Politikernas rädsla för vinst i vården hindrar utveckling

Beundransvärt! Att Åsa Moberg bara orkar! Bravo.
.
Politiken borde styras av tänkande. Det gör den inte. Den styrs av floskler. Därför fungerar inte demokratin. Jag har själv gett upp. Det har inte Åsa Moberg.

Ännu ett utfall från Timbrobunkern...

Mattias S

Har du något att invända mot artikeln, eller är ovanstående konstaterande det enda du förmår att prestera? Det är ju tämligen talande att kritikerna inte har mer att komma med en så.

jag vet inte vad jag ska säga - men jag säger just det - att jag inte vet vad jag ska säga - är åsa moberg nationalekonom utbildad på en handelshögskola ....jag vet varken ut eller in - först blev jag besviken på författaren ifråga - men kanske det finns något att tänka på - jag är inte riktigt inne i det som kallas timbro - jag känner mej utanför den sfären - men här på newsmill kan man ju få fram även sånt som att man ibland känner sej en aning utanför av olika anledningar - av det åsa hitills har skrivit ha jag bara gott att säga - men det här vet jag inte riktigt vad jag säga om ...

#3 INSTÄMMER. Såna där läten är bara för bedrövliga.

#2 Man tappar andan. Jag skrev i förstakommentaren jag fick in just att poltiken styrs inte av tanke utan av floskler - och TROR någon smakprov kom på beställning. Det är bara för mycket. Vad gör man här!

Mattias S
Finns det någon självständig person i Sverige så är det Åsa Moberg. Problemet är att Sverige är inte rädda om dessa.

Mattias S: Kan du inte komma med en enda saklig invändning? Är "timbrobunkern" det enda du har att komma med?

Sakligt och insiktsfullt Åsa Moberg! Håller helt med - jag kan verkligen inte förstå det så absoluta motståndet mot vinst hos en del. Vinst i vården - vinst på våra skattepengar. Vad är det ni är emot? Får ingen göra vinst på våra skattepengar - hur går det då med städföretagen, restauranger, kaféer etc som stöttar/finns i anslutning till sjukvården på olika sätt och som följdaktligen också (förhoppningsvis) gör vinst på en del av våra skattepengar?!

Vinst skapar en vilja och drivkraft att utveckla, att bli bättre, att lägga ned kropp och själ i något eftersom man ser möjligheten att faktiskt få något tillbaka för det!

Jag betvivlar naturligtvis inte Åsa Mobergs lyckliga erfarenheter som aktiebolagsägare eller stormarknadskund. Men när hon utifrån denna anekdotiska kunskap drar slutsatser om hur fint det är. för alla, med också vinstdriven vård i stor skala infinner sig problem.

Vad hade hon t ex dragit för slutsatser i detta ämne om hennes bolag försatts i konkurs, trots alla goda ägar- och entrepenörsintentioner och noggrant kalkylerade förväntningar på "råvarans" vinstbringande potential? Konkursförfandet är ju ändå inte så ovanligt att Moberg skulle kunna ha undgått nån slags form av kunskap om detta.

Och har hon aldrig någonsin upplevt sig som misslyckad, kanske till och med ratad kund, just för att hon inte tilläts kvala in som just 'kund' på marknaden, i brist på kosing? I vilket fall är också detta en tämligen vanlig erfarenhet och situation. Men vilka slutsatser drar Moberg av detta förhållande, denna del av verkligheten? För nog måste hon någon enstaka gång själv ha reflekterat över dessa minst sagt välkända problemställningar i såväl praktisk som teoretisk marknadsekonomi?

I sitt försök att övertygande argumentera för fördelarna med en vinstdriven sjukvårdsmodell enligt marknadens villkor med mer eller mindre sjuka kunder, som ska kunna göra helt fria val mellan IKEA och vårdcentralen, ICA eller sjukhuset osv, spelar Moberg ändå ett högt och tvivelaktigt spel, när hon försöker beskriva själva grundförutsättningarna för en lyckosam vinstdriven sjukvårdsprocess i aktiebolagsform:

Är inte t ex psykiskt lidande en "råvara", en produktionell input, av samma slag som trävirke, malm till spik och skruv eller bomullen för textilier i de varor som vinstdrivet producerats och erbjuds på t ex IKEA?

Om nu trävirke, malm och bomull hade varit av samma omväxlande, svårbedömda och individuella karaktär som t ex psykiskt lidande och därmed lika svårt att kostnadsberäkna/-minimera betr insatsfaktorer, bearbetningsprocesser, produktionstid etc, så är det högst tveksamt hur det hade gått med möbelindustrin, för att inte tala om tillgänglighet/fördelning av produkterna. Moberg har tydligen inte reflekterat ens en sekund över skillnaden mellan psykiskt lidande eller annan sjukdom som "råvara" till en bokproduktion (om än i aktiebolagsform) resp som "bearbetningsmaterial" i sjukvårdsproduktion av det slag hon förordar.

Över just detta, och i dessa termer, måste emellertid de marknadsekonomiska analytikerna och investerarna fundera när det gäller etablerandet av vinstdriven sjukvård. Och ju större konkurrens, desto tydligare måste de tänka i detta avseende. För ju mer marknad, desto större roll spelar prissättningen av varje produktionskomponent. Annars går det snart åt skogen med bedömningen av hälsan i verksamhetens förväntade och lagstadgade grunduppgift - vinstgenereringen.

Det är uppenbart svårt att få ihop Mobergs tankeslingor till något som liknar en acceptabel eller ens begriplig beskrivning av en fungerande modell för vinstdriven sjukvård. Därmed blir det naturligtvis svårt att se hur artikeln skulle kunna främja sitt syfte.

Kanske kan Vårdföretagarnas egen röst på Newsmill, Hans Dahlgren, bistå med en förklaring? Eller Thorbjörn Larsson från Famna, som ju Moberg refererar till, och som funnit lösningen i ett (troligen rätt lösryckt) citat av Thomas av Aquino: "Skälig vinst är bra/god." Larsson har ännu inte svarat på frågan om vad slags 'skälighet' Thomas av Aq. ansåg vara dålig/ond. Eller för den delen, vilken sorts oskälighet han betraktade som god.

Jan

Det var just pga sin egen framgång som hon lyfte fram sin idé, samtidigt som det politiskt korrekta förfarandet visat sig vara misslyckat, så också i det här fallet.

Hennes poäng var ju att man borde titta på fler alterantiv än den kollektiva, skattefinansierade vård vi har idag eftersom den bevisligen har många brister. Man borde öppna för fler alternativ, till exempel privata vinstdrivande företag. Trots allt är det just privata, vinstdrivande företag som höjt vår levnadsstandard genom innovationer på snart sagt alla områden, alla typer av produkter och tjänster.

Varför vill hålla en så viktig sektor som vårde stängd för den positiva inverkan vinstdrivande privata företag har haft på så många andra sektorer?

Bäste Kaj! Det var just för att Moberg lyfte fram sin egen framgång som bolagsägare resp kund som jag hade invändningar. Att extrapolera så sanslöst från så utpräglad anekdotiskt erfarenhet till allmängiltig beskrivnings- eller handlingsmodell är alltid vanskligt. Att hon sen inte förstår de industriella och marknadsmässiga skillnaderna mella olika slags "råvaror" ökar intrycket av oklarhet. Jag kan inte se att din argumentering för vad vi BORDE göra i detta avseende gör bilden tydligare.

Att ge människor möjlighet att "välja själva om de vill lägga sin köpkraft i ett köpcentrum eller på att köpa vård och omsorg" vore måhända en sympatisk tanke i ett samhälle med någorlunda jämnt fördelad köpkraft. I ett höghastighetssamhälle som vårt , däremot, där allt fler frånåkta hamnar utanför såväl arbetskraften som köpkraften så riskerar just extra vårdbehövande grupper - såsom sjukpensionärer - att inte få råd med den vård som kommer att erbjudas i Åsa Mobergs och Timbros framtida samhälle.

Att vi lägger en växande andel av vår BNP på prylkonsumtion och en minskande på vård-skola-omsorg är i längden ekologiskt och socialt ohållbart och Åsa ska ha en eloge för att hon lyfter detta. Men varför gå över ån efter vatten för att hitta lösningar? Högre skatt på höga inkomster skulle ge oss färre stadsjeepar och fler vårdplatser.

Jan

Jag ser sannerligen inte något sanslöst i Mobers resonemang. Vinstdrivande privata företags positiva inverkan på ekonomin är noga dokumenterad inom snart sagt alla sektorer, även inom sjukvården. Moberg har både historiska data och egen erfarenhet att grunda sin ståndpunkt på. På vilket sätt är det sanslöst? Om något så är det väl raka motsatsen.

Idéer och argument med tydlig verklighetsförankringen är en bristvara inom den politiskt drivna debatten. Välgrundade förslag får ge vika för diverse ideologiska preferenser. Det är väl sanslöst om något?

Vad både jag och Moberg argumenterar för är att vi borde öppna upp för andra modeller inom vården, modeller som bevisligen fungerat på andra sektorer. Att halstarrigt och av rent ideologiska skäl hålla fast vid det gamla och icke-fungerande är knappast något som är allmänheten till nytta.

Ta och läs artikeln på nytt så kanske du förstår hennes poäng lite bättre. För tillfälet är du helt uppenbart ute och cyklar med ideologiska skygglappar för ögonen.

Jag har pratat med massor av läkare som berättat hur vården blir lidande av det växande marknadstänkandet och vinsthunger. Men här kommer en FÖRFATARE som självklart vet bättre!!! Vad är det som inte stämmer!!????

Och sen har inte samma möjlighet som Åsa Moberg att "välja mellan vård och köpcentrum". Snacka om att vara blin för hur samhället ser ut.

Fråga läkarna och sköterskorna på till exempel Hudinge eller Danderyd så får ni nog andra åsikter än från borgarförfatare!

förstår varför du är borta från offentligheten! ring göran skytte åsa. han kan säkert fixa vick på svd ledarsida

Nu är jag arg. På alla er som inte ser längre än näsan räcker. Jag ska förklara varför.

Sedan 41 år lider jag av depressioner och psykoser - ja ni kanske kan gissa diagnosen. Av en slump bor jag sedan 1995 i Schweiz. Om jag ska jämföra vården i Sverige och Schweiz är det som natt och dag. De har ett komplicerat system med offentliga och privata sjukhus. Alla är anslutna till den privata sjukförsäkringen. Har man inte råd med den betalar det sociala. INGEN står utanför. Det är lag på att alla som är i Schweiz mer än tre månader måste vara försäkrade.

Vården är av högsta klass. "Min" klinik inryms i ett slott, som nyligen totalrenoverats även om det var fint också tidigare. Jag har också besökt en annan klinik, ännu lyxigare med fyrarätters serverad middag, för min är bara på grundförsäkringsnivå - det billigaste alternativet. Och allt detta för simpla mentalpatienter.

Blir du sjuk går det snabbt att bli inlagd - min psykiater hjälper mig med det.

Du blir behandlad som den kund du är och det är viktigt att du blir nöjd annars väljer du en annan klinik nästa gång. Du betalar den kommande räkningen, eller rättare sagt du skickar den till ditt försäkringsbolag, som betalar utan att knysta.

En gång på semester i Sverige blev jag sjuk och blev inlagd tre veckor (hela semestern). Fick räkning från Sverige - 50.000, mitt bolag betalade utan vidare informationer. I Schweiz tog de 40.000 för samma tjänst något år senare. Hur kan man förklara det?

Ta en tur till Schweiz och titta. Om ni inte är totalt blockerade för verkligheten och inte har fastnat för mycket i ideologierna kanske ni kan lära er ett och annat.

Jag vill poängtera att jag inte är någon lyxlirare. Med tanke på min sjukdom blir det inte så mycket pengar intjänade.

Åsa och Adam - jag håller benhårt på er!

Tack Åsa

Klockrent

Jag vill påpeka att Åsa i sin artikel inte på något sätt argumenterar för att vården i ökad grad ska betalas ur var mans ficka. Hon konstatera istället att den huvudsakligen är finansierad med skatter, och att ingen politisk vilja finns att ändrat på detta. Inte ens hos Moderaterna. Och det är nog klokt, eftersom befolkningen till stor del inte heller vill ändra på detta. Så ni som antar att Åsas artikel handlar om detta, läs om igen. Den handlar om verksamhetsformen.

Med viss inblick i vården skulle jag vilja påstå att Åsa har en god verklighetsbeskrivning när hon hävdar att vården i Stockholm idag till del är utlämnad till postkodlotteri och slump. Jag skulle vilja hävda att även kvalitén är väldigt skiftande, inte minst inom psykiatrin.

Vad jag vill tillägga är att landstinget borde bli mycket bättre på att utvärdera det de köpt, oavsett de "köpt" vården offentligt eller av privat leverantör. Jag förstår inte att detta ska vara så svårt. Att bli bättre på detta är, tycker jag, punkt ett för att mer ansvarsfullt använda skattepengarna. På sikt borde det också motverka dagens postkodlotteri, och därmed öka "rättvisan" för oss alla.

Helt rätt Åsa. Jag håller med till 100%.
Varför ifrågasätter man vinsten som medel att effektivisera verksamheter? Det är det enda sättet och det ligger inte något omoraliskt i det och det måste de privata vårdgivarföretagen stå upp för och hävda med emfas! Så räta på ryggen Capio, Citykliniken, etc och var stolta för att ni bidrar till en ökad konkurrens och kvalitet i vården, till kundernas fromma!

Alltså, grejen är den här (och det verkar varenda människa här inne ha missat): Ok. Sjukvårdsbolagen skulle kunna få gå i vinst för att finansiera sig själva, tycker jag också. Problemet är att när man väl börjat gå med vinst så trissar man gärna upp priserna lite till eftersom man vet att folk betalar dem, och så hamnar man i den berömda nedåtgående spiralen. Vips har vi gjort sjukvård till en lyxvara.
Jag brukar ta upp läkemedelsindustrin som det mest klockrena exemplet och gör så även nu. Det är idag bara folk som har ordentligt med pengar som har råd med mediciner, medan människor som verkligen är i behov av ganska enkla läkemedel för att överleva inte har råd med dessa. Detta är ENDAST ett resultat av den konkurrensmarknad och de vinstkrav som har bildats bland de korrupta företag som får mer och mer makt över dagens samhälle. Snälla, låt inte detta hända med vården i Sverige! Det, om något, skulle jag kalla Sjukt!

#18: Fyrarätters middag hos Läkaren? Är det på det sättet vi skall välja vård i framtiden? De pengarna, om några, borde omfördelas!

#15,#16, och #17:
Jag arbetar i vården och jag delar definitivt Åsa Mobergs ståndpunkt. Det är en skrämmande schablonbild som ges av henne som "borgarförattare". Studera vem hon är och fråga själv vårdpersonalen vad de tycker.
Det som inte stämmer är urvalet av den vårdpersonal skribenten talat med. Det stämmer inte heller att människor blir friskare av inte alls ha något inflytande över sin egen vård. Det stämmer inte att den offentliga sjukförsäkrningen skulle upphöra.

Det är förfärande med dessa fundamentalistiska vänster-hatar-vinst-agitatorerna. De är fega och gömmer sig bakom ett förakt mot människor som bedriver näringsverksamhet, även inom tjänstesektorn, det vittnar om en ganska dålig människosyn.
Det är vidare ganska otäckt att dessa röster tror att vårdpersonalen skulle bli onda om verksamheten blev blomstrande och gav mervärde till personalen. Att inte få bli belönad för att lyckas med god omvårdad är ett hån. Låt människor få betala för det de vill ha och inte förvägras rätten att använda sina pengar till vård. Det vore en god signal om människor spenderade mer av sitt överflöd på vård och omsorg så detta blev en framtidsbranch och en viktig näring dit duktika människor söker sig.

Tyvärr är denna debatt ganska tröstlös då ambitiösa människor som Åsa Moberg möts av mestadels osakligt, oförståndigt prat ifrån motståndarna.

Även om debatten är tröstlös och folk vill fatta fel är det ändå den enda vägen för att det på sikt ska bli en ändring.
Ang mitt inlägg om fyrarättersmiddag förstår jag att något sådant överhuvudtaget inte kan uppfattas av en svensk för det är för otroligt. Naturligtvis satt inte någon läkare med vid bordet - det var en kundmatsal. Hur kan du läsa så fel?
Alla mina mediciner betalas oavkortat av mitt försäkringsbolag. Jag har den billigaste varianten av försäkring.
Kom ihåg att jag är ett psykfall; jag står längst ner på stegen. Ändå serveras detta mig.
Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst. Men svenskarna skulle storkna av rubbade cirklar. Därför tar jag en bit i taget.

B Henrik Jonsson: Ursäkta. Men när du hävdar att "Det är idag bara folk som har ordentligt med pengar som har råd med mediciner, medan människor som verkligen är i behov av ganska enkla läkemedel för att överleva inte har råd med dessa" så snackar du helt enkelt skit. Det finns inte en enda person i Sverige som INTE har råd med 1800 kronor per år för att försörja sig med mediciner.
Medicinerna blir billigare och billigare pga just konkurrensen. Numera kostar ett års effektiv blodtryckssänkande medicin UTAN LÄKEMEDELSFÖRMÅN 200 kronor; ett års kolesterolsänkande medicin ungefär lika mycket etc. etc. Detta enbart pga marknadens mekanismer.

För övrigt: Du kan ju fråga dig hur många av dagens mediciner som uppkommit i socialistiska ekonomier som Kuba, Sovjetunionen, Nordkorea, etc etc.. Svaret är naturligtvis.. NOLL.
Men i din värld är det antagligen att föredra. Ingen får någon medicin framför att någon får bra medicin före någon annan (vilket ju i din värld är höjden av orättvisa).

När jag var 50 år och knäckt av att inte kunna arbeta mer kom jag i kontakt med en psykiater (som går med vinst), som har arbetat med mig i sex år att komma tillbaka till ett bra liv. Allt gratis via min försäkring. Detta har lett till att sedan tre år tillbaka behöver jag inte mer läggas in på klinik när jag blir sjuk. Han har bl a lärt mig att känna igen tecken när min sjukdom kommer. Har medicin hemma, vet exakt hur mycket jag ska ta och går tre veckor i ide. Alltså ingen kostnad för klinik mer. Smart. Jag har också slutat med att gå till psykiatern. Han jobbade på att göra sig själv onödig. Inget arvode till honom mer. Ännu smartare.
Jag är invandrare här och Schweiz kommer inte att kunna tjäna pengar på mig. Ändå har de kostat på mig detta.

Tror ni att Sverige skulle göra något liknande? Det tror inte jag. Jag var i den svenska vården under många år och den enda terapi jag fick var mediciner.

All sjukvård jag kommit i kontakt med här har varit vinstdrivande. Har aldrig blivit dåligt behandlad (fast jag var ovän med psykiatern ibland hahaha). Det gör ont att utvecklas.

Läs vad vänstertrollen här ovan lider när de ser små försök till något som inte är planekonomi.
-
De är så förblindade av förra århundradets mest misslyckade ideologi att alla små försök till lösningar som inte utgår från en outbildad jeppe i någon arbetarkommun hatas med litanior likt Jan O:s.
-
Jag tycker att det är djupt tragiskt att vi har så inskränkta mäniskor i Sverige.

Det är underhållande med alla som argumenterar med personliga erfarenheter. Någon pratade tidigare om extrapoleringar vilket är en bra liknelse. Så nej ni kan inte utgå från ett personligt förhållningssätt för att bedöma hela den svenska vårdapparaten.

Fel nr två som görs är att tro att vård är som vilken produkt som helst. Det går inte att applicera marknadsekonomi på vård lika lössläppt som många gör här. Är det tillgänglighet till vård eller hälsa ni vill ha? För om ni bara vill ha möjlighet att träffa vårdpersonal och betala för det så är det en utmärkt idé att privatisera. Det är helt sjukt hur flera kommentarer skriver om rabiat vänster när man själva utan några som helst bevis säger att marknadsekonomi är lösningen utan några som helst verifierbara argument. Är det VM i hyckleri?

Till skillnad från i stort sett alla här så tycker jag lämna en källa. WHOs hälsostatistik. Det är ingen svår sak att gå in på WHOs hemsida och jämföra hälsoparametrar. Men det är förstås lättare att skriva här om personliga erfarenheter. Eftersom majoriteten av er är för lata kan jag meddela att Sverige och Schweiz (Schweiz verkar vara dagens exempel) ligger väldigt lika vad gäller mortalitet (Schweiz är bättre på vuxna, vi är bättre på barn). Schweiz har 25% högre BNP och lägger 50% (då har jag inte räknat in BNP-skillnaden) mer pengar på sin vård. Vi har vård och hälsa i toppklass i de flesta kategorier (utom just tillgänglighet).

Behöver jag ens nämna USA? Ska vi nämna de norska privatiseringarna? Sluta stolla er om privat vård!

Till alla surpupporna här (de som inte känner sig träffade behöver inte läsa):

Åk till Schweiz och kolla! De skulle bli så glada att få besök och få visa upp sina fina sjukhus. Jag tror ni kan bespetsa er på en fyrrätters också.

Om ni vid samma tillfälle kan hitta minst en (1) som inte blir behandlad pga fattigdom lovar jag att äta upp min hatt.

Jag förstår inte varför Sverige i tiders evighet måste sitta inne med en inhuman psykvård. Lär!

R a t i o n a l i t e t e l l e r r e l i g i o n
Det finns inget skäl att invända mot en annan balans mellan privat och offentligt. Vad som är diskutabelt är hur privatiseringen genomförs, ofta oskickligt av politiker som försatt sig i privatiseringsneuros. Det är inte svårt att finna av exempel på suboptimeringar inom privat verksamhet. Alla som jobbat på större företag vet att byråkratin kan vara väl så omfattande som inom statliga sfären. Människor är sig rätt lika oavsett om vi ser oss som privata eller offentliga.

Frågan är alltså vem som är underdog. Sedan många år är det medvind för privatiserings- och vinsttänkande. Att ställa frågor om privatisering till centerledaren är som att ifrågasätta Guds existens hos Knutbysekten. Privatiseringsprocessen drivs hårt i kommuner och landsting. Resultatet är stor otrygghet hos anställda och om några år på många områden privata oligopol, liknande de vi haft på offentliga sidan, med samma problem. Diskussionen om vinst eller inte känns inskränkt. Det handlar om mycket annat. Att ett antal miljoner medborgare startar bolag och gör vinst och blir lyckligare konsumenter innebär inte per automatik att samhället går framåt. I så fall skulle USA: s sjukvårdssystem vara världens bästa och billigaste, inte den dyraste och en viktig förklaring till att klyftor och kriminalitet växer lavinartat.

Det känns bra att ha vuxit upp i en familj som levde av privat småföretagande. Frihetskänslan och frihetsbehovet sitter kvar. Frågan är vilken relevans såna känslor har för anställda i enskilda vårdkoncerner som inte vågar knysta om missförhållanden och som saknar all form av yttrandefrihetsskydd.

André:
Ja, jag skriver personligt om mina erfarenheter. Därför att psykpatienter är anonyma och skäms i hög grad för sina sjukdomar. Livet handlar för mig inte om att dö vid en viss tidpunkt utan om kvaliteten mellan födelse och död. Jag säger ingenting om det som inte kan botas, men om det finns vård och man av kostnadsskäl eller slöhet inte ger den, reagerar jag på det. Om en cancerpatient inte får den terapi som finns tillgänglig skulle det bli ramaskri. Det borde också gälla psykpatienter.

Jag förstår att du gillar statistik. Med statistik kan man ljuga en hel del. Många gillar det. Själv är jag mycket skeptisk, jag tar del, men håller mig kritisk.

Eftersom systemet i Sverige fungerar, i alla fall i psykvården, mindre bra tycker jag det är OK om man försöker se andra sätt att lösa problem. Men att sticka huvudet i sanden har aldrig varit någon lösning.

Eva:
Så argumenten för att sälja ut sjukvården/införa privat sjukvård, är att statistik kan ljuga en hel del, psykvården är mindre bra enligt något mått som inte tas upp och att man inte löser något genom att stoppa huvudet i sanden?

Statens roll inom all form av vård bör vara att skapa vettiga kvalitetskriterier, och presentera detta på ett omåttligt överskådligt sätt på nätet, så att vi kan välja vårdgivare. Punkt. Det finns någon skräpsida som heter omvård, men det är så långt ifrån avändarvänlig och övergripande man kan komma, men den är ett steg i rätt riktning.

Det är fullkomligt irrelevant för mig om jag får vård av en privat eller ladstingsstyrd vårdgivare. Men, jag vill ha en möjlighet att kunna se vilka som är bäst, annars är ord om konkurrens föga värt.

Ja, jätte-ja till fler privata vårdgivare, inom alla former, under förutsättning att det finns någon form av kvalitetskontroll, som är oberoende, som kan leda mig till den bästa.

Åsa B: Visst vore det bra med en heltäckande, lättfattlig kvalitetsredovisning över alla tänkbara behandlingar av alla möjliga sjukdomstillstånd. Ungefär som tester av bilar och ljudanläggningar för hugade spekulanter. "Skräpsidan" omvard.se visar dock hur svår den uppgiften är beträffande så oerhört varierande och individuella produkter/tjänster som just sjukvård - t o m för garvade informations- och statistikproffs från Svenskt Näringsliv m fl.

I USA har det länge funnits en uppsjö av "kvalitetsinstitut" (The Institute of Medicine, The Joint Commission on Accreditation of Healthcare Organizations, The National Committee for Quality Assurence, HCFA med sitt QISMC, PROs, FACCT, IHI, AMA med NPSF, The National Roundtable on Health Care Quality, The Consumer Coalition for Quality Health Care, ...). Trots alla dessa insatser har USA:s sjukvård nu havererat, inte minst ur kostnadseffektiv synvinkel, men även ur fördelnings- och kvalitetssynpunkt.

Den hetsiga debatten i USA om Obamas reformförsök, dvs mer offentligt inflytande över prissättning/ersättningsnivåer och ett nytt offentligt försäkringsalternativ, handlar inte om oenighet beträffande hans grundtanke: att den basala profit-mekanismen (vinstdriven sjukvård), trots all kvalitetsuppföljning, misslyckats att producera just kostnadseffektiv kvalitet, där ju också tillgänglighet och fördelning är viktiga parametrar. Det förefaller alltså som just drifts- och ägarformen spelar stor roll för utfallet. Och, beträffande det ekonomiska, ända upp på federal budgetnivå med hotfullt ökande underskott.

Det sägs att detta inte kan hända i en "svensk" privatiseringsmodell, huvudsakligen "solidariskt" finansierad med skattemedel. Men det är just profit-mekanismens hantering av enorma skattemedel i USA som gör frågan brännhet i alla läger. Som sagt, även seriösa Obamamotståndare är överens om detta. Däremot finns en föregiven rädsla för följderna för "den fria människan" (t ex socialistiskt regeringsstyrda dödskommiteer för äldre och svaga eller att en ev reform ovillkorligen omvandlar USA till en regelrätt kommuniststat ledd av en Batman-Jokerliknande figur etc).

Men siffrorna i privata företags rörelseresultat och balansräkningar påverkas inte av om intäkterna utgörs av skattemedel. Och därmed inte heller professionella företagsbeslut beträffande åtgärder för att säkra företagets överlevnad på marknaden. Röda siffror i bokföringen blir heller inte svarta pga intäkternas ev "solidariska" karaktär. Aktiebolagslagen fäller alltid det sista avgörandet (kontrollbalansräkning inför ev likvidation/konkurs), vad än intentionerna i Hälso- och Sjukvårdslagen säger om behovet av själva sjukvården. Och hur svårt det ändå är att marknadsmässigt kostnadsberäkna/prissätta sjukvårdens alla mixar av olika insatsfaktorer (personalkategorier, tekniska undersökningar på lab och "röntgen", högst varierande produktionstider även för samma underliggande diagnos för att inte tala om multipla sjukdomstillstånd etc, En kostnadsberäkning/prissättning vars betydelse ökar med marknadens tillväxt, för att få det hela att fungera enl vinstdriven modell med bibehållen aptitlig vinst-/avkastningnivå.

En annan svårighet med kvalitetskontroll på detta område är när själva måtten övergår till att bli en självreglerande styrmekanism för vad som produceras och hur. I stället för de ursprungliga behoven. Dvs även ofullständiga, osäkra, t o m missvisande mått och mätmetoder kan ta över och sätta standarden för vad som bör utvecklas, produceras och erbjudas av sjukvård. (Se Eva Bejerots artikel nyligen på Newsmill, ang New Public Management, dvs politiska reformer med införandet av marknadsorienterade lösningar!)

Hördu Tina:
Mycket rätt har du i att läkemedelspriserna sjunkit så fort patentet på dessa har upphört att gälla och fler aktörer kommit in på marknaden. Anledningen till att läkemedlen kostar så mycket i början är att formuleringen av dessa för läkemedelsföretagen kostar miljardtals kronor. Detta måste man täcka upp för, även om tillverkningsmonopol verkligen inte är något jag förespråkar.
Vad grundar du att folk inte har råd att betala 1800 kr/år för mediciner på? Jag känner nämligen människor för vilka läget är precis detta. Vi har i Sverige en fruktansvärt stor medelklass (vilket givetvis är bra), vilket gör att vi som befinner oss där sällan ser ut ur den ofantliga skogen som dessa bildar.
Sen vill jag oerhört gärna ha källa på det du hävdar om att inga läkemedel tagits fram i de nämnda kommunistiska regimerna. Dessa är för övrigt diktaturer och inget jag sympatiserar med.
Även om alla får vård på lika villkor betyder det inte att den är bra, nej. Hur löser vi detta då? Jo - mer skattepengar på vården!

För övrigt så är André min absoluta favorit i den här diskussionen.

Hm sänker det skatten att driva hälsoföretag med vinst?
Som skattebetalare och del ägare i Sverige kan man undra?

Problemet är ju inte vem som producerar vården. Däremot att de som (=landstingen) upphandlar vård från olika producenter fortfarande har dålig upphandlarkompetens. Mkt av det den offentliga vården utför i dag och som patienterna verkligen behöver finns inte beskrivet i upphandlingsavtalen och behöver följaktligen inte utföras av den nya producenten.
Det finns också risk för att kompetens inte delas mellan olika aktörer om konkurrensen blir för betonad.
Tyvärr gjordes aldrig något allvarligt försök att förbättra den offentligägda vården innan privatiseringarna inleddes. Det innebär att kompetenskraven och kvalitetskraven på all vård i princip är obefintliga. Läkarnas fortbildning minskar t.ex. för varje år eftersom produktivitet lönar sig bättre än kvalitesförbättringar. I dag är det mera lönsamt för vårdgivaren med ett stort antal dåliga åtgärder inom vården än ett mindre antal högkvalitativa bedömningar och åtgärder. Snabba cash gäller!

Problemet är ju inte vem som producerar vården. Däremot att de som (=landstingen) upphandlar vård från olika producenter fortfarande har dålig upphandlarkompetens. Mkt av det den offentliga vården utför i dag och som patienterna verkligen behöver finns inte beskrivet i upphandlingsavtalen och behöver följaktligen inte utföras av den nya producenten.
Det finns också risk för att kompetens inte delas mellan olika aktörer om konkurrensen blir för betonad.
Tyvärr gjordes aldrig något allvarligt försök att förbättra den offentligägda vården innan privatiseringarna inleddes. Det innebär att kompetenskraven och kvalitetskraven på all vård i princip är obefintliga. Läkarnas fortbildning minskar t.ex. för varje år eftersom produktivitet lönar sig bättre än kvalitesförbättringar. I dag är det mera lönsamt för vårdgivaren med ett stort antal dåliga åtgärder inom vården än ett mindre antal högkvalitativa bedömningar och åtgärder. Snabba cash gäller!

Problemet är ju inte vem som producerar vården. Däremot att de som (=landstingen) upphandlar vård från olika producenter fortfarande har dålig upphandlarkompetens. Mkt av det den offentliga vården utför i dag och som patienterna verkligen behöver finns inte beskrivet i upphandlingsavtalen och behöver följaktligen inte utföras av den nya producenten.
Det finns också risk för att kompetens inte delas mellan olika aktörer om konkurrensen blir för betonad.
Tyvärr gjordes aldrig något allvarligt försök att förbättra den offentligägda vården innan privatiseringarna inleddes. Det innebär att kompetenskraven och kvalitetskraven på all vård i princip är obefintliga. Läkarnas fortbildning minskar t.ex. för varje år eftersom produktivitet lönar sig bättre än kvalitesförbättringar. I dag är det mera lönsamt för vårdgivaren med ett stort antal dåliga åtgärder inom vården än ett mindre antal högkvalitativa bedömningar och åtgärder. Snabba cash gäller!

När pengar blir inblandade blir det genast så mycket viktigare än vården av patienter. Är ni idioter som inte inser detta? Människan fungerar så! Kolla på USA.

Karl:

Titta inte på det dåliga exemplet: USA, titta på det goda: Schweiz. Det är för mig inte så viktigt hur man finansierar vården, t ex Frankrike finansierar den genom skatter som Sverige och där fungerar det bra, vad jag vet.

Det viktiga är att läkaren ser till den enskilde patientens behov. Inte förrän jag träffade min siste psykiater kände jag att någon var intresserad förutom att ge mig medicin. Jag träffade honom ca 7 ggr/år bara (orkade inte mer) så det blev inte så många sittningar totalt sett.

Vad beträffar fyrrättersmiddagar har kanske de intelligenta här kommit underfund med vad de är till för. De ingår i terapin. Det gäller att lyfta de deprimerade och då med alla till buds stående medel. Att äta fint är en av terapierna.

När något ska ändras är det viktigt att kolla in alla fällor som finns för att det ska bli så bra som möjligt. Det kanske inte passar för Sverige med att privatisera vården. Också Schweiz ger skattepengar till vården. Men att vara jätterädd och som någon sade här ovan, att personalen känner sig otrygg, är tyvärr ingen ursäkt för att förhindra förbättringar.

Det i stort sett privata sjukhuset jag besökte (det var också universitetssjukhus och fick en del pengar av staten pg härav) hade alltid samma personal när jag kom. Det ger också en trygghet för patienten. Slipper skapa nya relationer när man är som värst skör. Men som sagt: sjukhusvisiterna är ett minne blott.

Ja, jag vet att jag inte är någon proffstyckare så jag ber om ursäkt att jag upptagit er tid.
Mvh Eva