Kan man lita på Guilllou?

Jag  har varit en trogen följare av journalisten Guillou under hans karriär i svensk mediavärld. Hans romaner däremot har aldrig lockat mig. När jag nu läser hans självbiografi Ordets makt och vanmakt , finner jag den intressant, välskriven och i vissa stycken lysande - men - varför litar jag inte på karln?

I och med  Gömda-skandalen har något inträffat med denna journalismens gigant. Som om han växlat spår - från att ha varit en ivrig jakthund till att bli ett övermätt gammalt lejon. Det är inte maktens inre kärna han nu nosar upp och sätter dit med  trycksvärtan stänkande på löpsedlarna . Nej det är sin egen makt han värnar, den makt som täcker upp, som döljer, som till varje pris vill ha kontroll .  Märkligare metamorfos får man leta efter. Har bloggosfären och sociala media gjort oss hälsosamt  kritiska till Guillou? Eller har denna helt nya arena förvandlat  oss till simpla konspiratörer? 

Ett av de inledande kaptilen handlar om Guillous "journalistiska högskola" på golvet ( FiB/Aktuellt 1966-67) och det  är lysande.  Vi möter två av hans läromästare  - journalistikens Merlin Edgar Antonsson och reportern Arne Lemberg.  Guillou berättar nästan uppspelt hur han snabbt sög upp atmosfär, yrkesslang och skrivteknik.  Juridikstudierna lades på hyllan för gott. Istället följer han vinklingsvirtuosen Lemberg i släptåg, blir så småningom själv en fullfjädrad reporter, allt under överinseende av sin chef och mentor Edgar Antonsson.  Vi får lära oss att, att ljuga kallades att hårdra [sic], dvs  "man drog ut en händelses yttersta konsekvenser så hårt att det knakade i alla sanningsstag men ändå höll. Då var det en lyckad dragning. Eller också hette lögnen rätt och slätt randa, att den och den var en jäkel på att randa, det vill säga att skriva fartfyllt, underhållande eller spännande." (s. 36).  

I och med att den unge reportern själv gått på internatskolan Solbacka blev det självklart att skicka dit honom för att skriva reportage om pennalismen på skolan.

"Då blir det helt logiskt att reporten i inledningen av texten rekapitulerar en del minnen. Det kunde ha blivit fruktansvärt starkt. Men av skäl som jag nu i efterhand inte kan förstå, spelar jag istället ner grymheterna och pennalismen, allt detta som fått mig att svära på att bli jurist och använda juridiken för att döda Solbacka." (s. 43)

Reportaget skrevs alltså många år innan den självbiografiska Ondskan på samma tema kom 1981.  Att gå före i matkön gav en rispa i mungipan, men var enligt Guillou en rejäl underdrift, det var i själva verket en utslagen tand i en blodfylld mun och blodstänk rakt ner i en lärartallrik innan rektorn överhuvudtaget lät den misshandlade söka läkarvård.  Och det var Edgar Antonsson, hans chef, som fick honom till denna underdrift, eftersom för mycket blod inte skulle vara bra för läsarna. Fan tro't.  Är det inte tvärtom i en s k herrtidning? Denna i sammanhanget märkliga diskussion mellan den unge reportern och hans chef är omständligt skildrad, och jag blir förstås misstänksam. Försöker Guillou i själva verket täcka upp här, ifall någon nu till äventyrs skulle vilja "gå till läggen" för att där upptäcka: jamen, det som står i Ondskan kan ju inte stämma, för så här skrev han ju om samma sak 1967.

Några sanningskrav på Ondskan kan vi naturligtvis inte ställa, det är inte det saken handlar om nu. Nej, det är sättet på hur Guilllou nu täcker upp sig själv som är det intressanta. Ondskan har ifrågasatts av bl a Guillous egen familj, framför allt de misshandelsscener mellan styvfar och styvson som skildras i boken.

http://www.expressen.se/1.57963

Kan det tänkas att hans upplevelser på Solbacka, som han skrev om i artikeln i FiB/Aktuellt, var närmre sanningen?  Att pennalismen i Ondskan tänjer på sanningsstagen så det knakar. Då  blir Edgar Antonssons krav på nertoning en finfin (men mycket slug) journalistisk utväg. Eller ser jag spöken på ljusa dan?

Vem kan svara mig? Arne Lemberg mördades i Uganda för flera år sedan. Jag ringer upp Edgar Antonsson,  som är en pratglad och trevlig person. Vill gärna berättar hur roligt de hade. Det var han som "upptäckte" Guilllou, han som såg den oslipade diamanten och som blev hans mentor.  "Har du läst boken," frågar jag. "Jovisst, i manuskript", svarar han. När jag frågar honom om det förekommit diskussioner mellan honom och adepten  om att denne skulle tona ner  en smula på blodviten i pennalismreportaget från Solbacka,  kluckar han lite finurligt: "Om du ser ett borttappat minne nånstans, skicka det till mig!"

                                                                       *

1984 hittades en styckad kvinnokropp i två plastsäckar. Det var liket efter Catrine da Costa och mediadrevet mot två anhållna läkare har gått till historien som ett av de grymmaste i svensk press. Guillou var en av de få som - efter att ha satt sig in materialet - insåg att bevisningen mot läkarna inte höll. Han jobbade då som journalist på Aftonbladet och berättar nu i sin bok om denna tid.

"Från själva rättegången skrev jag konventionellt refererande och diskuterande-/.../Men jag avslutade rättegångsreferatet med de rader som jag nog har anledning att ångra mer än någonting annat jag skrivit i mitt liv:

'Dock är det en svensk domstol. Alltså kan det kompromissas. Om de åtalade befinns skyldiga till styckning, som är ett preskriberat brott, men befinns oskyldiga till mord eftersom mord inte är bevisat, så går de fria.

I den förra domstolen dömdes de skyldiga på ett sätt som gjorde dem fria. Nu kan de frias på ett sätt som gör dem skyldiga.' (AB 29 jun 1988)

Min tanke med denna närmast cyniska beskrivning av en feg domstol under hårt tryck från medierna att fälla, trots att brottet är obevisat, var att domstolen skulle frestas att kasta ett litet köttben åt den övertygade opinionen för att själva kunna smita undan. Det var riskfritt att skriva in i domen att de två misstänkta styckat, eftersom formuleringen inte kunde överklagas. De åtalade blev ju frikända. Domarna skulle med en sådan kompromiss kunna slippa ifrån alla nattliga hotsamtal och anonyma otrevliga brev.

Ändå var mitt förslag groteskt just i sin cynism, en sorts satirisk överdrift.

Problemet är att just så dömde domstolen." (sid  443)

Därpå följer en hittills okänd men mycket uppseendeväckande uppgift. Om den är sann serverar han oss ett scoop . Problemet är att jag vet inte vad jag ska tro. Upplägget kan mycket väl vara "randning" med lite lagom instick av otroliga uppgifter, det som Guillou i sitt kapitel om sitt journalistiska universitet kallar för "litterära" detaljer, t ex  påhittade vittnen för att förhöja den dramatiska kurvan.

Han skriver nämligen:

"Något år senare träffade jag en av nämndemännen... i ett sammanhang jag inte kan gå närmare in på, eftersom jag inte kan avslöja hans identitet. Han begick nämligen brott när han berättade för mig hur domstolen resonerat bakom sina stängda dörrar. Ungefär följande:

"Såfort vi såg att det var du som skrev i Aftonbladet kastade vi oss alla över tidningen, för det här var ju något helt annat än i de andra tidningarna. Och när vi kom till ditt förslag om att så att säga fälla dom för styckning, men fria dom för mord, vilket vi ändå måste göra, så enades vi att det var ju ett jättebra förslag. Därför blev det som det blev." (sid 443-444)

Om detta är sant är det en skandal! Vi vet att konsekvensen av domen blev förödande för läkarna, som aldrig kunnat överklaga - man kan inte överklaga ett domskäl i en friande dom. Vi vet också att just den där skrivningen om styckningen innebar att läkarna fråntogs sina legitimationer. Vi vet också att den ene försökte ta sitt liv, räddades i sista stund men fick en grav hörselskada. Vi vet också att den andre aldrig har träffat sin dotter, idag en vuxen kvinna, som aldrig fått lära känna sin far.

I boken uppmanar Guillou nämndemannen att träda fram - hans brott mot tystnadsplikten är ju preskriberat - för att styrka Guillous utsaga om att rätten lät sig påverkas av pressen och därmed satte sin juridiska yrkesheder i pant.

Frågan är: Är detta verkligen sant? Randar han med "en litterär gestalt" - nämndemannen - för att för oss läsare framhäva sin egen stora betydelse, ordets makt i Guillous penna?  För om denna glappkäftade nämndeman verkligen existerar, och om rättens ledamöter verkligen "kastade sig över Aftonbladet" som en räddande ängel ur deras svåra dilemma, skulle detta då verkligen yppas av någon av dem idag?

                                                                        *

I avsnittet om Geijer-affären kommer Guillou in på en diskussion om källskydd. Då passar han på att stoppa in en fotnot.

"Mitt handlande var sannolikt inte alls brottsligt. Men frågeställningen är
ovanlig och sällan prövad. 2009 friade dock JK frilansjournalisten Monica
Antonsson efter att hon röjt huvudkällan till Liza Marklunds dokumentära roman
"Gömda"." (nr 5, s 470)

Jag skickar ett mail till Monica Antonsson om detta, och i en lysande analys av den gode Guillou skriver hon följande, som jag här citerar i sin helhet från hennes blogg (http://monicaantonsson1.blogspot.com/2009/10/och-guillou-ljuger-pa.html#comments) med hennes tillåtelse:

"De få meningarna är ytterst utstuderade och betyder inte alls det man skulle kunna tro.

Vad Guillou egentligen fastslår är:
- att jag har röjt en källa
- att jag blev frikänd trots att det nog var lite brottsligt och
- att Liza Marklunds påstått sanna "Gömda" är en roman.

Det här är fulare än man kan tro.

Det har inte ett smack med vare sig Geijeraffären eller honom själv att göra.
Han vill pränta något helt annat i läsarnas medvetanden.
Och det är definitivt inget hedersomnämnande av mig. Tvärtom. Det är väl planerad smutskastning. Konspiratorisk som jag har tvingats bli det senaste året antar jag att det är en bit av ett större puzzel.

Det är helt okej att röja en annan persons källa. Det är verkligen inget brott.

Att Guillou formulerar sig som han gör är ett sätt att förtala mig utan att riskera rättsligt efterspel.

Hade han skrivit att jag hade röjt MIN EGEN källa så hade han nämligen anklagat mig för brott vilket är åtalbart.

Nu gör han inte det.
Han skriver att jag har röjt Liza Marklunds källa (vilket alltså är tillåtet).
Smart.
Men fel.
JAG HAR NÄMLIGEN INTE RÖJT NÅGON KÄLLA ALLS.
Det vet Jan Guillou och det visste Mia när hon med advokat Peter Althins benägna hjälp anmälde mig.

Det var falsk tillvitelse och intet annat.

Formuleringen är helt bort-i-natta. Men avsiktligt. Guillou behärskar svenska språket. Tro för all del inget annat.

Slugt är ordet, sa Bill.

De flesta läsere kommer nämligen att tolka meningen som att jag faktiskt har röjt MIN källa - Mia - vilket jag alltså INTE gjort.
Det är utrett, konstaterat och klart. (av JK, min anm.) Det vet Guillou lika bra som jag. Men han vet också att de flesta läsare kommer att gå på det. Och det är alltså det han vill.

Fult är ordet, sa Bull.

När Guillou ändå är igång passar han på att kalla Gömda roman. Att det står dokumentär före roman kan man bortse ifrån. Kombinationen är omöjlig och tillkommen i syfte att lura folk.

Guillous omedelbara syfte är att pränta in den nya varudeklarationen i folks medvetanden - på samma sätt som han präntar in påståendet att jag skulle ha röjt min källa - den stackars, stackars Mia i Gömdaböckerna som blåste en hel värld eller i varje fall en miljon lurade bokköpare."(slut citat MA)

Som sagt, Guillous roll när Gömda-debatten pågick som bäst, har fått många att omvärdera honom framför allt som journalist. För en sak är helt klar: bloggosfärens arena Jan Guillou, den kan du aldrig kontrollera!

Agneta Lindhag (12 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/12470

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

har inte läst guillou - kan därför ej kommentera...

Permalänk | Anmäl #1 Marianne Johansson, 2009-10-14, 21:30

Hej Agneta! Visst är det upprörande hur rätten fungerar... Slå mig en signal så lovar jag dig dagsfärska uttalanden och betéenden. Må så gott... (arkivet saknade 3 års bevisning i min rättegång, upptäckt först efter att dom föll). Rng mig om du har möjlighet / Dag Isgör 0708-740789

Permalänk | Anmäl #2 Dag Isgör, 2009-10-14, 23:08

Hybris har drabbat och förstört bättre människor än Guillou.
Mammon likaså.
Kanske har Guillou bytt sida på gamla dar... kanske har han aldrig varit på någon annan sida än den han är på nu...?

Lita på honom?
Aldrig.

Permalänk | Anmäl #3 pr1vat3, 2009-10-15, 21:15

Sen denna artikel skrevs har jag fått kännedom om att Guillou redan 1999 nämnde nämndemannes avslöjande för honom på ett möte på Publicistklubben. Detta innebär ju att nämndemannen existerar i verkligheten och inte- som jag antar i artikeln - är en s k "litterär gestalt". Konsekvensen blir att skandalen med styckmordsrättegången och hur det hela gick till är ett faktum. Guillou uppmanar i sin bok nämndemannen att träda fram. Det gör jag också! Med tanke på vad som sägs i den s k Domareden så visar ju nämndemannens berättelse för Guilllou om hur diskussionerna löpte, att dom som skulle borga för en rättssäker rättegång, i själva verket lät sig påverkas av en journalist, som kom med "ett cyniskt förslag" egentligen inte ämnat att tas på allvar.
När nu läkarnas skadeståndprocess inleds i december i Attunda tingsrätt skulle ett framträdande av nämndemannen kanske något lite bidra till att reparera den stora skada dessa båda läkare fått utstå.

Permalänk | Anmäl #4 Agneta Lindhag, 2009-10-24, 21:45

En alternativ ide:

JG ljög 1999 på publicistklubben......

JG ljuger i memoarerna.............

Det vore konstigt om han utelämnar nämdeman historien i boken,
då han berättat om den på publicistklubben.

Permalänk | Anmäl #5 Lalla Svensson, 2009-10-25, 02:25

HEJ, J.G. är modig, rättvis, Har ansvar och han har fakta med sig...Många har inte det.....

Rättvisan är grundstenen till allt..Och man kan inte vara tyst hela tiden....

J.G. vet att Sverige ligger i första plats i sin sin hjärta..
Och J.G. vill bara moral och rättvisan åt Sverige och Sveriges röst i världen..

J.G. har mod , samvete och alla fakta om en stor del problem i världen..Han vill bara försvara rättvisan och moralen..

J.Gs samvete är vitt..Har alla vitt samvete??..Tack..MVH..

Permalänk | Anmäl #6 Amer Al-bayya, 2010-02-03, 19:55

links of london
links london
tiffany jewelry blog
new shoes
links jewel
links of london

Permalänk | Anmäl #7 caihu, 2010-02-26, 08:56