matnyttiga avslöjanden. Tack Peter Bratt för att du la sanningen en smula tillrätta efter alla halvsanningar och anklagelser från Jans sida.

Sedan affären briserade med dina böcker som föregicks av artiklarna i FIB/K.front har allting varit ganska rörigt, Med denna klargörande artikel har du rätat ut alla frågetecken som levt kvar från dom åren.

Permalänk | Anmäl #16 Fredrik Strid, 2009-12-14, 05:07

Hur många stolar kan en man sitta på? Det är inte roligt att få vetskap om att Sverige var en tummelplats - ett spiontillhåll - i Sovjets tjänst. Eller i vems? Herta Müller berättar att i Rumänien har inget hänt. Samma personer jobbar kvar i Securitate. Hur ser det ut här?

Jag vill också se Stasi-listan. Ian Wachtmeister försökte under sin tid i riksdagen att få ut den. Men icke. Sanningen kommer väl fram när vi nu levande är döda. Det gills inte. Jag vill se den nu. Jag vill ha upprättelse.

Permalänk | Anmäl #17 Helena Palén Olofsson, 2009-12-14, 11:03

Bra artikel av Peter Bratt. Vad den killen måste ha lidit för sin ärlighet. Men vad är Stasi-listan? Är det någon av de som omnämns i PB:s och JG:s artiklar som också har jobbat för Stasi?

Permalänk | Anmäl #18 Gunnar Engström, 2009-12-14, 11:48

Att Guillou skulle ha varit KGB agent är trams. Det är väldigt förvånande att folk inte ser det uppenbara.
Guillou har från början varit, om inte SÄPO agent så åtminstone informant åt SÄPO.

Permalänk | Anmäl #19 lino, 2009-12-14, 12:12

Så han var ej sovjet vän - så som du själv säger.
Nu är han ren tvådd av dig själv.

Citat: "1. Medlem i SKP, ett maoistiskt kommunistiskt parti med Sovjet SOM FIENDE. "

Permalänk | Anmäl #20 Bored, 2009-12-14, 12:18

Detta luktar gubb-kommunistskräck a la DN på lång väg, men det är väl bara jag som är ung och dum som inte var med på den tiden då vi satt i stugorna och darrade inför ryssen.

Permalänk | Anmäl #21 Samuel, 2009-12-14, 12:36

Som jag ser på Guillou´s spioneri - eller vad det nu kan ha handlat om, landsförräderi av något slag tycks det vara - så handlar det inte bara om vad som hände utan vad som kunde ha hänt. Jag menar att om jag imorgon går in i en tobakskiosk och tar fram kökskniven och skriker "ge mig alla pengarna" så är detta en brottslig handling (och omoralisk) oavsett om kioskägaren ger mig pengar, jagar ut mig ur butiken, förklarar att han inga pengar har eller polisen tar mig på bar gärning. Min handling är densamma. Om jag säljer en pistol till en känd mördare, så är min handling (antagligen) brottslig och (definitivt) omoralisk oavsett om mördaren omedelbart skjuter någon eller sparar pistolen till en annan gång. Det samma gäller landsförräderi.

När en främmande stat som Sovjet Union köper eller "får" (kanske i utbyte mot annat än kontanter, kanske av ideologiska skäl) information om ett land som Sverige så är det inte för att de vill främja rysk turism till Sverige. De önskar information för att påverkan vårt samhälle så att vårt land gör det som är bra för Sovjet Union. Eller så förbereder de en invasion.

När Guillou ger/säljer informationen måste han förstå att i en oviss framtid så skulle ett krig vara möjligt och den information som Guillou har överlämnat kommer i så fall att gynna Sovjet Unionen. Vi kan väl alla spekulera i vad som händer i länder som ockuperas av Sovjet Unionen, mass-förstörelse av vårt samhälle, våldtäkter av kvinnor, stöld av våra resurser, utnyttjande av våra vetenskapsmän etc etc... Sverige skulle inte längre vara ett fritt land och vi skulle alla ha mist vår frihet.

Att påstå att det scenario jag nu målat upp inte är intressant för att diskutera Guillou´s juridiska såväl som moraliska skuld är naivt och väldigt partiskt. Om vi bara ska döma förrädare vars förräderi också lett till konkreta resultat för det andra landet (Sovjet i detta fall) då skulle vi inte kunna döma några alls av de Överstar, Bergling mfl som dömts under de sista 50-100 åren.

Det jag tycker egentligen är den stora frågan är:
VARFÖR BEHANDLAS GUILLOU ANNORLUNDA ÄN ALLA ANDRA?

Normalt sett älskar media att först "bygga upp" och sedan "dra ner" folk. Först ska vi älska fotbolls spelande, socialdemokraten Refat El-Sayed - sedan blir vi bestörta och hatiska när han visade sig ha brutit mot så väl juridiska som moraliska lagar. OJ Simpson, Knarkande skådisar, Exemplen är många. Men Jan Guillou är immun. Varför? Och hur kan vi få ett slut på detta?

Permalänk | Anmäl #22 petersanning, 2009-12-14, 12:52

Att Guillou skulle ha varit KGB agent är trams. Det är väldigt förvånande att folk inte ser det uppenbara. Guillou har från början varit, om inte SÄPO agent så åtminstone informant åt SÄPO.

Permalänk | Anmäl #19 lino, 2009-12-14, 12:12

Hm, Stig Bergling jobbade på Säpos ryssrotel, Betyder det att Stig Bergling inte var KGB-spion?

KGB kan mycket väl skicka sk informatörer för att plantera falsk information där.

Vilket andra infiltratörer hade KGB inom Säpo och den öppna polisen. Det var förresten Carl Persson Rikspolischefen som placerade Stig Bergling hos militären för att kontrollera IB. Det förskräcker.

Permalänk | Anmäl #23 Utredaren, 2009-12-14, 12:53

Efterkonstruktionernas mästare. Att P Bratt aldrig kan sluta vara bitter. Mest synd om han själv egentligen.

Permalänk | Anmäl #25 Sigge, 2009-12-14, 13:11

#19 lino
Jag håller inte med dig. Jag tror att du tänker för "fyrkantigt" vad gäller Jan Guillou.
En man med ett sådant stort ego och en sådan övertygelse om sin egen fullkomlighet - total brist på självinsikt och ödmjukhet (jag försöker inte vara elak, jag ger bara en objektiv beskrivning av den Jan G som vi alla känner genom hans böcker, filmer, debatter, intervjuer etc etc - men visst låter det som om jag vill vara elak :-) ) kan mycket väl tycka att han kan spela ut alla, kan mycket väl tycka att han kan vara en mäster spion, dubbel-, trippel-, vi minns väl alla de olika spännande historierna från andra världs kriget och kalla krigets dagar. Varför skulle Jan Guillou INTE tro att han skulle kunna vara bäst på detta också?

Permalänk | Anmäl #26 petersanning, 2009-12-14, 13:17

Det kan inte hjälpas - Guillou är en av århundradets mest intressanta personligheter.

Permalänk | Anmäl #27 JohnnyC, 2009-12-14, 14:16

Offentliggör STASI-listan nu medan de som drabbats av dessa Stasi-informatörer fortfarande lever. Rädda det lilla förtroende som folk fortfarande har kvar för våra politiska ledningar vänster till höger.

Permalänk | Anmäl #28 Nisse, 2009-12-14, 15:05

Peter, är du inte landsförrädare du också?
Eller åtminstonde en så kallad nyttig idiot?

Var det inte du som i extremvänsterblaskan FIB k front skrev om den så kallade DC3 affären, och du viste bestämt att den varit inne över sovjetområde och att nedskjutningen var rättfärdig, du får rätta mig om detaljer jag har inte tillgång till de gamla tidningarna där jag bor på vintrarna.

Sedan när du hörde talas om en grupp som seriöst skulle söka efter planet så försökte du infiltrera den gruppen i sällskap med nån avdankad sovjet officer.
Du försökte då få sökninger att ske i ett område där DC3an inte fanns!
Försökte du att dölja sanningen??

När du är igång ordentligt, kan du inte verka för att den så kallade STASI listan blir offentlig så Svenska folket får en uppfattning om vilka de övriga landsförrädarna var?

Permalänk | Anmäl #29 Tgvara, 2009-12-14, 15:09

Vad gäller stasilistan så skulle jag också gärna vilja se den. Det sade att den kunde innehålla så mycket som 900 namn, men enligt uppgift är det bara ett 50-tal svenskar, som betecknades som medarbetare till stasi i DDR.

Just att det är så få gör den mer intressant tycker jag. För om det var tusentals namn var den mindre trovärdig.

Men i Finland har deras säpo bestämt redan för två år sedan att inte publicera deras lista. Annars kanske vi hade fått sett vår också?

Eller också kunde vi visa att vi är mer öppna än vårt grannland, som hukade under Sovjet och tala om vilka det handlar om. Eller måste vi vänta tills både vi och dom är döda?

Permalänk | Anmäl #30 Ann Helena Rudberg, 2009-12-14, 16:14

Det finns ingen gata "Jan G."
Han tillhörde sk "påverknings agenter",ibland medvetna,ibland omedvetna.Kontrollera när öppnade han tidningen som sysslade
med problemet Palestina.
Fråga honom vem finansierade hans tidning !
På den tiden hade Sovjet enorm propaganda offensiv mot "sionismen" och staten Israel.
I Sverige har hela "palestinafrågan" blivit trojansk häst för odemokratiska och totalitära krafter.Så är nog fortfarande.
Då, i början på 70talet hade Sovjet manipulerat många människor,
propaganda kriget mot Israel var intensiv men i sin linda.
Jan G har blivit en bra investering för Sovjet.han gjorde enorma insatser på området kallat psyk-krig. Läs noga hans första bok om hjälten Hamilton.
Jag återkommer senare.

Permalänk | Anmäl #33 Andreas Svensson, 2009-12-14, 16:58

en intressant artikel,
och förmodligen väsentlig att skriva för artikelförfattaren och historieskrivningen, men ...
man har tidigare (senaste 20-30 åren) misstänkt att Guillou dels farit
med många osanningar och dels utstrålade en oövervinnerlig tro
på sin egen förmåga och förträfflighet,

detta har delvis dolts av en stor skicklighet i många sammanhang och ett författarskap där fiction och facts tumlat runt utan att någon ställt frågan hur det egentligen står till,

vad som vore ännu mer intressant är en mer generell analys och resonemang hur media och politiska världen kan ignorera så många varningssignaler under så lång tid ?

inom affärsvärlden så har man sina Refat affärer, Skandiaaffärer mm men man lär sig mer och mer och man tar ofta experthjälp för att granska både affärspartners, chefer och medarbetare kort sagt man gör inte samma misstag två gånger,

vore det inte lämpligt att media och politik idkar lite självkritik och blir lite proffsigare i att bedömma människor och tolka signaler ?

jag menar inte att man skall hemfalla åt misstänksamhet och paranoia när det gäller människor men någon form av rudimentär grundutbildning i psykologi och beteendevetenskap skulle vara på sin plats,

fanns det (finns det) fler Guillou inom media och politik ?
statistiskt sett så gör det nog det !
skall man jaga dem med gamla Stasi/KGB/Säpo/CIA arkiv ?
nej, inte nödvändigtvis ! det finns redan idag tillräckligt illustrativa exempel att tillgå utan att man behöver blotta och hudflänga dem,

vad man däremot skall göra (inom media och politik) är att lära sig att
"om något (eller någon) verkar vara för bra för att vara sant, så är det förmodligen inte heller sant" och om marknadsföringen av den egna personen och hans/hennes förträffliga sidor är mer än lovligt offensiv så måste man dra slutsatser av detta,

/nisse

Permalänk | Anmäl #37 nisse, 2009-12-14, 19:46

#33 Andreas Svensson
Det ligger något i det du skriver. Jag minns hans Hamilton roman Coq Rouge. I slutet av boken stormar Mossad agenter tillsammans emd svenskar judar in och massakrerar en massa gamla män och kvinnor - alla palestinier som dansade folkdans i en villa i Djursholm.
Detta är en typisk Guillou-are (eller Alice i Underlandet om ni så vill). Ovan beskrivning är Guillou´s "verklighet" i den VERKLIGA världen så är det Palestinierna som utövar våldet på folkdansande judar. Jag kan inte tänka mig att Palestiniernas lokaler har Securitas vakter och polisbevakning dygnet runt - för det finns ingen hotbild! Detta är det läskiga med Guillou. Hans fräckhet har absolut ingen gräns.

Det säger förresten en hel del om det anti-israeliska (judiska?) politiska klimatet i Sverige under 80-talet att Guillou kunde ge ut en bok påstod att svenska judar begick mord på "stackars" folkdansande palestinier. Jag minns att det var allmänna applåder på biografen när hjälten Hamilton kom och sköt ihjäl judarna. Guillou måste ha mått otroligt bra.

Permalänk | Anmäl #38 petersanning, 2009-12-14, 20:27

Någon skrev ovan:

"Det jag tycker egentligen är den stora frågan är:
VARFÖR BEHANDLAS GUILLOU ANNORLUNDA ÄN ALLA ANDRA?"

Hur kan Guillou ha medieimmunitet? Jag tycker att det vore intressant att granska Guillous anspråk på någon slags immunitet i denna affär. Han själv kan skratta bort sina möten med KGB, för att inte tala om alla andra möten med säkerhetstjänster som framgår av Bratts utmärkta artikel, men när han själv är på jakt efter någon så räcker det med mycket mindre än så. Hur kommer det sig att Guillou oupphörligen lyckats med konststycket att få tyst på de svenska medierna?

Jag uppskattar verkligen Bratts analys av händelseförloppet. Jag tycker inte att hans text känns bitter, tvärtom tycker jag att han uttrycker sig verkligt nyanserat och försiktigt.

Vem skall avslöja Guillous medieimmunitet?

Permalänk | Anmäl #39 Haznox, 2009-12-14, 20:31

Ja, det är intressant att dra Guillous historia i ljuset. Men varför har det tagit så lång tid. Här rotar vi i 20 - 40 år gamla grejer som saknar betydelse både för Guillou och för det svenska samhället.
Självklart ska allt belysas men varför nu?
Samtidigt tycks nutiden passera obemärkt, när Sverige, Europa, ja hela världen står inför många svåra vägval.
Varför sker inte granskandet och ifrågasättandet om nuet - nu?

Permalänk | Anmäl #40 Ivar Johansson, 2009-12-14, 21:07

Frågan är väl under vilken agenda man drev och för vems skull man skrev.

Det verkar skilja en hel del beträffande detta .

Jag kan se en skillnad i bakgrunden till agendan och journalistiska grävandet efter sanning.

Agendan bland inblandade var olika. Du hade en agenda Jan en annan.

Vad som drev dig har du försökt klagöra reda ut på ett öppet sätt.

Vad som drev Jan och för vems skull han skrev verkar svårt att förklara.

Så klart flyter sanningen upp till ytan förr eller senare.

Ju förr dess bättre.

Bra x-tra kapitel!

Leroy

Permalänk | Anmäl #41 Leroy, 2009-12-14, 21:17

#25 Sigge. Tro fan att han e bitter. Hade jag oxå varit om man använts som dörrmatta under så många år. För min del har jag med stort intresse läst det mesta som skrivits i denna affär, och för mig är det ingen tvekan vem som är den trovärdige av de två.

Permalänk | Anmäl #44 Rikard, 2009-12-14, 22:14

Mycket intressant och bra genomgång Peter.

Jag tillhörde den vänstern och har med stigande förvåning tagit del av Jans Guillous eget lilla strövtåg om det nu var eget. Det kom till min kännedom för en kort tid sedan att medan jag och andra försökte om inte revolutionera så i varje fall reformera fackföreningar så att medlemmarna skulle få ett något större inflytande och kunna värja sig mot motparten så satt kamrat Jan och jobbade på Vallhallavägen 66 åt Utredningsbyrån för Samhällsinformation. Jag vet inte vad han hade för nummer hos KGB och SKP som jag själ var medlem i men på Uredningsbyrån hade han anställningsnummer 570. Det märkliga är att det ser inte bättre ut än att ingen verkar veta vad han gjorde där heller. Så nu har du ännu en funktion att lägga till listan på den numera ganska långa listan av lojaliteter som kantade Jans lilla korståg.

Permalänk | Anmäl #50 Stefan Hagberg, 2009-12-15, 12:29

Här firar visst historielösheten triumfer. Petersanning skriver "Detta är en typisk Guillou-are (eller Alice i Underlandet om ni så vill). Ovan beskrivning är Guillou´s "verklighet" i den VERKLIGA världen så är det Palestinierna som utövar våldet på folkdansande judar."

Den historiska bakgrunden var ju ett attentat som israeliska agenter, utklädda till araber, utförde mot det palestinska kontoret i Norge, och mördade ett flertal palestinier, kvinnor och barn.

Permalänk | Anmäl #51 Giljotin, 2009-12-15, 16:27

Så här skriver Gunnar Brodin, Ordförande i Säkerhetstjänstkommissionen:

"Det är lite märkligt med tanke på att de enda terrordåd med anknytning till Mellanösternkonflikten som utfördes i Sverige eller i Sveriges absolutanärområde var riktade mot palestinier och araber, inte mot israeler. Så mottog t.ex. den 29 november 1972 den i Sverige framträdande palestiniern Omar Sufan en brevbomb, som gav honom mycket svåra skador. Och den 21 juli 1973 sköt den israeliska underrättelsetjänsten en marockan till döds på öppen gata i Lillehammer i Norge."

Permalänk | Anmäl #52 Giljotin, 2009-12-15, 20:09

Så tragiskt om folk blev skjutna i den Svenska delen av härvan.

Råkade Googla lite och hitta denna blogg:

http://stefanhagberg.blogspot.com/2009/12/den-roliga-typen-gar-igen-och-...

Var finns sanningen?

Leroy

Permalänk | Anmäl #53 Leroy, 2009-12-15, 21:26

#52 Giljotin
Ju mer jag tänker på saken desto säkrare blir jag att det är du Janne Guillou som gömmer dig bakom denna pseudonym. Du har kört den där överlägsna översittare stilen med en stor släng av skolbuse i alla dina debatter, det är så du och din polare Leif GW Persson vinner. Ni kör över, lyssnar inte och säger saker som om de vore sanna när de egentligen bara är delar av sanningen - om ens det. Lite svårt för lilla mig att försöka vinna över dig då, men du är ju löjlig som tror att någon köper din syn på världen dvs att det är de stackars araberna som är utsatta för terrorism - och vi andra (Kristna och judar) som utövar terrorismen. Du kan SÄGA det - men det gör det inte mer sant :-)... Du är som de där konspirations tokarna som ser konspirationer i allting, därför att de VILL se det.
Du har självklart rätt i att det finns israeler och judar som har gjort hemska saker mot palestinier och i några fall så var det terrorism. Men i det stora hela är det typ 100:1 eller ännu större skillnad för det där med terrorism är arabernas favorit grej. Öppna tidningen. Nej, Janne, Al Qaida är inte Mossads förlängda arm,. Jag fattar att DU aldrig kan vakna upp ur din fantasivärld. Men vad du än tycker, så anser jag att det var otroligt snedvridet att du skrev att svenska judar utförde terrorist dåd i Stockholm. De ska väl inte ta ansvar för vad staten Israel gör eller inte gör. Eller anser du dig ha bevis för att svenska judar ägnar sig åt terrorism generellt sett?

Men att diskutera din snedvridna syn på terrorism och konspirationer och huruvida ditt arabälskande är pga av någon latent läggning du kanske har... det är att komma ifrån ämnet... nu pratar vi om ditt LANDSFÖRRÄDERI.... hur ska du lyckas snacka bort det också?

Jag råkade en gång på Stig Bergling. Vi var i samma rum. Jag vägrade att prata med honom för jag ansåg att det han hade gjort var det allvarligaste brott man KAN göra.
Det är inte avgörande för mig - eller för allvaret i ditt moraliska övertramp - om Ryssarna verkligen invaderade oss (och du blev den nya lokala Landshövdingen eller Polischef i Stockholm eller vad de nu hade kunnat ha dig till. Tänk på Qvisling.) Det viktiga var och är vilken skada ditt - och Berglings - agerande KUNDE ha orsakat oss om de som köpte er information också använt den.

När Ryssarna köpte din hemliga information så gjorde de inte det för att de VISSTE att de INTE skulle använda informationen - utan för att de trodde att de kanske kunde behöva informationen. Och om de hade invaderat så hade du och Bergling bidragit till att många mördats, torterats, våldtagits och tagits ifrån sin frihet. Bra jobbat, Janne!
Jag hatar landsförrädare! Jag är ledsen Janne, men det är så jag ser dig. Du hör hemma i fängelse där du kan få sympatier för dina tokiga idéer. Att du ska gå ostraffad är ett jäkla otyg och ett av de största fiaskon jag sett vad gäller svensk rättvisa. Hade du något att säga till ditt försvar nu också? Annat än det du borde säga vilket är: FÖRLÅT!!!!
"Ung och dum" är inte en ursäkt.... minns du Riccardo Campogiani som blev ihjälsparkad. Hans mördare var också unga och dumma. Det räckte inte. Det gör "ung o dum" inte som ursäkt för ditt agerande heller. Dessutom var du inte så ung då. Men dum, det köper jag. Och allt detta du tror dig se och veta om världen - typ de judiska terroristerna och de stackars arabiska offren. Det är också så jäkla dumt. Det är det som är problemet med dig. Allt du har valt att stå för har varit dumt och fel! Kommunismen var fel. Palestinska terrorister som du ville leka med - FEL! Skjuta små oskyldiga djur i skogen - också ganska så fel. Din överlägsna nedlåtande kvinnosyn - FEL! Osv. Du får nog be om ursäkt för allt du gjort :-) Det blir en tung Jul, Janne.

Permalänk | Anmäl #55 petersanning, 2009-12-16, 11:07

Anledningen till att de tre åkte fast var att Peter Bratt och tidningen FIB Kulturfront fick hybris, de ville avslöja allt inom Sveriges Spionage vilket Janne G varnade för, hade Peter Bratt nöjt sig med två nummer av tidningen och struntat i att ge ut en bok och ett tredje nr hade lagens makt bara kunnat framställa ett tryckfrihetsmål vilket Bratt skulle vunnit. Men detta talar Bratt inget om men läser man Janne G:s bok får man veta detta, eftersom ingen har skrikit högt om lögner angående detta så ser jag i stället hur desperat Bratt försöker skita ner Janne G så mycket som möjligt och ser inte sin egen skuld i att de åkte dit.

Permalänk | Anmäl #56 Kritisk, 2009-12-17, 11:33

Eller var det kanske det RÖDA scoo(u)pet.?

Leroy

Permalänk | Anmäl #58 Leroy, 2009-12-18, 00:43

#56 "Bratt försöker skita ner Janne G"

Du måste vara en enda som når insikt genom att läsa JG:s bok. Den lilla detaljen att JG var KGB agent i 5 år står inte där såvitt jag vet, (även om det nu är preskiberat). Hjälten JG som riskerade att förstöra vännernas liv.

Permalänk | Anmäl #59 Pelle K, 2009-12-18, 15:09

Bratt, du har vunnit över Guillou. På alla sätt utom möjligen ekonomiskt. Moraliskt, etiskt och trovärdighetsmässigt.

Guillou är en duktig författare och har tjänat bra med pengar på det. I övrigt är han en clown i bästa fall.

Permalänk | Anmäl #60 Tomas Fredriksson, 2009-12-19, 02:51

Hej Peter Bratt
Du skrev:
"Birgitta Öhmans utmärkta film Makten och Sanningen visades samma år i TV och fick stor uppmärksamhet. Här sades rent ut att om det fanns en hjälte i IB-affären så hette han Håkan Isacson. Utan hans stora mod att avslöja hela härvan och sen stå för vad han hade gjort hade det inte blivit någon affär alls."

Läs vad en av dom som var med skriver:

Då Coq Rouge var en nyttig idiot
http://www.helagotland.se/debatt/diskutera.aspx?categoryid=911298&thread...

Citat:
Argus (2009-10-27 04:51:10)
"Mats! Vi som var med på första parkett har av förklarliga skäl tvingats tiga trotts att det bubblat i brösten över att få berätta hur det verkligen låg till. Den story som gäller idag är helt fel. Isaksson var inte avslöjaren. Han var endast en väl utvald placerad figur som spelade sin roll i ett mycket avancerat spel med de stora grannarna som huvudaktörer. Men det kommer att klarna vad det lider. "

Är inte din artikel ett sätt att två sina händer nu när KGBs operationer börjar komma upp till ytan? Har du fått kalla fötter?

Permalänk | Anmäl #61 Utredaren, 2009-12-21, 14:02

Tar man int avstånd från KGB eller KPCKA hör man int hemma i en Västerländsk demokrati.
Int eller hör man hemma i en demokrati , om man som muslim int kan ta avstånd från terrorist attacken 9/11.
.
Per Hagman

Permalänk | Anmäl #65 Per Hagman, 2010-02-28, 21:31

I roman Coq Rouge ; I slutet av boken stormar Mossad agenter tillsammans med svenska judar in och massakrerar en massa gamla män och kvinnor - alla palestinier som dansade folkdans i en villa i Djursholm.
Detta är en typisk Guillou-are (eller Alice i Underlandet om ni så vill). Ovan beskrivning är Guillou´s "verklighet" i den VERKLIGA världen så är det Palestinierna som utövar våldet på folkdansande judar. Jag kan inte tänka mig att Palestiniernas lokaler har Securitas vakter och polisbevakning dygnet runt - för det finns ingen hotbild! Detta är det läskiga med Guillou. Hans fräckhet har absolut ingen gräns.
Det säger förresten en hel del om det anti-israeliska (judiska?) politiska klimatet i Sverige under 80-talet ock intill nu , att Guillou kunde ge ut en bok påstod att svenska judar begick mord på "stackars" folkdansande palestinier. Jag minns att det var allmänna applåder på biografen när hjälten Hamilton kom och sköt ihjäl judarna. Guillou måste ha mått otroligt bra ; på tall om folkdansande palestinier, Guillou borde skriva om händelser efter terror angreppet mot world trade center , när hundra tusentals Palestinier jublade i över glädjen att tusentals oskyldiga människor blivit dödade av terroristerna deras religions namn.

Permalänk | Anmäl #66 Bela Lömujescu, 2010-07-07, 07:03