Könsneutrala namn skapar osäkerhet för kommande generationer

Liten och klok artikel.

Håller helt med dig, även kring barnens personligheter som i stort finns redan vid födseln.
Idag finns en konstig debatt om att manligt och kvinnligt är påhittat och att vid födseln är vi alla noll och sen skapas vi kring gamla invanda mönster.

Sån jäkla idioti kan ingen tro på som själv fött barn.
Sen kan man påverka goda värderingar i sin uppfostran, men att inte se vilka könsskillnaderna är på söner och döttrar (med vissa undantag då) det måste göra barnen en otjänst och vara farligt frustrerande för dem.

Det okritiska tänkande kring genus och Lisa-Kalle är förvånande.

En del av det vi kallar manligt/kvinnligt är socialt betingat, och en del har sitt ursprung i biologin.

Att ha olika namn på män och kvinnar skulle vara naturbetingat har jag väldigt svårt att tro, vad har du för belägg för det?

Jämförelsen med djurs beteende är inte heller lyckad. Att titta på hur djur gör och drar slutsatser om hur människor bör göra öppnar dörren för massor otrevliga saker.

Förresten förstår jag inte riktigt vad problemet är. OM det nu skulle bli en epidemi av namnbyten mellan de olika könen, och OM det då skulle ha en negativ effekt, så får vi väl hantera det problemet då.

Åk till Spanien eller Italien och tala om för folk där att de av hänsyn för kommande generationer och pga av kissande katter inte får hålla på och mixa kvinno och mans namn.
Skribenten skriver om osäkerhet men blir själv orolig bara för att personer kan välja vilket namn de vill.

Jag tycker det är betydligt mer skrämmande att en vuxen människa är så fixerad vid biologiskt kön och anser att människors identitet helt hänger på det och att barn ska behandlas olika utifrån det.
Och att det sen dessutom handlar om en styrelseledamot i KDU som en dag kan komma att ha möjlighet att tvinga på svenska folket sina åsikter gör inte saken bättre.

Svar till S.P & Bo Haest:

"Att ha olika namn på män och kvinnar skulle vara naturbetingat har jag väldigt svårt att tro, vad har du för belägg för det?"

Det står inte någonstans i texten att namn skulle vara naturbetingat, däremot tror jag att våra beteende är det precis som "S.P" ovan tycks vilja komma fram till?

Det jag vill tydliggöra är att det finns beteenden som helt enkelt inte kan förnekas i människans natur, men med att försöka dölja det med ett namn som identitetsmässigt och traditionsmässigt tillhör det ena eller andra könet kan knappast skapa trygghet.

Bo Haest kan ju se fram mot framtidens samtal:

-Hej, är fru Gustav hemma?

-Nej, hon är ute med sin man Agneta. Jag är deras son Caroline.

-Okej Caroline-ponken, kan du hälsa fru Gustav från herr Sara? Det är jag jobbar för din mamma Gustav.

-Ska jag göra! Hejdå herr Sara!

Inte alls förvirrande? ...

........

Det hela är mest en praktisk fråga, tycker jag, om män ska få ta namn som idag är typiska kvinnonamn, och vice versa. Jag tycker inte att det ska vara tillåtet, eftersom det har sina fördelar att det redan på namnet hörs vilken könstillhörighet man har. De flesta har ju trots allt ganska lätt att avgöra vilket kön man tillhör, även om gränsfall finns och t ex transvestiter och de som bytt kön kan ha speciella skäl att få tillämpa ett annat namnskick. Men det bör inte sätta huvudregeln ur spel, tycker jag.

Det nu ändrade namnskicket kommer, om det blir allmänt utbrett, förmodligen att skapa ett behov av att ange könet på något annat sätt, både i tal och skrift. En liten snopp- eller snippa-symbol kanske kommer att få läggas till namnet framöver?

För övrigt har Erich Fromm analyserat likheter och skillnader mellan könen, biologiska och sociala, i en intressant essä, "Sex and Character", och för fram tankar om hur man kan förhålla sig till dem. Essän finns publicerad i "The Dogma of Christ and other essays on religion, psychology and religion". Visst, denna bok har några år på nacken, men tillför ändå ett intressant perspektiv som inte kommer fram i dagens debatt, tycker jag. Läs den!

Erich Fromms bok heter "The Dogma of Christ and other essays on religion, psychology and culture", och inget annat. Sorry.

Noterar det i latinska länder som Spanien, Portugal, större delen av Sydamerika osv. har en lång tradition av denna företeelsen. Där det är mycket vanligt att män heter "Maria" i mellannamn. Så det kanske inte kan kallas för ett nytt fenomen. Och vad är det som är så farligt med det. Vi har redan namn som "Kim" och andra könsneutral namn.

John: Ett "Hr.", "Fru" eller "Fröken" får väl betraktas vara närmre till hands...

Assis:
Jo, det förstås, det har du rätt i. Men om det nu skulle bli så, då utvecklas ju det hela lite paradoxalt, kan man tycka. Om viljan att vara progressiv och fördomsfri i slutänden resulterar i att vi får damma av gamla tituleringsformer som "Herr", "Fru" och "Fröken" - har vi vunnit så mycket då?

Tack för tipset John H Nilsson.
Ska leta upp och läsa "The Dogma of Christ and other essays on religion, psychology and culture" !

Claudia Polstierna, jag är mer förvirrad av ditt behov att poängtera personers kön hela tiden. Att fråga ett barn om en annan familjemedlem är hemma och att be barnet hälsa går alldeles utmärkt utan att använda son,fru och herr.
Och hur gör du med alla ickesvenska förnamn som förekommer i Sverige? Pluggar du in vilka som brukar höra ihop med vilket kön?

Män är män och kvinnor är kvinnor. Några promille har hamnat i fel kropp och någon promille är mitt imellan. Har man speciella skäl så kanske kvinnan i fråga kan heta Sven och mannen Madeleine. I alla andra fall är det ett oerhört konstlat sätt att inte kalla saker vid dess rätta namn och bidrar bara till flum och är helt befriat från positiva konsekvenser.

Män är män och kvinnor är kvinnor. Några promille har hamnat i fel kropp och någon promille är mitt imellan. Har man speciella skäl så kanske kvinnan i fråga kan heta Sven och mannen Madeleine. I alla andra fall är det ett oerhört konstlat sätt att inte kalla saker vid dess rätta namn och bidrar bara till flum och är helt befriat från positiva konsekvenser.

Jamen i många andra länder finns sedan länge förnamn som är helt könsneutrala. Särskilt i anglosaxiska länder. Det verkar inte orsaka några som helst problem. Och inte har dom personnummer heller som definierar könet.
Förklarar hur det funkar där men inte skulle funka här!

Jag har aldrig sagt att det inte skulle fungera, vart står det? Det jag menar är att det kan orsaka en del förvirring som i sin tur kan leda till osäkerhet när det gäller identifiering. Hur definerar du könet på en kvinna som heter Sven, men som du inte vet är kvinna? Jag tror mest att det handlar om ett nedbrytande utav traditionella namn. Vilket är otroligt synd...och det som Johan H Nilsson skrev tror jag på : "Om viljan att vara progressiv och fördomsfri i slutänden resulterar i att vi får damma av gamla tituleringsformer som "Herr", "Fru" och "Fröken" - har vi vunnit så mycket då?"

en sak till..
jag pratar inte om könslösa namn fungerat i Spanien eller andra länder,utan jag pratar om vilka konsekvenser det skulle kunna få i Sverige. Självklart har alla länder egna kulturer, men man kan ju undra om Sverige har det länge till?

Men nu tar du väl i? Hur kan en förskutning i prioriteringar leda till en sådan idetnitetskris som du beskriver?

"Att inte veta vem man är, vilket kön man tillhör, eller att inte ens veta vilket kön man har, kan knappast resultera i en säker identitetsposition i dagens samhälle. "

Menar du på allvar att alla beståndsdelar av en människas identitet hänger på könet? Är det verkligen så att det allra första man tänker på när man seer en person, oavsett klädsel, humör, klass eller hårfärg måste vara vilket kön personen är?
Och att man inte skulle veta sitt eget kön- herregud, vi har ju ögon att se med och nog ska väl läget vara ganska allvarligt för att ett barn ska växa upp utan att se de biologiska skillnaderna mellan kvinnor och män?

Okej... Skapandet av nya fenomen som inte finns i kulturarvet skapar förvirring? Tja, det kan man väl tycka. Fast beror inte det på hur statiskt man anser kulturarvet att vara? Är Piccasso en del av vårt kulturarv? Miljonprogramshistorier av betong?

Kan också konstatera att vi har länge haft olika kulturer under samma tak, från samer till skåningar som ofta har många kulturella företeelser som inte återfinns på andra håll. Samt att Sverige historiskt har lånat in massor av kulturella fenomen ifrån kontinenten.

Marie: Nyckelorden i din avslutande frågeställning är ju "de biologiska skillnader", feminister långt ner i vänsterdiket anser att det är något helt annat vad man traditionellt har menat. Det finns en anledning till varför de talar om "genus" snarare än "kön". Men många "forskare" hävdar (som inte är vänsterakademiker) att biologiska egenskaper finns, där beteende medföljer, och att detta inte är något socialt, eller kulturellt (som vänsterakademikerna tycker).
Detta senare perspektiv gör att fundamentala saker i ens personlighet byggs in i "könsidentiteten" som i sin tur är en naturlig del av identiteten. Och jag tror att fröken Polstiernas resonemang är någonstans att identiteten är viktig, den inkluderar könets biologiska egenskaper, kultarvet osv. och om detta skakas omkull, skakas människors grund i livet omkull. Vilket i sin tur skapar osäkerhet osv. Fröken Polstierna får säga om jag har fel.

Det jag ifrågasätter är om den här typen av okonventionella "namnfenomen" skapar osäkerhet eller är en effekt av osäkerhet.

Assis skrev:
"Det jag ifrågasätter är om den här typen av okonventionella "namnfenomen" skapar osäkerhet eller är en effekt av osäkerhet."

Kan det inte vara både och? Oavsett vilket - kan vi leva med osäkerhet? Vad det gäller det aktuella ämnet är jag faktiskt osäker på vad jag egentligen tycker.

Om förväntningar och krav på pojkar/män respektive flickor/kvinnor, är väldigt olika bör vi kanske inte förvåna oss över fenomen som könsbyten etc. Kanske har jag fel, men kan inte behovet av att "byta kön" vara ett uttryck för att de sociala gränserna för respektive kön upplevs vara för snävt dragna? Att hela ens person inte ryms i den traditionella könsrollen?

Kanske bör vi alltså göra tvärtom mot det jag argumenterat för tidigare? Alltså att snarast föreskriva att barn skall namnges med både mans och- kvinnonamn, eller med könsneutrala namn, för att ge individen så stort utrymme som möjligt att forma sin personlighet, utan att behöva anpassa sig till olika stereotyper om kön?

Man kan i och för sig undra var "könet" tar vägen då, och om det är bra eller ej att könstillhörigheten blir otydligare.

Kanske förlorar vi en "polaritet" mellan könen, en spänning, någonting kreativt? Den viktigaste anledningen till att det finns kön har ju med nyskapelse att göra, av nya unika människor. Kanske kan det finnas en sådan betydelse även i överförd mening?

Kanske vinner vi en ökad jämställdhet, ökad frihet för inidividen att uttrycka hela sin personlighet och att vi börjar se på varandra mer som just personer, snarare än "karlar" och "fruntimmer".

Ja du Marie, "Men nu tar du väl i? Hur kan en förskutning i prioriteringar leda till en sådan idetnitetskris som du beskriver? ".

Det må mycket väl hända att jag tar i eftersom det ibland behövs, kan jag tycka.

Jo, det du själv skrev om förskjutning i prioriteringar är för mig en självklarhet för identitetskris nr 1. Alltså, att påbörja en förändring brukar leda till att öppna upp för ytterligare förändringar. Eftersom då även den progressiva acceptansen bredas ut! Ganska enkelt va?
Sen förstod jag faktiskt aldrig vad du egentligen ville komma fram till..

Att använda sig utav begreppet "kultur" i det här sammanhanget kan tyckas vara långsökt. Men jag ser namn som en typ utav tradition, och tradition i sin tur kan jag se gå hand i hand med kultur. Att det skiljer sig och har förändrats är också en självklarhet.

John H Nillsson:
Jag tror ju knappast på en ökad jämställdhet genom att alla har könslösa namn? Däremot kanske en jämlikhet, där alla snarare bildar en bred massa, eller där ingen sticker ut eller skiljer sig från den andra. Vilket vi egentligen gör eftersom vi är unika.

Nåväl, ikväll ska jag skriva ytterligare ett inlägg.
Men det kommer dock istället handla om att sudda ut ålderssiffror...

Då kanske du kan skriva under på detta citat, ur boken jag nämnt ovan?

"We have distorted the notion of equality into the notion of sameness. What did the concept of "equality" mean in the great humanistic tradition? It meant that we were equal in one sense: that every man is an end in himself and must not be a means for the end of anyone else. Equality is the condition in which no man must be a means, but every man is an end in himself, regardless of age, color, sex. This was the humanistic definition of equality which was the basis, indeed, for the development of differences. Only if we are permitted to be different without being threatened with being treated as unequal, only then we are equal."

(Erich Fromm, "Medicine and the Ethical Problem of Modern Man".)

Och kanske det här också:

"Thus, equality is the basis for the full development of differences, and it results in the development of individuality."

(Erich Fromm, "Sex and Character")

Med ett sådant jämlikhets- eller jämställdhetsbegrepp som Fromm förespråkar, kanske vi kan undvika att hamna i detta trista du talar om, att vi alla "bildar en bred massa, eller där ingen sticker ut eller skiljer sig från den andra". Att ge alla rätt att använda både traditionella mans- och kvinnonamn, kanske i så fall mer handlar om kosmetik? Att få det att se ut som vi är jämställda, snarare än att värna en verklig jämställdhet, med plats för både skillnader och individualitet?

Allt jag hör är "Bla bla bla mina fina formuleringar failar på att dölja min transfobi".

så jävla sant det du skriver..........<3