Kan status ge lycka?

Andra skribenter här på Newsmill verkar ta det för givet att status utgör ett värde. Jag håller inte med dem. Jag tror inte ett dugg på idén att status kan göra en människa lycklig. Jag skall försöka förklara varför jag tycker det i denna artikel.

Kan status göra en människa lycklig? Denna fråga kan inte besvaras genom att man tar reda på huruvida det finns människor som har status, och som samtidigt är lyckliga. För att besvara denna fråga måste man ta reda på huruvida det finns några människor som är lyckliga *därför* att de har status. Min uppfattning är att status aldrig kan göra en människa lycklig. Status i sig kan inte orsaka lycka. Med status menar jag "anseende i andra människors ögon". Jag anser att man bara kan bli lycklig om man gör något bra, som gör att man *förtjänar* anseende. Det är den eventuella orsaken till hennes anseende, oavsett om det är fråga om anseende i andras ögon, eller t.o.m. är fråga om anseende i hennes egna ögon, som skapar en människas lycka. Att bara *låtsas* att man förtjänar anseende, och därför äger den, kan inte göra någon lycklig. En uppblåst, självförhärligande typ är väl inte verkligen lycklig?

Den filosofiska principen här är existensens primat versus medvetandets primat. Att en människa bara *tror* att något är fallet, gör det inte till ett faktum. Fakta är fakta, oavsett vad människor tror om dem. Att ett litet barn tror på jultomten gör inte att jultomten faktiskt existerar. Och barnet blir i längden mindre lyckligt om föräldrarna tutar i det att jultomten existerar. Barnet kommer ju förr eller senare att upptäcka att tomten inte existerar. Då blir barnet besviket. Och tron på tomten ger upphov till osunda inbillningar hos barnet, som att verkligheten är sådan att man bara behöver önska saker som man vill ha, och så kommer en snäll gubbe från Nordpolen att på ett magiskt sätt att uppfylla önskningarna, utan att man själv behöver anstränga sig.

Låt oss ta ett konkret exempel på detta, medvetandets primat, från vuxenvärlden. Anta att alla dina vänner och släktingar säger till dig - "Du är rik." "Du är en miljardär." "Du är en lyckans ost. Du har råd att köpa vadhelst du vill." Och anta att du i själva verket saknar några medel att tala om. Kommer du att bli lycklig om dina vänner och släktingar lyckas med att inbilla dig att du är en miljardär, och att du har råd att köpa vadhelst du vill? Vad tror du kommer att hända om de lyckas? Du kommer förstås att gå ut och storhandla. Du kommer snabbt att förbruka de modesta besparingar som du i verkligheten har. Sedan kommer du att vara pank. Och ditt liv kommer att bli miserabel. Principen som illustreras här är att idéer om verkligheten har konsekvenser. Vilken verklighetsuppfattning du har kommer att avgöra hur du handlar i verkligheten. Om du har en felaktig verklighetsuppfattning, kommer du också att handla "fel", d.v.s. emot dina verkliga intressen.

Sådana människor som badar i andras beundran, utan att ha gjort något för att förtjäna den beundran, luras eller rättare sagt lurar sig själva, till att handla "fel" hela tiden. När de tror på de andras beundran, överskattar de sig själva. De anser att de är "stora" och "kloka" och "starka" bara för att andra verkar tro att de är det. Diktatorer är ofta sådana typer. Diktatorn inbillar sig att han är ett geni bara för att alla säger till honom att han är det. Så han överskattar sig själv, och vidtar dumdristiga, rentav idiotiska åtgärder som snabbt och enkelt skall lösa något problem. Med katastrofala resultat i verkligheten. Så Mao Zedong, t.ex., satte igång "Det Stora Språnget Framåt". Detta pompösa monster trodde på hyllningarna han syntes få av massorna. Han inbillade sig att just han skulle kunna få fart på Kinas industrialisering genom sådana "geniala" idéer som att beordra befolkningen att smälta ner sina järnkastruller och - redskap i små stålugnar i bakgårdarna. Resultatet av "Det Stora Språnget Framåt" blev den största massvälten i världshistorien. Uppskattningsvis ca. 20 miljoner kineser svalt ihjäl. Desperata svältande bönder bytte barn med grannarna, dödade barnen och åt upp dem (inte ens de svältande föräldrarna förmådde döda och äta upp sina *egna* barn, så de bytte barnen med grannarna). "Det Stora Språnget Framåt" var en av de största tragedierna i mänsklighetens historia. Och det orsakades av en mans storhetsvansinne. Och storhetsvansinne är bara en extrem form av jakten på status. En människa som lider av storhetsvansinne, vill ju framstå som "stor" i andra människors ögon. Och är det inte just det som *alla* statusjägare gör, de flesta dock i mindre extrem grad än diktatorer som Mao?

Men inte ens de mäktigaste diktatorerna blir lyckliga av sitt "framgångsrika" storhetsvansinne. Verkligheten anpassar sig inte till människors önsketänkningar. Mao fick upprepade gånger uppleva hur hans storslagna planer slogs i gruset, och han tvingades till förödmjukande reträtter. Han ägnade sig åt ett svinaktigt frosseri i lyx, för att dämpa sin ångest, och "glömma" sitt självförakt. Han sov med dussintals kvinnor (och han lär ha smittat de flesta av dem med syfilis). Han åt massor av ypperliga delikatesser (se på hur tjock Mao var, *han* gick aldrig hungrig!). Men han var också paranoid. Han såg komplotter överallt. Han genomförde utrensning efter utrensning. Han kan aldrig ha känt någon ro och någon trygghet. Mao var en djupt olycklig människa. Vilket var rätt åt honom!

Hur är det ställt med statusjägarna bland "vanliga människor"? Eftersom de inte är lika extrema jägare efter det oförtjänta, lider de inte i lika hög grad. Men de är inte lyckliga. Ta den unga kvinnan som söker bekräftelse genom att leva ett hejdlöst uteliv. Hon går ut till de trendigaste nattklubbarna. Hon syns regelbundet med dem täta yuppies som råkar vara mest "inne" för stunden. Allt för att kamma hem poäng i statusligan. Hon spenderar alla sina pengar på de senaste moderiktiga kläderna. Hon festar loss varje helg. Hon ligger med den man som hon räknar med skall ge henne flest statuspoäng för stunden, och sedan dumpar hon honom när en "bättre" fångst hamnar inom skotthåll. När denna kvinna sedan blir sådär 35 år gammal, och inte längre är så vacker och begärlig, vad blir hennes behållning av sitt statusmaximerande sätt att leva?

Hon har inte skaffat sig någon man värd att älska. Hon har inte skaffat sig några besparingar att tala om. Hon har försummat sin karriär, om hon överhuvudtaget hade ett produktivt arbete. Vad är denna ytliga kvinnas långsiktiga utsikter? Hon har slösat bort sina bästa år på en meningslös jakt på status. Och nu står hon där med skägget i brevlådan s.a.s. Hon har inte uppnått något *substantiellt* i sitt hektiska liv.

Hon kanske hade någon skolkamrat som satsade på en mera tillbakadragen, mindre statusfylld tillvaro. Skolkamraten arbetade hårt, i stället att festa hela tiden. Hon byggde upp ett långsiktigt sparkapital, i stället för att göra av med alla sina pengar på kläder och krogbesök. Hon satsade på ett seriöst förhållande med en ansvarsfull man. När hon blir 35 år gammal har hon kommit en bra bit i livet. Hon har en man, hon avancerar inom yrket, hon har en stabil privatekonomi. Hon kan börja skaffa sig barn, hon kan höja sin levnadsstandard utan att hamna i skuld, hon kan känna stolthet över vad hon hittills har uträttat och hon kan känna tillförsikt över vad hon antagligen kommer att uträtta framöver. Hon är därför vida mera lycklig än hennes statusjägare till f.d. skolkamrat.

Statusjägaren hade bara en illusion av framgång, en fasad som byggdes i andra människors ögon. Hennes mindre anspråksfulla skolkamrat skaffade sig "the real thing"!

Anseende som du har förtjänat är "the real thing". Status, d.v.s. anseende som bara är på låtsas, saknar egentlig betydelse. Oavsett hur många andra människor det är som låtsas. Och oavsett hur hårt du själv låtsas också. Uppblåsta ballonger spricker alltid förr eller senare med en skräll. Eller så pyser de långsamt ur på ett patetiskt sätt.

Filosofen Ayn Rand skrev en mästerlig roman om bl.a. hur fåfängt det är att jaga status. Romanen hette Urkällan (The Fountainhead på engelska). Karaktären Peter Keating i denna roman är den ultimata tomma statusjägaren. Om du för ett ögonblick tror på villfarelsen att statusjakt är en väg till lycka, bör du läsa Urkällan, och lära dig något av Peter Keatings tragiska och patetiska öde.  Köp Urkällan här - http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665840

Henrik Unné (226 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/11978

16 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

För det fösta tycker jag att den här artikeln faller sönder i två delar som inte alls har med varandra att göra. Mao Zedongs storhetsvansinne och den banala vanliga människans statusjakt är inte samma kategori.
.
Det stora språnget var onekligen en gräslig historia. Kulturrevolutionen var inget vidare den heller. I desto fördelaktigare ljus, som ingen ser, framstår de lugna perioderna av av Maos långa regim. Beräknat efter indikationen medellivslängd Var Kinas och Indiens utveckling densamma under denna tid.
.
Vad menas med "status"? Man kan skílja på falsk status och sann status. Lyx är en sak, makt en annan. I den grymma värld vi lever i är det rationellt att sträva efter makt.
.
Henrik Unné är en egendomligt motsägelsefull tänkare, som drivs av ett mäktigt moraliskt patos, samtidigt som han ytterst konsekvent, och enligt min åsikt med rätta, ständigt bekämpar altruismens bländverk.
.
Som jag ser det, strävar en upplyst människa alltid efter makt. Inte som självändamål! Utan makt kan man inte främja sina ideal; utan makt är man maktlös. Makt är förvisso status. Status heter även pengar. Mao Zedong var onekligen en "statusjägare" av högsta potens. Det ha Ingvar Kamprad också varit. Status jagar också de idogt uppåtsträvande personer Henrik Unné själv i "objektivismens" anda känner varmt för.
.
Åter till Maos katatsrofer. På sitt bittra sätt har de gagnat mänskligheten. Dessa gigantiska samhällsexperiment ger sina lärdomar. Mao kunde inte på förhand veta att hans grandiosa projekt var omöjliga. Nu vet vi allihop.
.
Henrik Unné har alltså, för att sammanfatta, både rätt och fel.

Permalänk | Anmäl #1 Peter Ingestad, 2009-10-04, 23:06

Status jagar för övrigt Henrik Unné själv, och gör det på ett enligt min åsikt fullt legitimt sätt i egenskap av av den objektivistiska frälsningslärans outtröttlige profet. Unné har tidigare förklarat sin osjälviskhet och idealitet härvidlag, och jag tror honom. Se där, ännu en intressant motsägelse. Det är alltså inte så enkelt.

Permalänk | Anmäl #2 Peter Ingestad, 2009-10-04, 23:15

hemmahörighet - här? en tillflyktsort igår för någon som har blivit stalkad av mej - osså lilla mej - nej hammahörigheten är nog inte här - men jag hittar inte den plats där vi var igår - eller rättare där ingestad peter var och talade om att han har respekt för dej och jag utryckte mej kanske lite f ö r vanvördit om honom ..... kraschland - vad är kraschland - ett land att krascha i - ett land som heter verkligheten - verklighetens kraschland - ett land utan drömmar - utan något - utan dej - inte dej henrik - vilken dej - gissa kan man - utan för skap - gud min - vår skapare - vad göra i en uppkommen situation som denna - det tar tid - för att inte säga kräver tid - kvävningsdöd - kvävningsdöd - jag vill kunna andas fritt - känna frihet - frihet under ansvar - vad är det - ett streck i sanden - vad är det - det och detta - två oförenliga storheter - heter någon peter - heter någon marianne - vad heter vi/de då eventuellt tillsammans - petermarianne - vet ej - ej veta - ej kunna förstå - mekanism - mekaniskt - analytiskt - sympatiskt - konkret - utan innan för skap - in och ut för skap - konstnärsskap - begåvad - hon kanske är begåvad sa någon - en gång om mej till mina föräldrar om mej - jag glömmer inte såna ord - vem skulle inte vilja vara det - frågar - jag bara frågar - behövs inga frågor mer - jag vet - fy sjutton - kan jag acceptera detta - too much to say the least ...

Permalänk | Anmäl #3 Marianne Johansson, 2009-10-05, 03:32

God morgon Marianne! :o) Det var tänkvärda ord. Det är det där med in och ut, in och ut, att vara eller inte vara. Kanske jag kan få uttrycka det med en dikt:
.
Ett ord betyder ingenstans. Du vänder
mot döden åter. Livet bildar sakrament
däri; och redan har ett intet hänt,
där allt du menar sedan åter händer.
.
Fördelad är din Gud i språkets bränder
som dör i fjärran. Hem till natten vänt
går ljuset, Logos, det som alltid tänt
det ingalunda över alla länder.
.
Ett ord betyder alltid. Ännu mer
betyder ord. Den samlade kontexten
betyder ingenting. Tillbaka ger
.
det inga texten; där igenom släcks den
och ljuset gryr. Mot hösten redan ser
du nätter förbereda återväxten.

Permalänk | Anmäl #4 Peter Ingestad, 2009-10-05, 05:50

Till Peter Ingestad: Apropå #1 - Jodå, det gick att förutse att Maos samhällsexperiment skulle sluta i katastrofer. Ayn Rand förutsåg att alla varianter av socialismen skulle sluta i katastrofer redan på 1930-talet, eller kanske ännu tidigare. Och Ayn Rand presenterade sin förutseelse att socialismen skulle sluta i katastrof för hela världen redan år 1957, då hennes bästsäljande roman Atlas Shrugged publicerades. Om du vill se beviset för att alla varianter av socialismen är dömda att sluta i katastrof - läs då Atlas Shrugged (Och världen skälvde på svenska).

Permalänk | Anmäl #5 Henrik Unné, 2009-10-05, 12:17

På basis av abstrakta rimlighetsresonemang kan ingenting förutsägas överhuvud taget. Det är filosofiskt elementum. Däremot kan så grundas rationellas förväntningar. Så har skett i detta fal. Om dessa var Ayn Rand alltid många parsec långt från ensam.

Permalänk | Anmäl #6 Peter Ingestad, 2009-10-05, 12:25

Atlas Shrugged borde jag läsa, det skall erkännas. Det är en viktig bok. Något bevis finns där ju inte, men kanske tunga argument.

Permalänk | Anmäl #7 Peter Ingestad, 2009-10-05, 12:27

Peter Ingestad: Jodå, mycket kan förutsägas, eftersom verkligheten lyder under lagen om orsak och verkan. Det är inte raketvetenskap att förutse att slaveri leder till fattigdom och elände. Så det gäller "bara" att fatta att socialismen innebär slaveri till staten. Men man måste vara ärlig för att inse att socialismen innebär slaveri. och många anhängare av den altruistiska moralläran är inte tillräckligt ärliga för ett erkänna det, eftersom de vet att socialismen är den politiska tillämpningen av den altruistiska moralläran. Och det kostar, psykologiskt, att döma ut sitt eget "barn" s.a.s.

Permalänk | Anmäl #8 Henrik Unné, 2009-10-05, 13:12

Det där var ju bara samma sak om igen för vilken gång i ordningen. Du går på tomgång. Du ältar. Du tuggar om. Posta om du har nåt nytt, avstå annars. -Verkligheten lyder f ö inte alls strikt under lagen om orsak och verkan. Den lyder under slump och kaos därjämte. Jfr t ex kvantfysik, mandelbrotmängd, aktiemarknad, fjärilseffekt, sannolikhetslära, psykologi och meteorologi.

Permalänk | Anmäl #9 Peter Ingestad, 2009-10-05, 13:24

"Men man måste vara ärlig för att inse att socialismen innebär slaveri." Ja, sånahär propagandaplattityder talar för sig själva. Ditt hjärta är hursomhelst gott, så jag lämnar dig ifred.
.
Tillsvidare. Sjäv är jag postarbetare. Blev aldrig nånting annat. Det var rätt OK. Socialt är du och jag rejält parallella.

Permalänk | Anmäl #10 Peter Ingestad, 2009-10-05, 13:27

Den rent faktiska omständigheten som många tycks glömma är den mänskliga förmåga som är begränsad till att känna de egna känslorna.

Att detta rent faktiskt innebär att en mera varaktig lyckokänsla alltid måste etableras inifrån, det tycks vara lika svårt att begripa som fenomenet pengar, och allra värt ute är givetvis de stackare som dessutom lyckas med konststycket att blanda både lycka och pengar.

Den filosofiska eftertanken har som företeelse snart blivit lika ovanlig som jungfrufödelser.

Permalänk | Anmäl #11 Carl Norberg, 2009-10-05, 13:55

Till Carl Norberg: En företeelse som är nästan lika sällsynt som jungfrufödelser är människor som är villiga att sina etablerade uppfattningar, när de presenteras med rationella argument som tyder på att de gamla uppfattningarna är felaktiga.

Permalänk | Anmäl #12 Henrik Unné, 2009-10-06, 17:44

Tjyvar ska ha smisk på rumpan!

Permalänk | Anmäl #13 Peter Ingestad, 2009-10-07, 03:35

Jag håller med Unné om att det alltid finns en risk i jakten på status att man som individ blir alltför lyhörd för vad omvärlden finner beundransvärt med konsekvensen att man tappar bort vad man egentligen själv vill på vägen. Men jag tycker även att Unné tycks granska begreppet status med aningen naiv blick när han talar om den unga kvinnans jakt på status (se i artikeln). Detta beteende är inte status givande i statusens sanna mening, vad Marie Söderqvist Tralau talar om som status handlar om kuskap och egna framgångar, sam stabilitet i sina relationer. Alltså går den definitionen stick i stäv med givna exemplet på den statusjagande kvinnans livsstil. En betydande skillnad i definitionen av status som inte ska bortses ifrån! Intressant diskussion i övrigt.

Permalänk | Anmäl #14 Isühr, 2009-11-08, 15:01

jag har nu henrik unne läst hela din artikel - vartena ord - och begrundat innehållet - det var bara det jag nu ville ha sagt...

Permalänk | Anmäl #15 Marianne Johansson, 2010-02-07, 12:46

jag vill bara säga att jag nu inte begriper att jag kunde - kunde med - att skriva det jag skrev då - skillnaden är stor mellan då och nu - jag kan alltså inte stå för det jag skrev då... - t ex här ovan den 5 oktober förra året - klockan 04:32...

Permalänk | Anmäl #16 Marianne Johansson, 2010-06-27, 07:01