Genom Twitter har journalistiken hittat en ny telefon - fast bättre

Förlåt, men var finns "gammelmediamurvlar" som "ska lyfta de buskiga ögonbrynen"?

En sak är säker: de som gått på journalisthögskolan och lärt sig skriva ordentligt trycker inte ur sig hackande meningar som Karlstens

"Genom att bara vara närvarande kan"läsaren" med några enkla knapptryck göra dig och din tidning varse om en oegentlighet, om det udda som händer på din twitterföljares jobb. Genom att själv följa andra twittrare kan du fånga upp den suck som annars bara skulle göras över middagsbordet."

Säg mig en riktig nyhet med egen bärkraft den senaste veckan som tillkommit genom twitter. Det är som om en teknik skulle börja göra det journalistiska jobbet och all annan kompetens bli överflödig.

Som att skriva riktiga meningar, till exempel.

Ytterligare en nya-medier-kramare hyllar oreflekterat sociala medier som journalistikens räddningsplanka. Snart är ingen beredd att betala för realtidsrapportering/händelsestyrd media. Med eller utan Twitter som källa. Den enda verkliga räddningsplanka som finns är publicistisk kompetens genom reflektion, nya perspektiv, fördjupning och god stilistik.

Det stora problemet är tvärtom att tidningsmedia numera snarast desperat utvecklar "nya medier" (snarare nya kanaler och verktyg) utan vilja att förändras i grunden. Man ger sig på symptomen snarare än att ta itu med grundproblemet. Man klamrar sig fast vid händelsestyrd rapportering och drar tvärtom ner på de mer långsiktiga, grävande reportagen som kan tillföra läsaren nya kunskaper och perspektiv. Där finns en, möjligen något mindre, men betalningsvillig grupp av mediekonsumenter som få eller inga publicister tillfredställer idag.

Det heter ju som bekant Stora JOURNALIST-priset, inte Stora telefonpriset.

All heder åt Kinga, det hon gjorde i Iran var strålande, men knappast något som borde ge journalistpriset enbart på grund av sin form (vilket det ju skulle innebära).

Oj, nu har jag verkligen missat något. Hur installerar man det där Twitter på PC:n? Det verkar ju jättebra, ju!

(123 tecken)

Mikrobloggarna är knappast något revolutionerande, chattprogram med liknande & t.om. bättre funktionalitet har funnits i över 10 år..

Snarare är det en ny leksak lattejournalisterna upptäckt som de kan slösa bort tiden på när de surfar på sina iphones.

Nordens mest framstående webbtidning, Aftonbladet.se:s Klickredaktion har i månader haft en banner för sitt twittrande, klickar man på den visar sig senaste inlägget vara från 22 september, i år visserligen:

I lurarna: Pet shop boys, "Did you see me coming?". Yeah! /C
2:48 AM Sep 22nd from web

Den enda gången jag haft utbyte av kvittrandet var Sydsvenskans rapporter från upproret i Iran: "nu avhucklar vi oss och stiger på planet" avslutades det med ungefär.

Börjar det inte bli dags att integrera gammalt och nytt nu? Detta tjat om "gammelmedia". Ger det så mycket åt er som vill upp inom mediavärlden? Går era ägare och överordnade på det fortfarande? Trots förlusterna på webben? Är det fortfarande efter alla dessa år fräscht med elektronik? Det påminner om jeansmodet som omlanseras årtionde efter årtionde.

För min del har jag arbetat heltid på internet i över tio år men jag har svårt att privat vara utan den handgripliga, taktila världen i papper eller mänsklig närhet.

Men visst, enkla sätt att lämna snabba reaktioner är bra, även om alla dessa överblåsta chattfunktioner ute i internetöknen får en att ana att folk har begränsad tid. Kommentarer är också bra om det inte handlar om att förutom att betala utföra ett arbete för amazon exempelvis. Och kvittrandet finner snart sin plats och visar sig inte heller vara den där frälsningen som all ny teknik ger löfte om.

Eh, Kinga Sandén var ju just det där twittrandet från Iran som gett mig utbyte, ser jag.

Twitter är ett nytt sätt att vara personlig på webben, vad som händer mellan artikelskrivandet, att man då bjuder på sig själv.
När den "riktiga" artikeln sedan kommer så kan man som läsare förstå skribenten bättre, man har ju följt skribentens twitter.
Men vill man inte bjuda på det personliga i livets grå vardag så helt ok... själv tycker jag det är kul att läsa om "lattejournalisterna".

Vill du inte twittra eller läsa twitter gör då inte det!!!
Men jag vill och gör det, är det ok eller??

Det finns något i twitter som skapar mer än bara 140 teckens megafon. Det går inte heller att jämföra med chat.
Människor som annars inte möts eller skulle mötas gör det. Effekten är större än vad man kan tro.
Med inläggen ovan så ser jag klart att flera inte förståt vad det är. Att sedan kasta skit på författaren är så lågt att jag blir arg.

Det är alldeles uppenbart att frågan om "den nya journalistiken" väcker både rädsla och ilska, att döma av de typiska reaktionerna när någon lyfter fram de spännande möjligheter och fördelar som den nya tekniken erbjuder.

Vi måste väl ändå vara överens om att den snabba utveckling som sker inom mediebranschen är fullständigt ofrånkomlig och att vi har allt att vinna på att nyfiket utforska vår gemensamma framtid, hellre än att gå i klinch och gruppera oss i framåt- respektive bakåtsträvare?

All entisuasm föder viss irritation. Alla nya upptäckter kantas av försök och misslyckanden på vägen mot det som visar sig fungera i längden. Hur kan vi lära oss något nytt överhuvudtaget om kravet är att facit skall finnas till hands redan innan utforskandet har inletts?

Det känns hoppfullt att det finns entusiaster som Emanuel Karlsten och Kinga Sandén som vågar ta på sig rollen att gå i bräschen för de nyfikna entusiasterna, trots att det uppenbarligen framkallar en hel del irritation och påhopp.

På Newsmill kan man lufta sina åsiker och många kommentarer testar anständighetens gräns, så även mina. Fast var går gränsen?
En viss sanering vore inte censur, men facit är att en hel del kommentarer försvinner och andra som borde tagits bort blir kvar.
Kan konstatera att alla som nämnt Annika Lantz här har tagits bort.
Även om hon är en bisats till artikeln borde väl moderatorn tåla ett visst tyckande om en offentlig person?

Jag följer Göran Hägglund på Twitter (@goranhagglund). En dag skrev han något jag inte förstod. Så jag frågade, genom att twittra tillbaka. Tio minuter senare hade jag fått ett svar. Hade jag ringt eller mailat Göran Hägglund för att ställa samma fråga om jag hade hört honom säga samma mening i TV? Nej, antagligen inte. Twitter förminskar avstandet, både rent geografiskt men också hierarkiskt.

Problemet med Twitter, är att de goda exemplen saknas. Om Twitter väcker reaktioner så är det väl knappast för att folk är rädda eller blir arga, utan för att affärsnyttan är lika med noll.

Det mesta jag får till min Twitter är meningslöst babbel eller länkar till sådant jag redan har läst eller ändå får till mailen.

Min kommentar #6 ovan kan tolkas som en ohemul anklagelse för karriärism mot artikelförfattaren. Jag vet inget om hans bevekelsegrunder. Nu kunde jag ta det som exempel på faran med snabbheten hos kommentarsfunktioner för att inte tala om twitter, men det vore falskt: man har alltid ett personligt ansvar att tänka efter och sätta sig själv i artikelförfattarens ställe. Jag ber om ursäkt.

Kinga twittrade inte från ett krigshärjat Irak. Hon var i Iran.

Roligt med alla kommentarer!

Jonas S: Byt ut Twitter mot telefon i din kommentar och fråga dig hur relevant din fråga är om du ställt den när några få telefoner precis kommit till tidningsredaktionerna.
Verktyget är ännu inte utbrett, det levererar naturligtvis redan i dag nyheter (om jag förstått saken rätt så har Newsmill själva sagt upp sitt abonnemang hos TT för att Twitter var snabbare), men inte i samma mån som tex telefoner. För att vi inte använder det lika effektivt, skulle jag säga.

Anders: Det heter också förnyareklassen. Det har Kinga visat med sitt twitteranvändande.

Mike: Bloggen var inte heller revolutionerande när det slog i Sverige 2006. Det hade vi gjort hela tiden sedan 1999 (eller tidigare). Det är när vi ser hur journalistiken kan vinna på den som vi också förstår dess betydelse.

Torsten Nyström: Det är synd att Aftonbladet Klick inte uppdaterat oftare. Jag håller med.

Ingemar: Vad menar du med affärsnyttan? Berör du inte exakt det jag skriver ovan? Vem har pratat om att det ska finnas affärsnytta i att lyfta telefonen?

Namn: Aj aj. Helt rätt. Jag som ändå dubbelkollade det där (flera medier skriver att det var i Irak hon var, bla DN: http://www.dn.se/kultur-noje/nominerade-till-stora-journalistpriset-2009... )