Full smärtlindring var en trygghet om det värsta skulle ha hänt våra barn

Men nu är det ju så att dödshjälp inte är tillåten, vilket smärtlindring är. Dosen är därför av stor betydelse.

För mig är det svårt att förstå hur Socialstyrelsen kan säga att inget fel begicks, när man hittat en mycket hög dos av tiopental i barnets kropp. Klart är att barnet var döende, klart är att det säker led. MEN, dödshjälp är inte tillåten. Socialstyrelsens utlåtande är ett indirekt godkännande av dödshjälp, förklädd till smärtlindring.

Såvitt jag förstår så handlar det inte om små skillnader i mängder tiopental, utan en dos som direkt ledde till barnets död. Dödshjälp eller dråp, kalla det vad du vill, men, med risk att bli tjatig, eftersom dödshjälp inte är tillåten så är det dråp.

Läkare flyttar allt mer fram sina positioner i förhållande till juridiken, med en unken och självgod översittarretorik som går ut på att inga andra än läkare ska ha rätt att bedöma om det gör rätt. Om läkare anser att de har rätt att hjälpa döden på traven så ska det finnas stöd i lag.

Jag tackar för mig och hoppas att några av mina åsikter givit annan mod att ge sin eg.en. Nu ska ni slippa just mina

Jag tror inte att du på allvar tror att åklagare och andra vill att man ska helt avbryta vård eller smärtlindring av döende personer. Jag är personligen FÖR aktiv dödshjälp, men så länge vi har lagar i landet som strikt förbjuder detta så ska de efterföljas, inga undantag.

Dessa skriverier om att läkare skulle vara rädda och undvika ge smärtlindring till patienter är bara tragiskt. Om en läkare inte kan skilja på en lagom hög dos och en solklart dödlig dos så borde personen i fråga fråntas sin läkarlegitimation omgående.

Jag tror med hela mitt hjärta att åklagare och andra VILL att läkare ska ge smärtlindring, men INTE aktiv dödshjälp. Det är en ganska stor skillnad mellan de två.

Ang. socialstyrelsens uttalande så tror jag att de flesta bortser från att de helt struntar i att undersöka det som åtalet handlar om, den höga dosen tiopental. "Vi har ingen förklaring till detta och vi spekulerar inte i tänkbara orsaker. Vår granskning är avslutad" säger Staffan Blom, och där framgår det klart och tydligt att de har misslyckats med sin utredning. De har ju utrett helt fel sak! Att ta deras uttalande om att inga fel har begåtts i vården är ju helt utan vikt för åtalet, i och med att de inte har undersökt den frågan.

Det är viktigt att inse vad åtalet handlar om. Det hndlar inte om man ska eller inte ska få ge smärtlindring till döende personer, utan om läkare har rätt att medvetet avsluta liv. I dagsläget har de inte det, så därför får de vara beredda på att ta konsekvenserna av sitt handlande.

Bra artikel! Som ger ett patientperspektiv. För så litet som för femtio år sedan hade alla dessa förtidigt födda barn bara dött rakt av. Nu ligger vi på gränsen - men tekniken har säkerligen nya möjligheter i sin linda för framtiden.

Nu var det en kvinnlig åklagare som hade det extremt dåliga omdömet att ingripa som hon gjorde. Den åklagare som nu har ärendet i sin hand är en han. Som jurist skulle jag vilja råda honom att avskriva ärendet men med en väldigt god förklaring, som dessutom kunde vara litet vägledande. Det vore bra för åklageriet, som knappast har någon respekt och gillanmde i landet. Visst, det är åklagarens roll att åtala, men denna plikt utesluter inte både omdöme och god juridiska kunskaper. Tyvärr, är det inte särkilt ofta som dessa egenskaper uppvisas. Många åklagare tror att det är fråga om något slags tävling - att vinna tennismatchen. Ett bra exempel på denna attityd är Arbogamålet, som ännu inte fått sin upplösning. Hovrättens dom var rena ram skandalen. Resning lär vara på gång. Gott så!

Dessa allmänna ord leder fram till att återigen framhålla de utomordentliga bristerna som vidlåder svenskt rättsväsende i jämförelse med många andra EU-länder, t.o.m. i jämförelse med de nytillkomna efter 1995. Det främsta som fattas det svenska rättsväsendet är en djup förståelse av EKMR.

Rättsläget är inte alls oklart. Man får i livets slutskede (även när det gäller små barn) ge de doser som krävs för adekvat smärtlindring - även om det sker med vetskapen om att livet kan förkortas. Den som tycker att rättsfallet på ALB motsäger detta skapar en låtsasdiskussion.

Man får däremot inte dra upp en dödlig dos Tiopental och administrera denna utanför prototkollet. Om så skett, eller om den anklagade läkaren gjort detta får rättsväsendet utröna.

Om förundersökningen skett på alltför lösa grunder är det beklagligt (som alltid när en oskyldig initialt pekas ut) och om den varit helt grundlös så är det en skandal. Men om detta vet ju varken jag eller mina kolleger så mycket i nuläget.

Jag tycker dock att lagen skall gälla även oss läkare utan att vi börjar låtsas att vi numera inte vågar följa lagen och väljer att plåga våra patienter. Även om mördare inte bör vara läkare kan förstås även läkare bli mördare.

Den utpekade läkaren är självklart oskyldig tills motsatsen bevisats. Men först när alla fakta lagts upp på bordet kan vi föra en saklig diskussion om ett eventuellt överilat/oprofessionellt rättsväsende.

idag är döendet institutionaliserat. människor utan vetskap om utragen och plågsam smärta i livets slutskede har nog ibland svårt att förstå den typ av stark medicinering som man ger. medicineringen ger man med omtanke om dem som lider! man kan inte ta hänsyn till vad som står i bibeln eller vad de högerkristna tycker på svd ledarsida. man måste tänka på de sjuka. medicinering ges inte för att döda människor.men medicinering med opiater kan förkorta en utragen dödskamp. istället för att den blir alltför plågsam kan man ge en sorts frid för patienten

Människans rätt att slippa lidande är självklar. Den har vår barbariska sjukvård alltid negligerat. SADISM.

#5 @Göran. Du har helt rätt. Läkaren är att betrakta som oskyldig till motsatsen bevisats. Men här blir ett intressant problem belyst. Förundersökningar blir mycket ofta föremål för debatt, och även ibland politiskt debatt. Granskning är bra och oerhört viktig, men det har skett en förskjutning i medias uppfattning om var prövning av skuld ska ske. Jag tycker exempelvis att medias granskning av vissa mord och även detta fall med barnläkaren är helt underkänd. Den förhärskande åsikten som kommer fram bland proffstyckare är att läkaren är oskyldig. Detta kan framföras väl medvetet om att åklagaren inte kan vara lika tydlig med bevisningen mot henne. När ett åtal väcks och en dom kommer, kommer media granska denna utifrån den förhärskande åsikten som rått.

Så frågan är hur villiga personer som är övertygade om läkarens oskuld är att ompröva sin åsikt.

@1 Folke Filbyter, 2009-10-06, 22:38

”Men nu är det ju så att dödshjälp inte är tillåten, vilket smärtlindring är. Dosen är därför av stor betydelse.” (Folke Filbyter)

Och det betyder definitivt inte att denna läkare har avsiktligt doserat större dos än nödvändigt. Inte ens betyder det att någon har avsiktligt doserat så stor dos som obduktionen skulle tyda på…om ifall det inte skulle handla om någon person som saknar tillräckliga kunskaper i farmakologi.

Här kommer rimlighetsaspekten nämligen med i bilden trots att det inte kan tolkas som något bevis. Rimligheten säger att alla legitimerade läkare i Sverige har tillräckliga kunskaper att ALDRIG ge så stora doser tiopenthal i syfte att döda någon. Det vore samma sak som att den läkaren skulle ha skrivit med en rödpenna på pannan ”jag gjorde det”.

Farmakologiskt finns betydligt effektivare medel och sådana som man inte kan spåra vid obduktion och i synnerhet när det redan finns en intravenös kanyl med pågående infusion. Dvs om motivet fanns att döda barnet så behöver man som fackman inte göra det så utomordentligt klumpigt och i strid med allt medicinskt kunnande.

Samtidigt är det så att en enskild läkare inte rimligtvis har något motiv att förkorta en enskild babys liv ty det handlade i detta ärende inte om veckor utan timmar. Som privat person har man inte heller några ekonomiska motiv som kan ligga bakom: läkaren var ju inte ansvarig för sjukhusets ”lönsamhet”, vi har ju inte sådana problem i Sverige. I länder som USA kan detta dock inte uteslutas att man i vissa fall har något att tjäna på att ”assistera” en patient till för tidig död vilket bevisligen hänt och lett till åtal.

Däremot finns det flera moment vid sådana behandlingar där den mänskliga faktorn skulle kunna betyda kraftig överdosering även om risken är oerhört liten. När risken är oerhört liten så kan den rätta förklaringen också vara oerhört svår att härleda.

Bland kommentarerna framkommer en enorm övertro på juridikens möjligheter, en övertro som förmodligen bottnar i önsketänkande. Visst vore det härligt om man kunde skapa upp ett regelsystem som om bara det följdes till punkt och pricka, helt fyrkantigt och utan minsta bedömning av rimlighet eller konsekvenser, skulle garantera största möjliga lycka för alla. Så enkelt livet vore då!

Verkligheten ser dock annorlunda ut. I komplicerade situationer, som vård vid livets gräns är ett exempel på, är människors eget omdöme och medmänsklighet till större hjälp än skrivna lagar.

Jag inser att det kan vara chockerande för vissa, men jag föredrar en läkare som i första hand använder sitt omdöme och sin medmänsklighet, än en som i första hand vill följa lagen så fyrkantigt som möjligt.

Men visst, "jag följde bara order" ett förhållningssätt som är så bekvämt att vissa inte kan tänka sig några alternativ. "Order och lagar är till för att följas, punkt slut"!

Vi andra fortsätter istället att vara människor, trots att det är mycket svårare.

Här är alltså den mediala opinionsbildningen i full aktion. Det är skrämmande att se hur Socialstyrelsen och och läkarfacket i en samlad aktion försöker påverka åklagaren att lägga ned fallet. Dessutom nu senast påhejad av ett folkpartistiskt landstingsråd. Oberoende av hur skuldfrågan egentligen ser ut!

Frågan om vad som hänt är uppenbarligen underordnad.

Åklagaren har haft god anledning att tro att barnläkaren gjort sig skyldig till ett barnhärtighetsmord. Och om hon gjort det är det väl knappast troligt att hon skrivit det i journalen, vilket inrikesministeriet Socialstyrelsen tycks mena.

Sen kan man tycka att dödshjälp borde vara tillåtet, men detta är en annan fråga.

Här är alltså den mediala opinionsbildningen i full aktion. Det är skrämmande att se hur Socialstyrelsen och och läkarfacket i en samlad aktion försöker påverka åklagaren att lägga ned fallet. Dessutom nu senast påhejad av ett folkpartistiskt landstingsråd. Oberoende av hur skuldfrågan egentligen ser ut!

Frågan om vad som hänt är uppenbarligen underordnad.

Åklagaren har haft god anledning att tro att barnläkaren gjort sig skyldig till ett barnhärtighetsmord. Och om hon gjort det är det väl knappast troligt att hon skrivit det i journalen, vilket inrikesministeriet Socialstyrelsen tycks mena.

Sen kan man tycka att dödshjälp borde vara tillåtet, men detta är en annan fråga.

Dessutom kan man tycka att om nu det inte står i journalen att barnet fått thiopental medan analyser visar det, så kan det ju inte vara så att inga fel är begångna. Socialstyrelsens agerande är ytterst anmärkningsvärt. Socialstyrelsens agerande borde granskas.

Verkligen anmärkningsvärt att läsa här hur många experter det finns på området och som tror sig veta hur saker och ting är och varför! Varför spekulera? Det kan väl finnas ett flertal orsaker till att den höga nivån av narkosmedlet fanns i provet alltifrån att det gavs till att provet är manipulerat. Låt de som ska utreda detta göra det.

En mycket viktig sak som tycks ha kommit i skymundan i debatten är att man hade redan beslutat "döda" spädbarnet innan morfinet och tiopentalet tillfördes. Barnet var nämligen svårt hjärnskadat och inte livsdugligt.

Saxat ur DN (april 2009): "Den förtidigt födda flickan hade svåra hjärnskador och läkarna hade bedömt att hennes liv inte gick att rädda. Därför beslöt man att avbryta den livsuppehållande behandllingen, stänga av respiratorn och se till att flickans liv avslutades så lugnt och smärtfritt som möjligt."

Mot denna bakgrund är det djupt inhumant att häva upp ett ramaskri och häkta en läkare som uppenbarligen ville säkerställa att den, genom upphörd respiratorbehandling, redan igångsatta döendet genom kvävning skulle ske så lindrigt som möjligt.

Det är ett absurt hårklyveri att ta upp frågan om tiopentalet dödade spädbarnet, eftersom man redan hade tagit beslutet att barnet skulle dö. Det är oviktigt tiopentalet eller den oundvikliga kvävningen dödade patienten. Den enda skillnaden är att man genom tiopental och morfin lindrade en eventuell plågsam upplevelse av kvävningen.

Det är och djupt inhumant att kräva att man skall hindra läkare att
lindra döendet i fall där alternativet är plågsam kvävning. Om lagen verkligen inte tillåter detta, så är den i grunden felaktig och måste skrivas om. Det torde finnas visst utrymme för sans vett och humanitet i det sätt en åklagare kan agera just för att ingen lag är helt perfekt. Det är då upp till åklagarens omdöme att bedöma vad som är rimligt.

Jätte bra skrivet! Första kommentaren är ju också lite tragiskt. Det är synd att det inte finns sunt förnuft och empati inskrivet i lagboken. Det blir väl så här konstigt om åklagare ska gå in och granska händelser som inte är helt självklara. Och i det här fallet verkar det hju bli mer fel än rätt att driva detta vidare till absurdum.

@Burr: Jag påstår inte att det finns ett motiv annat än att lindra barnets lidande. Men om lindringen sker genom att man medvetet förkortar livet, och inte tvärtom, så är det att betrakta som dråp. Men för att förtydliga: jag påstår inte att läkaren hade några ekonomiska eller andra motiv till detta.

Det som jag tycker kan vara intressant att diskutera är vad som händer när läkare och anhöriga inte är överens. Vem får bestämma över liv och död i den situationen? Om man vet att smärtlindringen förkortar livet, vem ska ta beslutet?

Vad gäller Mattes kommentar #17, så är min enda kommentar att det räcker med att läsa kommentarer på vilken Newsmillartikel som helst för att komma fram till att sk sunt förnuft är något som man ska akta sig för att hänvisa till. Vems sunda förnuft ska gälla, ditt eller mitt?

Inlägg 18. Misstolkar du hela historien medvetet? Beslutet att avsluta livsuppehållande vård hade redan tagits, respirator stängts av och vi pratar timmar tills det är slut. Det viktigaste under denna tid är att säkerställa att patienten inte lider eller får ångest pga av den avstängda apparaturen. Finns inget oklart i detta. Det finns såvitt jag vet väldigt klara regler om hur mycket och hur stora doser smärtstillande man får ge som relaterar till patienten vid varje tillfälle. Det var väl detta som också fastslogs i socialstyrelsens rapport igår.
Det som inte är klart är uppenbarligen hur den extremt höga dos av narkosmedel som fanns i proverna kommit dit men det återstår ju att utreda.

Nej Peter i inlägg 19. Jag misstolkar inte medvetet. Men din fråga om det visar väl kanske på att vikten av att avvakta polisutredningen innan man uttalar sig definitivt. Eller har du insikter och kunskaper som vi andra inte har? Dela i så fall gärna med dig. Om nu åklagaren anser att misstanken fortfarande kvarstår, beror detta på brist på sunt förnuft eller bristande kompetens? Eller vet han kanske nåt som varken du eller jag vet?

Men det är just din sista passus som gör att frågan hänger kvar. Om det nu även i Socialstyrelsens ögon är oklart varför en så pass hög dos fanns i barnet, hur kan man då säga att inget fel begicks i vården? Dosen kan ju då inte rimligtvis vara journalförd på ett korrekt sätt. Eller är det godtagbart med så höga doser? Är det då så orimligt att påstå att det varit fråga om ett dödspåskyndande i syfte att lindra smärta? Och OM det var så att livet förkortades i syfte att lindra ångest och smärta, var går gränsen nästa gång en läkare påstår att döden ändå är oundviklig? En timme, två timmar, sex timmar, 24 timmar, 4 dagar, ett år?

Jag är normalt inte en vän av sluttande-planet-retorik, men här handlar det om liv och död.

Vad jag menar med sunt förnuft. Livet är faktiskt inte enkelt alla gånger. Vi kommer alla kommer vi att lämna detta jordeliv någon gång. När ett barn konstaterats har bara några timmar kvar att leva: att då ta fram lagboken och driva ett fall mot barnläkaren är helt uppåt väggarna. Det är helt utanför en åklagares kompetensområde eftersom de kan bara agera utifrån vad som står i lagtexten. Detta är inte ett fall för åklagaren. Vi kan bara trösta och hoppas att barnet slapp lida.

Folke, att spekulera och dra förhastade slutsatser tycker jag är fel. Idag är det inte faställt omständigheterna runt den höga dosen. Det kan, rent spekulativt, ha tillförts provet i efterhand, var jag förstått så gick det veckor mellan dödsfallet och analysen av proverna.
Vad gäller hur lång tid som är rimligt att ev förkorta tiden till död förutsätter ju att detta är avsikten vilket det ju inte är, det är ju själva poängen. Dock kan jag av egen erfarenhet av att sitta med person de sista timmarna i livet, svårt cancersjuk, säga att man önskar mer än någonsin det förstnämnda snarare än dagar.

Peter skrev: "Folke, att spekulera och dra förhastade slutsatser tycker jag är fel. Idag är det inte faställt omständigheterna runt den höga dosen. Det kan, rent spekulativt, ha tillförts provet i efterhand, var jag förstått så gick det veckor mellan dödsfallet och analysen av proverna."

Jaha, Peter. Vem är det som spekulerar egentligen???

Beslutet att stänga av respiratorn hade tagits. Var detta mord? Här kunde ju åklagaren ha hakat på! Att stänga av en respirator måste ju vara mord! Uppsåtet är helt täckt. Frågan blev istället hur mycket barnet skulle lida innan det dog kvävningsdöden. Humaniteten bjuder att morfin och annat ges i stora doser för att lindra smärta och ångest. Det skall vi vara tacksamma för, även om vi bara opererat något så perifärt som ett knä.

Åklagaren (den kvinnliga) måste ha varit ytterst dåligt insatt i saken för att häkta läkaren på en mordmisstanke, ty i så fall hade hon att visa att det förelåg en klar överdosering som klart ledde till ett uppenbart förkortande av livet. Något sådant har inte visats. Dessutom måste den faktiska handlingen täckas av det subjektiva rekvisitet om ett klart uppsåt att medvetet döda någon. Även här brast det för åklagaren. Att det i och för sig fanns en stor dos av narkosmedel gör inte saken till mord. Ser vi på det subjektiva rekvisitet är det svårt att föreställa sig att läkaren i fråga, som måste he sett ett stort antal barn dö på ett liknande sätt, skulle få för sig att med klart uppsåt döda just det här barnet. Motiv saknas helt. Vållande till annans död kunde kanske komma ifråga, men även här stöter man på samma problem som vid mord eller dråp.

Den nu ansvariga åklagaren bör backa och lägga ned åtalet med en utförlig motivering av rättslig natur. Här finns det ingen prestige att vinna för någon.

@18 Folke Filbyter, 2009-10-07, 18:21

”Men för att förtydliga: jag påstår inte att läkaren hade några ekonomiska eller andra motiv till detta.” (Folke Filbyter)

Det är helt tydligt att du missat poängen att jag talar ur rimlighetsaspekt men om du nu insisterar att tala specifikt om denna läkares roll så varför inte?

Om man anser att läkaren är misstänkt för detta så måste man också utesluta alla rimliga tvivel att någon annan kunde ha gett den stora dosen. För det behövs det INTE någon läkare eller sjuksköterska utan all personal som har patientvårdkontakt kan klara av detta om de så skulle vilja.

Har du sett polisutredningen att sådan möjlighet är helt utesluten att någon annan kan ha haft möjlighet att ge sömnmedlet? Det som komplicerar saken ytterligare är det faktum att man även kan ge tiopenthal på ett annat och obemärkt sätt än via pågående infusion/injektion och få ungefär samma effekt.

Men som en annan skribent skriver här så var barnet redan fördömt att dö när man avbröt den livsuppehållande behandlingen, dvs det var den direkta dödsorsaken oavsett. Även en nyfödd tål förvånansvärt stora doser tiopenthal och morfin om man fortsätter med den livsuppehållande behandlingen.

Åtalet kommer med all sannolikhet att ogillas. Detta kan man på två grunder anta. Dels uppger tydligen läkaren att hon överhuvudtaget inte gett någon dos som varit dödande. Om detta går att bevisa eller inte återstår väl att se men kanske inte utan vidare låter sig göras. Men sedan antar jag att det finns ett argument som är än starkare och det är, vilket åklagarna i detta mål gick ut i DN och felaktigt hävdade, nämligen att allt aktivt handlande som leder till att en patient skulle avlida är att betrakta som mord. Detta synsätt är nog direkt felaktigt, d.v.s att aktiv dödshjälp alltid är att betrakta som mord. Enligt brottsbalken finns regler om nöd vilka är ansvarsbefriande. Anta att en patient lider av svåra smärtor och inom en mycket snar framtid kommer att avlida. Om nu en läkare i akt och mening för att lindra smärtorna sätter in en behandling som lindrar dessa men påskyndar att patienten avlider bör naturligtvis läkaren inte dömas för brott. Denne har då handlat i nöd. Vad jag förstår är väl detta inte helt ovanligt inom vården och har naturligtvis de flestas stöd. I annat fall skulle ingen smärtlindring vara möjlig att ge åt en döende patient om behandlingen riskerar att förkorta livet på denne.

Åtalet kommer med all sannolikhet att ogillas. Detta kan man på två grunder anta. Dels uppger tydligen läkaren att hon överhuvudtaget inte gett någon dos som varit dödande. Om detta går att bevisa eller inte återstår väl att se men kanske inte utan vidare låter sig göras. Men sedan antar jag att det finns ett argument som är än starkare och det är, vilket åklagarna i detta mål gick ut i DN och felaktigt hävdade, nämligen att allt aktivt handlande som leder till att en patient skulle avlida är att betrakta som mord. Detta synsätt är nog direkt felaktigt, d.v.s att aktiv dödshjälp alltid är att betrakta som mord. Enligt brottsbalken finns regler om nöd vilka är ansvarsbefriande. Anta att en patient lider av svåra smärtor och inom en mycket snar framtid kommer att avlida. Om nu en läkare i akt och mening för att lindra smärtorna sätter in en behandling som lindrar dessa men påskyndar att patienten avlider bör naturligtvis läkaren inte dömas för brott. Denne har då handlat i nöd. Vad jag förstår är väl detta inte helt ovanligt inom vården och har naturligtvis de flestas stöd. I annat fall skulle ingen smärtlindring vara möjlig att ge åt en döende patient om behandlingen riskerar att förkorta livet på denne.

Till Folke Filbyter; Tagga ner va! Din argumentation leder ju inte till något gott.

Väl skrivet. För dom som jobbar i det gränslandet är det viktigt att dom känner att dom kan agera utifrån vad som är bäst för patienten, utan att riskera repressalier av övernitiska åklagare för att dom gör sitt jobb.

Med dom skadorna som det rörde sig om så var det nog det mest barmhärtiga. Om hon skulle dömas så är det paragraferna som är fel snarare än hennes agerande. Man duckar i sverige för dom här svåra frågorna genom att stå för en fundamentalism, liv ska upprätthållas till varje pris så länge det går, oavsett konsekvenserna i lidande. Det finns fall då det verkligen inte fungerar bra, man måste kunna se empatiskt och pragmatiskt på saken.