LO:s låglönesatsningar fungerar inte

I nästa års avtalsrörelse kommer LO-förbunden att samlas kring en ny sorts pott som ska ersätta jämställdhetspotten. Den nya potten ska ge extra lönepåslag till kvinnor och till lågavlönade.

Att LO byter strategi kan på ett sätt vara begripligt. Den gamla kvinnopotten har inte fungerat. Den senaste lönerapporten från LO visade på en procentuell minskning av löneskillnaden mellan män och kvinnor, men som vid en omräkning i kronor och ören visade att löneskillnaden faktiskt hade ökat, vilket LO valde att tala tyst om. Misslyckandet kunde inte vara större.

Den nya strategin bygger på samma grundsyn, skillnaden är att den nu inte bara ska gälla kvinnodominerade branscher, utan branscher som har låga lönelägen.

Den enda rimliga fråga man kan ställa sig är: Hur i hela världen ska detta gå till?

Om LO får sin vilja ska företag och branscher med högre lönelägen hålla tillbaka sina löneökningar, samtidigt som de företag och branscher som har lägre lönelägen genomför kraftiga lönehöjningar. Och på något magiskt sätt ska LO samordna hela denna process på den svenska arbetsmarknaden, där lönebildningen ska styras ovanifrån enligt den plan som facket ritat upp. Frågan blir hur pengarna ska föras över från ett företag med högt löneläge till ett med lågt?

Detta är ett planekonomiskt tänkande som inte ligger långt efter de gamla sovjetiska femårsplanerna i sitt grandiosa helikopterperspektiv. Här ska LO gå på tvärs mot alla de miljoner, marknadsmässiga bedömningar som görs på arbetsmarknaden. Där förädlingsgrad, tillgång och efterfrågan bara är några av de faktorer som spelar in på lönebildningsområdet. Bilden är i själva verket ännu mer komplex.

Sverige är inte en planekonomi och aldrig varit det. Sverige har en komplex marknadsekonomi, där lönebildningen i många branscher moderniserats på ett enastående sätt under det senaste decenniet. Moderna fack och företag har för länge sedan vinkat adjö till LO:s gamla traditionella modell med centrala, generella lönepåslag utan någon som helst koppling till medarbetarnas och företagens dagliga verksamhet.

Med våra fackliga motparter på många områden, till exempel Vårdförbundet, Ledarna och Jusek, har Almega en gemensam grundsyn. Lönen ska sättas lokalt, i det enskilda företaget. Lönen ska vara individuell, och grundas på var och ens insatser i arbetet. Här finns en modell som fungerar. En arbetsgivare vill inte betala låg lön, arbetsgivaren vill betala rätt lön. Rätt lön för att attrahera och behålla medarbetare.

Avtalsrörelsen borde handla om hur vi får villkor på arbetsmarknaden som skapar förutsättningar för ökad tillväxt och fler jobb. Tillväxt och lönsamhet är det bästa sättet att lägga grunden för.

LO verkar mest vara intresserade av att göra avtalsrörelsen till en fråga om fördelningspolitik, istället för att få kakan att växa.  Men fördelningspolitik kan inte vara målet för avtalsrörelsen. Sverige har ett väl utbyggt system av skatter, avgifter, utjämningssystem och en rad andra verktyg för vår fördelningspolitik. Detta arbetar tusentals politiker och tjänstemän på myndigheter och förvaltningar med dagligen från riksdagen ned till minsta kommun.

I dagens arbets- och näringsliv finns det en så stor olikhet mellan företag, branscher och till och med mellan olika avdelningar inom ett och samma företag att lönebildningen inte kan följa någon central norm. Den enda norm som finns är den om olikhet.

Likaså, är varje medarbetares kunskaper och insatser många gånger avgörande för företagets affärsmässiga framgångar. Företagets viktigaste tillgångar finns för det mesta i varje medarbetares huvud. Och det ska hon eller han få betalt för. Att kvinnopotter inte fungerar för jämställda löner vet vi redan. Men det vi också vet är att modern, lokal och individuell lönebildning har en positiv effekt för att få upp kvinnors löner. Till exempel, så visade Saco:s undersökning från i somras att det individuella lönesamtalet har gynnat kvinnor mer än män. Kvinnor är många gånger bättre förberedda och pålästa inför sitt lönesamtal. Det har lönat sig.

Från Almegas sida vill vi inte ha lönediskriminering på arbetsmarknaden. Vi kan aldrig försvara en lönesättning som är godtycklig.  Det är också därför Almega säger nej till LO:s potter. Det är därför vi vill fortsätta att utveckla den lokala lönebildningen tillsammans med våra fackliga motparter där det finns en samsyn.

Jonas Milton, vd Almega.

Jonas Milton (6 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/12151

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Du skriver att "En arbetsgivare vill inte betala låg lön, arbetsgivaren vill betala rätt lön" och detta är uppenbarligen lögn. Eller sanning i det att arbetsgivare alltid har ansett att lägsta möjliga lön alltid är den rätta lönen.
I själva verket är generellt höjda löner för att strukturrationalisera svenskt näringsliv. Det gäller naturligtvis inte offentlig verksamhet som ju inte innefattar några, ur ekonomisk synvinkel, riktiga jobb. Införandet av individuella löner inom det offentliga är fullständigt förödande med tanke på den nepotism och korruption som frodas där.

Allt talar för centrala uppgörelser med generella löneökningar. Är sen dessa löneökningar så stora så att inflationen tar fart, kombinerat med full avdragsrätt för låneräntor, driver det på välståndsökningen på ett sätt som inte går att överträffa.

Permalänk | Anmäl #1 Fredrik Lemoine, 2009-10-07, 21:22

Jonas Milton skriver: "Till exempel, så visade Saco:s undersökning från i somras att det individuella lönesamtalet har gynnat kvinnor mer än män. Kvinnor är många gånger bättre förberedda och pålästa inför sitt lönesamtal. Det har lönat sig." Så rollerna har blivit de omvända nu? Förr så var kvinnor dåliga på att förhandla, det var iaf den gängse uppfattningen. Det borde ju också synas nu i styrelseuppdrag och fackligt ledarskap att fler kvinnor blir valda att representera medlemmarna. Eller kan det vara så enkelt att kvinnorna generellt fortfarande har ett lägre löneläge att förhandla ifrån, och därför oftare får igenom sina krav? Sanningen är väl den att det finns många som aldrig lyckas också...trots hårt arbete, foglighet, låga förväntningar och många övertidsskift. Att prata för sin vara...ja, det kanske räcker en bit, men det ska väl också kännas som att arbetet man utför är värt något för den som betalar för tjänsten, alltså att arbetsgivaren uppskattar insatsen. Lönen är ett bra mått på visad uppskattning, och de tjänstemän som känner sig uppskattade arbetar väl bättre, mer effektivt eller vad nu jobbet kräver för insats. I små företag är det mer tydligt. Det borde diskuteras mer skillnader mellan företag och olika branscher. Individuella löner är bara en liten del av den stora avtalsförhandlingen. Löneutrymmet brukar då det gäller cheferna vara obegränsat. Som vanligt så jämförs arbetare-tjänstemän alltid för sig med andra länders. Och då tävlar man i ligan om de lägsta lönerna, medan cheferna tävlar i ligan om de högsta. Det är det ojämlika i det. Aktieägarna är vinnarna och de anställda är förlorarna. Ingenting nytt under solen. Kalla det politik eller kapitalism. Men planekonomi - hallå.

Permalänk | Anmäl #2 Birgitta Måhl, 2010-04-05, 12:45