Orättvisorna mellan sjukgymnaster var en chock

Jag utbildade mig till sjukgymnast på Karolinska institutet och fick min examen 2006. Utbildningen är tre år och jag var ganska säker på att få jobb när jag var klar. I början av 2000-talet ansågs sjukgymnastyrket vara ett framtidsyrke. Arbetsförmedlingen listade till exempel sjukgymnast högt på deras så kallade "trendbarometer". Jag var framförallt intresserad av det manuella arbetet och avvägde även naprapatyrket också, men fick rådet att välja sjukgymnastutbildningen eftersom det innebar att jag skulle vara "säker i systemet". Till skillnad från naprapatyrket är sjukgymnast en etablerad yrkesgrupp inom vården.

1.5 år in på min utbildning praktiserade jag för första gången, och det blev lite av en chock. Mina dåvarande kollegor vittnade ju om att den gräddfil in i en säker och i min tro ganska välbetald tillvaro som sjukgymnast inte alls existerade.

Eller rättare sagt, den existerade - men bara för ett litet fåtal inom branschen. Det var först under min första praktikperiod som det gick upp för mig att det utifrån mina framtida planer finns ett A- och ett B-lag inom sjukgymnastiken. I A-laget finns de som på ett tidigt stadium fick etableringstillstånd och därför är verksamma som egna vårdföretagare ute "på stan". I B-laget finns alla vi sjukgymnaster utan etableringstillstånd med olika visstidsanställningar eller tillsvidareanställningar inom vården. I Stockholm råder dessutom en kraftig överetablering av sjukgymnaster, vilket knappast gör det lättare att få ett jobb inom det man är intresserad av eller en vettig löneutveckling som anställd.

Som nyutexaminerad hade jag trots allt tur, jag fick jobb inom primärvården, som distriktsjukgymnast på Norrmalm. Det var ett vikariat och det förlängdes med tre till sex månader i stöten. Förmodligen var jag lite inkvoterad - eftersom jag är man. Sjukgymnastyrket har alltid varit och är fortfarande ett kvinnodominerat yrke. Min ingångslön var 18500 kronor och jobbet var ganska omfattande. I branschen är distriktsjukgymnast lite av ett elddop. I samarbete med husläkarna på Norrmalm tog vi emot patienter med vitt skilda behov: unga och gamla, människor som råkat ut för olyckor och som behövde rehabiliteras. Vi ansvarade även för hemrehabiliteringen av patienter som skrivs ut från sjukhusen. Det finns inget remisstvång till distriktsjukgymnasten, mottagningen är öppen för alla.

Efter ca tre år fick jag upp min lön till 21 700 vilket jämförelsevis var en fantastisk löneutveckling. Ofta lyfts sjuksköterskorna fram som de stora löneförlorarna inom vården, men jämfört med oss sjukgymnaster har de gjort en superresa. Vi har inget kollektivavtal, som anställd förhandlar man i princip om kaffepengar.

Förr i tiden ansågs en anställning som sjukgymnast inom landstinget borga för en lägre , men stabil, löneutveckling som kanske vägdes upp av ett lugnare tempo, möjligheter till vidareutbildning och en allmän känsla av trygghet. Jag kom in i yrket när detta började luckras upp på allvar. Man började tala om att vi sjukgymnaster inom landstinget skulle "leverera vårdtillfällen", plötsligt skulle vi börja skuggregistrera hur många patienter vi träffat varje dag och inom vilka "kvoter". För att kunna få en löneförhöjning var man tvungen att överträffa vissa uppställda mål. Min chef uppmanade oss att öka tempot och att i större utsträckning än vi tidigare gjort "parallellbehandla" våra patienter, ungefär så som det fungerar hos frisören: Medan en kund sitter under hårtorken klipper frisören en annan. Som sjukgymnast kan jag till exempel ge någon akupunktur samtidigt som jag styrketränar en annan i rummet intill.

Möjligheterna att vidareutbilda försvann också i rask takt, samma pengar finns inte längre inom landstinget. Den som vill vidareutbilda sig måste ofta bekosta det själv och det har man små möjligheter att göra på en landstingslön. Det finns förvisso en utbildningspott på ca 5000:- per år men det brukar inte räcka långt. Som egenföretagande sjukgymnast däremot, tjänar man mer och kan dra av utbildningskostnader.

Eftersom vi hade nya krav på oss om att öka tempot föreslog jag för min dåvarande chef att jag skulle få en akupunkturutbildning betald, eftersom jag då snabbt skulle "tjäna in pengarna" åt landstinget. Det är ganska smidigt att parallellbehandla just akupunkturpatienter och andra, och jag ville verkligen vidareutbilda mig.

Jag fick dock avslag och i slutändan bekostade jag själv resterande belopp på 15 000 kr för utbildningen. Min situation var typisk. Som jag ser det har vi hamnat i ett läge där sjukgymnaster anställda inom landstinget på sikt släpar efter med både lön och utbildning - jämfört med dem som är privatanställda eller har ett eget etableringstillstånd. Att fortbilda sig är jätteviktigt som sjukgymnast, utbildningen är så bred att det ofta krävs vidareutbildning för att specialisera sig, t.ex. inom neurologi, ortopediisk manuell terapi eller psykosomatik. Hänger man inte med kan man inte heller erbjuda patienter den bästa vården.

Samtidigt har jag hört om skräckexempel från "andra sidan". Det finns/fanns vissa egenföretagande sjukgymnaster som utnyttjar systemet och tar emot upp till 20-30 patienter om dagen. På ett ställe hade man till exempel en pärm där patienterna fick skriva upp sina frikortsnummer, gå in i gymmet och träna själva och så räknades detta som ett "vanligt" besök hos sjukgymnasten...

Tillslut bestämde jag mig för att ta tjänsteledigt och idag har jag en provanställning på ett privat företag som till största del tillhandahåller vård via privata sjukförsäkringar. Här är vårdkedjan betydligt snabbare, jag har möjlighet att vidareutbilda mig och tjänar bättre.

Som proffesionell vill jag kunna konkurrera på samma villkor som mina andra kollegor. Som patient vill jag träffa den som är bäst lämpad för det jag söker för, i det område jag önskar och som kan erbjuda mig snabbast tid. 

Gränserna mellan oss paramedicinare bör också luckras upp så att naprapater, kiropraktorer och akupunktörer får samma förutsättningar. Är krav/kontrollsystemet väl uttänkt tror jag det går att att hitta bra lösningar för alla parter, behandlare som patient.

Nicolas Diamantoglou (1 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/13066

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Intressant att läsa! Tråkigt att landstinget och cheferna där, inte ger sjukgymnasterna bra villkor. Det borde de kunna göra.

Permalänk | Anmäl #1 bella, 2009-10-25, 21:12

Vill inte kritisera ditt inlägg Nicolas men väl poängtera denna historiska felaktighet:

"Förmodligen var jag lite inkvoterad - eftersom jag är man. Sjukgymnastyrket har alltid varit och är fortfarande ett kvinnodominerat yrke. "

Kanske blev du inkvoterad, men sjukgymnastyrket är oavsett ett från början helt manligt yrke. Kvinnor kunde bli sjukgymnaster först 1864 och fram till sekelskiftet 1900 var män fortfarande i majoritet i yrket. Yrkets feminina genus, dvs att "vi" började säga "hon" istället för "han" om en sjukgymnast, började etablera sig någon gång efter 1910.

mvh

Permalänk | Anmäl #2 Anders Ottosson, 2009-10-27, 13:43

Tack Anders för din uppmärksamhet. Det blev fel. Mitt perspektiv var lite för kort i debatten.
Även tack för en mkt bra bok!

Permalänk | Anmäl #3 Nicolas Diamantoglou, 2009-10-27, 15:01

Tack själv för ett intressant debattinlägg. Det fångade som du förstår min uppmärksamhet när jag av en händelse kikade in här på Newsmill.

Vår hälso- och sjukvårdsorganisation (inkl. landstingen) står inför en omvandlingsprocess som, precis som du skriver, gör att arbetsmarknaden ändras radikalt. Vad som tidigare var självklart är det inte längre, vilket kan få/r konskvenser för olika yrkeskategorier.

Allt gott!

Permalänk | Anmäl #4 Anders Ottosson, 2009-10-27, 16:04

Det sorgliga är den stora kunskapsförlusten som sker när olika generationer sjukgymnaster inte får arbeta parallelt. Otroligt skickliga kollegor med över 40 års yrkesliv bakom sig jobbar med etableringar medan yngre /de utan etablering inte kan ta del av deras erfarenhet. Vice versa också. Många yngre har nya rutiner och rön som kan berika de äldre.

Hörde för ett tag sedan att en kollega budade på en etablering som gick för 1,2 miljoner... Märklig företeelse.

Permalänk | Anmäl #5 Nicolas Diamantoglou, 2009-10-28, 09:32

Ett jätteintressant inlägg. Du gav mig en bra inblick i sjukgymnasternas situation och speciellt intressant blir det eftersom jag har övervägt att studera till sjukgymnast.

Permalänk | Anmäl #6 Anders Blixt, 2009-11-01, 00:07