Våga se mobbning

Jag har arbetat som Barn- och elevombud i tre år. Elever berättar för mig att de är rädda för att gå till skolan; att de känner ångest och otrygghet. Ibland har de utsatts för så långvarig psykisk press att de inte längre vill leva.

Det är en mänsklig rättighet att få känna sig trygg i skolan och att inte behöva bli utsatt för allvarliga övergrepp, vilket mobbning faktiskt är.

Jag och mina medarbetare utreder anmälningar där elever berättar att de utsatts för mobbning och att skolan inte gjort tillräckligt för att förhindra kränkningarna. I de svar vi får från de som äger skolorna, huvudmännen, redovisas skolans syn på mobbningssituationer. En inte ovanlig reaktion är att elevernas berättelser ifrågasätts.

Jag ska ge några exempel:

En pojke mobbades under två år, mobbningen kulminerade med att pojken vid två tillfällen blev fasttejpad av andra elever. Han blev utfryst, till exempel bjöd den elev som var drivande i mobbingen alla i klassen på godis, utom den utsatta pojken. De barn som tidigare lekt med pojken slutade göra det och han utsattes för nedsättande kommentarer. Men skolan menade att den utsatta pojken hade lika stor del i konflikterna som övriga elever. De uppgav också att pojken hela tiden haft kompisar och därför inte varit utfryst.

En tioårig pojke utsattes för såväl verbala som fysiska kränkningar. De andra eleverna slog och sparkade honom och om han inte gjorde som de andra eleverna ville nöp de honom i ansiktet. Skolan och kommunen ifrågasatte elevens berättelse och menade att han inte var utsatt för mobbning. Oavsett vilket ansåg skolan att de gjort tillräckligt åt situationen. Men i det här fallet kom tingsrätten fram till att pojken utan minsta tvekan utsatts för mycket allvarlig mobbning. De konstaterade också att den utredning och de åtgärder som skolan gjort inte var tillräckliga. I sin dom säger tingsrätten att åtgärderna varit ensidigt inriktade på den utsatta pojken och att skolan inte vidtagit några specifika åtgärder riktade mot förövarna eller andra inblandade elever. Tingsrätten ansåg till och med att skolans beteende, att lägga hela bördan på eleven, i sig utgjorde en kränkning.

De här barnens berättelser ingår i en bok om barns utsatthet som vi publicerar idag - Du är så jävla ful - en bok om barns utsatthet i skolan. Den har vi tagit fram för att synliggöra det lidande som tusentals elever upplever varje dag. I morgon fyller Barnkonventionen 20 år. Det ger oss ytterligare en anledning att sätt fokus på frågan. För Sverige har förbundit sig att leva upp till Barnkonventionen. Det innebär att vi måste se till att alla barn har lika värde och lika rättigheter. Barnkonventionen handlar om att alla barn har rätt till ett liv utan psykiskt och fysiskt våld. Den handlar om barns rätt till utbildning och att ordningen i skolan upprätthålls, utan att barnens värdighet kränks. Den handlar följaktligen om en skola fri från kränkningar där vuxna tar sitt ansvar och är lyhörda för barnens reaktioner.

Vuxna har ett särskilt ansvar att föregå med gott exempel. Det gäller alla som arbetar i skolan men också alla andra vuxna, idrottsledare, samhällsdebattörer, "kändisar", journalister och föräldrar. Vi måste behandla varandra med respekt. Det handlar om att respektera varandras likheter och olikheter. Att inte tala illa och nedsättande om andra, att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Det vet de flesta av oss. Men ändå är det är tydligt att samhället misslyckats med att få stopp på kränkningar. Mobbnings-tv har blivit ett begrepp. Program där vuxna tävlar i att kränka varandra på ett så förnedrande sätt som möjligt. Kändisbloggare, som i syfte att få många läsare, vräker skit på varandra. Detta gör naturligtvis skolans uppdrag att förebygga mobbning så mycket svårare.

Det handlar i grunden om ett civilkurage hos oss vuxna. Att tydligt våga ta ställning mot mobbning. Så länge vi inte gör det kommer barn varje dag att utsättas för kränkningar.

Lars Arrhenius (1 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/14353

13 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag har i min proffession granskat ett antal ärenden hos Skolverket som lett till kritik. Här är mina slutsatser:
Åtgärdsprogram saknas i många ärenden helt eller upprättas för sällan. Om det finns åtgärdsprogram så uppfyller de oftast inte kraven och får därför kritik.
Åtgärdsprogram spelar en central roll i skolans arbete med elever i behov av särskilt stöd. Ett åtgärdsprogram ska vara ett redskap och ett hjälpmedel för skolans personal att planera och utveckla den pedagogiska verksamheten kring den enskilda eleven. Programmet ska föregås av en utredning som innehåller en analys av elevens problem. Av åtgärdsprogrammet bör framgå vilka åtgärder som ska vidtas, vem som ska ansvara för en viss åtgärd samt när och hur uppföljning av åtgärderna ska ske.
Ett bra åtgärdsprogram bör vara både kortsiktigt och långsiktigt och lyfta fram elevens starka sidor. Åtgärdsprogrammet ska också underlätta vårdnadshavarnas insyn och delaktighet i skolans arbete. Det ska vara ett levande dokument som följs upp och utvärderas regelbundet.
Huvudmännens kunskap om kraven på åtgärdsprogram är överlag låg eller obefintlig i de granskade ärendena.

Övriga förhållanden som tas upp i kritikärendena:
Hög frånvaro utan att skolan reagerar.
Elever avvisas från skolan.
Uppgifter om kränkningar från elever och föräldrar tas inte på allvar. Skolverket får ofta påpeka att oavsett hur elever och föräldrar uppträder så fråntar inte det skolans ansvar att agera snabbt och utreda påstådda kränkningar.
Skolverket påtalar vikten av att utbildningen ges av personal med adekvat utbildning.
Formellt riktiga beslut om anpassad studiegång och om placering i särskild undervisningsgrupp saknas ofta.
Det är inte ovanligt att problemen bottnar i avsaknad av assistans/resurs.
Kommunerna skyller på besparingskrav och brist på resurser.
Skolan tar inte till vara information som föräldrarna lämnar.
Informationen mellan skola och vårdnadshavare har brister.
Skolorna får kritik för att det dröjer för länge innan adekvata åtgärder vidtas. Trots att det i många fall länge funnits kunskap om en elevs svårigheter så har planeringen varit dålig.

Permalänk | Anmäl #1 Katarina Nyberg, 2009-12-01, 23:30

Till dig Förälder 5. Det skär i hjärtat att barn ska behöva ha det så. Jag hoppas ni som föräldrar ändå orkar göra allt ni kan. Ta också med möjligheten att göra en anmälan till Skolverket. Det är inte så krångligt. Beskriv situationen. Sedan utreder Skolverket och tar reda på det mesta. Skolan måste då kunna redovisa sitt agerande. Där brukar bristerna tydligt visa sig.
Tyvärr tror jag att vuxenvärlden inte heller är så vacker. Det finns mycket mobbing på arbetsplatser som inte syns och där människor far illa. Det har jag själv sett på nästan alla arbetsplatser jag varit på under mitt långa arbetsliv. Barnens värld speglar vuxenvärlden.

Permalänk | Anmäl #2 Katarina Nyberg, 2009-12-30, 00:02

Tack lars för att du vågar ta upp frågan och tvinga oss alla att se vad mobbning gör med den som blir utsatt!

Permalänk | Anmäl #3 Lisbeth Pipping, 2010-02-15, 21:07