Hattens återkomst måste utredas

På stadsbilder från 1940- och 50-talet och ännu ett tycke in på 60-talet bär män regelmässigt hatt. Därefter sker en stadig tillbakagång i hattbärande. Claes Gustafsson, professor emeritus i industriell ekonomi vid KTH, har lanserat teorin att tillbakagången kan förklaras med att takhöjden i bilar från och med denna tid sjunker. I stadstrafiken ersätts hatten med keps och luva, fram till dess tydliga underklassattribut, eller ingen huvudbonad alls. Om en gentleman på detta sätt beter sig huvudlöst eller ej kan, ur en normativ synvinkel, diskuteras. Den oformliga lapptäcksartade smäck som greve Ian Wachtmeister för några valrörelser sedan introducerade har ingalunda varit avsedd för stadsbruk utan för älgjakt och liknande pagana aktiviteter.

För egen del har jag formulerat en följdteori till den Gustafssonska. Att hattbärandet höll på att nära nog utplånas under förra seklets sista decennier bör ha ett starkt samband (och nu talar jag om en kausalitet) med det tilltagande flygresandet. Den som lägger sin hatt på flygplanets hatthylla (givet att det inte rör sig om en hoprullbar Panama-hatt) får den ofelbart förstörd. Enda tillrådda utvägen, praktiserad av kabinettskammarherren och förutvarande riksarkivarien Erik Norberg, är att hålla hatten som en uppochnedvänd kruka mellan knäna; men då riskerar man att hälla drinken i den vid första bästa luftgrop och under transoceana färder är detta under alla omständigheter ett särdeles obekvämt transportsätt.

Hatten kan ses som ett kulturfenomen och i ett historiskt perspektiv också som ett klassattribut. När Lenin gjorde ett kortare uppehåll i Stockholm revolutionsåret 1917 bar han givetvis hatt, liksom hela det vänstersocialistiska toppgarnityr som beledsagade honom under en promenad på Drottninggatan från PUB där de hade ekiperat honom. Som regeringschef och den första arbetarstatens ledare skulle Lenin föredra en bullig proletkeps. Olof Palme, också han en överklasspojke, ville markera mot Erlandergenerationen genom att uppträda barhuvad med den okammade hårluggen fullt synlig av vinddraget. När Palme demonstrerade med den nordvietnamesiske Sockholmsambassadören en mörk decemberdag i facklors sken bar han såldes pälsmössa, inte hatt. Ingen partiledare efter honom, oavsett kulör eller kön, har varit någon reguljär hattbärare. Den enda hatt som åstundas av ledande politiker är doktorshatten, förmodligen eftersom så få av dessa damer och herrar själva har avlagt högre akademiska examina. Riktiga doktorer syns emellertid numera nästan aldrig i hatt.

Hattens förlorade betydelse är ett sociokulturellt drama. Länge föreställde sig etnologer och andra kulturforskare allmänt att seder och bruk, liksom kunskap och innovationer, sjönk uppifrån och ned. Man talade om "gesunkenes Kulturgut". Den borgerliga högtidsdräktens övertagande av underklasserna märks på bröllopsfotografier från mellankrigstiden och den första efterkrigstiden. När det gäller hattbärande däremot har vi exempel på rakt motsatt rörelsemönster: hattlösheten övertas av samhällets eliter som på ett ostentativt sätt proletariserar sig utan att därför behöva lida någon särskild materiell nöd eller riskera något socialt utanförstående. Hattlöshetsmodet gick väl att förena med en viss typ av jämlikhetsretorik; ge upp hatten, frivilligt eller av nödtvång (bilens takhöjd!), var ett ringa offer. Detta uppvägdes gott och väl av de uteblivna förvaringsbesvären i moderna garderober vilka nästan undantagsvis saknar plats för hatt, i demonstrativ motsats till andra klädespersedlar. Inte heller kungen - rikets främste - är hattbärare, annat än i skogen, och i Göteborg är den tidigare gouterade kubben idag alldeles försvunnen.

Samtidigt finns tecken på en hattens återkomst, främst inom en yngre generation av människor. En sådan faktiskt konstaterad modeväxling skulle dock behöva kvantifieras och kartläggas och prövas mot en hållbar förklaringsmodell. Är den exempelvis uttryck för en mera spridd re-ritualisering i vårt samhälle? När informaliseringen inte kan gå mycket längre, blir återtåg till övergivna vanor förmodligen en tämligen naturlig motstrategi. Kanske har nyfikenhet på hatten som kultföremål förstärkts, särskilt bland unga svenska män, av den kvinnliga sjalettens påfallande renässans genom invandringen. Hattbärande kunde eventuellt också ses som en motvikt till en pågående samhällelig infantilisering, som tar sig diverse spektakulära former, i synnerhet genom de masspridda medierna. Bära hatt skulle kunna uppfattas som mindre barnsligt helt enkelt. Hur sådana här förskjutningar påverkar till exempel sociala och politiska umgängesformer är i hög grad outrett.

Tveklöst behövs forskning på detta område. Det lämpar sig väl för fältstudier och deltagande observation. Pressbilder och privata fotoalbum borde kunna konfronteras med visuella representationer på nätet för att skapa en åskådlig tidsdimension. Den del av befolkningen som avstår från att bära hatt bör absolut inte lämnas ur sikte. Genusperspektivet kan säkras genom undersökningar av kvinnliga modejournaler.

FOTNOT. Artikeln bygger på en ansökan om forskningsmedel ställd till Vetenskapsrådet. I en parallell ansökan till Riksbankens Jubileumsfond äskas medel för en studie av kravattens sociala och kulturella historia, särskilt inom det skandinaviska länderområdet, under de senaste 150 åren.

Anders Björnsson (27 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/15103

9 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Mitt bidrag till utredandet är min iakttagelse att de flesta hattar jag ser sitter på personer som ser ut som om de just slutat sina jobb som kofösare i Australien eller drevkarlar på engelska godsjakter och ännu inte hunnit byta om till "civila" kläder. Man ser dem t.o.m. göra veckoinköp på ICA!

Permalänk | Anmäl #1 Observatör, 2009-12-07, 11:06

Tack Anders för en mycket kul, substansfylld och välskriven artikel! Välkommen som Newsmill-skribent förresten, jag ser fram emot att få läsa mer iakttagelser av Dig. Men förutom det numera politiskt obligatoriska genusperspektivet kanske även ett klimatperspektiv bör anläggas på den historisk-sociologiska hattforskningen?

Själv bär jag som huvudbonad för det mesta cykelmössa under cykelhjälm. Cykling och hattbärande är svårt att kombinera utan fult hakband. Kanske dags att designa en cykelhjälmhatt?

Permalänk | Anmäl #2 Pär Jansson, 2009-12-07, 13:17

Jag har också sett att hatten verkar vara på väg tillbaka. Det bekräftar min bild av att samhället är på väg åter till 50-60-talens samhälle efter den historiska parentes som socialdemokraternas rekordår 1970-1990 utgjorde där borgerligheten trängdes tillbaka av kulturradikalism, politikervälde och bidragstänkande. Den offentliga sektorn minskar nu också i storlek och ges ett mindre ambitiöst uppdrag. Överdrifterna från 1970-1990 svettas ut ur samhällskroppen.

Nu är dygder som flit, arbetsamhet, förkovran och en självklar egenförsörjning på väg tillbaka precis som på 50-60-talet. Snart får vi småbutiker också i Stockholms innerstad där den nya borgerligheten kan handla miljövänligt och lyfta på hatten när den lämnar butiken. I alla fall männen. Kvinnorna behåller hatten på.

Permalänk | Anmäl #3 Lars Wetterström, 2009-12-07, 13:39

Mycket bra ämne för forskning. Kanske hatten försvann i samma takt som kängorna växte på ungdomarna. Tänk på alla modister som funnits. Själv är jag utbildad på området och kan göra hattar. Köpte hattstockar av en äldre modist på Ekerö i början på 80-talet. Vilka rariteteter jag har i min ägo således. Bara stockarna i olika storlekar och former är prydnader i sig.

Javisst hade Lenin hatt. Ser bilden framför mig. Men vad gjorde han i Stockholm? Finns det inte en bild på Palme i stor hatt - där han ser ut som ett litet släptåg efter fyrtornet Erlander?

Permalänk | Anmäl #4 Helena Palén Olofsson, 2009-12-07, 15:56

I min gröna ungdom, Per Albin och Erlanders tid, så blev många av oss inspirerade av hjältarna på vita duken. Johan Wayne och grabbarna. De flesta av oss hade hatt med rejäla brätten. Så skulle det vara. Sedan kom Elvis. Barhuvad och med tjusig hårlock. Hatten hamnade lite grann på hyllan. Kul att dagens ungdom börjar med hatt . Men brättena är för löjligt små.

Permalänk | Anmäl #5 Gunnar P, 2009-12-07, 18:26

Det är bara att sätta igång och forska och reda ut och allt som behövs - men betala själv. En hobby är en hobby. Jag är utless på alla "forskare" som behöver åratals arbete för att komma fram till det uppenbara.

Permalänk | Anmäl #6 Surgubben, 2009-12-07, 20:44

Seden bjuder att man som hattbärare ska lyfta på hatten när man hälsar på mötande.

Jag reagerar därför starkt varje gång jag stöter på en karl iklädd fotsid hatt, särskilt som bärandet av denna huvudbonad breder ut sig alltmer i vårt land. Det händer nämligen aldrig att dessa herrar bemöter min hälsning på traditionellt vis. Rentav hälsar de som regel överhufvudtaget inte tillbaka.

Skälet till detta bör utredas och rekommendation om obligatoriskt lyft av fotsid hatt av staten påbjudas vid möte å stans gator och torg.

Permalänk | Anmäl #7 Bengt, 2009-12-08, 17:00

Jag anser dock att hattbäraren bör vara minst sex fot lång, annars ser det löjligt ut.

Permalänk | Anmäl #8 SwingThatCat, 2009-12-09, 10:44

Som etnolog vill jag ge mitt starka stöd åt din forskningsansökan och hoppas på ett positivt besked från VR och/eller RJ! En sådan utredning bör definitivt kopplas till livsstils- och konsumtionsmönster i dagens globaliserade samhälle och behöver därmed även ett könsperspektiv. I artikeln ligger betoningen på mäns hattbärande främst ur ett historiskt klassperspektiv. Men vad kan kvinnors hattbärande säga oss om vårt samhälle, historiskt och i samtiden?

Permalänk | Anmäl #9 Beate, 2010-01-31, 11:35