Mona Sahlin känner skam

Om du tror att ärthjärnorna i Sverigedemokraterna skulle utgöra bättre parti en de etablerade partierna, så måste staten ha behandlat dig jävligt illa.

Jag tror ingenting utan beskriver bara vad som har hänt.

Jag tror du är inne på helt rätt spår, detta att socialdemokraterna har stor del i varför Sverigedemokraterna nu drar till sig folk. Livsfarlig utveckling som jag ser det. Mona Sahlin är en PK-politker, alltid beredd att "ställa sig på barrikaderna" efter att först ha känt vart vinden blåser. Hon gick på en nit när hon lyssnade på Liza Marklunds lögner om att sju-åtta kvinnor inkl Mia tvingades att söka asyl utomlands p g a förföljande ex. Och drog med sig lögnen in i riksdagen och i lagstiftningsarbetet. Och frågan är om hon inte gått på en nit igen. Boken De Apatiska har hyllats av kulturetablissemanget, senast igår i Godmorgon Världens panel.
Men följer man Merit Wagers blogg
http://meritwager.wordpress.com/
så får man successivt en ganska mångfacetterad bild av hur vår asylpolitik utnyttjas - av desperata människor med oblida öden på sin lott, det kan aldrig förnekas för världen därutanför är hård och här i Sverige kan vi än så länge leva ett bra liv. Men denna naiva hållning och denna motvilja mot obekväma faktaupplysningar i rädsla över att stämplas som rasist bäddar nu för Sverigedemokraternas framgångar. Dags att komma nu och fördöma människor som låter sig dras med i nya populistiska strömningar. Läser just nu De Apatiska med kritisk blick. Något jag inte tror Sahlin har gjort.

Agneta: Här är ett utdrag ur min utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad:

"När jag ser Marie Åsberg, professor på Karolinska på SVT24 Direkt och hör henne berätta om apatiska flyktingbarn känner jag igen allt. Depression smittar till barn. Vad man har varit utsatt för som barn ändrar kroppens system för stress. Man blir känsligare. För flyktingbarn kan det vara så att det är generationers utsatthet som drabbar. Om man har en möjlighet till förändring blir man aggressiv, annars sjunker man ned i apati. Så enkelt är det.

Ifall djur eller människor ständigt blir utsatta för att inte klara sig blir dom hjälplösa till slut. De ger upp. Precis som jag har gjort. Det kallas för hjälplöshetssyndrom. Råttor drunknar om dom inte kan ta sig upp, men dom drunknar inte lika fort ifall dom får komma upp ibland. Jag är som en sån råtta i samhällssystemet. Kanske är det därför min läkare vägrar att ge upp. Hon förstår att jag kommer att göra det helt och hållet om hon gör det. Men för mig känns det som att jag måste ge upp. Det finns ingen utväg alltså måste jag ge upp. Hela samhällssystemet är inriktat på att jag inte ska klara mig. Det är min erfarenhet av det senaste decenniet. Och då uppväger inte hela mitt livs tidigare erfarenhet av att lyckas, av att tillhöra samhället.

Men ibland orkar jag bli arg, som för fjorton dar sen, när dom helt enkelt inte vet vad dom har beslutat, inte vet hur det drabbar. Inte förstår vad dom gör. Inte fattar att vi är människor. Bara ser oss som siffror som ska åtgärdas. När det är så långt mellan makten och mig, men dom ändå i detalj bestämmer över min familj. För dom är vi inga människor, bara siffror i en uträkning. "

sid 379-380 ur Ett Sekel av Tystnad skrivet den 25 april 2005 kl 12.03

Ann Helena! Tack för ditt långa citat från din bok.Det finns mycket att säga i detta, Får se om jag kommer fram till en Newsmill-artikel så småningom.

Agneta: Citatet var inte särskilt långt (boken är på 384 sidor och sträcker sig över drygt två år) och min dagbok handlar inte om apatiska flyktingbarn utan vad som händer mig och min familj i dagens Sverige.

Jag trodde att jag skulle få skriva Ett Sekel av Tystnad 1,2,3 och 4, men det behövdes inte. Samhället har förändrats med rasande fart sedan den kom ut. Någon slags påverkan har den haft. Eller rättare sagt andra människors upplevelser av samhället liknade min.

Och jag började skriva för att överleva den svåra tid, som låg framför oss då.