En 80-talist vill inte välja bort

Innan jag blev resten i kylskapet ingen längre vill kännas vid.

Redan vid busshållsplatsen kände jag dammet lägga sig över sandalerna när jag nervöst och kaxigt styrde stegen mot intervjun för det nya jobbet.

Efter år med studerande, arbetslöshet, springvick, pusslande, tillfälliga boenden och frustration över ekorrhjulets gäckande spratt var jag, liksom de flesta andra i min kull, fullt medveten om att jag hade makten och möjligheten att styra över mitt eget liv.

Mitt liv låg inte i prinsens, systemets eller någon annans händer och att jag hade både valmöjligheten och stressen över att det var upp till mig. Mig.

Lärde känna mig själv genom otaliga internettest och övade på att sälja in mig som person. Jag visste att allt är möjligt. Min egen box av tänkande det enda, eller åtminstone största hindret. (Det var i alla fall vad som underförstått sas. Djupare orsaker grävde man sällan i.)

Tillslut fick jag napp. Dansande av glädje över anställningsintervjun hoppade jag på en skakig buss bort från dåtiden. Jag andades nytt.

Det första som slog mig när jag klev av bussen var att tiden stod stilla. Lätt vajade de små björkarnas späda löv i vinden. Solen värmde. Som överallt. Som alltid. Det var tyst. En ensam ledsen korvtjorre spred sitt os.

Jag var mer intresserad av om jobbet kunde ge mig nagot än om jag skulle få det. Konstigt nog, eller just därför fick jag det.

Entusiasmen kunde inte låta vänta pa sig. Nu var jag på väg. Tillbaka på banan. Långt därframme visste jag att de andra som susat förbi mig i karriären fanns. Pengarna var därför inte problemet.

Glatt men intet ont anande lönesänkte jag mig. Förvissad om att det vägde tyngre med erfarenhet än stålar i livskapitalet. Det var ju i alla fall en start. Och jag ville ju förverkliga mig själv. Som lantlolla låg jag så hiskeligt efter. Bestämde mig därför att kasta det dåliga självförtroendet på tippen. Nu var det äntligen upp till bevis.

Första dagen på nya jobbet var jag i chock. Omställningen total. Därefter var det tusen saker jag ville ta fatt i. Älskade känslan av att äntligen vara stolt över mitt jag. Sträckte på nacken. Min identitet låg lika mycket i vem jag var som vad jag gjorde.

För en 80-talist är jobbet sekundärt, viktigare är med det bagage man släpar med sig. Hur medveten man är. Kunskap är status. Status är makt. Nya jobbet tog emot mig med öppna armar. Älskade det genuina, det fina men förskräcktes över ineffektiviteten.

Kände vanmakt över att enkla självklara ting skulle diskuteras, bestämmas och konsensus nås över nästan var liten sak. Min iver i att förändra, förbättra, utveckla var inte odelat en positiv egenskap.

Den enes bröd den andres död. Allt upplevdes inte så lätt som jag föreställt mig.

En 80-talist kräver att omgivningen anpassar sig. Kanske hon inte alltid är lika bra på att förstå sin äldre generation. Kanske hon inte väntar på erfarenheten innan hon vet bäst. Det kan vara lite arrogant.

Jag var snabb som katten. Projektarbete var min melodi. Som en liten iller försökte jag lära mig att jonglera fler bollar än någon begärt. För man vet aldrig.

Utanför dörren lurade den gäckande arbetslösheten. Än hade jag inte glömt. Hade svurit för mig själv att aldrig fastna i dess klor igen.

Familjen jag hamnat i kunde varandra utan och innan. Det var gruffigt och varmt och lite för trångt för mina skor. Jag var ju van vid ett helt annat klimat.

Likt en fighter sag jag mig själv sparka in dörrar, trixa med lås samtidigt som världen rusade förbi pa dataskärmen pa kontoret i ingenstans.

Det var en hård kulturkrock. Vi kunde inte alltid förstå varandra. Även om vi tyckte om varandra. Vi såg olika saker. Prioriterade såklart efter vår egen logik. Lika viktig. Lika sann.

Kände mig inte helt som den starka stolta 80-talisten alla andra i min ålder tycktes vá. Någonstans anpassade jag mig. Uppskattade ödmjukheten och den fina lilla världen.

Å andra sidan förskräcktes jag och satte nästan fikans kakor i halsen. Jag kom resande från framtiden, som en tidsresenär.Här levde ibland 80-talet kvar. Liksom kejsarens nya kläder fortlevde galna idéer för att de alltid varit. Ingen behövde tycka att de var bra. De fanns för att de var inbyggda i så det var.

I min värld var det inte konstigt med flextid, jobba hemma, utveckling, kompetenspåbyggnad och oväntade grepp. Nosade nyfiket på nya medier, sociala medier och kände mig redan lastgammal men förstod att överge skepp som inte kunde segla.

Hos en 80-talist finns inte tid och ro för väntan. Jag ville stå längst fram i fören och känna vinden piska mot kinden, se långt bort över horisonten och smaka sältan mot läpparna.

Oh, vilken ljuvlig känsla då det tunga rodret gick att rucka.  Någonstans älskade jag det. Någonstans hatade jag det. Min allra största skräck var att fastna. Att inte leva fullt. Att inte ta tillvara på möjligheterna och mig själv. Det var vad glada 80-talet lärt mig.

En 80-talist är alltid redo att hoppa vidare. Allt är förgängligt. Fragmentariskt. Återanvänt och därför nytt.

Strax bakom kände jag den ivrigt flåsande 90-tals generationen. Kakbordet fylls på för var dag som går.

Ellen Pettersson (1 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/13575

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Sluta knarka innan du nästa gång skriver en artikel som blir publicerad är du snäll...

Permalänk | Anmäl #1 Cissi, 2009-11-11, 03:14