Yttrandefrihet

Rick om Yttrandefrihet

Håller Sverige på att finlandiseras?

Publicerad: 2009-12-11 15:12, Uppdaterad: 2009-12-13 18:12

En chefredaktör som bloggar om pappors rättigheter vid vårdnadstvister förlorar sitt jobb. En tjänsteman som bloggar pro-israeliskt om Mellanöstern blir degraderad, en forskare som skriver en bok om radikalfeministerna drabbas av publiceringsförbud. En konstnär som ritar karikatyrer av profeten Mohammed står under dödshot. Ett museum klipper bort stora sjok av en film för att den ska passa in i en utställning om yttrandefrihet. Forskare undviker att komma med invändningar mot fundamentala tillkortakommanden inom t.ex. genus- eller klimatforskning i rädsla för uteblivna anslag. Företag säger upp anställda som deltagit i offentliga debatter.

42 millningar
11 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Jag har varit politiskt aktiv i både Finland och Sverige samt arbetat som journalist och forskare.

Ögonblicksbilder från Sverige idag, men sammantaget framträder en trend. Yttrandefriheten håller på att sättas på undantag. Talande är att protesterna mot denna trend är dämpade. Man tycks anse att de drabbade får klara sig själva bäst de kan. De har ju själva valt att tala ut. Den här trenden är inte unik. Den har förekommit på annat håll också - och den har ett namn: Finlandisering.

Jag började bli intresserad av samhällsdebatt i 1980-talets Finland och det tog mig förstås inte länge att inse att det som skrevs i tidningar och sades på TV inte återspeglade vad folk i gemen tyckte. Och nu avser jag inte vulgäropinionen, utan reflekterande människors väl underbyggda åsikter. Jag fick snabbt lära mig att vissa saker inte skulle diskuteras offentligt, i synnerhet inte negativa aspekter på Sovjetunionen. Det här ansågs vara priset för att vi i Finland fick leva i frihet. För oss som bodde bara någon mil från gränsen var Sovjetunionen långt ifrån någon fiktiv skapelse som man teoretiserade om vid akademiska debatter, utan reellt existerande och ibland hotfullt morrande bakom sina barrikader och stängsel. Om vi, genom att undvika att tala alltför högt om det slutna landet bakom taggtråden, slapp att bli indragna i dess paranoida värld, så var väl denna tystnad om inte bra så åtminstone acceptabel. Så här, ungefär, resonerades det.

Jag förstod senare att det här bara var halva sanningen. Tystnaden på 1980-talet lär ha varit större än på 1950-talet, medan Sovjetunionen under samma tid förvandlades från en blodtörstig gigant till en senildement dito. 1980-talets Sovjetunionen skulle inte ha haft ork att lusläsa finländsk press i sin jakt på negativa (läs: väl underbyggda) nyheter och åsikter. Tystnaden i Finland skapades nämligen inte av Sovjetunionen – den var hemlagad. Den hade sitt helt begripliga ursprung i insikten att det var onödigt att provocera den lättstötta grannen, men med åren började man undvika allt fler ämnen. Till slut sökte man allt mer skruvat efter associationer som ens på något sätt kunde kopplas till Sovjetunionen, helt enligt samma ”logik” som när tonåringar tycker sig uppfatta sexuella anspelningar i allt som sägs.

De som verkligen drog nytta denna tystnad stod förstås att finna på vår sida gränsen, närmare bestämt president Urho Kekkonen och svansen av politiker efter honom. Kekkonen byggde sin långt ifrån obetydliga popularitet på uppfattningen att han var oersättlig som garant för Finlands självständighet. Han ensam kunde hantera Sovjetunionen, lät man det heta. Kritik av Sovjetunionen och kritik av Kekkonen blev på det här sättet två sidor av samma mynt.

Det finländska samhället svalde det här resonemanget, först motvilligt, men med sedan i tilltagande doser (därför var debatten på 1950-talet friare än på 1980-talet). När det initiala motståndet mot tystnaden en gång var brutet genombröts den ena försvarslinjen för yttrandefrihet efter den andra. Människor som i övrigt uppfattade sig själva som kritiskt tänkande lade sordin på sig med det i och för sig rationella argumentet att inte uppträda onödigt provokativt. Tystnad var alltså ett tecken på insiktsfullhet. Och med tiden började allt fler faktiskt tro att detta offentliga hycklande var ett utslag av förnuft. Ingen intelligent människa kunde missa att Kekkonen och ett anhang av minst sagt besynnerliga figurer, det s.k. hovet, fick allt större makt, visserligen under till synes (nästintill) demokratiska former, samtidigt som maktutövningen blev allt mer opak.

Till skillnad från diktaturer förekom ingen direkt censur i Finland. Man fick tycka och skriva vad man ville. Däremot kunde man inte alls vara säker på att ens fortsatta karriärväg skulle peka uppåt försåvitt inte de uttalade åsikterna sammanföll med de outtalade kraven.

Till slut började pinsamheterna dock staplas på varandra. Den första delen av den finska översättningen av Alexander Solsjenitsyns ”GULAG arkipelagen” måste efter dåvarande finländske statsministerns hot ges ut i Sverige. Något år senare stormade den sovjetiska ambassadören oinbjuden in på den finländska regeringens sammanträde. Den statliga televisionen visade hur sovjetiska skördetröskor marscherade fram i raka led över åkrarna. Det politiska språket fick ett helt nytt ord: ”hemryss”, dvs. en sovjetisk tjänsteman med vilken enskilda politiker kunde kontrollera att deras åsikter föll den sovjetiska ledningen i smaken. De politiska ungdomsförbunden var inte sena med att härma och snart kryllade det av ”hemryssar”, höga och låga, som i ett veritabelt bestiarium.

Inför 1974 års val förlängde Riksdagen Kekkonens mandatperiod. Inget grundlagsenligt val var alltså längre nödvändigt. Motiveringen var att det i och för sig viktiga avtalet med frihandelsområdet EFTA förutsatte Kekkonens personliga insats som garant i sovjetiska ögon. De flesta tänkande människor insåg dock att den gamle mannen hade börjat tycka att det var under hans värdighet att utmanas av andra kandidater. Att kandidera i ett öppet val hade alltså blivit förnedrande.

För varje uppåtsträvande politiker var medlemskap i Samfundet Finland-Sovjetunionen ett måste. Denna organisation var förstås ingen traditionell NGO, utan ett byråkratiskt monstrum vars uppgift var att övervaka den politiska renlärigheten. För att förvissa sig om att potentiellt självständiga individer inte skulle falla för den fria tankens frestelser anslöt man prompt hela organisationer, dvs. i praktiken alla politiska partier och deras ungdomsförbund. Representanter för Samfundet satt tillsammans med tjänstemän från den sovjetiska ambassaden vid partiernas årliga medlemsmöten. När jag tillsammans med en vän så sent som år 1990 yrkade på att det politiska ungdomsförbund där vi var medlemmar skulle utträda ur Samfundet, satt det för oss okända män i solglasögon längst bak i salen och gjorde ivriga anteckningar. Motionen bifölls dock av medlemmarna, som genast kunde sitta med lite rakare ryggar. Vi hade sagt ifrån, kanske litet, kanske sent, men ändå sagt ifrån. Männen i solglasögon tågade demonstrativt ut ur salen och syntes inte till efteråt Tystnadens förhäxning hade brutits.

Vägen tillbaka från finlandiseringens träsk har inte varit lätt. De flesta hade ju varit med, åtminstone på något hörn. Man vill idag inte erkänna vidden av det man höll på med, utan hänvisar till att det var andra tider. Men genom bristen på efterklok debatt försvagas också insikten om behovet av civilkurage i andra tider. Den fortsatta tystnaden legitimerar helt enkelt framtida beskäftighet. Även om jag själv i min ungdom aldrig kunde omfatta den officiella bilden blev jag onekligen påverkad. En av de få politiker som konsekvent sade ifrån var riksdagsman Georg Ehrnroth. Han stämplades förstås i media som obotlig högerextremist. Jag ifrågasatte dessvärre aldrig de här lögnerna. Ehrnroth var förstås ingen mörkerman, utan en djupt bekymrad medborgare som hade modet att säga ifrån. Att han öppet kunde utmana ett debattklimat i delirium berodde förvisso på hans släkts stora förmögenhet. Han behövde inte i likhet med andra frukta för sin försörjning. Han hade helt enkelt råd att använda sin yttrandefrihet.

Sverige har inte halkat dit än, men den sammantagna bilden av utvecklingen idag antyder ett typiskt mönster för finlandisering. Finland var ingen diktatur under finlandiseringen, men utrymmet för det som är demokratins själva livsluft hade komprimerats. Det var helt enkelt trångt och därför lätt att drabbas av intellektuell klaustrofobi. Liksom i Finland finns det i dagens Sverige en rad förnuftsskäl för att låta bli att utmana alltför högljutt i vissa frågor (att inte ge extremister spelrum, en vilja att rätta till historiska orättvisor – och, ja, att inte provocera utländska makter). Men de vinster man tror sig göra genom tystnad uppväger inte på långt när de stora förluster som kommer att uppenbara sig senare när allt fler områden dras in i tystnadens domäner.

Den censurerade boken jag inledningsvis nämnde cirkulerar nu som samizdat, den avskedade chefredaktören kan göra sin röst hörd medan den mordhotade konstnärens öde är hyfsat känt och hans teckningar kan beskådas. På nätet. Men det är den teknologiska utvecklingen, inte den svenska lagstiftningen som nu står som garant för att yttrandefriheten faktiskt tillämpas. Detta måste rimligen ses som ett nederlag. Vi kan inte förlita oss på nätet, det är bara ett medel. Målet däremot är att yttrandefriheten gäller också i praktiken. Idag finns det en påfallande nervositet inför att tala öppet.

En fråga vi måste ställa oss är vad man egentligen tror sig vinna på tystnaden? Vilka legitima intressen kan rimligen främjas av att man inte samtalar öppet? Och vad är det i sådana fall i dessa intressens natur som är så pass bräckligt att en seriös debatt kan skada dem? Och inte minst, vem vinner på tystnaden? Men den kanske viktigaste frågan idag handlar om vi längre har råd att använda oss av yttrandefriheten. Kommer yttrandefriheten förvandlas till ett privilegium för de förmögna, för dem som har råd att bli avskedade, förlora anslag, ge ut böcker själva och anställa livvakter?

Rick (2 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/15335

11 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Du har så rätt i sverige finns två tabun som inte får ifrågasättas. Könsmaktordningen och glädjen med det mångkulturella samhället.

Permalänk | Anmäl #1 susanna svensson, 2009-12-13, 18:32

Bra artikel!

Svar ja!
Det inte bara håller på att hända. Det pågår för fullt och om det inte stoppas eller begränsas snart så blir det svårstoppat. Det har redan nu nästlat sig in som cancer i samhällskroppen och finns med på alla styrande och viktiga samhällsfunktioner.
Man blir mörkrädd när man mer och mer upptäcker hur illa det egentligen är.
Man får lust att fly i ren förskräckelse från detta mansföraktande och av fel åsikter förjudna samhälle. Det liknar mer och mer gammal öststat.

Permalänk | Anmäl #2 Moonlight, 2009-12-13, 19:55

Rurik!

Väldigt bra artikel. Precis som du beskriver finlandiseringen så finns i Sverige vissa saker som inte får ifrågasättas eller talas öppet om. Alla partier är mer eller mindre ense i sin syn på t.ex. radikalfeminismen (könsmaktsordningen), det mångkulturella samhället (invandringspolitiken) eller klimatfrågan (global warming). Dessa får inte ifrågasättas eller kritiskt belysas.

Den politiska eliten och den mediala eliten är helt ense på denna punkten. Den tredje statsmakten lyfter inte ett finger för att granska dessa frågor. Allt detta pågår samtidigt som vanligt folk upplever en helt annan verklighet än den som förmedlas från eliten. De som gör försök att ifrågasätta och kritiskt diskutera frågorna blir snabbt stämplade som rättshaverister, sexister, rasister eller bara som dumma i huvudet!

De som försöker belysa frågorna riskerar att förlora jobbet, som frilansjournalisten Ingrid Carlqvist som just förlorat sitt jobb som chefsredaktör för Villaliv eftersom hon bloggat om pappa-barn-frågor och rättssäkerhet för män. Att ifrågasätta feminismen kan vara väldigt dyrt!

Permalänk | Anmäl #3 Medborgare X, 2009-12-13, 21:21

Rurik!

Permalänk | Anmäl #4 Medborgare X, 2009-12-13, 21:22

Det ofantliga problem som du beskriver brukar sammanfattas i termen "politisk korrekthet", och denna har mycket riktigt tagit fullständigt ABSURDA proportioner i Sverige. Faktiskt till en nivå som på allvar hotar Sveriges demokrati!

Precis som du säger kan det som sägs i vanlig media inte längre betros vara någon som helst återspegling av verkligheten, utan snarare bara en samling indoktrinerande propagandaskrifter som på sin höjd marknadsförs som "nyheter".

Till de som vill hålla sig informerade om vad som EGENTLIGEN försiggår i Sverige, utan PK-filter och därtill hörande indoktrinering, rekommenderas att dagligen läsa följande tre bloggar, vilka ständigt ligger i toppen på Bloggtoppens avdelning för politik & samhälle p.g.a. att många redan har upptäckt deras värde:

http://politisktinkorrekt.wordpress.com

http://frianyheter.wordpress.com

http://natverkmotpk.blogspot.com

Tillsammans ger de en VÄLDIGT bra täckning över verklighetens nyheter och den riktiga sanningen, vilket varje medborgare i ett demokratiskt samhälle har RÄTT till!

Permalänk | Anmäl #5 Helena E, 2009-12-14, 01:50

Jag tror inte du har rätt. Det som håller på att hända nu är motsatsen, att makthavare och media blir tvungna att tala också om det som inte nämndes tidigare. Just därför att det finns bloggar och internet.

En av mina bästa väninnor var från Finland under de årtionden du beskriver och Sovjet var verkligen ett reellt hot. Inte bara mot Finland utan betraktades också så i Sverige.

Att det gick att yttra sig friare på 50-talet i Finland berodde säkert på att då var inte allt lika cementerat. Stalin hade dött och något friare kunde mycket väl komma istället. Andra världskriget var inte så långt borta och där hade Sovjet bara varit en av makterna.

Ingen kunde tro då 1956 (jag minns det för vi fick göra teckningar om det i skolan) att Ungern inte var början på något nytt och bättre.
För ingen ville tro att den sovjetiska kommunismen skulle finnas kvar så länge, som den gjorde.

Men tystnaden i Sverige har varit kompakt vill jag säga. Överallt. Det behövs ungefär det som hände i Frankrike under revolutionen: att fiskmånglerskorna drog ut till Versailles och handgripligen tog med sig kungafamiljen tillbaka till Paris.

Och då menar jag inte bokstavligen vår kungafamilj, utan den överhet, som inte tror att den är det, men som har varit det i tjugo år eller längre. Bäva månde de i sina palats.

Permalänk | Anmäl #6 Ann Helena Rudberg, 2009-12-14, 15:02

Hej Ann Helena

Jag delar inte riktigt din uppfattning i den här frågan. Det råder ingen tvekan om Sovjetstatens karaktär och därför var det på sin plats att undvika onödiga konfrontationer. Jag tror t.ex. att det hade varit ytterst oförsiktigt om den finländska regeringen hade uttalat sig fördömande om förhållandena i Sovjet. Av det här skulle det dock inte ha behövt följa att vi i Finland började bedriva självcensur i stort och smått, ibland på gränsen till det komiska. Sommaren 1988 hade jag ett vikariat på lokaltidningen Östra Nyland i småstaden Lovisa i Finland. En miljöbyråkrat från Sovjet var på besök och togs med på en båtutflykt i skärgården. När vi passerade en mindre fiskodling passade sovjetbyråkraten på att i mästrande ton upplysa oss journalister om fiskodlingarnas skadliga inverkan på östersjömiljön. På våra försynta frågor om inte avsaknanden av reningsverk i mångmiljonstaden Leningrad hade större inverkan fick vi inga svar och vi vågade inte då ännu pressa på. Vi fick snällt lov att rapportera koryféns bedömningar (och skämmas).
Det här är bara ett oskyldigt exempel, men så här såg det ut, gång på gång. Och ofta var det mycket värre.
Vissa grupper i Finland kunde sedan tillskansa sig stor makt genom att vara "Sovjetunionens vänner" (hela ordet vänskap fick en dålig klang). Jag säger alltså inte att det skulle ha varit rätt att konfrontera Sovjet direkt, men när Ögårds fiskeodling i skärgården blir ett större miljöhot än miljonstaden utan reningsverk så visar det vilka absurditeter det här ledde till.

Permalänk | Anmäl #7 Rick, 2009-12-14, 15:36

Rurik Holmberg:

På ett sätt håller jag med dig men på ett annat håller jag inte med dig. Jag håller med dig om själva sakfrågan och har beskrivit detta i flera inlägg om Yttrandefrihet på min blogg. Framför allt den röda tråden beskriver du mycket bra.

Problemet är jämförelsen du gör med Finlandisering. Finlandiseringen utgick från ett existerande hot, Sovjet låtsades inte vara aggressiva de skickade tvärtom specialförband Spetznaz till de baltiska staterna så att hålla sig lugn beträffande Sovjetunionen var definitivt en god ide.

Men dagens klimat hanterar hot där själva hoten är teoretiska fantasier som bara finns för att deras förespråkare hela tiden hävdar och upprepar dem. Vi har en kvinnorörelse som struntar i kvinnor, vi har en miljörörelse som struntar i miljöforskare och sist men inte minst så var det knappast omsorg om tidningen Villalivs läsare som var orsaken Ingrid Carlqvist sparkades.

Min poäng är att de problem Finland hanterade var bevisat konkreta, de problem Sverige hanterar är på rent teoretisk nivå. T o m Ingrid Carlqvists VD ljög och försökte skylla på tidningens annonsörer eftersom anledningen han sparkade henne inte hade ett dugg med de påstådda hot mot tidningen han hävdade sig agera mot.

Som jag frågade i mitt brev, hur tusan skulle några anonyma skitsnackare kunna vara ett hot mot ett stort företag? Sovjet var ett riktigt hot men hur kan några anonyma spammare betraktas som ett hot? Hur kan några enstaka islamister betraktas som ett hot?

Fakta och sunda förnuftet var högre i Finland.

Permalänk | Anmäl #8 Aktivarum, 2009-12-14, 18:04

Hej Aktivarum

Du har förstås rätt såtillvida att direkta paralleller alltid är vanskliga. Min poäng är snarast att där man på vissa förnuftiga grunder låter bli att kritisera kan detta så småningom accelerera bortom all kontroll för att till sist omfatta stora delar av samhället.
Det var rationellt att i Finland låta bli att offentligt kritisera Sovjet alltför hårt, åtminstone från myndigheternas sida. Men detta användes sedan som ett svepskäl av diverse grupper för att tillskansa sig makt. Feminismen är förstås inget Sovjet, men här föreligger samma processer i själva debattklimatet, dvs frågan har kapats av folk som driver sina egna agendor och kräver frihet från kritik, i synnerhet befogad sådan.
Fallet med rondellhundarna skulle jag dock uppfatta som en direkt parallell med finlandiseringen vad gäller underliggande drivkrafter genom att det finns ett direkt fysiskt hot (dock blev mig veterligen ingen enskild person dödshotad i Finland av Sovjet och dess lakejer) .
Klimatfrågan å sin sida uppvisar likheter genom att det underliggande ändamålet (som jag i viss mån kan sympatisera med) uppfattas som så viktigt att en seriös debatt görs omöjlig och de med avvikande åsikt stämplas om inte som högerextremister så åtminstone som mörkermän. Här ser jag en tydlig parallell med finlandiseringen.

Permalänk | Anmäl #9 Rick, 2009-12-14, 19:22

Alla såna här jämförelser mellan det nuvarande Sverige som sedan länge varit insvept i en totalitär dimma och andra länder är naturligtivis intressanta. Och visst finns det likheter.

Men jag tror att grunden till den likriktning vi kan se idag finns att hämta i vår historia. Det finns bara en makt i 08-Sverige. Var med den eller var emot den.

Detta är ett strukturellt maktfullkomlighetsproblem som förmodligen inte kommer att kunna åtgärdas inom landets nuvarande gränser.

Det som sker kommer alltså att fortsätta och förmodligen bli ännu värre och ännu mer intolerant.

Alla som är på Nätet vet en sak med bestämdhet: välj aldrig en svensk leverantör av bloggar. För då kan dina åsikter stoppas.

Detta lärde oss redan Flashback, när Flashback stoppades i Sverige av diffusa domslut som ingen - nej, INGEN! - reagerade på.

Folk lär sig fort nuförtiden - och det är en ljusning i tider när när lögnerna står som spön i backen och förhoppningsvisa börjar kriga mot varandra.

Fråga: Vad är det för skilnad mellan en moderat muslim och en islamist?

Svar: Det står i Koranen.

Permalänk | Anmäl #10 Charlotte af Uschmans, 2009-12-15, 16:47

Hej Rurik!

Tack för en högst reflekterande och vettig artikel. Även om man kan säga att det är bloggvärlden idag som garanterar yttrandefriheten så är det ytterst statsmakterna och de etablerade mediernas ansvar att den upprätthålls. När staten och media använder bestraffning som pedagogik för att hindra fri åsiktsbildning så hotar de samma värden och friheter som de är satta att försvara.

Permalänk | Anmäl #11 Christer Eriksson, 2009-12-23, 13:50