Kollektivavtalen skapar arbetslöshet

Kollektivavtal skapar arbetslöshet. Hur skall jag kunna leda det i bevis? Genom att först visa att lönekonkurrens skapar full sysselsättning, och sedan visa att kollektivavtal förhindrar förekomsten av lönekonkurrens. För att se att lönekonkurrens skapar full sysselsättning, måste vi först ut röna vad de nödvändiga och tillräckliga förutsättningarna är för full sysselsättning.

När blir det full sysselsättning? Närhelst det är både möjligt och lönsamt för landets arbetsköpare att anställa alla som vill ha jobb. Det måste givetvis vara möjligt för arbetsköparna att anställa alla arbetssökande, för att det skall bli full sysselsättning. Arbetsköparna kan ju inte skapa full sysselsättning, när det inte är möjligt. Och det blir förstås med nödvändighet full sysselsättning när det också är *lönsamt* för arbetsköparna att anställa alla som vill ha jobb. Vi vet ju att en arbetsköpare i princip alltid gör det som är lönsamt. Så närhelst det är lönsamt att anställa alla som vill ha jobb, och det samtidigt är möjligt att anställa alla som vill ha jobb, kommer landets arbetsköpare också att göra det. Det blir möjligt för arbetsköparna att anställa alla som vill ha jobb när de har råd att anställa alla som vill ha jobb. Och det blir lönsamt för landets arbetsköpare att anställa alla som vill ha jobb, när alla som vill ha jobb ställer tillräckligt låga löneanspråk i förhållande till priserna som arbetsköparna kan ta ut för det som de anställda producera

När får landets arbetsköpare råd att anställa alla som vill ha jobb? När de genomsnittliga löneanspråken, räknat i kronor och ören, är tillräckligt låga, i förhållande till den rådande mängden pengar finns i arbetsköparnas kassor, för att de rådande kassarna skall ”räcka” till att anställa alla som vill ha jobb. Landets arbetsköpare har i varje givet ögonblick en viss mängd pengar i kassan, som de kan använda till att betala löner med. Hur många lönearbetare de pengarna räcker till att anställa, beror givetvis på hur mycket varje lönearbetare kostar. Om landets arbetsköpare har, säg, 12 miljarder kronor i sina kassor, som de kan använda till att betala löner under nästa månad, och varje arbetssökande kräver att få 10.000 kronor betalt för en månads arbete, då kan arbetsköparna som helhet anställa totalt 1,2 miljoner lönearbetare under kommande månad. Om varje arbetssökande i stället bara kräver 6.000 kronor för en månads arbete, kan landets arbetsköpare anställa totalt 2 miljoner lönearbetare under kommande månad. Som du kan se, beror storleken på arbetsstyrkan som arbetsköparna har råd med, på storleken på löneanspråken. Men när blir det *lönsamt* för landets arbetsköpare att anställa alla som vill ha jobb? I varje givet ögonblick finns det en viss prisnivå för de produkter som arbetsköparna vill sälja. Höjden på denna prisnivå beror på penningmängden. Ju större den totala penningmängden i ekonomin är, desto mera pengar har landets konsumenter, inklusive både lönearbetare och arbetsköpare, i sina plånböcker.

Och ju mera pengar i konsumenternas plånböcker, i förhållande till mängden varor och tjänster, desto högre priser. Så prisnivån beror på storleken på penningmängden, och på mängden varor och tjänster som finns att köpa. En större penningmängd ger högre priser. Och en större mängd varor och tjänster ger lägre priser, eftersom det är flera varor och tjänster som skall ”dela på” pengarna som köper dem. Hur påverkas detta förhållande av förändringar i löneanspråken? Penningmängden förändras inte, bara för att lönearbetarna ökar eller sänker sina löneanspråk. Bara Riksbankens suveräna beslut kan förändra penningmängden (det är en liten överförenkling i ett system med ”fractional reserve banking”, men det förändrar inte principerna i resonemanget). Så prisnivån förändras inte av att löneanspråken ökas eller sänks. Om lönearbetarna ökar sina löneanspråk, och anspråken går igenom, då minskar arbetsköparnas vinster precis lika mycket som lönerna ökar, så den totala köpkraften blir oförändrad, och priserna stiger inte. Om lönearbetarna minskar sina löneanspråk, och anspråken går igenom, då ökar arbetsköparnas vinster precis lika mycket som lönerna minskar, så den totala köpkraften blir oförändrad, och priserna sjunker inte. Så prisnivån är oberoende av höjden på löneanspråken, så länge produktionens storlek är oförändrad. Det innebär att ju högre löneanspråken blir, desto mindre lönsamt blir det att anställa.

En högre lön betyder ju att mindre av arbetsköparens inkomst från försäljningen av lönearbetarens produktion blir kvar som vinst. Och ju lägre löneanspråken blir, desto mera lönsamt blir det att anställa. En lägre lön betyder ju att mera av arbetsköparens inkomst från försäljningen av lönearbetarens produktion blir kvar som vinst. Det är uppenbart att om de arbetssökandes löneanspråk var noll, då skulle det löna sig för en arbetsköpare att anställa hur många lönearbetare som helst. Det skulle inte spela någon roll hur många han än anställde, han skulle göra en lika stor vinst ändå. Och den totala köpkraften skulle inte försvinna, som Keynes påstod, eftersom vartenda öre av försäljningen skulle bli vinst till arbetsköparen, i stället för att bara försvinna in i tomma luften. Samtidigt är det lika uppenbart att om de arbetssökandes löneanspråk översteg priset för de produkter som de arbetssökande skulle producera med ett enda öre, skulle det inte bli lönsamt alls för arbetsköparen att anställa en enda arbetssökande. Det skulle ju bli en förlust, inte en vinst, för arbetsköparen, att anställa någon. Så gränsen för när det blir lönsamt för arbetsköparen att anställa alla som vill ha jobb måste ligga någonstans mellan 0 kronor i timmen och det antal kronor som en timmes produktion är värd.

Jag kan inte dogmatisera och säga att gränsen går vid ett visst antal procent av värdet av en timmes produktion, men jag kan säga att i varje given situation, finns det en nivå för löneanspråken där det blir lönsamt för landets arbetsköpare att anställa alla som vill ha jobb. När blir det då lönsamt för en arbetsköpare att anställa en viss enskild arbetssökande? I princip när den arbetssökande som har en genomsnittlig produktivitet kräver den genomsnittliga lönen som gör det lönsamt för arbetsköparna att anställa de arbetssökande i största allmänhet. Och om en enskild arbetssökande är mera produktiv än genomsnittet, då kan hon kosta på sig att kräva en motsvarande högre lön än genomsnittet, och ändå få ett jobb. Om den arbetssökande är mindre produktiv än genomsnittet, då måste hon nöja sig med en motsvarande lägre lön, för att få ett jobb. OK, om frågan huruvida arbetsköparna får råd att anställa alla som vill ha jobb beror på löneanspråkens höjd, och frågan om huruvida det blir lönsamt för arbetsköparna att anställa alla som vill ha jobb, också beror på löneanspråkens höjd, då följer med obönhörlig logik att frågan om huruvida det blir full sysselsättning beror på löneanspråkens höjd. Om bara löneanspråken, räknat i kronor och ören, blir tillräckligt låga, kommer det att bli full sysselsättning. Och det borde inte vara svårt att inse att fri lönekonkurrens skulle borga för att det blev tillräckligt låga löneanspråk. Förutsatt förstås att det inte var möjligt att strunta i att arbeta, och i stället leva på bidrag (och en skattefinansierad arbetslöshetsersättning, som den vi har i Sverige idag, är ett bidrag).

Tänk dig att det i utgångsläget råder en hög arbetslöshet, säg 25%. Den arbetslösheten skulle bero på att lönerna var för höga, så att arbetsköparna inte hade råd att anställa alla som ville ha jobb, och/eller så att det inte var lönsamt att anställa alla som ville ha jobb. De som saknade jobb, skulle, förutsatt att de inte hade möjlighet att leva på bidrag, snart bli hungriga och desperata. De skulle sänka sina löneanspråk, och erbjuda sig att jobba för lägre löner än de som hade jobb. Då skulle en av två saker hända. Antingen skulle de som hade jobb vägra att sänka sina löneanspråk. Då skulle arbetsköparna sparka de som hade jobb, och anställa de arbetssökande till lägre löner, och därmed öka sina vinster. De som fick sparken skulle sedan bli hungriga och desperata, och erbjuda sig att arbeta för ännu lägre löner än de som nu hade jobb. O.s.v. Eller så skulle de som redan hade jobb genast sänka sina löneanspråk när arbetslösa bjöd under dem. Då skulle de arbetslösa förbli arbetslösa. De skulle bli ännu mera hungriga och desperata, och sänka sina löneanspråk ytterligare. Men hur som helst, bör det vara uppenbart att om det rådde fri lönekonkurrens, skulle lönerna sjunka närhelst det rådde arbetslöshet. Och när lönerna sjönk, skulle så småningom lönenivån hamna på den nivå som medförde full sysselsättning.

När lönerna blev lägre skulle det bli flera jobb, och de arbetslösa skulle så småningom få anställningar, utan att de som redan hade jobb fortsatte att få sparken. Lönekonkurrens garanterar att det blir full sysselsättning, därför att lönekonkurrens garanterar att lönerna sjunker ända tills dess att det inte finns kvar några arbetslösa som kan driva ner lönerna ytterligare. OK, förhindrar då kollektivavtal att det uppstår lönekonkurrens? Se på dagens Sverige. Vad tror du skulle hända om jag blev arbetslös, hungrig och därför gick till Volvo och erbjöd mig att arbeta för en lön som var, säg, 25% lägre än de löner som fackföreningsmedlemmarna på Volvo hade för närvarande? Facket skulle givetvis hota att ställa till en storstrejk, om Volvo anställde mig till den lönen. Facket skulle kräva att Volvo antingen betalade mig den avtalsenliga lönen, eller annars inte anställde mig alls. Så Volvo skulle inte kunna anställa mig, hur mycket de än ville, och hur villig jag än var att jobba till en lägre lön än den avtalsenliga. Och samma sak skulle hända på alla andra företag med kollektivavtal, där jag erbjöd mig att arbeta till en lägre lön än kollektivavtalets.

Så jag skulle förbli arbetslös! Och om jag skulle förhindras från att skaffa mig ett jobb genom att lönekonkurrera närhelst det rådde kollektivavtal, då skulle givetvis alla andra arbetslösa också förhindras från att skaffa sig jobb genom att lönekonkurrera, på samma sätt. Resultatet skulle bli att lönenivån på företagen inte fick sänkas till den nivå där arbetslösheten försvann. Så lönekonkurrens tillåts inte att skapa full sysselsättning så länge som fackföreningar upprätthåller kollektivavtalen! Och det är själva syftet med kollektivavtalen. Att förhindra lönekonkurrens. Om fackföreningarna ville åstadkomma marknadsanpassade löner, då skulle de ju sakna anledning att lägga ner en massa ansträngningar på att få till stånd kollektivavtalen till att börja med.

Varför i hela världen skulle fackföreningarna slita och kämpa för att få till stånd kollektivavtal, om det var meningen att lönerna blev desamma som de skulle ha blivit ändå, kollektivavtalen förutan? Fackföreningarna anstränger sig för att få till stånd kollektivavtal, därför att de vill trissa upp lönerna till en nivå som var omöjlig på en fri marknad. Därför skapar kollektivavtal, till sin natur, arbetslöshet. Skall vi ha kollektivavtal? Varför, i så fall? Vem tjänar på kollektivavtalen? Det torde vara uppenbart att de arbetslösa inte tjänar på kollektivavtalen. Men de som har turen att inte själva bli arbetslösa då? Kan man tjäna på att göra andra arbetslösa, så länge bara man själv personligen inte blir arbetslös? Tja, man kan komma undan med att skaffa sig en högre lön, räknat i kronor och ören, genom att ”tänka på sig själv, och skita i andra”, som fackföreningsfolket gör.

Men kan man skaffa sig en högre *real*lön, en högre levnadsstandard, genom att skapa arbetslöshet, det är frågan? Det verkar inte speciellt logiskt att tro att man kan skaffa sig själv en högre levnadsstandard, med ett beteende som medför högre arbetslöshet. Arbetslösheten är ju ett enormt slöseri. Det verkar rimligt att anta att om de som har jobb får släpa på en ”ryggsäck” av arbetslösa, då måste deras levnadsstandard bli lägre än den annars hade varit, den högre lönen i kronor och ören till trots. Och det stämmer, när man tänker efter. Säg att facket ökar lönerna med 10%, samtidigt som penningmängden är oförändrad. Då kommer arbetslösheten att öka med ungefär 10 procentenheter, eftersom de pengar som skall betala lönerna tar slut 10% snabbare, när varje lön som skall betalas är 10% större. Och om 10% färre arbetare jobbar, då blir den totala produktionen ungefär 10% mindre. Och om samma penningmängd skall jaga 10% mindre varor och tjänster, då blir priserna ungefär 10% högre än de var förut. Så nu har de fackföreningsmedlemmar som har haft turen att inte själva förlora sitt jobb, 10% högre löner, med vilka de skall betala 10% högre priser. Ingen vinst således.

Men det stannar inte här. De som har blivit arbetslösa lämnas ju inte att svälta ihjäl. De äter fortfarande, köper fortfarande kläder och skor, har fortfarande en bostad som kostar hyra, o.s.v. Varifrån får de pengarna till att betala dessa saker? Från dem som fortfarande jobbar och får en löneinkomst, förstås. Så de fackföreningsmedlemmar som fortfarande har ett jobb, har samma lön som förut, i förhållande till priserna, men de måste dela denna lön med de arbetslösa. Så fackföreningsmedlemmarna får en *lägre* reallön, en *lägre* levnadsstandard, än de annars hade haft, när de skapar arbetslöshet, genom att skaffa sig en högre lön, räknat i kronor och ören. Fackföreningsfolket skjuter sig själva i foten när de trissar upp lönerna. Och det är rätt åt dem! Om man är så ”egoistisk” att man försöker sko sig på andras bekostnad, då är det bara skönt för oss anständiga människor, att veta att skurkarna själva förlorar på sitt fördär

Men är inte allt det som jag har skrivit ovan bara teori? Nå, titta på verkligheten! Vi har haft kollektivavtal i ungefär 100 år i Sverige, i runda slängar. Och under hur många av de senaste hundra åren har vi haft full sysselsättning i Sverige? Kom ihåg att staten regelmässigt har dolt en stor del av arbetslösheten, med sådana knep som förtidspensioner och AMS-åtgärder. Om man räknar den totala arbetslösheten, och inte bara den öppna arbetslösheten, kommer man fram till att arbetslösheten knappast har understigit 5% ett enda år under den tid då vi har haft kollektivavtal, och under långa perioder har den överstigit 10%. Och när man räknar med den dolda arbetslösheten, finner man att den totala arbetslösheten idag ligger på ca. 20%! Fackföreningsfolket brukar slå sig för bröstet och skryta med hur förträffliga kollektivavtalen är. OK, om kollektivavtalen har en så underbar inverkan på arbetsmarknaden, varför har vi då aldrig haft full sysselsättning i Sverige under alla de år då vi har haft kollektivavtal? Förklara det om du kan, fackföreningsman!

Henrik Unné (226 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/13180

9 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Hej Henrik,
Läste just ditt lååånga inlägg. Du snurrar runt riktigt duktigt och avslutar med att säga att kollektivavtalet är svaret på varför Sverige inte har full sysselsättning... Hmmm läskig tanke!

Sist jag läste historia så sa magistern att sverige faktiskt är äldre än 100 år. Undrar hur det såg ut då i Sverige Innan kollektivavtalet fanns? Egentligen kanske man skulle försöka förstå Varför kollektivavtalet kom till!!??

Om man följer ditt exempel så skulle jag gärna vilja veta vart du jobbar. Eftersom det skulle vara bra att lägga ett lägre bud på ditt jobb, visserligen kanske du fick gå hem då ett tag, innan du lägger ett nytt bud på mitt nya (ditt gamla) jobb. Vilket får följden att jag lägger ett nytt och lägre bud.... Ser du spiralmönstret?

Vad händer då? Jo arbetsgivaren gnuggar händerna och väntar med att anställa någon överhuvudtaget innan han anser att lönen är skälig. Dessutom eftersom du inte vill ha kollektivavtal så har varken du eller jag någon försöjning under tiden vi krigar om samma jobb.. Vad händer då med levnadsstandarden?

Du verkar att lida av någon sorts form av övertro att arbetsgivarna inte skulle utnyttja situationen och helt enkelt sänka löner och öka sina vinster.

Full sysselsättning? Är det kollektivavtalets fel att det inte finns?
Kollektivavtalet styr inte arbetsmarknaden, utan det erbjuder ett skydd till arbetstagarna i arbetslivet och på fritiden.

Din teori testas för övrigt ganska duktigt varje år av "seriösa arbetsgivare" som tar in (hyr in) folk ifrån utlandet till olika säsongsjobb....Av någon konstig anledning får man alltid höra om dessa "seriösa" arbetsgivare i media.

Kollektivavtalet kanske inte är helt felfritt men det har burit det svenska folket framåt i 100år och visst en uppdatering av avtalet kanske vore på sin plats.

Dock är avskaffandet enligt din modell Inget Alternativ!

Permalänk | Anmäl #1 Thomas Berglund, 2009-10-28, 12:55

Som akademiker så måste jag förstås lägga mig i - full sysselsättning är inte detsamma som 100% i arbete. Marknadsekonomi innebär en rörlighet på arbetsmarknaden och det ska alltid finnas en viss arbetslöshet för att ekonomin ska fungera med fri prissättning. I modellens värld så är full sysselsättning egentligen en arbetslöshet runt 4% har jag för mig - och däröver är det ändå en siffra som kan räknas till den omställningsarbetslöshet som vid stora strukturomvandlingar kan uppstå, utan att det för den skull anses anmärkningsvärt. Begreppet "mellan jobb" är något som AF brukar använda för att beskriva omställningsarbetslösheten.
Det är när alltfler hamnar helt utanför arbetsmarknaden och inte längre syns i statistiken som modellen inte riktigt stämmer, därför kostnaderna måste ändå fördelas på de som arbetar. Folksamförsäkringen för kollektivavtalade pensionärer är ett skolexempel på hur hela nationalekonomin hänger ihop. Kan man inte rekrytera de unga, så faller hela systemet ihop med påföljden att Mona Sahlin, för vilken gång i ordningen, tar till senareläggning av pensionsåldern - det är inte en populär åtgärd, och den kommer nog inte att vinna gehör, den här gången heller, men "Vi" ska alla veta, att det är arbetskravet som fortfarande kommer att gälla även om S skulle vinna nästa val.
Det är iaf vad jag tror.

Permalänk | Anmäl #2 Birgitta Måhl, 2009-10-28, 13:03

Du glömmer en sak Unne om de som arbetar hela tiden bjuder under varan för att få jobb, vem ska då köpa varan eller tjänsten som arbetsgivaren tillhandahåller för konsumenten?

Permalänk | Anmäl #3 susanna svensson, 2009-10-28, 13:12

Till Thomas Berglund och susanna svensson:

1) Det blir inte en oändlig spiral nedåt av lägre löner. Förr eller senare når lönerna ner till den nivån där det inte längre finns någon ledig arbetskraft, d.v.s. några arbetslösa, och då upphör lönerna, i kronor och ören, att sjunka, eftersom en arbetsköpare som envisas med att erbjuda ännu lägre löner inte får tag på någon arbetskraft.

2) Om lönerna, i kronor och ören sänks, vem skall då köpa varan eller tjänsten som produceras? Arbetsköparen förstås! När lönerna sänks, försvinner ju inge pengar och ingen efterfrågan in i tomma luften. Varje öres lönesänkning motsvaras av ett öres vinstökning. Så om lönearbetarna köper mindre, köper arbetsköparna desto mera. Så Keynes hade fel. Efterfrågan försvinner inte när lönerna sänks.

3) Hur gick det för arbetarna innan det fanns fackföreningar? Levnadsstandarden sköt i höjden för de breda folklagren under 1800-talet! I början av 1800-talet dog 20% av alla levande barn före 1-årsåldern. I slutet av 1800-talet dog bara 10% av alla levande födda barn före 1-årsåldern. Barnadödligheten halverades alltså under 1800-talet. Och den genomsnittliga levnadslängden ökade med mera än 10 år under seklet. Och den totala befolkningsmängden i Sverige mer än fördubblades under 1800-talet, från ca. 2 miljoner till drygt 5 miljoner, trots att ca. 1 miljon svenskar utvandrade till USA under seklet (USA var ännu mera kapitalistiskt än Sverige under 1800-talet, så arbetarna hade det ännu bättre i USA än de hade det i Sverige, därför ville så många svenskar flytta till USA). Varför levde alltflera svenska arbetare allt längre liv på 1800-talet? Därför att de fick mera mat, bättre hygien, bättre bostäder, o.s.v. M.a.o. därför att de fick det bättre.

Permalänk | Anmäl #4 Henrik Unné, 2009-10-29, 03:27

Unne under 1900 talet lever vi faktiskt ännu längre och under övervägande delen av 1900 talet hade sverige en blandekonomi där vi plockat det bästa från de socialistiska systemet och det bästa från det kapitalistiska systemet.
Det är märkligt att Cuba som är räknat som u land med en komunistisk diktatur faktiskt har lägre barnadödlighet än den stora grannen på andra sidan vattnet

Permalänk | Anmäl #5 susanna svensson, 2009-10-29, 15:39

Till susanna svensson: Eftersom kapitalismen inte har avskaffats *helt* i 1900-talets Sverige, har vi fortsatt att ha ekonomisk tillväxt under 1900-talet. Därför har vi en högre levnadsstandard nu än vi hade på 1800-talet. Precis som på 1800-talet har vi kapitalismen, inte socialismen, att tacka för förbättringarna. Men eftersom vi har haft *mindre* kapitalism i Sverige under 1900-talet, har vi också haft en *långsammare* ekonomisk tillväxt under 1900-talet jämfört med 1800-talet. Under 1800-talet växte BNP med ca. 5% per år i Sverige. Under 1900-talet har Sveriges BNP-tillväxt successivt avtagit, allteftersom välfärdspolitiken har byggts ut. Tillväxten var omkring 4% under "rekordåren" på 1960-talet (alltså en *lägre* tillväxt än under 1800-talet) sedan, från 1969 tills idag har tillväxten bara varit omkring 2% per år. Det är inget bra facit av välfärdspolitiken! I år lär BNP-tillväxten i SVerige hamna strax över noll.

Statistiken från Cuba bör man ta med en stor nypa salt, eftersom Cuba är en socialistisk diktatur. Och att det råder en signifikant barnadödlighet i USA, förklaras av att USA är en välfärdsstat. Och tänk på att *sjukvården* i USA till stor del är socialistisk (socialismen i den amerikanska sjukvården stavas Medicaid och Medicare framförallt).

Permalänk | Anmäl #6 Henrik Unné, 2009-10-30, 04:33

#4 Henrik Unné 2):
"Så om lönearbetarna köper mindre, köper arbetsköparna desto mera."
I nuvarande samhälle köper både lönearbetarna och arbetsköparna så mycket saker och systemprodukter, så att de knappast har tillräckligt med tid eller ork att använda allt dettta. Den mesta tiden så finns då det redan köpta då bara i beredskapsförråd till ingen nytta, innan det hamnar på soptippen eller förbränns. Detta blir då bara mer och mer förödande för miljön, klimatet och det ekologiska systemet.
Framtidens arbete måste därför mer och mer bli rena tjänsteverksamheter, och där den som köper (upplevelse-)tjänsten bara "lånar" de saker och system som används, samtidigt som tjänsteköparen och tjänstesäljaren (coachen) såsom person omväxlande är det ena eller det andra!

Permalänk | Anmäl #7 Uno Hansson, 2009-10-30, 23:51

Jag håller helt med det verkar som att om man går med i facket så får man jobba mindre.

Permalänk | Anmäl #8 Joel Muskos, 2009-11-01, 11:59

Till Uno Hansson: Du lever i en fantasivärld. Det finns ingen inneboende begränsning till hur många och mycket varor och tjänster människor kan konsumera. Vem på 1800-talet hade kunnat dröma om att det i framtiden skulle finnas sådana saker som CD-skivor, persondatorer, Internet, mobiltelefoner, flygresor till sydöstasien och Australien, hjärttransplantationer o.s.v. att lägga pengarna på? Och hur skall vi kunna veta vilka fantastiska nya varor och tjänster det finns på 2100-talet? Kanske vi gör turist resor till månen eller Mars? Kanske vi gör utflykter till havsbotten för att observera det exotiska djurlivet där? Kanske vi lever 200 år med hjälp av bioteknik eller nanoteknik? O.s.v.

Permalänk | Anmäl #9 Henrik Unné, 2009-11-01, 13:14