Maktens utanförskap

Att den svenska medievärlden är en liten ankdamm är ingen nyhet. Journalisthögskolorna befolkas av barn till journalister och ofta känner man igen efternamnen på unga reportrar och producenter på de stora medieredaktionerna. Detta har lyfts fram och debatterats, om än inte så ljudligt och upprört av förklarliga skäl. Att barn går i sina föräldrars fotspår och att föräldrar försöker hjälpa sina barn på traven i yrkeslivet och karriären är inte något konstigt. Problemet när det gäller just medierna är att det sätter ljuset på ett demokratiskt problem. När samhällets främsta kanaler för informationsförmedling och opinionsbildning domineras av en väldigt homogen grupp med liknande bakgrund, erfarenheter, åsikter och värderingar (oavsett om de ärvt yrket och positionen eller inte) riskerar medborgarnas verklighetsuppfattning att bli skev eller till och med falsk.

Den norske professorn Jostein Gripsrud har skrivit om medievetenskap och mediernas roll i det moderna samhället i Mediekultur, mediesamhälle (Daidalos 2008). Boken ger en grundlig genomgång av forskningen kring medier, dess avsändare, innehåll och mottagare. I avsnittet som behandlar produktion av media skriver Gripsrud bland annat att

medieproducenterna har makt att avgöra vad vi faktiskt erbjuds [...]. Genom produktens egenskaper bestämmer de vissa grundpremisser för våra upplevelser, det vill säga vilka åsikter, betydelser och eventuella lustupplevelser vi kan få ut av filmen, boken, musiken, tidningen eller TV-programmet. [...] den som producerar har ett oavvisligt ansvar för produkten.

När Gripsrud diskuterar kritiskt granskande av medietexter framhålls att

På de institutioner som sänder ut budskapen görs tolkningar av världen utifrån vissa generella värderingar och ideologier i samhället, samtidigt som det finns normer, värderingar och liknande som är specifika för institutionerna i fråga. I texten eller budskapet ingår betydelser som mer eller mindre omedvetet "slår igenom" trots produktionsprocessens komplexa karaktär. Det försiggår en lika komplex meningsproduktion på mottagarsidan när läsaren, tittaren eller lyssnaren tillägnar sig texten, något som också sker på ett delvis omedvetet plan.

Om publiken och medierna säger Gripsrud att medierna i viss mån konstruerar det som framställs och han problematiserar hur väl de personer eller grupper som ges utrymme representerar den geografiska plats och de olika sociala kategorier (genus, klass, etnicitet) de tillhör.

När den homogena svenska journalistkåren ska ta sig an ett ämne som ligger långt utanför deras erfarenheter och kunskaper framstår problemen i tydlig dager. Så är fallet med de oroligheter i form av bränder, stenkastning med mera som blossat upp i några utav våra storstadsnära förorter under sommaren och den tidiga hösten. Få är väl så illa representerade på medieredaktionerna som de människor som bor i förorter med få etniska svenskar.

För att få en bild av rapporteringen läser jag vad som finns att hitta i ämnet på Aftonbladets och Dagens Nyheters hemsidor från slutet av augusti till och med september. Nästan alla som skriver i de båda tidningarna gör det från ett utifrånperspektiv. Människorna i områdena framstår som svåra att förstå och kommunicera med. Speciellt verkar det gälla ungdomarna.

Aftonbladets mest ambitiösa försök att närma sig ämnet, ungdomarna och platserna, slutar med ett reportage som närmast brutalt understryker journalisternas distans och oförmåga att närma sig. Som läsare tycker man sig se hur journalisterna och de människor som presenteras saknar gemensamma referensramar, gemensamt språk och verklighetsuppfattning. Ungdomarna framstår som infantila och irrationella, emotionella och mörka till sinnet, hatiska och våldsbenägna. Vad som i annan rapportering kallas för en molotovcocktail blir till en brandbomb som polisen måste desarmera.

Artikeln leder till att en av ungdomarna som medverkar i reportaget gör ett inlägg där han fullkomligt tar avstånd från innehållet i artikeln och det sätt på vilket människorna framställs i texten:

I mediernas rapportering är jag ett nattens barn som härjar i förorten. Mitt sanna jag är en kille som åker till hemlandet och känner sig som en turist. När han kommer hem till ett svenskt område är han turist.

I förorten med det varma folket, som i medievärlden tas upp och betraktas som djur - då är han hemma.

Detta inlägg bemöts av en reporter på Aftonbladet som bara kommenterar det rena sakinnehållet, inte tonen i texten.

Alla kommentarer i den efterföljande debatten understryker på ett eller annat sätt avståndet mellan de som skriver och de som beskrivs, kanske allra mest när man beskriver olika metoder, försök och projekt för att närma sig dessa människor och platser. Om man inte närmar sig ungdomarna och de övriga invånarna i områdena försiktigt riskerar man att bli biten eller att de löper amok. Aftonbladet förefaller ha ambitionen att ta in alla röster och kommentarer de kan. De uppmanar läsarna att delta i debatten och ge sin syn på ämnet. De som publiceras är sådana med tyngd och någon förankring i ämnet eller anknytning till de områden som beskrivs. En advokat med lokalanknytning ropar efter idrottsrörelsen och ideella krafter. Det antyds att Ramadan gjort ungdomarna besinningslösa av för lite mat och dryck. En av tidningens egna reportrar får ge sin syn då hon bott i Biskopsgården och menar att det handlar om resurser. Malmös kommunala bostadsbolag beskriver välmenande hur man försiktigt och stegvis närmat sig invånarna i Rosengård. Carin Götblad, länspolismästare i Stockholm, berättar hur man gått från okunskap till kontakt i sin relation till invånarna i utsatta områden. Kriminologen Jerzy Sarnecki menar att medierna förvärrar situationen men i intervjun med honom finns ett tydligt vi, "folk" - Aftonbladets läsare, och ett dom - ungdomarna i förorterna. En av Aftonbladets krönikörer reflekterar över ungdomarnas situation. Tonen är sympatisk men ungdomarna beskrivs som sorgligt irrationella med oerhört begränsade perspektiv på sin tillvaro. En mer insatt kommentar ger en boende och nattvandrare i Gottsunda som manar till dialog, att ungdomarna får synas och säga sitt.

DN rapporterar mer sakligt och låter invånarna i områdena och polisen komma till tals okommenterat och till synes mer neutralt. Här och var krackelerar dock den objektiva fasaden:

Gottsunda centrum är ett köpcentrum, och även om stadsdelen är stor är det nära detta köpcentrum som brotten begåtts - på adresser som Vackra Birgers väg, Peterson-Bergers väg och Bröderna Berwalds väg.

Läsaren tänker sig mörka brottslingar på väldig vita vägar.

När DN plockar in experter är det inte de inblandade eller deras föräldrar som får komma till tals utan en professor i sociologi och en docent i kulturgeografi som får uttala sig. Forskning saknas och ett projekt vid Göteborgs universitet ska under tre år försöka utröna varför ungdomar anlägger bränder. Avståndet och objektifieringen blir än mer tydlig.

Under läsningen av artiklarna och med Gripsrud i bakhuvudet går tankarna till litteraturprofessorn Edward W Said och hans numera klassiska och oerhört inflytelserika Orientalism (Ordfront 2000).  Där beskriver Said hur de österländska kulturerna och kanske framförallt arabvärlden beskrivs i den västerländska kulturen. Said beskriver orientalismens grundläggande dogmer:

[...] den första är den absoluta och systematiska skillnaden mellan Västerlandet, vilket är rationellt, utvecklat, humant och överlägset, och Orienten som är avvikande, outvecklad och underlägsen. En annan dogm är att abstraktioner om Orienten, i synnerhet sådana som baseras på texter som representerar en "klassisk" orientalisk civilisation, alltid är att föredra framför direkta belägg som hämtas från dagens orientaliska verklighet. En tredje dogm är att Orienten är evig, enhetlig och saknar förmågan att definiera sig själv. Därför antar man att en ytterst generaliserad och systematisk vokabulär för att beskriva Orienten från västerländsk utgångspunkt är oundviklig, ja till och med vetenskapligt "objektiv". En fjärde dogm är att Orienten i grund och botten är något som man antingen bör frukta (gula faran, mongolhorderna, de bruna besittningarna) eller kontrollera (genom pacificering, forskning och utveckling eller ren ockupation när detta är möjligt).

Said menar att orientaler beskrivs som räddningslösa offer för sin egen svaghet, någon som västerlandets akademiker, författare, politiker och filosofer anser sig ha i sin makt att iaktta, beskriva och definiera. Orientalen ses som passiv och i behov av utforskning och till och med kunskap om sig själv. Som ett tydligt exempel visar Said hur araber framställs i amerikanska läroböcker:

I en bok hävdas att "få människor i detta område [det arabiska] ens känner till att det finns ett bättre sätt att leva" och fortsätter sedan genom att ställa den avväpnande frågan: "Vad är det som håller samman människorna i Mellanöstern?". Svaret blir utan minsta tvekan: "Den minsta gemensamma nämnaren är arabernas fientlighet - hat - mot judarna och den israeliska nationen."

Om man byter ut judarna och Israel mot det svenska samhället i den sista meningen blir andemeningen oroväckande lik den i många av artiklarna om de drabbade förorterna. Det är nästan övertydligt lätt att hitta paralleller mellan orientalismen som Said beskriver den och tonen och innehållet i artiklarna. Det ytterst oroväckande är att Saids bok utkom i slutet av ´70-talet och handlar om hur man i västvärlden ser på människor som rent geografiskt befinner sig långt från de som betraktar dem. Gottsunda, Biskopsgården och Rosengård ligger i Sverige, fast man knappast kan tro det när man följer medierapporteringen om dessa områden. Jag skriver om. Inte från. I dessa områden bor det svenska ungdomar som beskrivs som farliga och hatiska, irrationella och begränsade, i stort behov av utforskning och kunskap om sig själva och sin situation.

I mindre städer och samhällen möts människor med olika bakgrund, klass och etnicitet mer naturligt i stadsmiljön, på arbetsmarknaden och framförallt i skolan, oavsett vilken stadsdel de kommer ifrån. Ett så tydligt främlingskap som skiner igenom hos journalisterna i medierapporteringen om oroligheterna i storstädernas förorter tror jag inte uppstår på samma sätt i en sådan miljö och det är en miljö som väldig många svenskar lever i. Kanske finns det allvarligaste utanförskapet ibland i maktens centrum; bland politiker, akademiker, myndigheter och inom media. Man frågar sig var segregationen är farligast för samhället - på bostadsmarknaden eller i medie- och myndighetssverige?

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/14965

4 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det är just p.g.a. detta ofantliga problem för demokratin som Newsmill blev så uppskattade och populära till att börja med.

Tyvärr så visade det sig ju att detta bara var ett fult trick för att samla ihop en mängd läsare, för att sedan införa sina "nya arbetsrutiner" (http://www.newsmill.se/node/14360), och då i ett trollslag bara bli ytterligare en i raden av alla vänsterindoktrinerande islamiseringsfrämjare och politiska kommentarscensorer som kallar sig mainstream-media... :-(

Permalänk | Anmäl #1 Helena E, 2009-12-04, 00:43

Jag tycker inte att det är ett problem om de som skriver är någorlunda pålästa och vet vad de pratar om.

Fanatisk eller romantisk populism och extremism ska ingen vettig puplicist hjälpa till att sprida, vare sig det kommer från vänster eller höger. Nätet är fullt av sådana dumheter ändå.

Permalänk | Anmäl #2 Magnus Svensson, 2009-12-04, 08:23

En artikels kvalitet, saklighet och argument kan enkelt bedömas från gång till gång, inte genom att alla skribenter ska behöva ha något slags certifikat som bevisar att de är "auktoriserad kulturvänsterföreträdare" för att få skriva...

Dessutom täcker Newsmills "nya arbetsrutiner" även politisk censur av kommentarer, vilket aldrig kan vara bra.

Men jag förstår att du är nöjd, som fortfarande får skriva artiklar, även om du i kommentarerna till dem motsäger dig själv...

Permalänk | Anmäl #3 Helena E, 2009-12-04, 15:23

All politik är inte bra politik, det har historien tydligt visat.

Min kommentar motsäger inte innehållet i artikeln. Den handlar om just att media i fallet med oroligheterna i förorterna varit oerhört främmande för och dåligt insatta i den situation de ville beskriva och att de människor som beskrivs är dåligt representerade i media- och myndighetssverige.

Inskränkta eller direkt främlingsfientliga människor (medvetet eller inte) är nog dessvärre tämligen väl representerade i hela samhället.

Permalänk | Anmäl #4 Magnus Svensson, 2009-12-07, 10:19

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.