Vi har ingen skam i kroppen

Vi åttiotalister beskrivs ofta som en övergiven generation, som viljelösa offer för folkhemmets kollaps och statens svek. Det stämmer väl ganska bra, men till skillnad från vad alla verkar tro så är vi inte särskilt hjälplösa.

Min mamma blev jättearg när jag hoppade av mitt jobb på äldrevårdsboendet efter en dag. Hon trodde att jag inte skulle kunna bli vuxen om jag inte jobbade med något nödvändigt och trist ett tag. Men jag klarade mig utmärkt genom att leva på existensminimum tills dagen då jag kunde börja försörja mig på mitt skrivande. Min mamma verkade inte riktigt ha förstått att för åttiotalister är vuxenskap något som definitivt inte inträder före tjugofem, eller kanske aldrig. Den finska ungdomsforskaren Airi Mäki-Kulmala menar att det inte finns några övergångsriter när ungdomar ska bli vuxna i dag. Ritualer som konfirmationen, lumpen och att ta körkort är ingenting som har känts särskilt aktuellt för någon jag känner.

Få av mina jämnåriga kompisar har haft samma jobb eller pluggat samma sak längre än max ett halvår, kanske för att de inte känner någon vidare solidaritet med sammanhang eller auktoriteter. Lågkonjunkturen eroderade vår välfärdsstat lagom tills vi lärde oss gå och vi förstod snabbt att det var upp till oss själva att hålla oss över ytan.

Min generation har gått på dagis i större utsträckning än någon tidigare. När våra föräldrar skoningslöst lämnade av oss där var vi plötsligt inte längre ensamma om att vara små och söta och kampen om uppmärksamheten blev hård. När sedan folkhemmet så sakteligen började kollapsa medan vi blev förpubertala så späddes vår konkurrensmedvetenhet och individualism på ytterligare. Våra skolböcker var sönderrivna och och våra lärare få, vilket ledde till att den lågkonjunkturdesperata skolan introducerade det eufemistiska begreppet Eget arbete.
Och det klarade vi av utmärkt bra, för lägligt nog hade internet precis blivit trendigt och vi blev snabbt skickligare på att söka fakta med Altavista än vad lärarna var. Vi gick från stenkulor till Lunarstorm på bara några år. Det var då vi insåg att man inte behöver respektera kunskap och de som besitter den.

Vår auktoritetsmisstro är ingen tonårsrevolt, för den som misstänker det: många av mina tjugonioåriga vänner lever som jag gjorde när jag var sjutton. De låter disken och radhuset och det fasta förhållandet vänta och gör vad de känner för istället. Oavsett om det innebär att jobba på Mcdonalds och hänge sig åt dekadens, eller att doktorera. Det tycker jag är fantastiskt! Åttiotalets barn oroar sig inte för att bli arbetslösa om de inte pluggar i fem år och går i fäders fotspår, för ingenting är evigt eller determinerande i vår imorgon-fetischistiska värld. Iphonen är passé redan innan den har lanserats.

Något som många åttiotalister har gemensamt är att vi inte känner någon skuld. Många människor är arga på mig för att jag har blivit chefredaktör utan utbildning och inte skäms för att jag bara gör det som är roligt och tröttnar snabbt på saker. Men jag skäms inte; kanske litar jag tillräckligt mycket på mitt omdöme för att slippa det. Jag bestämmer själv hur mycket jag behöver prestera och kör inte slut på mig själv i den lutheranska pliktens tjänst som jag sett föregående generationer göra.

Min generation har inte haft några ideologier eller ikoniserade ledare att följa. Vi kan ju knappt avgöra vem som är vem av Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt längre och vi engagerar oss politiskt genom att gå med i en facebookgrupp eller äta ekologiskt. Det är klart att så enormt många unga blev överförtjusta över möjligheten till att ansluta sig till motståndet mot IPRED och FRA; äntligen fanns en trygg grupptillhörighet med en gemensam fiende att tillgå. Kollektiven är ju annars fullständigt fragmentariserade och det finns inte längre några stora grupper att ty sig till; vi har varken något stamsamhälle, någon religion eller enhetlig ideologi längre.
Istället för att sörja den förlorade tryggheten så njuter vi av oberoendet. Vi behöver ingen som berättar för oss hur vi ska förvalta den tid som tillskänkts oss. Thomas Furth på Kairos Future menar att vi inte känner någon självklar solidaritet mot samhället utan hellre väljer att vara solidariska mot den egna livsstilen. Detta gör oss ensamma, men fria.

Den politiske teoretikern Anthony Giddens menar att vi föddes i en posttraditionalistisk tid där kyrka och skola inte längre är viktiga socialiseringssagenter som bestämmer vad som är rätt och fel. I stället hämtar vi våra värderingar från massmedierna. Åttiotalisten litar på Wikipedia och andra kreativa folkliga medier men är samtidigt konspiratoriskt lagd och hyser Storebror ser dig-rädsla mot sådant som är styrt av auktoriteter, såsom IPRED- och FRA-lagen och annat som befaras kunna övervaka och kontrollera medborgarna.
Bloggarna är för oss åttiotalister ett sätt att offentliggöra oss på våra villkor, till skillnad från när vi i vår barndom iakttog människor förödmjukas av mäktiga tevekanaler i dokusåpor. Vi väljer hellre att leverera en välregisserad version av vår tillvaro för fyrtio okända i bloggstatistiken än att ringa en kompis och ha ett förtroligt samtal om saken. Facebook med sina reklamliknande statusuppdateringar och destillerade livscykler finns nära till hands som en ständig existensbekräftelse för den ensamma åttiotalisten.

Ångest, ätstörningar och sömnproblem har procentuellt drabbat vår generation högre än någon tidigare. Beror det kanske på vår sorg över förlorad grupptillhörighet? Vi är en frilansgeneration som saknar fasta anställningar, relationer, ideologier och sammanhang. Men vårt vemod är blandat med lycka över att inte behöva ha samma jobb livet ut och att vara frikopplade från determinerade livsroller.

Våra föräldrar tog tråkjobb på grund av sina postkristna ansvarskomplex och uppmanade oss därför att göra det vi verkligen ville istället. I sann 68-anda trodde de att vi skulle försöka förbättra världen, men vi åkte till Indonesien och rökte på i stället. När vi till sist kraschlandar i vårt märkliga pesudovuxenliv kommer vi upptäcka att alla de spännande och individualistiska mediajobben vi trånat efter varken medför den där livsstilen som tidningarna skriver om eller ger en lön man kan leva på. Vi äter antidepressiva som tidigare generationer åt kosttillskott och vi får kvartlivskris på grund av de färdigutstakade livscyklernas sönderfall. Samtidigt så har vi mer frihet än vad våra föräldrar någonsin kunde drömma om. Ingenting är evigt eller tryggt i vår värld och det gör oss flexibla och anpassbara. Vi sörjer inte de förlorade mediadrömmarna särskilt länge utan letar snabbt upp något annat att göra som vi tycker är lika roligt. Vi är generationen som inte har något att förlora och har lärt oss att använda det till vår fördel.

Isabelle Ståhl (6 artiklar)

Anmäl

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] till sig ett jobb och vara den första generationen som tar tillvara på sina möjligheter (1, 2, 3, 4, [...] Blogg:Dessa märkvärdiga åttiotalister « www.SimonsBlogg., 2009-11-18, 22:46

[...] Någon vecka dessförinnan hörde de av sig och ville ha en text om åttiotalister, den finns här. Och just det, det var inte jag som satte rubriken ”Lindex har inget ansvar gentemot tjocka [...] Blogg:Söndag « Isabelle Ståhl – istället för s, 2009-11-15, 14:33

[...] Här kan ni hitta ett exempel på kulturell smitta. [...] Blogg:Katrin Zytomierska och narcissismen « Anders B Wes, 2009-11-06, 23:14

[...] Vi har ingen skam i kroppen - Artikel av Isabelle Ståhl - Newsmill www.newsmill.se/artikel/2009/11/06/vi-vet-inte-hur-man-skams – view page – cached Artikel av Isabelle Ståhl - Vi har ingen skam i kroppen - [...] Blogg: Twitter Trackbacks for Vi har ingen skam i kroppen - Artike, 2009-11-06, 17:30

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/13712

42 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Mycket intressant och insiktsfullt.
Jag har inte tidigare sett detta formulerat så bra. Vi har - i värsta fall - förlorat en generation. Men kanske vunnit en ny att försöka stödja utan pekpinnar.
Det "gamla samhället" brakade ihop i 90-talskrisen - även om det började på 70-talet - och har inte hämtat sig sedan dess. De gamla intressena lät sina intressen gå före alla andra hänsyn. Den nuvarande krisen förstärker denna utrförslöpa, även om vi skulle återhämta oss ekonomiskt. Den gamla politiska strukturen kommer aldrig att kunna återfå sin trovärdighet.
Vi har inget annat val än att försöka formulera en ny "modell" som kan engagera och integrera.

Permalänk | Anmäl #1 Greger Morin, 2009-11-06, 17:36

Varje ny generation tror den är först att upptäcka världen och göra saker på ett nytt sätt. Jag säger bara "been there, done that." Finns inget nytt i 80-talsgenerationen. Samma rädslor och dess "botmedel".

Permalänk | Anmäl #2 Lars Hellman, 2009-11-06, 17:46

Folkhemmets kollaps.. eroderat välfärdssamhälle... Det är en märkligt seglivad myt det där bland 80talisterna, att samtliga tidigare generationer svenskar sen Ansgar (det kan du googla) har tagits om hand av staten från vaggan till graven men nu, nu är det slut med det för 80talisterna, som som första generation någonsin riskerar att bli arbetslösa, och att behöva anstränga sig!
I själva verket är det ju tvärtom - att man kan sluta ett jobb efter en dag för att man tycker det är lite tråkigt eller att man kan leva som en 17åring vid 30 måste ju bero på att man har fått allt serverat på silverfat. Därför är de också olyckliga och deprimerade - det blir så när man aldrig måste kämpa för något utan det bara finns där ändå.

Permalänk | Anmäl #3 Anders A Nilsson, 2009-11-06, 18:02

Jag är född på 1930-talet, och känner faktiskt igen mig själv i det som du skriver. OK, jag är nog inte precis någon vanlig 30-talist. Men jag är nog ganska lik en hel del av de genier som föddes strax före ww2. Ganska många av oss fick inte högre utbildning än 7-årig folkskola, även om vi utbildade oss själva ganska så väl senare. Jag anser mig heller inte ha blivit nåorlund vuxen och lämnat bohemeri och vagabondliv förrän efter det att ja fyllt 60.

Permalänk | Anmäl #4 Uno Hansson, 2009-11-06, 22:28

Fortsätt! Du skriver skitbra! erfarenhet kan man aldrig bli färdig med. men din vakenhet kommer du alltid ha med dig. Det jag känner att ni har som kallar er 80-talister, det är samhörighet. Det är inte vilsenhet, tycker jag.
Försök håll fast vid den samhörigheten, och ni kommer att bli en stark generation. Lycka Till!

Permalänk | Anmäl #5 Birgitta Måhl, 2009-11-07, 03:13

Jag tycker artikeln är skitläskig. "Folkhemmets kollaps", "statens svek", "ingen grupptillhörighet", "ingen solidarietet", "ingen pliktkänsla", "gör bara det som är roligt".

"Men jag förväntar mig att samhället ska försörja mig ifall det jobb som kunde ha betalat mina räkningar och min mat visar sig vara *tråkigt*".

Håller helt med #7, klart det är lätt att vara bohem för någon annans pengar. Kul att du fått ett jobb du gillar, men det enda svek staten tycks ha ägnat sig åt är att misslyckas å det grövsta med att förklara varifrån pengarna som betalat för din livstil kommer. För med ett mått baserat på den här mestadels ganska otrevliga företeelse känd som 'verkligheten' är inget av det du beskriver "otryggt".

Problemet är inte att du inte skäms - skiter väl vi i ifall du inte har den formella utbildning så länge du är kompetent nog för jobbet. Problemet är att verkligheten är så främmande för dig att du inte ser motsägelsen i att prata om "samhälleligt svek" och att välja att bli försörjd av andra på grund av uttråkning.

Permalänk | Anmäl #6 Alexander C. Eriksson, 2009-11-07, 11:37

Detta var nog det mest intressanta och välskrivna jag läst på länge här på Newsmill. Du skildrar en samhällsförändring inifrån med "skamlös" klokskap och ger oss samtidigt - utan avsikt och ambition - historieperspektiven över generationsgränserna som ett extra tankegods. Så här känner jag inför innehållet i din text: Skrämmande och upplyftande samtidigt! Svaghet och styrka myntets båda sidor! Utsatthet och bomullsvärld i samma nötskal! Det finns en slags "amoralisk" klang i ditt anslag, så befriande ren från pekpinnar, gnäll och cynism, bara ett klart konstaterande: "Så här ser det ut! Så här gör vi!"
Som fyrtiotalist måste jag trots allt utbrista: Herregud, hur ska människor klara sig i framtiden?! Men min fatalistiska ådra viskar samtidigt: Svårigheter och motstånd förädlar!

Permalänk | Anmäl #7 Agneta Lindhag, 2009-11-07, 13:09

Ja, ja, men ni var inte först! Vi 40-talister åkte med Beatles till Indien och vad vi gjorde där vill jag inte skriva för barnens skull...Och ni blir väl vuxna ni med en gång?
Men du gör nog en rätt bra analys. Artikeln var bra och välskriven, lagomt både självsäker och sårbar. Snyggt!

Permalänk | Anmäl #8 Joakim Steneberg, 2009-11-07, 17:04

Tydligen klarar unga tjejer, som här och utan tydligt feministstuk, av omodererade kommentarer. Medan gårdagens Åsa Moberg, som gärna vill hävda sina egna könsprivilegier, då och nu, visst måste värjas i en modererad skyddad verkstad från mottkommentarer i ämnet. Men det går kanske framåt ändå?

Permalänk | Anmäl #9 Joakim Steneberg, 2009-11-08, 12:12

Samma visa som varje ny generation sjunger, men i olika tonart.

Insikter som inga andra haft innan. Svaren på de viktiga frågorna och lösningarna på livspusslet.

Hoppas ni inte upptäcker för sent att världen är något som förvaltas gemensamt.
Om alla hela tiden gjorde vad som föll dem in, då skulle det bli väldigt svårt att upprätthålla stabilitet och nästintill omöjligt att nå verklig utveckling.
Att hoppa från det ena till det andra ger erfarenhet av många olika områden. Dessvärre bara så ytligt att utveckling bara blir på symbolisk nivå.

Skam - det är en nedärvd egenskap som gjort det möjligt för en annars i sammanhanget klen ras som människan att överleva. Att inte roffa åt sig och strunta i allt och alla, för då slår skammen till. Finns gedigen forskning om fenomenet.
Så känner du ingen skam är du bara att beklaga. Du saknar en av de viktigaste egenskaperna för fortlevnad.

Som tur är, så är alla 80-talister inte som Isabelle. Det finns många med perspektiv och förnuft nog att inse att de inte sitter med alla svar och inser att de inte är skapelsens krona.

Permalänk | Anmäl #10 pr1vat3, 2009-11-08, 18:46

Tack för en riktigt uppfriskande artikel Isabelle - jag erkänner gärna att jag måst revidera min bild av dig efter det här... :-)

Men precis som en handfull andra redan skrivit här så är det ju så att det behövs alla sorters människor: alla kan, vill eller bör inte bli chefredaktörer eller programledare i tv. Det finns faktiskt människor som trivs alldeles utmärkt som rörmokare, revisorer, bagare eller andra "oglamorösa" jobb också!

Permalänk | Anmäl #11 Johan Billing, 2009-11-09, 12:10