Det osexigaste biståndet är det effektivaste

Idag på den internationella anti-korruptionsdagen den 9 december, presenterar biståndsministern sin 100 dagars utredning om åtgärder mot korruption i biståndet.

Man kan tänka sig att man tillsätter en sån utredning av olika skäl. Man kan exempelvis vilja begränsa biståndet. Då är få nyckelord mer effektiva än "korruption". Vem tycker inte illa om det och därmed om det som det är kopplat till i det här sammanhanget, nämligen biståndet? Man kan också politiskt vilja visa att man gör något, rör sig snabbt och effektivt i miljöer där det visserligen sällan är särskilt framgångsrikt att röra sig snabbt och västerländskt alert om man vill åstadkomma verkliga resultat, men ändå. Eller också kan man ha verkligt goda avsikter: Förstå biståndets komplexitet och långsiktighet men ändå göra ett försök att se vad som är möjligt inom ramen för långsiktig, och ofta långsam, uthållighet för verkliga resultat.

Den första förutsättningen för att kunna bekämpa korruptionen i biståndet är att det finns något bistånd. Biståndsministern har gjort ett antal försök att minska det så mycket som möjligt; ett rätt ovanligt handlande om man tittar på hennes kollegor i regeringen. Det är också svårt att se hur dessa ivriga försök att minska biståndet går ihop med biståndsministerns uttalande i augusti i år, när budgetpropositionen presenterades, då hon berättade hur stolt och glad hon var att Sverige trots finanskrisen kunde lägga fram en så pass omfattande biståndsbudget.

Sverige har, helt i kontrast med detta uttalande, med den nuvarande regeringen i konkret handlande på ett antal punkter helt bytt fot vad gäller uppfattningen om vad man kan använda biståndspengar till. I OECD:s DAC kommitté argumenterar Sverige öppet för att militärinsatser, s k fredsbevarande insatser, ska kunna räknas av från biståndsmedlen; en helomvändning i svensk policy som var så total att ett antal andra länder i kommittén först inte trodde det var möjligt Sverige stötte det. Under året har biståndsministerns partipolitiska kollega justitieministern, med stöd från biståndsministern, argumenterat för att även polisinsatser borde kunna räknas av. Plus ett antal andra piffiga uppslag, en del av dem i öppet trots mot gällande DAC regelverk.

I försöken att minska biståndet så mycket som möjligt är det här emellertid bara småpotatis. De stora avräkningarna kommer när biståndsgivarna, under mycket aktiv svensk medverkan, först säger att man är beredd att finansiera insatser för klimatet (ett tydligt självintresse) i utvecklingsländer (där det inte är helt lätt att se hur de fattigaste av dessa, de i Afrika söder om Sahara, skulle kunna stå för mer än en bråkdel av koldioxidutsläppen både i absoluta och per capita termer, World Development Report 2010) och sen säger att de insatserna (förstås) måste finansieras mot biståndsramen, d v s minska det reguljära biståndet med lika mycket. Tittar man på var utsläppen finns, är det svårt att se annat än att detta innebär att en stor del av biståndet förs från de fattigaste länderna till de som är mindre fattiga i direkt strid med regeringens egen biståndspolitik. Och inte nog med det: Sverige vill dessutom räkna av dessa utsläppsminskningar från sin egen kravkvot! Ett riktigt win-win paket! Fast som så ofta inom biståndet, bara för den rika parten.

Förutom de här kreativa bokföringsinitiativen tillhör biståndsministern dessutom ett politiskt parti som utöver detta vill sänka den så kallade biståndsramen från 1 procent av BNI till 0,7, motsvarande ungefär 10 miljarder i minskat bistånd. Det vill hon göra i en tid när både privat kapitalflöde och bistånd till utvecklingsländerna minskar kraftigt till följd av finanskrisen och alla de som velat använda den som en förevändning för minskat biståndsflöde (och där allt större delar av det som kallas bistånd i själva verket är skuldavskrivningar gentemot utvecklingsländer till fullt kreditvärde, inte reellt kapitalvärde; tillämpat även av den nuvarande biståndsministern). Igen, vem är det som betalar för våra betydligt mindre bekymmer? Genom några helt oväntade kvarvarande reflexer från den tid för fyra år sedan då de moderata stödpartierna i regeringen fortfarande representerade de sociala folkrörelser de en gång bildades som, lyckades dessa partier tydligen förmå biståndsministern att inte lägga fram förslag i budgetpropositionen om att dra bort en tredjedel av biståndet för nästa år. Men som biståndsministern påpekat: Den nuvarande regeringen har precis bara påbörjat omvandlingen av svenskt bistånd.

När och om det efter allt detta och framtida nya initiativ finns något bistånd kvar, måste man därefter ta reda på om det fortfarande är utvecklingsbistånd vi pratar om, d v s den självklara idén att insatserna ska bidra till långsiktig och uthållig ekonomisk och annan utveckling i de länder Sverige samarbetar med. Gör vi det, blir det nog svårt att komma bort från alla de risker som kan leda till korruption. Att biståndet måste ta risker har ju både biståndsministern och Sidas generaldirektör uttalat sig om på ett förtjänstfullt sätt i olika sammanhang.

Alternativet är förstås att gå tillbaka till projekten som grundmodell, sätta sig på kassakistan med den missriktade tanken att det skulle öka kontrollen över pengarna, och börja dela ut dem till tre skolbyggen här eller två hälsokliniker där. Mycket uppskattat på plats men som 40 års erfarenhet visat inget som leder till långsiktig utveckling i samarbetsländerna. På någon nivå.

Ett sådant fullkontrollbistånd skulle säkert kunna glädja en del svenska intressenter, även om det inte skulle åstadkomma så mycket i samarbetsländerna och även om känslan av kontroll över korruption vore en chimär. Timbro skulle säkert bli glada, fast egentligen inte nöjda förrän biståndet är helt borta, efter sin framgångsrika, fast stundtals ack så svaga, serie av biståndskritiska publiceringar tidigare i år, livligt återgivet i borgerlig media. Svenskt Näringsliv skulle säkert också kunna bli glada över ett bistånd som mer inriktades på att stödja näringslivsinsatser, alldeles oaktat att det i så fall var till för att öka vinsterna för de svenska företagen med små, om några, utvecklingseffekter i utvecklingsländerna. Ett gäng biståndskonsulter skulle kunna tycka det vore toppen att få återgå till svenskmärkta, enskilda projekt där man slapp slåss med andra knäppa givare och där makrofrågorna om utveckling utanför det egna projektperspektivet kunde lämnas därhän. I detta kan man citera vad Indien påpekar i de pågående klimatförhandlingarna i Köpenhamn: Säkert en bra uppgörelse för de som redan har nått rimlig materiell utveckling för de flesta, men definitivt inget utvecklingsländerna tjänar på.

När biståndsministern nämner prioriteringarna för svenskt bistånd - klimat och miljö, mänskliga rättigheter och demokrati samt jämställdhet och kvinnors rättigheter - brukar hon stundtals lägga till fungerande offentliga institutioner i samarbetsländerna (som om detta inte är en del av demokratin). Detta återspeglar en insikt om att ingenting av långsiktigt utvecklingsbistånd kommer att fungera eller förbli bestående om inte förvaltningen och de offentliga institutionerna fungerar. Att vi inte omedelbart förstår det beror i så fall bara på att de fungerar så väl i vårt eget samhälle. Få områden i våra liv har inte skydd genom ett offentligrättsligt regelverk och det är också det som är grunden för vår välfärd i allt från skydd för vår person till inkomstnivå i olika skeden av livet. Vägen från ett samhälle där människors liv avgörs av individens styrka och position - där korruption spelar en mycket stor roll - till ett där alla kan leva på samma villkor och med samma rättigheter, heter fungerande offentliga institutioner som har den konkreta möjligheten att förverkliga motsvarande politiska intentioner.

Få saker är så osexiga som en fungerande förvaltning (den enda gång det hettar till är när den inte fungerar). Man står ju inte direkt vid brevlådan eller datorn och hänger för att se när föräldraförsäkringen eller någon annan socialförsäkringsersättning tickar in. Ändå är det just de händelserna, tillsammans med hundra andra, som skapar vår välfärd, från arbetsrätten till att trafikljusen fungerar.

Vad har det här att göra med korruption i utvecklingsländer? Allt. Korruptionen i dessa länder kommer aldrig att fås under kontroll med mindre att de offentliga institutionerna börjar fungera över en viss nivå.  Tittar man på korruptionen i länder som ger bistånd, är det inte säkert att man får kontroll över den då heller (vapenaffärerna mellan Saudiarabien och brittiska flygvapenproducenter och irrgångarna in i det brittiska regeringskansliet som ett exempel på korruption som få samarbetsländer till Sida kommer upp till). Men det är likafullt en absolut förutsättning. Staterna i de fattigaste samarbetsländerna bildades av kolonialmakter i en helt onaturlig process. Trots det finns det ingen återvändo från dessa statsbildningar och att det lokala samhället inte kan försörja delar av sin befolkning är uppenbart i dessa fattigaste länder. I andra delar av världen där Sida är verksamt är det lika uppenbart att delar av korruptionen är ett direkt resultat av att den offentliga beslutsprocessen, och det systemstöd den behöver, inte är tillräckligt transparent. För att inte nämna det faktum att det inte kommer att gå att övervaka exempelvis minskade koldioxidutsläpp i vilket land som helst utan en fungerande förvaltning. Biståndsministerns förslag (Development Today 16/09) om att sprida information till medborgarna i samarbetsländerna hur biståndsmedlen används, förutsätter även det en fungerande förvaltning. Den skamliga skatteflykt som multinationella företag från främst väst kan ägna sig åt i utvecklingsländer - ett minst lika stort problem som korruption - är också endast möjligt genom de dåligt fungerande offentliga institutionerna i dessa länder (Omvärlden 6/09)

Den avgörande vattendelaren blir om biståndsministern också efter presentationen av förslagen om hur man bekämpar korruption i biståndet, står kvar vid att detta ska vara ett utvecklingsbistånd och att man i det arbetet ska följa principerna i den så kallade Parisdeklarationen som implicit förutsätter att man jobbar med att stödja samarbetsländernas egna program och också tillför ekonomiska resurser genom så kallat budgetstöd (förutsatt förstås att det finns något bistånd kvar att fördela framöver).

Är det de principerna som gäller även framgent, kommer vi även i framtiden att se korruption, precis som vi ser korruption varje dag i Europa i de nationella budgetarna och i EU-budgeten. Utveckling förutsätter risk, även privat, och då går det inte att utesluta korruption. Självklart ska den samtidigt bekämpas på alla sätt som står till förfogande, men man ska inte glömma vad det är som har skapat den situation som råder i flertalet biståndssamarbetsländer till Sverige och vilken roll biståndsgivarna har haft i detta, särskilt de gamla kolonialmakterna som bär ett stort ansvar för att dessa länder nu behöver bistånd.

Biståndet är inte till för Svenskt Näringsliv - även om det är Stefan Fölsters våta dröm att det ska omvandlas till ett rent företagsstöd, oaktat att det företaget inte skulle ha en chans att överleva i en miljö utan fungerande offentliga institutioner, precis som här. Det är inte till för svenska företag inom typiska biståndsområden som hälsa eller undervisning heller. Och det är inte till för biståndskonsulters försörjning.

Det är till för utveckling i utvecklingsländerna, i den takt och med de medel som är möjliga i de länderna. Om man i det sammanhanget kan använda svenska företag eller individer för att stödja den utvecklingen är det alldeles utmärkt. Men det måste vara i precis den ordningen - utvecklingen går före det svenska intresset - och på dessa länders villkor. Använder vi "korruption" som tillhygge för att ändra en sådan biståndspolitik och vrida den tillbaka till ett ännu större egenintresse för givarländerna än dagens, då är det inte bara samarbetsländerna till Sida och Sverige som är illa ute.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/15205

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

1) Stefan Sjölander borde ägna biståndets resultat mera omtanke. 2) Han borde också sätta sig in i OECD/DAC statistiken och definitionen på vad som är bistånd. 3) Han borde inse att bistånd inte skall handla om u-hjälp utan om utveckling där spelar utveckling av affärsideer en central roll. 4) Eftersom Sjölander inte förstår att korruptionen vid sidan av bristande resultat är biståndets stora problem så måste man fråga vad är det Sjölander vill dölja? Den här typen av okunniga inlägg som Sjölander representerar för inte biståndsdebatten framåt.

Permalänk | Anmäl #2 Robert Lake, 2009-12-09, 17:27

1) Stefan Sjölander borde ägna biståndets resultat mera omtanke. 2) Han borde också sätta sig in i OECD/DAC statistiken och definitionen på vad som är bistånd. 3) Han borde inse att bistånd inte skall handla om u-hjälp utan om utveckling där spelar utveckling av affärsideer en central roll. 4) Eftersom Sjölander inte förstår att korruptionen vid sidan av bristande resultat är biståndets stora problem så måste man fråga vad är det Sjölander vill dölja? Den här typen av okunniga inlägg som Sjölander representerar för inte biståndsdebatten framåt.

Permalänk | Anmäl #3 Robert Lake, 2009-12-09, 17:27

Tack för en utmärkt artikel av en mycket väl insatt person! Som sagt målet för internationellt bistånd bör vara effektiv fattigdomsminskning. PUNKT.
Privatsektorutveckling behövs definitivt, men utan en fungerande legala systen och system för styrning och kontroll av statliga finanser kan inte den privata sektorn utvecklas! Det är inte brist på ideer som hindrar den privata sektorn, utan snarare brist på vad som brukar kallas "enabling environment". Har själv sett många naiva svenska företagare misslyckas i u-länder!

Permalänk | Anmäl #4 Calle, 2010-02-18, 14:12