Kalle på Eolshäll ville mörda förståndaren

Irland gjorde upp med sitt förflutna på de katolska barnhemmen där prästerna sexullt utnyttjade pojkar. Kränkningarna skedde under hot om represalier, att gud ville detta etc. På Irland har man varit tvungen att erkänna kränkningarna eftersom så många idag vuxna män gått ut och berättat.

I Stockholm placerades också vanartiga pojkar på hem, sk skolhem i samhällets regi. Eolshäll i Hägersten var ett av dem, där många pojkar i tio års åldern förlorade inte bara oskulden utan också den sista tilltron till vuxenvärlden. Trots att Stockholms Stad hade hört rykten om att det förekom sexuella övergrepp på pojkarna, fortsatte man att skicka dem dit. Eolshäll låg en bit från stadens centrum i en lantlig, idyllisk miljö. Omgivningen var vacker och vad skulle väl vara bättre för pojkar på väg mot fel riktning än att vistas där. Tillsynen av Eolshäll sköttes av Stockholms Stads Barnavårdsnämnd.

För pojkarna som kom dit blev Eolshäll ingen väg tillbaks utan en väg mot kriminalitet, narkotika- och alkoholmissbruk. Ett redan destruktivt livsmönster förstärktes. Innanför husets väggar och i föreståndarens bil skedde dock en fostran långt från vad vi kallar fostran. Där förlorade Kalle sin oskuld, tio år gammal. Kalle berättar att han plockades upp efter skolan av föreståndaren som sedan förgrep sig på honom.

Andra berättar om övergrepp inne i huset, detta kunde pågå eftersom myndigheterna ställde större tilltro till föreståndaren än barnen som bodde där.

Jag brukar fokusera på om kvinnor/flickor som utsattes för övergrepp och vars liv till stor del är förstörda idag, men om kvinnorna kan vi tala och allt fler kvinnor vågar träda fram. Men av de pojkar som utsattes för motsvarande övergrepp hör vi väldigt lite. De finns och syns inte. De berättar inte. De historier jag fått från några av pojkarna på Eolshäll vittnar om pojkar med drömmar som barn, men som idag inte orkar,  inte vågar ha relationer. Rädda för varaktiga förbindelser och en total misstro mot samhället. De bärs av skam och skuldkänslor.

Det är inte särskilt manligt att blivit knullad som tioåring och inget man skryter om. Stockholm tiger som muren om de övergrepp som skett i historien, Sverige tiger. Till skillnad från Irland är landet Sverige inget som vill bli förknippat med att små pojkar och flickor förlorade oskulden som barn på ett hem där de skulle anpassas till samhället.

Föreståndaren för Eolshäll är död, men flera vuxna pojkar berättar samma historia oberoenda av varandra. Kalle säger till mig att "det är tur att han är död i annat fall hade jag tagit livet av honom för några år sedan".

Kalle levde under många år med förnekelse av det som hänt. Det var för svårt att minnas. För några år sedan fick Kalle en psykos, verkligheten hann i kapp honom. Kalle har provat terapi men frågorna är för jobbiga. Man blir inte pedofil för att man blir utnyttjad som barn, säger Kalle, men psykologen frågar om man har pedofiltendenser.

Det är möjligt att debatten kring vanvården står många människor upp halsen, måste vi läsa om barn som varit utsatta. Var det så farligt. Överdriver man inte trots allt. Det var ju inga dunungar. Vi vill inte se, vill inte höra, vill inte veta. Den dag vi inser att vi kanske borde måste vi också reagera och det vill inte svensken i gemen. Det är historia. Men för Kalle och hans kamrater på Eolshäll lever historierna kvar. De kan inte glömma, de kan inte blunda och de lever med sina minnen varje dag. För många ur gruppen har resan tillbaks till samhället varit lång och många reser ännu med en resväska full av minnen som inget barn skulle behöva bära med sig. Den marginaliserade tillvaron kan med lite förakt betraktas utifrån, men den innebär ett skydd för den berörde därför att man inte är ensam.

Det är dags att den Svenska regeringen öppnar ögonen pratar om Kalle, Eolshäll och alla andra inrättningar där barn kränktes. Det är dags att pojkarna på Eolshäll får lyfta av sig skulden och skammen och få höra att det var inte deras fel. Kalle med vänner hänvisar inte till att samhället gjort fel, utan har länge trott att de inte var värda mer än så.

När Vanvårdsutredningen presenterade att ett större antal flickor än vad man trott blivit utsatta för sexuella övergrepp i sina barn- och ungdomsår är det bara toppen på isberget. Kalle bor inte i Stockholm längre, men han säger sig inte orka driva sin fråga. Men en ursäkt och en förlåtelse skulle räcka långt för dem om inte orkar eller kan berätta.

Anne Skåner (78 artiklar)

Anmäl