Mona Sahlins rosa glasögon

Nu har socialdemokraterna sin rikskongress. Partiet som så länge och framgångsrikt har drivit sina  huvudteser att alla har blivit mer eller mindre hjärntvättade av dessa. Mona Sahlin står i talarstolen och bokstaverar till ordet solidaritet till ett redan frälst audiotorim. Vad exakt säger hon egentligen? Svaret är: Ingenting. Ur ingenting kommer ingenting. Och från ingenting föds ingenting.

Sverige är medelmåttornas förlovade land. Det är därför vi har en politisk maktkoncentration i mitten av vänstersocialism och högersocialism. Allt som sticker ut är av ondo vare sig man kallar sig för Sverigedemokrat eller nyliberal. Här råder en allmän konsensus i de flesta frågor, speciellt de politiskt känsliga.

Sålunda får man inte ifrågasätta trygga svenska älskliingsbegrepp som t ex jämställdhet, jämlikhet, välfärd, klimathot, mångkultur, patriarkala maktstrukturer, klassklyftor, solidaritet och rättvisa (utan inbördes ordning). Det är bara en förklaringsmodell som ligger till grund för dessa begrepp. Har man en avvikande uppfattning och/eller är ifrågasättande, behandlas man som pestsmittad om man är ett känt namn, som icke-existerande om man tillhör den berömda "grå massan". Till TV-soffor och P1:s samhällsprogram bjuds därför bara trygga och systemvänliga representanter in i 8 fall av 10. Det är sålunda oräkneliga gånger vi har sett Jan Guilluo, Göran Greider, Marcus Birro, Gustav Fridolin m fl sitta och kläcka ur sig gammal slängfärdig skåpmat.

I en hälsosam demokrati ska grytan hållas kokande och het, den lever och sprattlar när alla olika versioner av "sanningen" får komma upp till ytan. Tyvärr är inte Sverige ett sådant land. Financial Times skrev för några år sedan en beskrivning av Sverige som "världens enda demokratiska enpartistat". Detta borde ha fått kalla kårar att färdas i nackarna på de flesta svenskar. Men vardagen fortsatte i sin vanliga svårmodiga lunk i landet där ingen är bättre än någon annan p g a att man inte tillåts vara det.

Nu har socialdemokraterna sin rikskongress. Partiet som så länge och framgångsrikt har drivit sina  huvudteser att alla har blivit mer eller mindre hjärntvättade av dessa. Mona Sahlin står i talarstolen och bokstaverar till ordet solidaritet till ett redan frälst audiotorim. Vad exakt säger hon egentligen? Svaret är: Ingenting. Ur ingenting kommer ingenting. Och från ingenting föds ingenting.

Vad säger hon egentligen om de akuta problemen som Sverige står inför idag. Om den skenande våldsbrottsligheten, om brinnande förorter, om den andliga fattigdomen som får hundratusentals att må så dåligt så man utestängs från samhället för gott. Om jätteproppen Orvar som nu kommer att korka igen pensionssystemet och sjukvården i och med sitt uttåg från välfärdssamhället? Vad säger hon om att välfärdssystemet är på väg att kollapsa? Och vad som ska komma efter? För det kommer alltid ett "efter," vare sig man vill det eller inte.

Svensk rättvisa, jämlikhet och jämställdhet har alltid handlat om att alla ska ha det ungefär lika. Inte för mycket och inte för lite. Lite till alla, men inte för mycket. Staten bestämmer, staten vet bäst. Människor har av byråkrati och stela samhällsstrukturer hindrats från att förverkliga sina drömmar, utveckla sina speciella förmågor och bygga sina egena Vasaskepp. Innovatörer har Sverige få av, likaså verkligt framgångsrika företagare. De allra flesta kämpar på som arbetsmyror i sina myrsamhällen för att stacken ska bli så frodig som möjligt. Det är så lagom lagom att man blir illamående.

Den borgerliga regeringen har genomfört vissa skattesänkningar, för de som jobbar. Mona Sahlin och vänstertrojkan anser att när människor får mer egna pengar att bestämma över är det orättvist. Så långt har enpartistaten sjunkit. Tusenåriga demokratska begrepp omstipuleras till oigennkännlighet. Men i Sverige betyder inte detta någonting. Här skriver vi vår egen historia. Och den bär rosa glasögon och svart rånarluva.

När socialdemokratin inledde sitt långa maktinnehav på 1940-talet var det med en agenda som pekade spikrakt mot framtiden. Man förbättrade människors villkor från grunden, facken såg till att arbetarna fick en bättre arbetsmiljö med löner som det gck att klara sig på och hus det gick att bo i. Visst har vi mycket att tacka dem för. Men de tog också ut ett pris för att genomföra detta. Priset var vår historia, vårt kulturarv, vår nationella identitet och vår religion. Allt detta var nämligen "av ondo", opium för folket. Det var efter klassisk socjetkommunistisk modell. Alva och Gunnar Myrdal var inflytelserika när det gällde detta idébyggv. Man var de första som ansåg att barn mådde bäst av att växa upp på institution. Då förskräckte detta den stora massan. Idag är man kvinnofientlig om man konstaterar att svenska barn lider svårt av att slitas upp från sitt hem så tidigt som det görs idag. I Europa, speciellt i Tyskland tar man Sverige som ett avskräckande exempel när det gäller barns uppväxtmiljö. Rapporter om hur dåligt svenska barn mår psykiskt regnar över oss. Men makthavarna har tydligen gåsfjädrar hela bunten.

Sverige är folkhemmet som Gud inte glömde, han blev bortmotad. Man kommer inte till himlen med klassretorik. Det värsta är att man inte kommer någon annanstans heller. Mona Sahlin måste inse, att för att klara av Sveriges problem av idag krävs helt andra lösningar än de man hittills har lyckats med. Hon kan inte dra sig tillbaka till de grå trygga hamnarna där de fortfarande är 1960-tal, jobben står som spön i backen, brottsligheten är rekordlåg och folket lever i en optimism och framtidstro som idag skulle te sig som smått parodisk.

Det krävs helt nya angreppssätt och därmed en helt annan politik. Därför behövs faktiskt såväl sverigedemokrater som nyliberaler. Helt enkelt för att de sticker ut. De ser åtminstone något annat än de sju systrarna. Deras lösning är väl knappast den optimala, det är inte det jag säger. Men vad vi behöver är nytänkande; nya frågeställningar med nya svar och därmed också nya lösningar.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/13291

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Bra skrivet!

Man mår verkligen illa av skendemokratin i detta land, men alla är tyvärr så indoktrinerade med den att är ofantligt svårt att ändra på saken innan allt sedan länge är för sent och landet är helt förlorat. :-(

Permalänk | Anmäl #1 Niklas K, 2009-10-30, 15:32