Ransoneringssystem brukar inte fungera

Frågan om fri etableringsrätt tillhör de mest svårgripbara i vårddebatten, det är väl därför den debatterats så lite. Själv skulle jag knappt känna till problemställningen om jag inte var en trogen läsare av Dagens Medicin, där både den avgångne chefredaktören Per Gunnar Holmgren och den nytillträdde Mikael Nestius brukar ta upp frågan på ledarplats.

Den borgerliga alliansregeringen utlovade före valet fri etableringsrätt för läkare, men har inte velat förverkliga det löftet. Mitt i det myckna talet om ökad valfrihet i vården är alliansens politik i praktiken (för de nya Moderaterna även i teorin) snarare inriktad mot tydligare statlig styrning, med motiveringen att en rättvis vård måste vara likadan i hela landet.

Om en rättvis vård innebär att vården ska vara lika överallt handlar det om en ouppnåelig utopi. Det borde alliansen inse efter denna mandatperiod. Vården är fortfarande efter tre år orättvis även inom enskilda landsting och regioner där alliansen har makten, som Stockholm eller Skåne.

Jag ska inte försöka förklara vad den här debatten handlar om rent "regleringstekniskt", eftersom jag är osäker på att jag förstått det. Redan ordförrådet kring den fria etableringsrätten gör debatten nästan omöjlig.

"Anslutning till nationell taxa" är ett nyckelbegrepp, utan det vore frågan ingen fråga. Om den som fritt etablerade sig som vårdgivare nöjde sig med att ta betalt direkt av sina kunder kunde den politiska debatten lämna frågan därhän, ungefär som när det gäller skönhetsoperationer. Där tillåts att människor som kan betala själva bestämmer vilka ingrepp de vill ha utförda., och klinker kan fritt etableras där det finns en marknad. Man kan tycka illa om detta, men ingen har försökt förbjuda privat plastikkirurgi.

Det är när vårdgivaren ska ha ersättning från vår gemensamma kassa, med skattemedel, som politiken måste komma in. Sjukvård och omsorg tillhör de områden i samhället där politiska regleringar fortfarande betraktas som det naturliga tillståndet. Varför denna eftersläpning finns har jag svårt att förstå.

Vård och omsorg är livsnödvändigt, javisst. Men det är mat också, och där finns inga statliga regleringar. Psykiatrin föreföll mig under mina 12 år som anhörig som ett varuhus i Sovjetunionen: stort och tomt, ingenting fanns av det man behövde, även om det fanns många anställda som hade till uppgift att upplysa om att ingen hjälp fanns att få.

Tyvärr visar kontinuerliga kontakter med anhöriga i dag att stora resurser fortfarande ägnas åt något som kallas vård, men utgör förvaring under förnedrande och ibland farliga former. Anhöriga tvingas iaktta hur vården gör patienten sämre. Detta slöseri med resurser sker i en offentlig verksamhet, kanske den mest reglerade i hela vårdsystemet. Kan det förlåtas för att samhället påstås kontrollera eländet? Det tycker inte jag.

Om 100 år tror jag att man kommer att se på den politiska klåfingrigheten kring vård och omsorg med samma frågande hållning som vi i dag betraktar 1800-talets skråväsende inom hantverksyrkena: en reglering som slog vakt om det bestående och hindrade utveckling och framsteg.

Den fria etableringsrätten i sjukvården måste komma. Och den kommer, även om jag inte vet när, eller hur det kommer att gå till i praktiken. Politikens roll måste förskjutas till att fördela kostnaderna solidariskt, den ska inte bestämma över exakt var vård ska ges, eller exakt vad och hur mycket som ska erbjudas,. De ekonomiskt svagaste ska fortfarande ha rätt till vård och omsorg. Att se till att alla har den möjligheten är politikens uppgift.

Mikael Nestius konstaterar i Dagens Medicin (nr 41, -09) att frågan inte är enkel: om läkare får etablera sig där de vill får Östermalm ännu större läkartäthet. Och Norrland ännu glesare mellan doktorerna. Redan i dag kan man se att de relativt friska storstadsborna konsumerar mer sjukvård än folk i glesbygden, eftersom de har närmare till doktorn. Dagens styrmedel lyckas alltså inte hindra att de med bäst hälsa "överkonsumerar" vård. Snarare har den fria etableringsrätten i vårdval av Stockholms modell understrukit den ojämlikheten.

Frågan är svår, men umgås man med t ex sjukgymnaster kan man inte undgå att se bristerna i dagens system. Politiker reglerar hur många behandlingar de enskilda patienterna kan få, var och hur mycket en sjukgymnast får arbeta. Genom avvikelse från regelverket riskerar sjukgymnasten sin anslutning till Försäkringskassan. Om den tilldelade "kvoten" arbete inte räcker till full sysselsättning hela året, trots att det finns hur många patienter som helst som behöver sjukgymnastik, är det bara för sjukgymnasterna att lydigt minska sin arbetstid.

Min misstro mot politikens makt över sjukvårdens etableringar grundar sig i en generell misstro mot ransoneringssystem. Hur kan någon försvara ett system som begränsar produktionen på ett område där människornas behov är oändligt?

Och hur kan politiken undgå att se sin egen roll, den som patienter och anhöriga möter som en betongmur mellan sina egna behov och vården? Det finns överhuvudtaget ingen kanal mellan vårdtagare-närstående på ena sidan och vården på den andra, inget sätt att uttrycka vad vi önskar, eftersom politiker anser sig veta bättre: de tror sig kunna tolka våra behov, bland annat genom bibehållen etableringskontroll.

Det måste finnas en annan politikerroll i en avreglerad sjukvård, en roll som skulle vara mycket roligare, där verksamheten kan tillåtas växa och utvecklas i stället för att som nu, skäras ner och skäras ner och skäras ner lite till, under stora lidanden för både personal och vårdtagare. Men en förändring förutsätter att makten över pengarna förs ut till patienter och närstående, så att vi får en verklig möjlighet att påverka utbudet.

Åsa Moberg (7 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/12766

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Åsa Moberg ser problem med "den fria etableringsrätten i (fritt) vårdval av Stockholms modell": den tycks snarast ha ökat den ojämlikhet i utbud och tillgänglighet som den förväntades minska. Men Mobergs föreslagna lösning tycks vara att i stället begränsa (reglera) den demokratiskt politiska inputen i modellen till en slags "solidaritetsgaranti". En sorts avreglerad solidaritet på marknadens villkor. Hon bör kunna förklara sig närmare på den punkten.

Moberg är, uppenbart av personlig erfarenhet, övertygad om att den behövandes röst hörs tydligast och respekteras allra mest på just Marknaden. Det är först som Kund man blir riktigt lyssnad till. Även som sjuk. Hon skriver ju så. Hur tydligt att läsa som helst.

Och förespråkarna för en kommersiell sjukvårdsmodell lovar att här ska lyssnas. Kundtillfredsställelsen ska nämligen avläsas efter varje behandling i ett självreglerande feed-back-system, så att varje behov och önskemål leder till önskvärda och förbättrande justeringar. För alla. Den innovativa informationsindustrin lovar att för detta ändamål tillhandahålla finslipade mätinstrument för bedömning av totalupplevelsen av varje sjukvårdsprocess. Ungefär som för den framgångsrika kommersiella "eventbranchen", kan man tro:

"Vad tyckte du om filmen du just sett på skala 1-10? Hur mycket gladare/uppiggad/ledsnare blev du?" resp. "Hur bedömer du den nyss genomgågna cancerbehandlingen? Känslan före resp efter?".

Eller hur är det egentligen tänkt att alla dessa nya mått och mätinstrument för systemets självkontroll rörande alla relevanta kvalitetsaspekter ska fungera? Jämfört med nuvarande uppföljning av evidensbaserad och epidemiologisk karaktär. Kan någon från t ex Vårdföretagarna eller omvard.se förklara? I klartext.

För alla de, förr och nu, som inte har kunnat göra sin röst hörd som godkänd kund på de viktigaste av livets "behovsmarknader" förefaller nog Mobergs tilltro till marknadsekonomins sjukvårdande förmåga och omsorg som en "ouppnåelig utopi", för att använda hennes eget uttryck. Men kraven på det samhälleliga, det politiska handhavandet av ett gemensamt producerat överskott, som ger resurser för bl a sjukvård, kan naturligtvis behöva förandras efter hand. Precis som det sker just nu, t ex. För sjukvårdsresurser är inte begränsade som följd av "politiska ingrepp", som Moberg egendomligt nog påstår. Sjukvårdspolitik är en konsekvens av ständigt knappa sjukvårdsresurser.

Permalänk | Anmäl #1 Jan O Lindgren, 2009-10-20, 12:23

Den som enbart läser Newsmills onödigt korta författarpresentation tror kanske att "Åsa...är...Timbro" och inget kunde vara mer fel.

Permalänk | Anmäl #2 Lars Aronsson, 2009-10-20, 22:11

Den som enbart läser 'om' Timbro och inte orkat tänka ett steg längre än Åsa Lindeborg är att beklaga och att anses som en nyttig idiot.

Permalänk | Anmäl #3 Tom Croker, 2009-10-20, 22:52

Den fria etableringsrätten för enskilda läkare måste väl i så fall i rättvisans namn åtföljas av den enskilde medborgarens rätt att slippa betala skatt - och var hamnar vi då? Ingen med förståndet i behåll kan väl kräva att skattebetlarna ska vara rättslöda och tvingas finansiera denna fria etablering via skattsedeln. Moberg angriper skråsamhället men verkar inte se hur långt från demokrati och nära feodalismen man hamnar med hennes förslag, där folket tvingas betala skatt för att finansiera sådant de inte har något inflytande över.
.
Detta har vi nog av redan idag där en liten politisk elit spenderar medborgarnas pengar efter eget gottfinnande även när man vet att det går emot medborgarnas vilja. Om nu även privata aktörer ska tillerkännas rätten att efter eget gottfinnande plocka ur den offentliga skattkistan, då har vi kommit ännu längre från ett verkligt demokratiskt samhälle.

Permalänk | Anmäl #4 Mats Dagerlind, 2009-10-21, 13:18