Den svenska primärvårdens inställning till sjuka skördar dödsoffer i svininfluensans spår

Det har på sistone flitigt rapporterats om svininfluensasjuka som blivit hemskickade trots att man i efterhand kan konstatera att symptomen tydligt indikerat att det kunde vara just svininfluensa. Resultatet av denna felbedömning har i vissa fall blivit döden. Det är idag lätt att skylla på enstaka individer, läkare och sjuksköterskor för detta. Jag vill dock anföra följande; detta är inte något som har med individer att göra, istället är det en mentalitet som är vanlig inom primärvården. Jag drabbades när jag var 17 år av celiaki (glutenintolerans). Detta fick jag hjälp av en privatläkare som var vän till familjen att komma fram till, så även om det tog tid att konstatera, kände jag mig aldrig misstrodd.

För tio år sedan började min mage igen göra livet surt för mig, jag fick fruktansvärda smärtor flera gånger i veckan. Så jag begav mig till primärvården, min vårdcentral. Diagnos efter första besöket: "Du är stressad, ta det lungt" (i dagens samhälle, vem är inte stressad?). Jag försökte ta det lungt, och återkom. Diagnos efter andra besöket: "Jag ser att du har celiaki, du har nog fått i dig gluten". Jag visste att jag inte fått i mig något gluten, så jag återkom. Diagnos efter tredje försöket: "Är du säker på att du inte stressar och att du inte ätit gluten?" Då bytte jag läkare. Tre månader senare hade jag en ny diagnos, och har idag lärt mig leva med den kroniska tarmsjukdom som det visade sig vara. Efter detta har jag besökt primärvården ett flertal gånger, med allt ifrån influensa till benfrakturer, och i princip varje gång känns det som att läkarens instälning är att ser man inte symptomet med en okulärbesiktning, då finns det en risk att jag simulerar.

Vad beror då detta på? Jag är på intet sätt insatt i dagens sjukvård mer än som patient, så jag kan bara våga mig på två gissningar: 1. Resursbrist som i förlägningen leder till onödigt lidande då man från ledningshåll uppmuntrar en inställning där du som patient måste bevisa att man inte är hypokondriker innan man får träffa en specialist. 2. Brist på påföljder för ansvarig personal om de gör felbedömningar/låter bli att göra sitt yttersta för att hitta en adekvat diagnos. Eller möjligtvis en kombination av båda. Men det skulle naturligtvis kunna vara något annat. Men det är av yttersta vikt att anledningen till denna inställning utreds och åtgärdas. Det lidandet som orsakas familjer som mister en anhörig kan inte beskrivas, ej heller mätas i pengar. Och kan Socialstyrelsen eller Landstinget göra något för att förhindra att detta inträffar så bör det göras omedelbart. Feldiagnoser kommer alltid att inträffa, men underlåtenhet att ställa en diagnos behöver inte göra det.

Magnus Wenger (3 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/13733

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag har också valsat runt i sjukvårdsapparaten under många år för magproblem och gjort otaliga undersökningar. Har stött på både specialister och allmänläkare, men kan klart konstatera att ingen, absolut ingen, har imponerat på mig. Deras problem, som blivit patientens, är bristande intresse för individen, brist på helhetsbild, brist på kunskaper, brist på utbildning, brist på förmåga att gå till botten med en åkomma och en förskräcklig övertro på symptombehandling medels "läkemedel".
Jag vill bara tillägga att mina magproblem löste sig av sig själv i och med att jag övergick till LCHF. Jag slutade helt enkelt att äta så himla mycket kolhydrater och bytte ut det mot fett. Simsalabim så var jag inom en vecka nästan återställd i magen.

Permalänk | Anmäl #1 Lisa , 2009-11-13, 14:04