Delad vårdnad är den nya kvinnofällan

När min man för ett par år sedan tog upp skilsmässa som en lösning på vår gemensamma livsleda (vem ska hämta/lämna/natta/gå upp klockan 05.42 lördagmornar/steka falukorv-problematiken), gick jag i baklås. Jag, som sympatiserar med Schymanska uttalanden som att "en separation kan vara ett framsteg" och vet att det är i kärnfamiljen som de verkligt stereotypa könsschablonerna får fotfäste och kan blomstra, fick panik. Jag, som otaliga gånger varit avundsjuk på separerade kompisars veckor-utan-barn, och skrivit om att den mest jämställda familjen är den separerade (då kan ingen ducka - båda föräldrarna måste ta ansvar på sitt håll), ville inte. Absolut inte. Kanske andra, men inte jag.

Insikten var omedelbar: skiljer vi oss kommer jag att missa hälften av mina barns uppväxt. På min lille sons tioårsdag skulle jag stå där och veta att jag bara fått uppleva fem av dessa år. Och skulle jag riskera att inte få vara med om milstolpar som min dotters första skoldag? Glöm det!

Min man såg förstås samma sorgliga framtid för sin del, men framhärdade. Han var den som försökte initiera en skilsmässa - jag den som kämpade emot. Jag kan inte låta bli att fundera på om min panik kan härledas till djupt inpräntade, och sunkiga, idéer om att jag som mamma är primärföräldern. Kanske var det sånt som spökade för mig, medan min man kunde luta sig tillbaka på de mer flexibla rollbeskrivningarna som papparollen faktiskt än så länge består av?

På 70-talet var det män som fick panik när kvinnan förde skilsmässa på tal - och han hade verkligen något att förlora, mamman fick i stort sätt alltid hela vårdnaden om barnen. Att delad vårdnad är praxis idag är en landvinning vi ska vara rädda om. En mamma och en pappa har lika stor rätt till sina barn. Ingen är primärförälder i lagboken.

För en kärnfamiljsivrare finns glädjande budskap om en skönjbar dipp i skilsmässostatistiken bland 60-och 70-talister. Det kan finnas många tänkbara förklaringar till denna dipp, och den första jag tänker på är den ökade jämställdheten i de svenska familjerna. Föräldrar som delar på familjen bördor och lyckostunder och på föräldraledigheten har enklare att fortsätta leva tillsammans - det finns det mycket statistik som visar.

Men kan det vara så att bakom dippen också finns mammor som inte tar initiativ till skilsmässa på grund av att de inte kan stå ut med tanken på att vara ifrån barnen på halvtid? På ett sätt är det nog bra att smärtan att skiljas från barnen hindrar oss från skilsmässa, men beaktar man det faktum att de flesta familjer faktiskt inte lever jämställt blir nöten svårare att knäcka.

Kvinnan, som enligt svensk nutida heterostatistik jobbar deltid för att hinna med hem och barn (64 procent av alla småbarnsmammor gör det), lagar 70 procent av alla vardagsmat (barnen lagar 13 och mannen 17 procent) och gör nära nog 70 procent av allt obetalt hemarbete, får ingen utdelning för detta vid en skilsmässa. Utom på ett plan: den sammanlagda tid som en kvinna lägger på hushållsarbete ökar den dag som hon flyttar ihop med en man (medan hans minskar), och minskar den dag hon och mannen flyttar isär.

Ämnet är motsägelsefullt. Självklart är det positivt att mammor och pappor ses som likvärdiga föräldrar vid en separation, men ändå? I det nuvarande systemet vilar en slags orättvisa som vi måste diskutera. Hon petar in mer engagemang i familjelivet, befäster sin känsla av att vara primärförälder och lägger tanken på skilsmässa åt sidan trots att hon inte tycker att livet är jämställt. 70-taliskvinnornas kamp för rätten till skilsmässa har hjulat några varv och vi har blivit helt yra i bollen. Livet är ingen hushållstävling, men det går faktiskt inte att blunda för faktum.

Sann rättvisan kommer antagligen först den dagen då vi slängt våra mamma- respektive papparoller överbord och är lika mycket föräldrar oavsett vilket kön vi tillhör - redan innan en separation.

PS: Min man och jag är fortfarande gifta. Istället för att skiljas så flyttade vi till billigare och närmre våra jobb, och fick på så vis lite nyttig slack i vardagen. Än så länge funkar det bra.