Fotboll, framgång och ära

1994 arbetade jag utanför Amman i Jordanien, när fotbolls VM äntligen började visade landet samtliga matcher, och jag tror jag såg alla utom tre. Det som då var det mest obegripliga för mig var att Tomas Brolin (Parma) flyttades ned lägre (Det var tydligen Tord Grips idé läste jag långt senare)bredvid två av världens då bästa mittfältare Stefan Schwartz (Benfica) och Jonas Thern (Napoli). Där fanns dessutom Klas Ingesson (PSV Eindhoven) och hade man behövt mer mittfältare fanns Stefan Rehn, Anders Limpar, Håkan Mild och Jesper Blomqvist att sätta in. Sett i ljuset av den konkurrensen, är det kanske inte så konstigt att de fick försvinnande lite speltid. Försvinnande lite speltid fick för övrigt Henrik Larsson också - då i Feynoord - men till vad skulle vi ha honom just då när både Martin Dahlin (Borussia Mönchengladbach) och Kennet Andersson (Lille) fick underbara passningar ifrån mittfältet i åtskilliga anfall i match efter match? (Vi kom fö till USA med blott de tre anfallarna). De var bägge dessutom längre än Henrik Larsson även om Larsson retroaktivt visat sig vara mycket bättre huvudspelare än vad man då kunde ana.

I mästerskap efter mästerskap visar det sig att man inte behöver ha världens bästa fotbollsspelare som anfallare, så länge man bara har ordning på mittfältet. Vissa spelare i boxen är alltid farliga som t ex Gary Lineker eller Ruud Van Nistleroy, helt enkelt för att bollen råkar komma väldigt nära där de ofta befinner sig.

EM 2000 var en imponerande uppvisning i hur Edgar Davids, Lothar Matthäus och Zinedine Zidane styrde sina lag i anfallen utifrån mittfältspositioner, och det är precis så vi verkar vilja kunna spela i Sverige, men det har helt enkelt inte hänt igen sedan 1994. Sverige har valt att spela Zlatan på samma sätt som Inter och Barcelona spelar honom, högt upp på topp, där han i de bägge lagen fick och får utrymme för sin styrka och snabbhet tack vare de lagens individuellt skickliga övriga spelarna. Samma sak kan inte hända i Sveriges landslag. Det spelar egentligen ingen roll vad man tycker om Källström och Svensson, ingen av dem har riktigt samma talanger som varken Schwartz eller Thern, och vi har ingen riktig ordning på vårt mittfält. Däremot var de sista 45 minuterna mot Argentina i Sydkorea / Japan 2002 ett skolboksexempel på hur en backlinje rör sig. Absolut briljant spelat av det svenska försvaret som man överhuvudtaget sällan blir riktigt besviken på.

I mitt drömscenario skulle man därför prova att bygga laget kring Zlatan och kring hans bevisade talanger som playmaker, där han skulle kunna styra mittfältet i en framskjuten position och skicka passningar på vem han vill. När Zlatan säger att han tycker att Källström "ska spela enkelt", så kan vem som helt förstå att Zlatan inte förväntar sig några kluriga Messipassningar ifrån honom i alla fall. Både Larsson och Ibrahimovic är helt fantastiska framspelare också! Vem kan glömma Larsson bägge målgivande passningar för Barcelona i Champions Leaguefinalen? Som det är nu har vi en situation där vi har forwards i världsklass som sällan eller aldrig får göra det de är bäst på - mål. Detta beror, enligt min mening, helt och hållet på att vi har ett mittfält som inte är tillräckligt kreativt, snabbt och passningssäkert.

Grekland kunde vinna EM tack vare att man tänkte och spelade på ett nytt sätt. Jag är inte säker på att Sverige kan vinna EM, men jag tror och hoppas att vi kan försöka lite mer än att förlita oss på ett självmål av Malta när vi kör vidare nästa gång.