Identitetspolitiken rikoscherar

I mitt arbete har jag de senaste dagarna stött på flera reaktioner mot det schweiziska minaretförbudet, både bland kollegor och bland elever (varav flera muslimer). Det har förekommit huvudskakningar och getts uttryck åt lika delar förvåning och förfäran.

Men vi måste ställa oss frågan varför minareter är viktiga för muslimer och varför religionen och dess kollektiva uttryck tycks vara så omhuldat (nu tänker jag bortse från minareternas eventuella finansiering samt vilka budskap som kan tänkas föras ut från dem - en fråga nog så problematisk men som faller utanför syftet med den här artikeln). I samma ögonblick som vi finner ett tillfredsställande svar på frågan har vi också svaret på schweizarnas röstresultat. Och, svaret på sverigedemokraternas framgångar.

Svaret är identitetspolitik. Nämligen vikten av att tillhöra ett sammanhang. Att kunna tolka omgivningens koder, helt enkelt att känna sig hemma i sitt samhälle. De senaste decennierna har identitetspolitik setts som något självklart i hanteringen av nytillkomna invandrare, varav de flesta med muslimsk kulturell bakgrund. Universitetens samhällsvetenskapliga institutioner har haft "erkännandets politik" i sina kursmoment och många utbildningar - som har danat samhällets politiska och mediala etablissemang - har präglats av en strävan att få majoritetssamhället anpassat efter nytillkomna medborgares gruppspecifika intressen.
Jag har själv suttit med i seminarier där begreppet integration i det närmaste behandlats som något suspekt och assimilering i praktiken varit ett förbjudet ord.

Och det är här det europeiska samhället börjar halta betänkligt.
Grunden för den tolerans vi betraktat som en självklarhet i vårt samhälle vilar nämligen på ovanstående begrepp. Vad själva begreppet identitetspolitik gjorde med Europa under den första hälften av 1900-talet torde knappast behöva någon påminnelse. Efter katastroferna skedde en tilltagande individualisering av det europeiska samhället. En tendens som accelererade under 1960-talet. Det blev viktigt att bli betraktad - och att betrakta andra - utifrån handling och agerande, inte utifrån kulturell eller geografisk härkomst. Arbetskraftsinvandringen under 50,-60- och 70-talen visar hur tolerans, individualism och integration kan skapa starka positiva effekter i samband med invandring. Givet naturligtvis att invandringen var mindre i omfattning då än nu.

Men, under senare decennier har invandringen också ändrat karaktär. Sverige och övriga europeiska länder fick se en större invandring av grupper som, de facto, var mindre benägna att integrera och integreras. Orsakerna till det är så klart flera och i sig intressanta men låter sig knappast behandlas under dessa former. Problemet är att - vare sig det är sant eller inte - denna benägenhet lätt kan tolkas som arrogans. Och vi har nu en situation i Europa där den "gamla befolkningen" är socialt differentierad och den "nya" binder sig samman i en gemensam tro och ideologi. Om identitet är viktig för samhällets minoriteter bör vi därför inte göra misstaget att tro att det skulle vara mindra viktigt för en majoritet. För även om det i västvärlden länge ansetts som lite pinsamt, barnsligt och rentav korkat att se sig som en del av något större (jag tänker naturligtvis på nationalism och patriotism) kan det inte ses som någon överraskning att människor, som säkert kan betrakta sig som toleranta individualister, kan ha en tendens att vilja sluta sig samman kring något tryggt när samhället förändras. De vill också känna sig hemma.

Den ungersk-brittiske filosofen och historikern Ernest Gellner betonade vikten av nationalism som enande faktor i ett samhälle. Han syftade då på den icke-våldsamma sidan av nationalism som kan betecknas medborgarnationalism. Den nationalism som är den europeiska efterkrigstidens erfarenhet. En sådan nationalism kräver ett gemensamt beteendemönster. Och det är viktigt att påpeka att beteendemönstret är en överbyggnad som tolererar flera subkulturer, varav religiös tillhörighet är en. Ovanpå religiösa och andra kulturella tillhörigheter måste det dock råda en gemensam lagstiftning som alla accepterar och respekterar. Under den kan alla gå i otakt.

För att skapa förutsättningen för en sådan framtida situation måste två villkor uppfyllas:
1. Vi måste (och med vi menas alla medborgare) sluta se på muslimer som om de vore ett efterblivet kollektiv. Det kan verka provokativt men jag menar verkligen att vi som ser islam som något givet i det europeiska samhället måste sluta att se på dess utövare som något onaturligt. Som några som "inte fungerar som vi". Vi måste kritisera islam som idébärare. Vi måste driva med islam, oskyldigt skoja men också håna och göra satir av dess budskap och dess budbärare Muhammed. Inom den västerländska civilisationen finns en lång tradition av att göra allt detta med våra förtjänster, tillkortakommanden och avarter och islam måste bli en del av den traditionen. Då inkluderar vi islam i samhället.

Muslimer måste inte gilla dessa inslag. Men, måste absolut acceptera det, precis som pingstvänner, katoliker, nykterister och pingisspelare måste acceptera att bli totalt förlöjligade i alla tänkbara sammanhang, berättigat som oberättigat. Då inkluderar de sig. Och då blir frågan om minareters vara eller inte vara irrelevant.

2. Vi måste sluta se på "infödda" européer som moraliskt överlägsna. Premisserna för intolerans skiljer sig inte åt av några genetiska betingelser (inte i kollektivt hänseende i alla fall). Svenskar eller andra européer kan inte förutsättas ha ett stoiskt överseende med alla förändringar i deras vardag. När samhället förändras - kanske i en rikting de inte gillar - måste deras reaktion respekteras. Den är inte ett sjukligt eller patologiskt uttryck för främlingsfientlighet. Om invandrare anses vara i behov av en social kontext de kan förstå, vad är det då som säger att infödda inte har samma behov.

Om vi börjar leva efter ovanstående premisser tror jag att vi har alla förutsättningar att skapa ett öppet och i positiv betraktelse dynamiskt samhälle. Om inte, riskerar vi att driva människor som sannolikt betraktat sig själva som toleranta och liberala in i famnen på uttalat främlingsfientliga grupperingar. Om inte de liberala krafterna i ett samhälle orkar eller vågar stå upp emot de odemokratiska krafter som onekligen verkar inom vissa muslimska grupperingar kan de i den mänskliga logikens namn inte fördöma den reaktion som visar sig i den befolkningsmajoritet som ser sin vardag hotad. Likaså måste moderata muslimer (jag förutsätter nu att de verkligen finns) sluta att reflexmässigt försvara alla uttryck som identifierar sig som muslimskt. Vilka uttryck dessa än sig tar.

Vi måste helt enkelt få ett samhälle där alla individer går i olika takt. Risken med identitetspolitik är att om en grupp tillåts gå i enskild takt kommer andra grupper snart att göra detsamma. Och om olika grupper går i gemensam takt mot skilda mål är jag rädd att vi riskerar en trist framtid.

Per Berntson (1 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/15208

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Bra! Nu snackar vi. Det är den här typen av debatt som inte kunnat föras tidigare. Sansat och med en respekt för Svensson som alltför sällan hörs i debatten.

Permalänk | Anmäl #1 Bullen, 2009-12-09, 10:45

Man har helt klart en olika standarder när man bedömer människor, invandrare som agerar illa och rasistiskt är det synd om, men svenskar som agerar lika dant är onda människor.

SD är en naturlig reaktion på det icke-fungerande mångkulturella samhället, som tvingats på folket uppifrån. Gillar man inte SD så får man se till att göra något åt orsakerna till att dom växer. Tiden när man kunde mörka problemen genom att kalla alla som reagerar för rasister är förbi.

För övrig anser jag att det mångkulturella samhället bör avvecklas.

Permalänk | Anmäl #2 Karl, 2009-12-09, 12:43

Detta är självklarheter som SD och alla andra vettiga människor har hävdat i åratal.

Men alltid kul när någon ny person har kommit till insikt antar jag...

Lite väl PK-mässiga formuleringar och omskrivningar av det egentliga budskapet i artikeln dock, men det är ju trots allt ett måste för att inte bli brännmärkt som "nazist" när man uttalar självklarheter och sanningar i Sverige idag...

Permalänk | Anmäl #3 Helena E, 2009-12-09, 15:58

Tack för en mycket givande debattartikel med kloka synpunkter på oss europeer.

I debatten finns det många antireligiösa inslag som inte bara handlar om muslimer. Jag tror att ilskan ofta handlar om att religion i allmänhet är något som skrämmer folk, vilket alla religiösa instinktivt vill motverka av naturliga skäl. Det handlar inte bara om invandring utan om konflikter inom befolkningen i ett samhälle med stora skillnader i sina övertygelser.

Permalänk | Anmäl #4 Lars Sjöström, 2009-12-09, 16:04

Att utelämna varifrån finansieringen kommer från verkar vara att blunda för det faktum att huvud donatorn Saudiarabien är och stödjer Wahabism som är en extrem form av islamism ungefär som Talibanerna om inte värre och de stödjer enbart likasinnade imaner vilket därmed predikar en extrem form fundamentalistisk form av islam.

Får också intrycket av att artikeln är en ny form av PK för "oroliga svennar" medan ingen egentlig förändring sker men det är väl det enda sättet vissa individer kan greppa frågan utan att störta deras fantasi värld.

Europa? Det är ett misstag att samarbeta i frågan om hur stor invandring ska ske för då fortsätter det som vanligt med enda undantaget att samma mängd invandring kvoteras ut bland länderna. I andra frågor som att hindra illegal flykting vore sånt önskvärt men EU får inte tillåtas styra och ställa i dessa frågor då det nya multikulturella samhället verkar fungera för dem, som ett lim ungefär. Eller tror någon att Bryssel bryr sig om våra små problem?

Hur ska Sverige någonsin kunna lösa problemen med integration, arbetslöshet om vi fortsätter business as usual som om inget är fel och allt är perfekt?

Permalänk | Anmäl #5 Tor, 2009-12-09, 18:23