Sahlins ledarproblem beror mer på partiet än på henne

Självklart hamnar blandideologin socialism + demokrati förr eller senare i en omöjlig sits för dessa ideologier går inte att förena utan dubbelmoral.

Väljarna genomskådar till sist den ideologiska bluffen och inser att alla beslut som fattas bara syftar till att göda partiet och dess elit.

Mona Sahlin förkroppsligar ordet dubbelmoral så helt fel som ledare är hon inte.

"Föreställningen om vad som är gott partiledarskap är motsägelsefullt inom socialdemokratin. Å ena sidan vill man ha en lyssnande ledare, å andra sidan vill man ha någon som bestämmer."
Är det inte en KARISMATISK med vision och som har något värt att säga man vill ha om det ska vara någon ledare som "bestämmer"?En ledare som inte lyssnar (eller bryr sig om vad befolkningen tycker för den delen) förtjänar inte titeln i en demokrati då de genomför sin egna agenda eller någon annans. (och förresten det ena utesluter inte det andra)
Dagens öh ledare vore nog inte ett bra ord så låt oss säga politiker är inte av folket, landet och är mest hemma i internationella sammanhang där de är omgivna av sina geliker (som förstår dem).

Visst, det är inte lätt att vara ledare, men få partiledare har gjort så mycket gratisarbete åt sina motståndare som Mona Sahlin. De enda jag känner som hyser något som helst förtroende för henne är 80+ och tror att verkligheten fortfarande ser ut som den gjorde på 30-talet.

INGEN av de sossar jag känner gillar Mona. Varför?

"Hon är ofokuserad," och "Mona har ingen substans"; "Hon ger för många gratispoänger åt regeringen," och "Hon har huvudet bland molnen," eller "Hon är ju helt världsfrånvänd"; "Under henne har sossarna förlorat den lilla identitet som fanns kvar efter att Persson hade gjort sitt," och "Hon är nog inte det skarpaste verktyget i lådan, och det visar hon," samt "Jag gillar inte hur hon samarbetar med resten av oppositionen."

Även om sossarna kanske har motsägelsefulla förväntningar från deras ledare, så blir det inte bättre av att de verkar ha helt fel person på ledarposten.

Jag klagar inte så länge de inte sitter i regeringsställning. Hennes tafatta försök att verka kompetent hjälper bara hennes meningsmotståndare. Skulle sossarna däremot hamna i regeringsställning skulle jag bli mycket mycket orolig för Sveriges framtid.

Vissa verkar ge henne reflexmässigt stöd för att hon är kvinna; samma sorts människor som hävdar att det där med kön inte betyder något. Tänk om de kunde bedöma Sahlin efter vad hon gör och säger, istället för vad hon har mellan benen. Då skulle det med största sannolikhet vara annat ljud i skällan.

Sahlin tog över ett raserat hus. Förre ägen brydde sig inte. Han drog iväg till sitt Torp istället, det som mera liknar en herrgård. Han lär ha gjort sig några tiotal miljoner på det bytet.

Ingen har förstört mer än Göran Persson och honom tjatade dom ihjäl tills han inte kunde säga nej till ledarskapet. Hela denna rörelse blev urmodig för ett antal år sedan.

Det skapar ett slags konformismens diktatur att alltid sitt i regeringsställning och tycka att det var en statskupp när borgarna tog över.

Gud så trött jag är på sosseriet, som har styrt mycket av mitt liv. Tyvärr. Och då har jag ändå aldrig jobbat statligt.

Jag tycker Mona Sahlin ska debattera mera för ju mer hon säger, desto mer uppenbart att det inte går att rösta på sossarna.

Vem ska man rösta på? Verkar inte finnas några partier kvar snart, som inte har nominerat islamister eller andra galningar/töntar, som vill ha lite makt.

Jag längtar stenarna där som barn jag lekt. På 50-talet framstod åtminstone politiker som hederliga.

Göran Person styrde S genom att med framgång imitera en retad vattenbuffel. Men utåt, mot kamerorna log han landsfaderligt. Varför? För att han begrep att han måste. Det kan se ut som en motsättning att vara både lyssnande och befallande men är faktiskt en förutsättning för politisk överlevnad på den här nivån. Frågan är hur hård man kan gå fram internt innan något går sönder. Monas problem är två, 1/ att ta över denna organisation där Perssons beteende byggt upp övertryck och revanschlust, och 2/ att hantera partiets misstro som bottnar i gamla försyndelser och det faktum att hon är ett levande bevis på vilka galenskaper könskvotering kan leda till. Det senare är extra svårhanterligt i ett parti som säger sig vara feministiskt men styrs av tankar från 30-talet.

"Det som eftersöks är just å ena sidan en ledare som kan fungera som en slags pappa- eller mammafigur, som visar vägen och sätter gränser för övriga i partiet, som tar plats och är en självklar auktoritet. Å andra sidan efterfrågas att samma person skall vara en kompis, en jämlike, likt vilken annan medlem som helst i rörelsen, absolut inte för mer."

Jag undrar om detta kan förstås med att folk å ena sidan vill ha någon som snabbt löser konflikter och tar beslut så att något blir gjort. Samtidigt, å andra sidan, att folk vill ha nåt att säga till om och ha access till beslutsfattaren, vilket öppnar för längre diskussioner och kanske konflikter.

Det ska fan vara partiledare.

Nå iallafall, buona fortuna con la difesa (säger man så)!

Varför inte göra som politiker gör numera? Byt ut folket mot ett annat, ta in tillräckligt många som mouna gillar så är det ju inga problem längre. För det kan ju inte vara alla andra som detr är fel på när politikerna "går före"...

Naturligtvis finns det inbyggda konflikter i ledarrollen som måste balanseras, men även med det i åtanke, kanske särskilt med det i åtanke, så gör sahlin ett uselt jobb.

Mona Sahlins problem är att Partiet ansåg sig tvunget att ha en kvinnlig partiledare efter Göran Persson och alla andra män före honom.
Då den först tilltänkta (och kanske flera) inte ville, gick uppdraget till Mona.
Att partiet för en gammaldags poltik påverkar säkert också Monas position.
Hon är (vilket oppositionen tacksamt uppskattar) inte tillräckligt kompetent för uppgiften.....

Jenny Madestam säger:"Att vara partiledare förefaller följaktligen vara en otacksam uppgift, hur personen i fråga än vänder sig finns hela tiden risken att han eller hon hamnar med ändan bak." Man frågar sig: hur skulle det se ut om ändan hamnade fram. Ger det några röster? Jag nominerar detta till tävlingen årets tokigaste uttalande. Det borde vinna - det är ju inte så mycket kvar av året.
För övrigt - en fungerande partiledare är partiledare i ett parti som ökar andelen väljare i förhållande till föregående val - konstigare än så är det väl inte.

Sitsamma vilken ledare hon är för partieliten, Mona och den "nya" ledningen är en fullständig katastrof för S. man håller i rask takt på att halvera partiet. Bara detta att man låter miljöpartiklarna dominera och bre ut sig som de gör. 35% partiledaren framstår som en staffagefigur medan det minsta av fem procents knattarna brer ut sig som om de ägde den rödgröna showen.

Klart att man kan skylla Persson för att ha "förstört" partiet men det går aldrig utan medlöpare och goddagspiltar utan ryggrad som är för fega för att säga ifrån. Det sas att under Persson var det många som knöt näven i byxfickan i sitt missnöje, det är dessa som bör det verkliga ansvaret.

Efter katastrofvalet 2006 när Persson som en besviken barnunge avpolletterade sig själv stack opinionssiffrorna för S rätt upp till över 40% och låg runt 45% fram till hösten 2008 när den store politiske strategen Mona snickrade ihop en allians med fem procents småknattarna. Samtidigt blev den internationella krisen ett faktum. Frågan är om Mona hållit för det senare, att partiet i sig skulle gjort det och även tjänat på det är ingen vågad gissning. I ett slag föll man uppemot 15 procentenheter och har förblivit på botten och risken finns att man sjunker ännu mer.

Man har här alltså ett jättestort stöd av nästan hälften av väljarkåren som troligen drömmer om illusionen av S som det en gång var. Detta spelas bort av Mona och det nya S som beter sig klumpigare än en elefant i en porslinsbutik. Mona och den nya S ledning gör nu på kort tid vad borgarna drömt om och försökt i 70 år.

Man trodde trots allt att det fanns en liten chans till kongressen att ledarkultens parti skulle ta sitt förnuft tillfånga och övertala blysänket Mona att avgå frivilligt med något lämpligt svepskäl. Men icke kamikazegänget håller kursen och störtdyker mot sin och partiets undergång.

Svensk politik och ledarskap är så otroligt urvattnat och mjäkigt, till stor del p.g.a sossarna och Sahlin själv.
Medelmåttan har blivit norm och kompetens och karisma har motarbetats systematiskt i flera decennier...

#6 Ann Helena Rudberg, 2009-12-09

Att politiker framstod som hederliga på 50-talet beror enbart på att det inte fanns några som synade dem i sömmarna. Till och med så sent som 1978 kunde Fälldin stå i Sverige Riksdag och mörklägga bordellaffären genom att säga att eftersom hans namn fanns på listan bland horkunder var det enbart struntprat att riksdagsmän, högt uppsatta rättslärda andra i makteliten utnyttjade prostituerade.

Förstår vart du vill komma, och du har rätt i mycket av det du srkiver. Men det är inget som är speciellt hos just Mona Sahlin. Hon är 'speciell' på sitt eget lilla sätt.

Ett argument är att 'partiet vill ha olika saker samtidigt hos sin ledare'. Det är inget nytt och definitivt inget som skiljer (S) från (Kd) som (V) som (Sd).

Undersök istället vad dessa partiledare säger, om vad de säger det och om vem de inte tilltalar. Det är nog mer detta som är problemet i dagens Sverige. Vänsterblocket har samma problem med sina sk. 'ledare' och det finns en röd tråd om varför.

#1 Bo T, 2009-12-09, 14:0

Fast nu såg denne statsvetare samma fenomen inom exempelvis Folkpartiet. Är Fp socialister också?

Jag vet att konspirationsteoretiker på högerkanten ser kommunism i stort varenda riksdagsparti men det ser ändå löjligt ut när du försöker använda den här artikeln som en ursäkt för att basha socialismen.

Om vi bortser att Mona Sahlin har stort stöd från partieliten att hon är en god lagspelare osv. så är det trots allt väljarna som ger en politiker sitt förtroende. Westerbergeffekten visade att ett partis politik var underordnat en karismatisk ledare. Många i förskingringen är inte så speciellt förtjusta i stockholmare sådant kan ha stor betydelse vilken valsedel som hamnar i lådan. Alla har vi väl upplevt sympati för en person och även motsatsen. Detta har nog större betydelse för hur många kommer göra sitt val än hur stor lagspelare man är.

"Antingen tycks personen i fråga således vara för stark och dominant, för mycket ledare som pekar med hela handen och kör på, på eget bevåg. Eller så är ledaren för svag, för otydlig och för mycket av en följsam och lyhörd lagledare. Antingen för mycket av "jaget" eller för mycket av "laget"."

Måste bara ifrågasätta artikelförfattaren här, vad har du för ideer om ledare egentligen? Först beskriver du en chef, sedan ett mähä. Ingen av dessa är politisk ledare. En ledare lyssnar för att avgöra vad som är politiskt möjligt, och chefar sedan åt hans/rörelsens/mandatets håll, inom de ramar som lyssnandet etablerat.

Vi får heller inte glömma att SAP egentligen förlorade valet 1966, men kunde sitta kvar genom förstakammarstystemet, samt att Palme 73 kunde sitta kvar genom den nya riksdagsordningen och jämnviktsriksdagen. 76 - 81 var det borgerligt. Sedan tilltog 80-talet som egentligen var ett katastrofalt decenium, visserligen 10 års högkonjunktur på grund av Reagean- och Tahatcherismen som sossarna frisurfade på, men rosornas krig, devalveringar, strejker, hög inflation och och en galopperande statsskuld gjorde ju inte saken bättre för framtiden. PÅ den tiden kunde emellertid alltid sossarna vinna nästa val genom en ny reform, dvs att köpa sig reöster av mittenväljarna. Valet 91 blev Bildt statsminister enkom pga regeringsodulighet och totalt kaos inom partiet med stort S, löntagarfonder och Feldts avgång. Det var trots sammanfallet inom S, Ny Demokrati som tippade över vågskålen. Efter 94 års bank- och finnanskris, som skapts under 80-talet, så blev det Persson. Vad hade han för kort att spela med? Statsfinnanser i upplösning och höga förväntningar. Sedan kom en ny ekonomisk kris 2001, som person lyckades vinna genom maxtaxa i barnomsorgen.

Men efter detta är det slut på möjliga reformer, staten har sparat i var enda burk. Det finns inga reformer att genomföra, saktteintäkterna minskar, och kostnderna för invandringen är en väl bevarad hemlighetet inom SKL, Sveriges kommuner och lansting.

Problemet för sossarna är två:
1. De måste vinna medelklassen för att vinna val
2. Det är medelklassen som betalar välfärdskalaset.

Denna ekvation går inte ihop, och studerar man valsympatier sedan 80-talet så sker en överströmning till det borgerliga laget, men detta hanteras genom ökad invandring samt genom att köpa röster tillfälligt vid val.

Vad som är partiets problem är helt enkelt att den ideologiska självbild som finns om solidaritet och att alla ska få del av kakan, inte håller. pengarna är slut och vi har en stor statsskuld. man har i över 20 års tid döljt arbetslöshetssifforna gneom a-kassa, sjukpening och förtidspensioner. Under Perssons år galopperade förtidspensioneringarna.

Så det är inte Monas fel alls, visst hon kanske inte är den mest djupanlytiske politiker, men hon har inget att komma med. Hon tvingas bilda en allians med vänsterpartiet och miuljöpartiet. Vanja i LO har fullständigt sänkt förtroendet för facket. och invandringsfrågan har till slut nått en kritisk gräns, att tom Svenskar reagerar.

Så det är lätt att skylla på en ledare som usla kort, det är inte Mona som blandat leken, däremot kan jag säga att det var mindre sdmart av Mona att acceptera nomineringen. Rent av idiotiskt, var enda kotte kundre räkna ut att hon tog över ett konkursbo. Det finns inget mer att krama ut, det går inte att stjäla mer (jo kanske) ur pensionskassan.

Så den enda finnansiering som finns kvar är att höja fastighetsskatten, och då måste de vars superlistiga så att det bara drabbar fem kommuner i Stockholm, men dessa kan inte lösa resten av Sveriges välfärdsproblem.

Så det är som amen i kyrkan att SD kommer in i Riksdagen, med ca 8 % ommoderaterna fortsätter driva sin proislamska linje.

I alla väljargrupper som är anslutna till facket, inklusive LO, så minskar stödet för S och ökar för alliansen. Det är bara kvinliga SACO-medlemmar som alltjämt håller kurvan för vänstern uppe.
Väljarflykten handlar om vilka som har eller tror att de kan få ett arbete, de betalar kalaset, och de har fattat att det inte håller att ständigt ta hit nya personer som aldrig någonsin kommer att kunna bidra med någon försröjning.

Jag tror sossarna är helt körda även valet 2014, för fanflykten från S av deras kärnväljare, dvs kvinnor och män med arbete, fortsätter. Vi har en ny ekonomisk kris runt hörnet och allt fler nedskärningar i välfärdsmodellen att vänta. pensionskassan ska vi inte tala om. Den ledare som ska efterträda Mona får det tufft. jag tror inte ens Nuder vill, han är för smart. Någon ny kvinna blir det inte. Hela partiet lallar runt utan någon strategi.

Visst Mona är lite svag, men endast ett symptom på ett parti som varit på dekis sedan 1970, det var då sötebrödsdagarna var över. Fram tills dess kunde man höja skatten ochd ela ut allmosor till väljarna. Framgent återstår endast besparingar och nedskärningar, det strider sas om sossarnas självbild, att gynna arbete genom att göra det lönsamt att arbeta och olönsamt att tuta i luren i kvällspressen över hur orättvist all är på grund av alla möjliga omständigheter, inkl den vite infödde medelklassmannan, utom just den egna förmågan att ta i tu med saken själv. Det var den bilden som fanns inom Socialdemokraterna ända fram till 60-talets mitt. Sedan tog kulturrelativisterna över, allt mer ju mer. Mona är på så sätt extremt symbolisk, den siste frasideologen och plakatpolitikern. Partiet är naket - det är det alla ser.

Jag förstår inte varför folk orkar bry sig om vem som för tillfället är partiledare. När det gäller fallet Persson fanns det förstås all anledning att vara bekymrad, eftersom en sådan järnhand till ledare hämmar den interna demokratin. Annars tycker jag att folk borde rösta utifrån parti och åsikt, snarare än utifrån person. En partiledare borde representera partiet snarare än att leda det. Istället för en järnhand borde denne vara ett rör för partiets medlemmar. Ett... språkrör?

Hej! Det här med politiskt ledarskap är ett jättestort problem. Det kommer alltid vara så att man har folk emot sig. Men, en bra ledare kan lära sig mycket av det förhållningssätt som vi hittar hos Barack Obama. Det gäller att vara villig att kompromissa och att strecka ut en hand för att samarbeta över blocken. Han har mycket talande sagt att: ”Our economy is badly weakened, a consequence of greed and irresponsibility on the part of some, but also our collective failure to make hard choices and prepare the nation for a new age. Therefore on this day, we gather because we have chosen hope over fear, unity of purpose over conflict and discord. In this day, we come to proclaim and end to the petty grievances and false promises, the recrimination and worn out dogmas of the past, that for far too long have strangled our politics”.

Så här är det i Sverige också. Politiken har slitits sönder pågrund av de eviga politiska och ideologiska motsättningarna som har gått över i en ansvarslös smutskastning. Det har varit för mycket tomma löften från våra politiker och politikerföraktet har stigit konstant. Alltfler misstror våra politiker öppet och vi hör tex ofta det här med politisk korrekthet och att det är ett problem.

Det stämmer verkligen i invandrings och flyktingfrågorna. Det säger sig självt att vi inte kan fortsätta i samma tempo att ta emot hur många som helst. Se på hur det ser ut i våra förorter. Där är en skenande arbetslöshet och ett mycket stort utanförskap därför att de diskrimineras av samhället och arbetsgivarna i Sverige.

Så vi har mycket att lära av President Obama, Vice President Biden och den tidigare senatorn från Massachusetts Ted Kennedy. De har en jordnära och ansvarsfull människosyn. De vill tex att alla skall ha tillgång till sjukförsäkring. I Sverige ser vi en Regering som nu utförsäkrar människor ur sjuförsäkringen och Socialdemokraterna är på väg åt samma håll. Därför är det dags att nu lära av Obama. Han har ledaregenskaper och talets gåva som ingen annan ledare genom tiderna. Det skulle möjligtvis vara bröderna John F Kennedy och Bobby Kennedy.

Därför behöver Sverige en New Beginning. En ny start med ett nytt ledarskap mycket inspirerade av Obama och som också har lite utstrålning och som kan ena det mycket svårt sargade Sverige som en äkta landsfader.