Annika Österberg – tredubbelt utnyttjad

Om detta vet jag emellertid ingenting mer än vad jag läst av honom på Newsmill i ett inlägg om Annika Österberg, ett försvar för att ännu inte tidsbestämma denna livstidsfånges straff. Inlägget är dock ytterst informativt vad det gäller presentationen av Wahlbergs egna kunskaper och perspektiv. Därför förtjänar följande stycke omläsning, varsågoda:

"Nu ligger det slutliga avgörandet i händerna på Örebro tingsrätt och egentligen handlar detta mer om en rättspolitisk än en rättslig prövning. Det råkar nämligen vara så att nåd är nåd och ingen rättighet och att många medborgare ifrågasätter att samhället överhuvudtaget låter udda vara jämnt för den här typen av exceptionella brottslingar. Under alla omständigheter så måste vi vara medvetna om att den här typen av avgöranden innehåller ett, i ordets rätta bemärkelse, livsfarligt kalkylerande. Hur stor ska vår nåd vara, hur mycket ska vår humanism få väga när vi i andra änden gör en ansenlig mängd människor till försökskaniner för mördare - vare sig de bedöms ha "medelhög" eller "hög" risk för återfall i grov våldsbrottslighet.Så långt fakta! Så långt en obestridlig motsägelsefullhet som man varken behöver vara justitieminister eller professor i rättspsykiatri för att upptäcka."

Wahlberg påstår i detta stycke att Örebro tingsrätt ger nåd. Det är ren desinformation. Regeringen har fortfarande möjlighet att ge dömda nåd. Men det sker sällan och det har hänt i åtminstone ett fall att inte ens en dödssjuk fått sin ansökning beviljad.

Vad Örebro tingsrätt sysslar med är tidsbestämning av livstidsstraff, ett rättsligt institut som sjösattes för ett par år sedan efter att hela straffhanteringen skenat iväg. På ett par decennier åttadubblades antalet livstidsstraffade (och verkställighetstiden fördubblades samtidigt) trots att det dödliga våldet inte ökade.

Många har funderat över orsakerna till att denna repressiva eruption tog plats just i det svenska milleniumskiftet, men några heltäckande förklaringar finns inte. De statliga utredarna (Straffnivåutredningen) gissar att utvecklingen från ett kollektivt till ett mer individuellt förhållningssätt spelar in, vi lever singelliv i storstaden och känner oss lätt hotade till liv och lem. Själv är jag benägen att tro att mediernas krig om annonsörer och publik medverkat: Man har avsiktligt piskat upp en ängslan som gör att man kan reprisera gamla mordhistorier hur många gånger som helst (kostnadseffektiv dramatik). Flera livstidsfångar jag pratat med anser å sin sida att skärpningen av straffen för narkotikabrott orsakade ett slags devalvering av straffvärdet för våldsbrott.

Hur som helst – eftersom långa fängelsestraff skadar mer än de gör nytta och eftersom icke tidsbestämda straff på goda grunder kan beskrivas som närmande sig tortyr och därmed stridiga mot de mänskliga rättigheterna, var myndigheterna tvungna att inskrida, tack och lov. Hittills har den extremrepressiva puckeln mötts med dels ett HD-beslut om 10-årsstraff för mera normala mord, dels med införandet av möjligheten att söka tidsbestämning och dels med en mer utarbetad straffskala för de grövsta brotten sedan 1 juli i år. Den samlade effekten blir troligen att livstidsstraff inte kommer att dömas ut i Sverige annat än i extremfall framöver. Därmed kommer också de allra längsta strafftiderna att försvinna.

Snart kommer exempelvis en gammal invandrare ut efter att i praktiken blivit dömd till 33 års fängelse för att i berusat tillstånd ha dödat en okänd som stötte emot honom när de möttes på en trottoar. Alltså något de flesta av oss skulle kalla "dråp", inte mord (vilket renderat fyra till sju års verkställighet, inte 22 år som i detta fall).

Och den som suttit längst tid sammanlagt (och utan permissioner) i Sverige är ju den pensionerade dynamitarden Leif-Bruno Axmyr, skyldig till mord på sin sambo och hennes nye fästman. Hans senaste tidsbestämning avslogs, hösten 2010 kan hans nya ansökan möjligen prövas igen och vid positivt beslut handlar det i så fall om att svenskt rättssystem dömt honom till cirka 40 års fängelse.

Det är viktigt att hålla sådana här saker i minnet eftersom Wahlbergs desinformation ingår i en mer omfattande propagandaapparat som fått de flesta svenskar att tro att dömda våldsbrottslingar mest har permission.

En annan av dessa vanföreställningar som Wahlberg ger eko åt är riskerna som vanligt folk utsätts för vid frigivning av straffade våldsbrottslingar. Just när det gäller livstidare och långtidare är återfallen i grova våldsbrott få. Vilket knappast beror på Kriminalvårdens terapeutiska insatser; snarare handlar det om att deras brott varit av engångskaraktär samt på att de hunnit bli gamla. Många ångrar sig, några låtsas ångra sig, en del vidhåller att de inte är skyldiga och någon enstaka anser att han gjorde rätt – sådan är situationen. Men tidsbestämning  får i regel endast de livstidsdömda som uttalar sin ånger. Den som inte ångrar sig bedöms (på goda skäl, tycker jag) som farligare.

Midsommaren 2009 skakades rättsväsendet av ett mycket säreget återfall. En livstidsdömd som just fått straffet omvandlat och tidsbestämt dödade sin fästmö under permissionen. Alla – från åklagare till stödpersoner – häpnade. Sådant sker inte i Sverige nu för tiden! Och ändå hände det. På 80-talet hade vi ett flertal sådana upprörande dåd, men de gällde uteslutande våldsbrottslingar som dömts till rättspsykiatrisk vård, kommit ut efter kort tid och där kontroll och eftervård varit låg. Men detta är historia.

Utredning och rättslig behandling är ännu inte klart. Men man kan på goda grunder gissa att det i detta fall handlar om en mördare med psykiska störningar och att dessa snarare förvärrats än rehabiliterats under strafftiden. Resurserna för vård är ytterst begränsade. Det borde vara självklart med psykiatrisk och psykologisk vård för våldsmän men resurserna är mycket små för dem som döms till fängelse.

Att, som Wahlberg gör, presentera denna typ av tragedier som ett spel där medborgarna ses som försökskaniner är visserligen inte brottsligt i bokstavlig bemärkelse, men nog är det osnyggt och föraktfullt.

Läs gärna om Wahlbergs-citatet än en gång. Observera hur han påstår att det inte bara är "vi" som är offer utan att det också är "vi" som ska ge nåd eller undvika att ge nåd. Alltså, det handlar uppenbarligen om detta hägglundska "vi" som fattar allt mycket bättre än jurister, psykiatriker och professorer.

Perspektivet är, såvitt jag kan bedöma det, den hämndgiriga mobbens, en mänsklig men primitiv reaktion.  Och det är just därför som dömandet har lyfts bort från gatan: Ligger dömandet i offrens, de rädda medborgarnas och de gallhojtande murvlarnas händer ökar våldet. Vårt rättsliga system har många brister men det har tillkommit för att på ett mer civiliserat sätt kunna möta önskemål om vedergällning.

För att förtydliga mig: Det är oerhört mycket som vi inte vet om brott, domar och vård. Just inom kriminalvården har man de senaste åren faktiskt inte bara byggt ut skalskydd med elstängsel, kameraöverakning och särskilt slutna säkerhetsavdelningar, man har också satsat några miljoner på att utreda effekterna av de olika terapeutiska program som provats och provas. Det är bra – kriminalvården har varit den minst effektiva statliga vårdverksamheten hittills. Här finns både humanitära och ekonomiska vinster att göra.

När Wahlberg på och mellan raderna hävdar att allmänt snusförnuft bör stå över specialistkunskap och vetenskapliga belägg har man anledning att bli rädd. Särskilt som somliga centrala politiker hävdar detsamma.

Annika Österberg

När det gäller Annika Österberg har hon fått en medial särbehandling i Sverige. Det kan bero på att hon är en blondin dömd i fjärran land för brott som inte drabbade svenskar. Vi har ett tydligt etnocentriskt drag i svensk press: Invandrare som förgår sig här ska dö medan svenskar som förgått sig i andra länder ska räddas hem till de sina igen.

Vilket ju är lite löjeväckande.

Men riktigt ruskigt blir det om journalister ser som sin uppgift att tidsbestämma enskilda straff, vare sig det handlar om att korta eller förlänga. Detta är ingen journalistisk uppgift. Som journalist har man ett ansvar att kritiskt granska det straffrättsliga systemet, både dess teori och praktik.

Det som drabbar Annika Österberg nu är något som drabbat och drabbar åtskilliga straffade i Sverige (inte bara blondiner), nämligen detta att de (av någon anledning) blivit inlåsta under extremt lång tid och just på grund av detta inte bedöms kunna skrivas ut till ett mera normalt leverne. Alltså – fängelsevistelse och avskärmning har varit så skadligt att samhällets instanser anser det berättigat att förlänga avskärmningen ytterligare. Bilden av den riktigt farlige bekräftas av systemet, vars uppgift egentligen var att minska farligheten.

Denna paradox utgör ett stycke väsentlig information om vårt sätt att hantera rättvisan i Sverige. Den berättar på sitt okonstlade sätt om ett inhumant samhälle.

Annika Österberg utnyttjas sålunda tredubbelt. Hon används som offer i nationella skriverier, som monster för vedergällningens profeter och som bevis för de långa straffens nödvändighet av ett rättssystem som skenat.

Martin Hedén (16 artiklar)
http://www.abacke.se/abacke.se/AKTUELLT/AKTUELLT.html

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/13689

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Hedén skriver att "...Det är oerhört mycket som vi inte vet om brott, domar och vård." Och det har han ju helt rätt i. Det enda som vi med säkerhet kan veta är att personer med dokumenterad upprepad förmåga att allvarligt skada sina medmänniskor bör förhindras att göra om det efter andra gången. De skall alltså berövas friheten tills de är fysiskt oförmögna att skada någon medmänniska.

Men Hedén har ett annat perspektiv. Han skriver, kanske på allvar, att "...eftersom icke tidsbestämda straff på goda grunder kan beskrivas som närmande sig tortyr och därmed stridiga mot de mänskliga rättigheterna...". Sug på den karamellen en stund.

Strida mot de mänskliga rättigheterna? Vi lever i en galen tid!

Permalänk | Anmäl #1 Tage Sundin, 2009-11-17, 00:03