Penningsystem och kreditsystem ifrån då till nu.

Socialism inom ett penningsystem är en direkt kontradiktion som uttryck. Ett penningsystem är per definition ett system där pengar skapas av olika aktörer som ansvarar för värdet på valutan ifråga, alltså där pengarna har ett realt penningmässigt värde 

Detta är en gammal kvarleva ifrån de gamla och små kungarikena i Europa, där varje kung ansåg att det var hans gudomliga rätt att använda sitt anlete som uttryck för att inflatera värdet av folket arbete, företrädesvis när kungen befann sig på krigsfot.

Problemet i nu är att penningsystemet i sig, har ett antal aktörer som varken tar eller har, något ansvar för valutavärdet på den penningmängd som skapas. I nu råder allt som oftast en ohelig mix av penningsystem och kreditsystem, vilket ovillkorligen skapar problem, samtidigt som detta har konstruerats med syftet att berika konstruktörerna av systemet

I den mån som nu det tekniska begreppet penningsystem skall användas, och detta skall fungera långsiktigt, så måste aktörernas valutabildning ovillkorligen och hela tiden ske i förhållande till ett motvärde som är värdebeständigt över tiden, guld, råvaror et.c, och då duger inte fiktiva värden som efterfråga.

Om då i stället staten helt och hållet ansvarar för denna process, men då har detta alltså rent systemtekniskt övergått till att vara ett kreditsystem, så måste staten vara ensam operatör av penningskapandet och därtill alltså ha ansvar för det valutavärde som följer med penningmängden inom den givna valutaregionen.

Skillnaden emellan systemen är att penningsystemet saknar möjligheterna att fördela välstånd över tiden i samma utsträckning som kreditsystem. 

Att som i nu ha det sämsta av båda dessa system i en blandning som är ägnad att förvirra allmänheten och berika synnerheten, det är ett av mänsklighetens större bedrägerier av makten.

Om nationalstaten kan antas vara den största fysiskt geografiskt hanterbara enhet som går att administrera framgångsrikt till långsiktig välståndsökning, så följer att försvar och rättsväsende som exempel måste följa det statliga ansvaret, vilket ur sitt egna perspektiv måte ge ett statligt kreditsystem för att inte riskera att att våldsmonopolet bryts genom "falskmynteri" eller andra fördelningsmässiga bristförhållanden.

Kort sagt så har inte staten råd, att om den vill fortleva som stat betraktat, att avhända sig rätten till varken våldsmonopolet eller det valutafinansiella systemet, och i detta så måste den statliga främst verkande målsättningen bestå i att värna det valutafinansiella systemet genom våldsmonopolet, varefter övriga systemfunktioner kan komma i beaktande.

Staten kan inte långsiktigt existera i ett penningsystem med mindre än att situationen för staten alltid är hotad till hela sin existens, och detta ovillkorligen genom att kontrollen över det valutafinansiella systemet då kan verka samhällsomstörtande, och vidare att den finansiella revolutionen och makten alltid till sist kommer att verka i ett egennyttigt syfte  

Så ur det demokratiska perspektivet, eller det rent samhällsnyttiga, så kan det givetvis aldrig komma på fråga med en privat valutabildning i någon form, med minde än att staten är beredd att ge upp den demokratiska makten till förmån för innehavaren av den valutafinansiella makten. 

Att detta nu ändå likafullt ändå uppstår är bara en konsekvens av de återkommande mänskliga strävandena att kompensera en bristande självkänsla med yttre bekräftelse. Men så länge som staten kontrollerar ränta och valutabildning till samhällsnyttans bästa, så kan inte dessa inflationsbubblor uppstå.

Det finns inte ett enda historiskt exempel på ekonomiska systemhaverier där det har varit en fråga om någonting annat än att staten i systemet, antingen har direkt korrumperats eller så har fallet varit att valutabildningsrätten delats.

Carl Norberg (95 artiklar)

Anmäl