Västvärlden bör ge Iran en plats vid bordet

Den amerikanska presidenten, Barack Obama, talade om förändring under sin tid som presidentkandidat. Detta begrepp innefattade även USA:s förhållande till Iran. Ett av många löften var att USA var villigt att sätta sig ner vid bordet, utan förhandsvillkor, med Iran. Denna form av diplomati, som han själv poängterade vid ett flertal tillfällen, skulle naturligtvis föregås av förberedelser. Till skillnad från sin föregångare var han dock villig att sätta sig ner vid bordet utan att motparten för den sakens skull tvunget skulle ha uppfyllt en rad förhandsvillkor för att överhuvudtaget få en plats vid bordet.

Detta sätt att hantera och denna form av direkta diplomati med Iran var naturligtvis inget som passerade obehindrat förbi. Den republikanske presidentkandidaten, John McCain, var inte sen med att poängtera de politiska konsekvenserna av att engagera Iran diplomatiskt utan förhandsvillkor. Det skulle, enligt honom, sända ett felaktigt budskap till Amerikas fiender. Om Iran överhuvudtaget önskade sig en plats vid bordet bredvid USA så skulle det lyda, varken mer eller mindre.

Som bekant så blev Barack Obama den nya amerikanska presidenten. Han invigdes den 20 januari 2009 och den amerikanska ödmjukheten hade alltså segrat. Förhoppningarna var enorma. Efter 30 år präglade av misstro och osämja anade man nu en förestående förändring. Efter 30 år av demonisering och psykologisk krigföring visavi Iran hoppades man nu att Barack Obama var mannen som skulle normalisera relationerna med Iran.

Ett av Obamas allra första initiav visavi Iran var hans tal till Irans ledare under det persiska nyåret, Norouz. Detta tal var revolutionerande, tonen var en annan än den vi var vana vid. Det var inte längre tal om att störta regimen. Obama hade även för avsikt att normalisera relationerna på sikt. Det skulle inte komma av sig själv och det var han tydlig med att poängtera. Det skulle krävas ett stort politiskt ledarskap och initiativtagande från båda hållen, men målet var glasklart.

Nyhetsmedier världen över var inte sena med att sprida denna revolutionerande nyhet. En amerikansk president hade sänt ett fredsfrämjande budskap till Iran för första gången på över 30 år. Det var förändring, USA hade förändrat sitt sätt att förhålla sig till Iran.

Hade och har USA verkligen förändrat sitt sätt att förhålla sig till Iran?

Iran har kritiserat Obama för att vecka tidigare (innan Norouz) förlängt de sanktioner som Bill Clinton infört under 1995 eftersom Iran enligt USA spred terrorism och sökte massförstörelsevapen. Dessa sanktioner förbjuder amerikanska företag från att bidra till utvecklingen av den iranska olje- och gasindustrin och förbjuder även amerikanska företag från att investera i Iran. Dessa sanktioner hade förfallit om inte Obama aktivt hade förnyat dem. Man har även kritiserat Obama för att han nyligen skrev under "Victims of Iranian Censorship Act" (VOICE), vilket i korthet innebär att den amerikanska militära budgeten ökar sitt stöd för, enligt iranierna, regimkritiska kanaler som t.ex. Voice of America Persian News Network. VOICE innebär att man expanderar sitt finansiella stöd med ytterligare 50 miljoner dollar till dessa kanaler. Lagen innebär även att 25 miljoner dollar fördelas till, enligt iranierna, regimkritiska internetbaserade aktiviteter.

Iran har kritiserat Obama får att inte ha några verkliga politiska ambitioner att normalisera relationerna på sikt utan att det i stället handlar om att skrapa ihop politiska poäng i omvärldens ögon i syfte att vända omvärlden mot Iran. Det är så att säga, mycket snack och lite verkstad. Detta baserar man på att Obama talar om förändring, men trots detta förlänger de sanktioner som Bill Clinton införde. Att man talar om förändring, men inte återlämnar de iranska utländska reserver som man frös efter revolutionen. Iranierna menar att en verklig förändring kan ske först efter att USA agerar på ett förändrat sätt, prat och tomma löften är inte nog.

Många har länge spekulerat i att en militär intervention vore den enda lösningen för att slå tillbaka mot framgångarna som Iran har haft med sitt kärnenergiprogram. Israel är ett av de länder som varit särskilt högljutt och som har haft en särskild ställning när det gäller det här förslaget. Vi har under årens gång tagit del av otaliga rapporter från diverse källor som menat att Israel inom inte en allt för avlägsen framtid haft för avsikt att genom militära metoder förinta Irans kärnenergiprogram. Än idag är den officiella ställningen inom Netanyahus administration och även inom Obamas administration att "No options are off the table when it comes to Iran".

Israel betraktar Iran som ett existentiellt hot. Detta är inget nytt fenomen som har uppkommit under den konservative Ahmadinejads tid som president i Iran. Redan under Shimon Peres tid som premiärminister kunde man höra samma tongångar från Tel Aviv. Den konservative Ahmadinejad har trappat upp retoriken relativt sin föregångare Mohammad Khatami visavi Israel. Vad som blivit särskilt uppmärksammat i västerländska medier, och även något som Israel använt sig av på regelbunden basis för att berättiga sin tro om att Iran bedriver ett aktivt kärnvapenprogram, är Ahmadinejads kommentar om att "Israel ska förintas från kartan". Den iranska ståndpunkten är att Israel är en stat som aktivt diskriminerar palestinier, och de brukar ofta jämföra det med apartheidens Sydafrika, där den vita minoriteten förtryckte den svarta majoriteten. Det många iranska politiker i efterhand har försökt förklara angående Ahmadinejads kommentar är att han avsåg att Israel ska försvinna som entitet, som en aktiv diskriminerande stat mot palestinier, på samma sätt som apartheidens Sydafrika försvann. Inte genom en militär intervention och användning av kärnvapen visavi Israel. Irans högste ledare, Ali Khamenei, var snabb med att kommentera Ahmadinejads kommentar genom att säga att "Iran aldrig har hotat och aldrig tänker hota någon nation". Den antiisraeliska retoriken i sig har funnits ända sedan revolutionens dagar och är ingen nyhet. Synen på Israel var då och är till viss del densamma, att Israel fungerar som västvärldens förlängda arm i regionen i syfte att slå tillbaka mot panarabismen och paniranismen. Israel tjänar de imperialistiska makternas hegemonistiska intressen i regionen och det är därför till syvende och sist en fråga om suveränitet för iranierna. Iran är idag ett av 37 länder som antingen inte erkänner eller inte har några diplomatiska relationer med Israel. Irans högste ledare, Ali Khamenei, har tidigare sagt sig vara villigt att erkänna ett Israel som återgår till 1967 års gränser och betonar även att den palestinska befolkningen måste få lov att hålla fria val för att få bestämma över sin egen framtid.

Iran betraktar även Israel som sitt största hot i regionen. Även om det israeliska ledarskapet aldrig officiellt har gått ut med det så är det idag nästintill allmänt accepterat att Israel är den enda kärnvapenmakten i regionen med upp till 200 kärnvapenstridsspetsar. Israel är även en av tre kärnvapenmakter i världen som inte har ratificerat eller skrivit under NPT (Nuclear Non-Proliferation Treaty).

Irans kärnenergiprogram har varit ett av de ämnen som västvärlden har placerat högt upp på agendan under de senaste åren. Iranierna har alltid påstått att deras kärnenergiprogram är av fredlig natur och att det enda syftet skulle vara att producera energi. Iran har vidare ratificerat och skrivit under NPT, vilket enligt internationella bestämmer alltså betyder att Iran har full rätt att ha ett fredligt kärnenergiprogram. Israel, å andra sidan, som är den enda idag allmänt accepterade kärnvapenmakten i regionen, har till skillnad från Iran inte ratificerat eller skrivit under NPT.

Iran har kritiserat västvärlden för att de aktivt försöker demonisera och politisera, enligt vad de själva kallar, sitt fredliga kärnenergiprogram. Iranierna lyfter ofta fram att Iran är det land där IAEA haft flesta inspektioner och att IAEA förutom det här har full tillgång till alla kända platser kopplade till Irans kärnenergiprogram. Trots västvärldens anklagelser i allmänhet och Israels tvärsäkra attityd i synnerhet om att Iran aktivt bedriver ett kärnvapenprogram så har IAEA i sina otaliga rapporter ända till idag inte kunnat presentera ett enda bevis för att Iran bedriver ett aktivt kärnvapenprogram. Vidare ska poängteras att NIE (National Intelligence Estimate) som är en ansamling av 16 amerikanska underrättelsetjänster, under december 2007 lade fram en rapport som beskrev att Iran antagligen hade ett kärnvapenprogram på sin agenda men att iranierna med all sannolikhet hade lagt detta bakom sig under 2003.

Bushadministrationen, som innan NIE presenterat sin rapport, varit absolut säker på att Iran bedrev ett aktivt kärnvapenprogram vägrade att backa undan från sin initiala ståndpunkt och fortsatte att betona att Irans kärnenergiprogram var farligt. Det faktum att Bushadministrationen vägrade att ändra sin initiala ståndpunkt om att Irans kärnenergiprogram i själva verket var ett aktivt kärnvapenprogram, trots att USA:s egna underrättelsetjänster med all sannolikhet trodde att det inte bedrevs något sådant för stunden, har kritiserats starkt av iranierna som menar att detta är beviset på att USA demoniserar och politiserar Irans kärnenergiprogram.

Iran har även kritiserat USA och andra västmakter, som har ratificerat och skrivit under NPT, för att inte aktivt kämpa för att nedrusta sina kärnvapenarsenaler vilket de är skyldiga till att göra enligt NPT. Enligt NPT måste alla kärnvapenstater på lång sikt sikta mot total och fullständig nedrustning. I stället för att nedrusta och reducera sina arsenaler, har många västmakter aktivt subventionerat utvecklingen av tredje- och fjärde generationens kärnvapen. Lägg därtill, vad som kanske allra viktigast är, att Irans högste religiöse ledare, Ali Khamenei, har utfärdat en fatwa mot kärnvapen och har personligen sagt att innehavet av sådana är förbjudet inom Islam.

Vad man väldigt ofta gör från israeliskt håll är att måla upp och peka ut Iran som antisemitiskt och refererar till Irans antiisraeliska läggning som bevis. Vad man inte nämner då är att Iran är det land i regionen där den största judiska befolkningen utanför Israel bor. Den iranska konstitutionen erkänner de tre världsreligionerna och den judiska minoriteten har en representant i det iranska parlamentet. De iranska judarna är väl integrerade i det iranska samhället och de är bland de äldsta perserna eftersom de invandrade till Iran för ett par tusen år sedan. Det iranska ledarskapet kritiserar Israel för det här och använder detta som ytterligare bevis för att Israel försöker svartmåla och demonisera bilden av Iran. Vad man poängterar är att det är Israel som entitet och förtrycket mot palestinierna, lik apartheidens Sydafrika, som man kritiserar och att det absolut inte har att göra med deras religionstillhörighet.

Israelerna menar att de är övertygade om att Iran bedriver ett aktivt kärnvapenprogram och att Iran har för avsikt att använda dessa kärnvapenstridsspetsar mot Israel i syfte att förinta staten Israel. Detta är ett väldigt vanligt argument som man ofta hör från israeliskt håll och man använder ofta Ahmadinejads kommentar om att "Israel ska förintas från kartan" som bevis för sin tro. Problemet med det här argumentet är att det för det första inte finns några bevis, enligt IAEA, om att Iran bedriver ett aktivt kärnvapenprogram.

För det andra är det naivt att tro, säga vad man vill om den iranska regimen, att Iran överhuvudtaget skulle göra en sådan sak. Här vill jag passa på att tillägga att jag förhåller mig skarpt kritisk till det sätt det iranska ledarskapet valde att agera på efter valet den 12 juni. Oavsett valutgång, vilket jag inte vill spekulera i eftersom det inte spelar någon roll i sammanhanget, vore det själviskt och ett hån mot de människor som valde att gå ut och protestera på Irans gator att sitta här och inte fördöma den massiva nedslagningen av protesterna som skedde efter valet den 12 juni. Det var och förblir ett sorgligt ögonblick i Irans historia.

Trots detta, är det naivt att tro att Iran, om vi nu antar att det vore utrustat med kärnvapen, skulle använda dessa i syfte att förgöra Israel. Att göra en sådan sak, vore ett självmord för den islamiska republiken och det är Iran mycket väl medvetet om. Iran är mycket väl medvetet om de tiotals amerikanska militära baser som är stationerade runt omkring i Mellanöstern och känner till fiendens överlägsna militära teknologi.  Iran har, tycka vad man vill om regimen, agerat rationellt och varit en smart spelare i en osäker region ända sedan revolutionens början. Att förringa och bagatellisera vad regimen har åstadkommit är naivt. Med en välutbildad befolkning på 70 miljoner människor och ett politiskt, ekonomiskt, och kulturellt inflytande som sträcker sig till Libanon i väster, Afghanistan i öst, Jemen i söder och de kaspiska staterna i norr är Iran idag en de facto supermakt i regionen. Iranierna har spelat sitt spel på rätt sätt och att ta ledarna för ansvarslösa fundamentalister som är benägna att göra vad som helst är ett misstag. Det ligger inte i deras intresse att göra något sådant eftersom det vore ett totalt självmord och det inser de mer än väl.

Iran är likt många andra asiatiska länder, i stark utveckling. Inte bara ekonomiskt utan även politiskt, militärt och kulturellt. Iran bygger upp en stark vetenskaplig grund i samhället, och detta är en del av det nationella politiska handlingsprogrammet. Detta gäller inte bara befolkningen i Iran, som antagligen är den mest utbildade i regionen, utan även iranier som bor runt om i världen. I Sverige har enligt statistiska centralbyrån, SCB, 55 procent av ungdomarna födda i Iran påbörjat högskolestudier innan 25 års ålder. Motsvarande siffra för svenska ungdomar är 46 procent. I USA, har enligt Census 2009, 50,9 procent av de iranska invandrarna en bachelor's degree eller högre, jämfört med 24 procent hos den totala utländska gruppen. Enligt census har en av fyra amerikaner med iransk bakgrund en master's degree eller doctoral's degree, vilket var det högsta bland 67 olika studerade etniska grupper i USA. Mönstrer är detsamma runt om på olika ställen i världen. Den vetenskapliga revolutionen i Iran är betydande. Iranska vetenskapsmän ökade produktionen av vetenskapliga publikationer tiofaldigt mellan 1996 och 2004 och Iran har idag den procentuellt sett snabbaste ökningen när det gäller produktionen av vetenskapliga publikationer följt av Kina. Iran bedriver även världsledande forskning inom stamscellsforskning och nanoteknologi. Iran påbörjade sitt rymdprogram år 1998 och elva år senare, i februari i år lyckades man som nionde land i världen med att skjuta upp en egentillverkad satellit, Omid, upp i rymden.

Även politiskt har Iran tagit stora steg framåt och en central del av utrikespolitiken har varit att hitta alternativ till västvärlden. Iran har expanderat sin diplomatiska närvaro i olika delar av världen och format strategiska allianser med vissa länder, t.ex. Venezuela. Nu i veckan begav sig Ahmadinejad ut på en femdagarsresa i syfte att stärka sina diplomatiska och ekonomiska relationer med fem olika länder, Gambia, Senegal, Brasilien, Venezuela och Bolivia. På denna resa åtföljdes presidenten av 150 olika representanter för olika företag och industrier i Iran och detta har beskrivits som unikt i den islamiska republikens 30-åriga historia. Bara i Sydamerika har Iran expanderat sin diplomatiska närvaro med stormsteg ända sedan Ahmadinejad valdes år 2005 och öppnat ambassader i Colombia, Nicaragua, Chile, Uruguay, Ecuador och Bolivia. Iran har även lagt till ambassader i Kuba, Brasilien, Argentina, Mexiko och Venezuela, enligt Washington Post. Detta har naturligtvis upprört USA vilket har reagerat mycket negativt över Irans politiska expansion på det västra halvklotet.

Att försöka stoppa Irans ambitioner med militära metoder är inte längre något realistiskt alternativ för västvärlden. Med ett USA som är engagerat i två krig, Irak och Afghanistan, finns det varken resurser eller politisk vilja att engagera sig i ytterligare ett krig med Iran vars ytarea är större än Irak och Afghanistan tillsammans och befolkningsmässigt likaså. Vi har i år bevittnat ett markant ökat motstånd från talibanernas sida i Afghanistan. Bara under 2009 har 255 amerikanska trupper dött, en ökning med 43 procent relativt förra året. Den amerikanske överbefälhavaren i Afghanistan, Gen. Stanley McChrystal, har föreslagit att USA ska öka sitt bidrag av trupper till Afghanistan med ytterligare 40 000 man. Obama förväntas ge sitt slutgiltiga svar nu i veckan, men redan nu spekuleras det i att 34 000 man kommer att tillföras. Framtidsutsikterna är dessvärre dystra i Afghanistan och många experter har gått så långt att de påstår att hela NATO:s framtid står på spel. Om inte NATO kan vinna i Afghanistan, var kan man då vinna? Kriget i Afghanistan återspeglar hur svårt det är för en högteknologisk armé att bekämpa gerilla- och asymmetrisk krigföring. Vi såg det även i Libanon sommaren 2006, när den israeliska armén inte lyckades med sina ambitioner beträffande Hezbollah. Detsamma gäller i Iran. Ingen betvivlar att NATO skulle kunna få regimen på fall, men vad vore alternativet? En möjlighet är att hela regionen skulle sättas i brand. I en av världens strategiskt mest viktiga zoner är detta en alltför stor risk att ta. Iran sitter på en av världens största olje- och gasreserver och har dessutom en effektiv kontroll över Hormuzsundet där 20 procent av världens olja dagligen passerar. Ett krig med Iran skulle innebära att oljepriset skulle skjuta i höjden och i ekonomiskt dystra tider som det här vore det en mardröm för den ekonomiska återhämtningen. Med ett budgetunderskott på 12 biljoner dollar så har USA rent ut sagt inte råd att engagera sig i ytterligare ett krig. Vad finns det då för alternativ? Västvärlden har under de senaste 30 åren valt sanktioner. Iran är ett tungt sanktionerat land och har varit det ända sedan revolutionens dagar. Har sanktionerna verkligen varit effektiva? I viss mån har de varit effektiva och då framförallt inom olje- och gasindustrin.

Bill Clintons sanktioner mot Iran under 1995 förbjöd amerikanska företag från att investera i och utveckla den iranska olje- och gasindustrin. Resultatet av detta har blivit outvecklade raffinaderier med följden att Iran inte inhemskt kunnat producera bensin i den mängd som efterfrågats och därför varit tvunget att importera detta. Iran spenderade närmare 6 miljarder dollar på bensinimport under 2007. Iran är mycket väl medvetet om det här problemet och Ahmadinejad startade därför ett energioberoende program i syfte att uppmuntra bilförare att byta bränsle från bensin till naturgas, vilket Iran har gott om.

Programmet innebär att den iranska regeringen ger biltillverkarna incitament att bygga bilar som kan drivas av både bensin och naturgas och att bensinstationerna även ska kunna erbjuda naturgas som alternativ till bensin. Enligt "International Association of Natural Gas Vehicles" har Iran byggt över 100 ställen idag dit iranska bilförare kan lämna in sina bensindrivna bilar, betala en subventionerad avgift på 50 dollar och sedan hämta sina bilar som sedan kan drivas på både bensin och naturgas. Förutom det här, implementerade även Ahmadinejad i juni 2007 ett ransoneringsprogram. Under det här programmet har privata bilförare rätt att köpa en viss mängd bensin varje månad till ett subventionerat pris för att sedan betala resten till det marknadsmässiga priset. Enligt Irans oljeminister så har Iran sparat 8,5 miljarder dollar på det här ända sedan programmet implementerades.

Många fler åtgärder har tagits av Ahmadinejads regering med målet att eliminera bensinsubventioneringen år 2011 och att bli en bensinexportör år 2012. Att utveckla ett energioberoende är inget som är unikt för Iran. Brasilien gjorde detsamma efter oljekrisen 1973 när man investerade massiva pengar i sin sockerbaserade etanolindustri i syfte att minska på sitt oljeberoende. När Iran blivit energioberoende så kommer det i princip att vara immunt mot internationella sanktioner. Visst kan man påstå att sanktionerna sänder ett politiskt budskap till Iran. Men vad är egentligen meningen med det? Västvärlden kan fortsätta att demonisera Iran och neka det en plats vid bordet, men verkligheten på marken förändras inte för det. Iran är, som tidigare sagts, en de facto supermakt i regionen och förtjänar sin rättmätiga plats på den storpolitiska arenan.

Det iranska ledarskapet har stundvis agerat repressivt, det är inget tvivel om den saken. Det såg vi efter valet den 12 juni när man slog ner de protester som varit avsedda att stödja de två presidentkandidaterna Mir-Hossein Mousavi och Mehdi Karroubi. Oavsett valutgången så är det ett faktum att en betydande del av folket var där och aktivt visade sitt missnöje med resultatet och att det förtroende som fanns för valsystemet hos många nu har försvunnit.  Men sanktionerna som riktas mot Iran används av det iranska ledarskapet som ett propagandaverktyg i syfte att omvända det iranska folket mot väst. De är ineffektiva och tjänar på så sätt inte västmakternas intressen. Västmakterna hade kunnat påverka mer, om deras intentioner varit verkligt goda och riktade mot det iranska folket, om de pressat det iranska ledarskapet först efter att ledarskapet kunnat känna förtroende för västvärlden.

Om det externa hotet försvinner så skapar det utrymme för förändringar att ske inifrån och först då hade västvärlden kunnat påverka. Det finns ingen anledning att inte normalisera relationerna med Iran, eller åtminstone erkänna dess ställning och ge det en plats vid bordet. Varför inte åtminstone försöka öppna upp för dialog, baserad på välvilja och respekt för motparten? Varför allt detta tal om militära interventioner hit och dit?

Det iranska folket är för övrigt med en hög utbildningsnivå det mest, tro det eller ej, västvänliga i hela regionen. Den onda cirkel präglad av misstro och osämja som skapades efter revolutionen måste brytas, förr eller senare. Mitt budskap är alltså detsamma som den grupp av experter, bestående av f.d. ambassadörer och akademiker, gav Obama under hans tid som presidentkandidat: Förringa inte Irans ställning och ge Iran en plats vid bordet. Öppna upp för dialog utan förhandsvillkor inom alla områden och sträva efter att normalisera relationerna på sikt.

Iran skulle kunna ha fantastiska relationer med väst, den onda cirkel som har skapats måste som sagt brytas förr eller senare. Kina, Ryssland, Brasilien och omvärlden har insett det. Kanske skulle även västmakterna kunna inse detta också.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/14639

18 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Iran bör sluta att stena folk!
Iran bör avskaffa dödsstraffet!
Iran bör sluta att fängsla politisk opposition!
Iran bör avskaffa sharialagarna!
Iran bör sluta stödja terorister i grannländerna.
Iran bör erkänna Israel.
Iran bör införa riktig demokrati.

Permalänk | Anmäl #1 Tgvara, 2009-11-26, 11:36

Respekt får man när man förtjänar det.

Att skapa ett samhälle byggt på sharialagar och förtryck, i kombination med stormakts och kärnvapenambitioner inger per automatik ingen respekt.

Iran är snart helt bankrutt. Men man har i alla fall den religiösa polisen att förtrycka folket med. Alltid något.

Permalänk | Anmäl #2 Rut Karlsson, 2009-11-26, 13:31

Respekt får man när man förtjänar det.

Att skapa ett samhälle byggt på sharialagar och förtryck, i kombination med stormakts och kärnvapenambitioner inger per automatik ingen respekt.

Iran är snart helt bankrutt. Men man har i alla fall den religiösa polisen att förtrycka folket med. Alltid något.

Permalänk | Anmäl #3 Rut Karlsson, 2009-11-26, 13:31

RUt..har du läst artikeln? Halva hans artikel handlar om bevisen för att Iran inte har kärnvapenambitioner? Anklaga är du bra på men att bemöta hans argument gör du desto sämre!

Permalänk | Anmäl #4 Tvb43, 2009-11-26, 14:09

Västvärlden bör alltså vika sig fullständigt för Iran och dess "strategiskt viktiga" (yeah right!) sandlåda?

"öppna upp för dialog", "baserad på välvilja och respekt för motparten" och "utan förhandsvillkor" - vilka otroligt trötta och innehållslösa floskler!

Vi har redan gett alltför många galna islamister "en plats runt bordet", och allt som de varenda gång då gör är att råna, misshandla och gruppvåldta alla andra som sitter runt bordet, för att slutligen dra fram bombbältet och spränga hela bordet i bitar, och detta råder du oss alltså att göra?

Jag tror att du råkade stava ditt efternamn lite fel Saíd, det ska vara "Ahmadinejad"...

Permalänk | Anmäl #5 Helena E, 2009-11-26, 14:46

En välskriven artikel tycker jag. Ger definitivt en annan syn på iran en vad man får se här i västvärlden. Bra med lite variation. Intressant att de bemöts av så många anklagelser...Helena E, ditt fullständiga raseriutbrott har ju ingenting med artikeln att göra och tyder bara på fullständig politisk okunskap. Galna islamister som bombar sig själva, herregud!

Kort och gott en väldigt bra artikel, tack said!

Permalänk | Anmäl #6 Adam Ols, 2009-11-26, 15:03

"#4 Tvb43, 2009-11-26, 14:09"

"Bevis" för vad!? *fniss* tillåt mig små le....

Hade man ingenting att dölja från iranskt håll så skulle man självfallet ha en helt annan öppenhet för sin, minst sagt, suspekta nuklelära verksamhet. Nu tyder allt på motsatsen.

Och en psykiskt sjuk, religiöst fanatisk och aggressiv person är den siste man vill se beväpnad med massförstörelsevapen - om man nu inte själv är underkastad islamism och/eller kommunism.

Permalänk | Anmäl #7 Rut Karlsson, 2009-11-26, 15:23

Var får författaren sina info ifrån? Skulle irans ekonomi växa liskom resten av Asien? Vad finns det för koppling? Irans ekonomi är sängt, ägt till 90% av staten och dess maffia-grupper som revolutionsgardet. Det statsägda "Irankhodro" gick i konkurs då staten tvingade den till att konkurrera mot andra i Venezuela bl.a. Just det att ekonomin skulle kollapsa om landet öppnar sig är en anledning till varför Ahmaghinejad och hans lakejer aldrig skulle förbättra relationer med den fria världen.

Permalänk | Anmäl #8 ching iz, 2009-11-26, 18:54

Mycket bra inlägg med fakta och en verklighets beskrivning som många inte kan erkänna.

Trodde nästan att jag var en av de få Iranier som verkligen trodde på mitt land och vad den kan åstadkomma. Förhandling utan kraft är meningslös och det vet varenda affärsman om. Ingen ledare sedan Shah Abbas tid har förbättrat vår position på den globala arenan (ej ur en väst perspektiv) och som stormakt i mellanöstern. Varken någon representant från er s.k exil iranier, Reza Shah eller självaste Amir Kabir lyckades med detta.
Vi har skaffat oss en rättmättig plats inför framtiden och det vet iranska förhandlare om och detta sticker i ögonen på många flera än bara exil iranier.
För att försvara denna position kommer vi att se mer av den persiska schackdragen och dess motdrag.
Lösning: För neutralisera Iran måste man bjuda in landet i världssamfundet och med detta kommer Iran blir mer öppnare, tryggare och rättvisare mot sitt folk och andra. Kort och gott sagt.

Tgvara dina kommenterar är så typiska och bäst så att jag gärna kommenterar de men de beskriver också den allmänna tycke utan att se fakta.
…………………
- Iran slutar stena folk som begår fel när Israel slutar döda människor som hotat deras ockuperade land.
- Iran slutar hänga förrädare när straffet för förräderi ändras i Amerika.
- Iran slutar fängsla oppositionella, när USA slutar ge 500 miljoner dollars stöd till förrädare.
- Iran slutar med Sharialagar när Sveriges inför Monarkisk styre.
- Iran slutar stödja frihetskämpar i grannländer men hur vet du vad som händer där och vad gör du där västlänning ? Lämna folk i fred.
- Iran erkänner Israel när väst erkänner Iran.
- Iran inför demokrati när du kunnat sälja på de det.
- Alternativet är nummer 3 i följden av 1 och 2.

Permalänk | Anmäl #9 Amir Reza Khan, 2009-11-26, 21:47

Du Iran borde ge Shirin Ebadis fredspris tillbaka som de nyss stulit, och sluta förtrycka kvinnokönet.

Permalänk | Anmäl #10 KarinAndersson, 2009-11-26, 22:08

Alla länder borde söka diplomatiska lösningar på både utrikespolitiska och inrikespolitiska planen. Hot om våld och aggressiva handlingar leder bara till krig och det hoppas jag att de flesta vill undvika.

Självklart skall en dialog inledas med Iran eftersom det endast är genom dialog man kan förändra. Sen är det helt ok att ekonomiskt stötta grupperingar inom Iran som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter utan att använda våld. För ärligt talat, där är Iran verkligen inget föredöme.

Permalänk | Anmäl #11 Johan.H, 2009-11-27, 10:00

Det kan författaren glömma. Jag kommer aldrig att visa min respekt för Iran. Som demokrat vägrar jag visa respekt för en diktatur som manipulerar valresultat, som humanist vägrar jag visa respekt för en regim som misshandlar och mördar oliktänkande, och som ateist så kommer jag aldrig att visa respekt för en stat styrd av religiösa fundamentalister.

Iran spottar på allt västvärlden har kämpat för sedan upplysningstiden och vi ska bara respektera dem?

Permalänk | Anmäl #12 Andreas, 2009-11-27, 12:48

Said, du tror ju verkligen på regimens propaganda! Iran är ingen supermakt, inte en stormakt, inte ens en regional stormakt.

Allt snack om framstående vetenskap är helt vanlig propaganda. De skriver ju själv att de inte ens har tekniskt kunnande för att tillverka tillräckligt med bensin! Trotts att landet sitter på några av världens största oljereserver!

Att sen de Iranier som flyr landet är de få rika och välutbildade, kan vi ju bara tacka för, men det har lite att göra med landets "höga" utveckling.

Jämför gärna BMP för Sverige och Iran:

Iran $335.2 milarder (2008 est.)

Sverige $479 miljarder (2008 est.)

och med Turkiet den regionala stormakten

Turkiet $730 miljarder (2008 est.)

Iran är vanstyrt isolerat och svagt. Militärt skulle NATO kunna bomba sönder Iran på en kvart om de ville. Så den iranska regimen får nog ta och skärpa sig om de ska få någon respekt. När de försöker få respekt med maktmedel är de mest lika skogsturken.

Permalänk | Anmäl #13 Iran är ingen supermakt!, 2009-11-27, 18:17

Haha, så in i helvete heller!! Dagens skämt?
Ahmabinejad e en fascistisk mupp

Permalänk | Anmäl #14 Aron, 2009-11-27, 18:21

"Iran spottar på allt västvärlden har kämpat för sedan upplysningstiden och vi ska bara respektera dem?"

Du kallar dig humanist, samtidigt som du hyllar västvärlden, hur går det ihop? Man behöver nämligen inte vara en historieprofessor för att veta hur mycket blod västvärlden har på sina händer. Allt från kolonialtiden, till att ha stöttat de värsta diktaturerna i världen under 1900-talet. Ska du kritisera Iran för att landet bryter mot de mänskliga rättigheterna, så borde du vara lite konsekvent i din kritik, istället för att framställa väst som moralens och rättvisans väktare.

Personligen är jag kritisk till båda sidorna, då ingen av dessa har visat någon sann vilja att lösa det här problemet.
......
Till er som tror på en militär lösning, har ni redan glömt vad som hände i Afghanistan och Irak?

Permalänk | Anmäl #15 Antares, 2009-11-28, 04:03

Tack för artikeln !
Utförligt skrivet utan snyfthistorier , tack Said Hosseini.

Permalänk | Anmäl #16 Josef, 2009-11-28, 09:11

Tack för artikeln !
Utförligt skrivet utan snyfthistorier , tack Said Hosseini.

till #9 Amir Reza Khan
Tack du också !

Är inte iranier själv men vill ha peace och välfärd för Tellus alla innevånare.

Permalänk | Anmäl #17 Josef, 2009-11-28, 09:17

Jättenbra artikel!
Gör att man snabbt blir insatt i den politiska situationen och trots en tydlig ståndpunkt så känns den väldigt objektiv och saklig. Ger en mer nyanserad bild av situationen än den svenska nyhetsmedier förmedlar. Med så väluppbyggda argument lämnar den nog få oberörda.

Permalänk | Anmäl #18 Lilla apan, 2009-11-28, 19:06