Folkhälsopolitiken ska inte formuleras av folkhälsomyndigheterna

De folkhälsopolitiska besluten är inte de hälsovårdande myndigheterna lämpade att överta. Överlåter vi dessa beslut på myndigheter får vi ett expertvälde som fråntar oss politiker ansvaret för den politik vi för och väljarnas grundläggande rätt att ifrågasätta vårt omdöme och skärskåda våra bevekelsegrunder i allmänna val försvinner.

Det är i detta avseende av stor vikt att vi inte blandar samman våra roller. Myndigheter kan inte ena dagen utfärda glasklara instruktioner som självklara auktoriteter på sitt expertområde för att nästa dag låta publicera politiska ståndpunkter på landets debattsidor. När rollen som objektiv vetenskaplig rådgivare åt politiker överges och blir till rena åsiktsyttringar utmanas de uppdragsramar som regering och riksdag har formulerat.

När myndighetschefer blandar egna åsikter och sakkunskap leder det till en utveckling där deras avsikter blir bemötta med skepsis, antingen som egna politiska ambitioner eller överdriven partipolitisk följsamhet för att hålla sig väl med makten.

Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm och hans motsvarighet på Statens Folkhälsoinstitut, Sarah Wamala, torgförde nyligen kraftig kritik av den rådande folkhälsopolitiken vad gäller narkotikamissbruk och föreslog att man borde förse landets narkomaner med gratis sprutor för att förhindra att fler blir hiv- eller hepatitsmittade. Ett för oss både humant och eftersträvansvärt förslag som det inte är något fel på i sak. Det vi reagerar på är att utspelet sticker ut och uppvisar brist på stringens i jämförelse med övrig folkhälsopolitik de två myndigheterna aktivt driver.

Det är svårt att uppfatta inlägget som något annat än en uppmaning att omvärdera nolltolerans till förmån för ett mer pragmatiskt och resultatinriktat folkhälsoarbete för att rädda liv och lindra lidande.

Den politiska lösning Holm och Wamala förespråkar kallas för skadereduktion. Idén är enkel; en öppenhet för att ständigt pröva nya lösningar som kan leda till minskad skada är att föredra, även om detta innebär att ett i grunden skadligt beteende fortsätter.

Det vanligaste exemplet på detta är när rökare självmant väljer att börja snusa eller använda nikotinläkemedel istället. Det är svårt att bryta beroende trots kunskap om rökningens långsiktiga skador. Då börjar man med självmedicinering. Beroendet av nikotin förändras inte, men de rökrelaterade skador och förtida död som drabbar varannan rökare undviks, vilket innebär både en hälso- och samhällsekonomisk vinst.

Alternativet till en folkhälsopolitik för aktiv skadereduktion är att förespråka nolltolerans. I fallet med tobak framstår detta som utmanande paternalistiskt givet den kända avsaknaden av hälsorisker med nikotin. Men med nolltolerans följer att den stora grupp av dagens rökare som inte klarar av att sluta på egen hand förnekas vetenskapligt baserad information om skillnaden i riskbild med de rökfria alternativ som kan rädda rökarens liv.

En särskilt expertgrupp inom EU - European Commission's Scientific Committee on Emerging and Newly Identified Health Risks - publicerade år 2008 en rapport som konstaterade att snusning inte leder till nyrekrytering av rökare och att det är minst 90 procent mindre hälsovådligt. Samtidigt konstaterade Lars-Erik Holm i Läkartidningens februarinummer att "... snuset inte ska betraktas som en lämplig ersättning för cigaretter. Detta oavsett hur många gånger farligare rökningen är än snusningen".

Slutsatsen blir alltså: NEJ till att uppmärksamma snus som den vanligaste och mest framgångsrika metoden för att sluta röka. JA till offentligt finansierade sprutor till tunga narkomaner fast i livshotande missbruk. Nolltolerans i ett fall och skadereduktion i ett annat. Två till synes oförenliga uppfattningar från samma generaldirektör. Är inte detta märkligt?

Vi politiker måste kunna utgå från att de folkhälsovårdande myndigheterna baserar sina rekommendationer på vetenskap och konsekvens, och inte fritt tyckande. Deras oförmåga att balansera sina roller som rådgivare och opinionsbildare kostar både myndigheter och generaldirektörer trovärdighet. Denna inkonsekvens där egna åsikter och sakkunskap blandas om vartannat beroende på fråga manar oss som lyssnar på deras råd till ökad försiktighet och skepsis i framtiden.