En kulturreform utan nya resurser är och förblir en halvmesyr

Kulturpropositionen påminner om när man flyttar åter till en gammal lägenhet som totalrenoverats. Man känner väl igen sig men man ser det gamla med nya fräscha ögon. Men - viktigast av allt - inga nya rum har tillkommit. Vi kommer att få arbeta inom samma ekonomiska ramar som tidigare, men de administrativa systemen kring bidragsfördelningen förändras. De mest omvälvande förslagen genomförs dessutom först efter nästa val, vilket skapar en betydande ovisshet om de framtida strukturerna. Den nya kulturpropositionen är inte så brett politiskt förankrad som varit regel tidigare. En fördel med detta kan vara att kulturen kanske kan bli den valfråga vi så länge efterlyst. Ännu så länge finns det dock inget som tyder på att så skulle bli fallet trots utfästelser från båda blocken.

Flera journalister som önskade kommentarer till propositionen frågade mig: " Hur tror du teaterpubliken kommer att märka av det som regeringen föreslår?" Jag måste erkänna att jag blev svaret skyldig. Trots att det sägs att förslagen har ett publikperspektiv är det långt från portfölj till publik. Kulturutredningen hade ett originellt förslag till målformulering - kulturen skall vidga det möjligas rum. Detta är kanske inte riktigt riksdagssvenska men det är vackert och fantasieggande . Tyvärr finns det inte med i regeringens förslag till nya kulturpolitiska mål. Men visst ligger det mycket i att kulturpolitiken skall skapa förutsättningar för kulturutövarna att förflytta gränserna för vad som är möjligt och tänkbart. Det främsta sättet att göra detta är att ge bästa möjliga förutsättningar ekonomiskt och administrativt. Kulturpropositionen uppehåller sig främst vid den statliga kulturpolitikens organisation och administration. De satsningar som görs finansieras genom omprioriteringar. Några reformmedel tillförs inte. Det måste ändå sägas att detta är en besvikelse. En kulturreform utan nya resurser är och förblir något av en halvmesyr.

Innerst inne hade jag hoppats att regeringen skulle överraska med utfästelser av den typ den norska regeringen varit så lyckosam med - kulturlöftet som anger målet att 1 % av statsbudgeten skall gå till kultur om några år. Vi har inte längre till att nå detta mål i Sverige än att det skulle vara full realistiskt på några års sikt. En vision av det slaget skulle garanterat frigöra en enorm kreativitet på alla nivåer och resultaten skulle definitivt märkas av publiken.

Jag har skrivit flera gånger förut att det svenska scenkonstlivet just nu inte fungerar på ett optimalt sätt. Många institutioner utnyttjas inte fullt ut utan går på sparlåga. Bäst kan det illustreras med de orkestrar som av ekonomiska skäl tvingats dra ner på konsertverksamheten och göra färre konserter än man tidigare gjort. De rörliga produktionsmedlen för att engagera dirigenter och solister har krympts. Den största kostnaden - orkesterns löner - minskar dock inte. Misshushållning med resurserna blir följden. Jag tror att det inom snart sagt varje teater, opera och dansinstitution går att hitta liknande exempel. Vi har sparat oss till olönsamhet.

Detta är så mycket mer beklagligt eftersom scenkonsten är en viktig del i den samhällsomvandling som pågår. De mötesplatser vi skapar kommer i framtiden säkert att få en ännu större betydelse. Det är ett av temana för vår konferens Hus för Scenkonst i Norden som äger rum 2-3 november i Göteborg.

På kort sikt finns dock en ljuspunkt - regeringens förslag till uppräkning av bidragen till de kommunala och regionala institutionerna föreslår bli så hög som 4,4 %. Detta är mycket positivt på flera sätt. Kanske är det mest betydelsefullt som signal till andra huvudmän att inte dra ned på sina bidrag - då riskerar man nämligen att gå miste om den statliga uppräkningen.

Med kulturpropositionen visar regeringen att man lyssnar och tar till sig av alla de synpunkter och idéer som framförts av remissinstanserna och i det senaste årets kulturdebatt. Jag tror säkert att man är besjälad av en vilja att skapa ett rikare kulturliv genom att lösa upp gamla strukturer och skapa nya beslutvägar. Låt oss hoppas att detta kommer att innebära ett ökat engagemang för kulturfrågor på alla politiska nivåer. Om det blir så har det kommit någonting gott även ur det som i framtiden kommer att kallas 2009 års kulturpolitik.

Sture Carlsson
Förbundsdirektör Svensk Scenkonst

Sture Carlsson (4 artiklar)
http://www.svenskscenkonst.se

Anmäl