Överstatlighet eller subsidiaritet?

Normalt brukar grundlagarna, rättssystemet och försvaret anses tillhöra den nationella suveränitetens kärna. Men de senaste månaderna har vi sett hur de som mest har kampanjat emot Lissabonfördraget har varit de som mest intensivt drivit kravet att EU och Europaparlamentet ska lagstifta om hur Sveriges eller andras medlemsstaters legala system ska utformas. Det är en överstatlighet som ingen har tänkt på att introducera i vare sig Lissabonfördraget eller i det allra första förslaget i det som då kallades en konstitution.

Likväl är det detta som vänstern, miljöpartiet och socialdemokraterna hitintills har hävdat, när förslaget om telekomlagstiftning behandlades i våras men framförallt nu i förhandlingsarbetet kring det så kallade ändringsförslaget 138.

Det syftar till att garantera en rättsäkerhet för den enskilde internetanvändaren. Inget fel i det. Den rättssäkerheten lyckades jag inom ramen för EPP gruppen driva igenom som en portalparagraf i telekomlagstiftningen. Därmed fanns en tydlig bestämmelse i det som skulle ha blivit europeisk lag som innebar att ingen fick stängas av utan att det var förenligt med Europarådets konvention om mänskliga fri - och rättigheter och utan att det fanns en rätt till prövning i en fri och oberoende domstol. Det var ett skydd som inte fanns innan parlamentet behandlade dessa frågor men som tyvärr aldrig kom på plats.

Skälet till att detta föll beror på att de som ville utmåla det nya förslaget som ett hot mot internetanvändare, vilket saknade grund, också ville ställa krav på hur medlemsstaternas rättssystem och domstolsordning skulle se ut. Men detta tillhör medlemsstaternas kompetens att avgöra och ingår inte i det som EU styr över. Detta hindrade inte den så kallade överstatlighetens motståndare i form av vänsterpartiet och miljöpartiet att rösta för att EU skulle styra i det svenska och andra länders rättssystem.

I de inledande förhandlingsdiskussionerna i förlikningsdelegationen har de stått fast vid samma uppfattning. Därför stödde jag förslaget att vi skulle be parlamentets legala service om ett utlåtande om innehållet i 138 var förenligt med subsidiaritet och fördraget. Den legala enhetens utlåtande blev tydligt. Den klargjorde att förslaget i 138 som ställde krav på en förtida domstolsprövning innebar ett intrång i medlemsstaternas suveränitet som gick bortom fördragets gränser.

Nu inträffade det intressanta att EU-motståndarna inte ville acceptera denna juridiska begränsning av EU:s makt. Från vänsterpartiet och de grönas sida hävdades att det legala utlåtandet var tillrättalagt för att passa rådet och kommissionen och socialdemokraternas företrädare Marita Ulvskog menade i media att juridiken inte fick stå i vägen för politiken. Det vill säga subsidiariteten och fördraget får inte hindra majoriteten att fatta de beslut den vill även om det går medlemsstaternas suveränitet förnär.

Som ett led i kampen mot överstatlighet inom EU är detta ett intressant inslag. Fördraget får inte hindra beslut på EU-nivå som man tycker om, även om det innebär intrång i medlemsstaternas integritet. Den intressanta frågan i kväll när vi kommer att diskutera en kompromiss som bygger på respekten för fördraget är om de förmenta fienderna till överstatlighet kommer att stå på sig om överstatlighet eller om vi kommer att få en fungerande telekomlagstiftning som öppnar för mer konkurrens och som ger ett skydd av den enskilde, men inom fördragets gränser. Marita Ulvskog, Eva-Britt Svensson och Carl Schlyter har har ingen av dem gjort sig kända för att driva överstatligheten när de kampanjat i Sverige. Tvärtom har de snarare skrämt för Lissabonfördragets överstatlighet. Nu får vi se hur de gör i Strasbourg och om de verkligen vill driva överstatlighet bortom fördragets gränser.

Gunnar Hökmark (31 artiklar)

Anmäl