Reflektioner kring gymnasieskolan

År 2011 skall  gymnasieskolan reformeras enligt alliansregeringens planer. De förändringar som då genomförs bör förstås ses i ljuset av erfarenheterna från det nuvarande systemet. Vilka var då de bärande tankarna bakom detta?

I 1994 års läroplan ersattes ett väl fungerande linjegymnasium med det kursutformade system vi nu känner. Detta, den kanske största förändringen av gymnasieskolan på mycket länge beslutades utan någon som helst förankring ute på skolorna.

Den stora fördelen med kursutformningen sades vara att påbyggbarheten medför att det inte blir några "återvändsgränder" i systemet. Vidare kunde man få mer individuellt upplagda studier. Genom de obligatoriska kärnämnena menade man att gymnasiet anpassades till kraven i den nya tidens arbetsmarknad samtidigt som eleven fick en allmän behörighet till högskolan. Vi fick "en gymnasieskola för alla".

Kursutformningen hade tillämpats inom den kommunala vuxenutbildningen i 15 år (det sk. "Etappsystemet i LVUX82), men där var argumenten självklara: statsbidragssystemet förutsatte ett visst antal kursdeltagare. I många kommuner blev det nödvändigt med samläsning. Som ex på en allvarlig nackdel med etappsystemet inom komvux kan nämnas att det var svårt att hålla nivån på Etapp 4 i matematik (den högsta nivån) jämförbar med gymnasiets naturvetenskapliga linje. Det kan väl tyckas självklart att man får en annan kompetens om man från gymnasiestudiernas start får läsa en matematik med inriktning mot tekniska och naturvetenskapliga utbildningar jämfört med om man under en stor del av kurstiden läser en matematik inriktad på vardagslivsproblem. Jag väljer ex från matematiken då mina erfarenheter framför allt berör detta ämne.

Man kunde kanske betrakta etappsystemet som en väl fungerande nödlösning. Frågan var då om de ovan nämnda fördelarna med kursutformning var så stora att det motiverade att denna nödlösning anpassade till vuxenutbildningens speciella förhållanden skulle införas på ungdomsgymnasiet.

Pedagogiskt och psykologiskt kan det tyckas olyckligt att låta alla elever börja sina gymnasiestudier med samma kurser i kärnämnen med samma betygskriterier oberoende av förutsättningar och bakgrund. Hur tänkte man? Kan något av svaret finnas i följande citat från de tilläggsdirektiv som den borgerliga regeringen genom Beatrice Ask utfärdade till läroplanskommitten (1991-12-19):

"Ett av kraven som angetts i det föregående är att läroplanerna för grundskolan samt för gymnasieskolan och komvux skall ge uttryck för en samlad syn på elevers kontinuerliga kunskapsutvecklig genom skolan. Detta gör det möjligt att undvika att starten i gymnasieskolan utformas som en repetition av delar av grundskolans innehåll.

Denna princip liksom förbättringarna av utbildningen i grundskolan, kommer att bidraga till att  höja den gymnasiala utbildningens kvalitet. Härigenom kan kunskapskraven höjas för tillträde till såväl gymnasieskolan som högskolan."

Detta lät ju alldeles utmärkt. När eleven kom till gymnasiet behärskade denne grundskolans kurs och då denne kom till högskolan behärskade han gymnasiets kurs. Problemet var dock att detta var en vision, och visioner tillhör framtiden. Om dåtidens framtid representeras av nuet idag 15 år senare så får vi konstatera att Beatrice Asks förhoppningar vänts till sin motsats.

För att målet "en gymnasieskola för alla" skall vara meningsfullt måste det ställas krav på elevens vilja att studera. Även den som har bara lite erfarenhet av dagens svenska gymnasium vet att där finns elever som av skilda skäl saknar denna vilja och som ställer till ett elände för sig själva och andra. Målet "ett gymnasium för alla får inte betyda att dessa elever skall beredas fortsatt plats inom gymnasiet oberoende av hur de beter sig. Däremot skall de alltid vara välkomna tillbaka till gymnasiala studier inom komvux den dag då nya erfarenheter och/eller personlig mognad väckt lusten till studier.

Nu, femton år efter 1994 års reform föreslår regeringen att gymnasiet delas upp i yrkesförberedande resp. studieförberedande program vilket löser en del av ovanstående problematik. För att detta skall vara acceptabelt krävs det dock ett utbyggt komvux där alla som vill förkovra sig är välkomna. Tyvärr är man otydlig vad gäller detta. Sker inte detta är man tillbaka i den sämsta av världar där en stor andel av befolkningen stängs ute från högre utbildning pga. ett val man gjorde i 15-årsåldern.

I det nya gymnasiet behålls tyvärr kursutformningen med dess betygshysteri. I ex matematik sätts upp till fem betyg ( i kurserna A-E). När man söker ex en civilingenjörsutbildning värderas  (den förhållandevis irrelevanta) kurs A dubbelt så högt som den högsta kursen (E), eftersom Kurs A har getts 100 p medan kurs E har 50 p. Det är omvittnat att eleverna naturligtvis genomskådar systemet och väljer kurser taktiskt (dvs man väljer ofta bort krävande kurser). För att minska systemets svaghet inför man nu upp till 2,5 extrapoäng i betygsmedelvärdet (22,5 max mot 20 tidigare) om man väljer språk eller matematik utöver kraven för utbildningen. Märkligt nog  värderas inte överbetyg mer än godkänt på dessa kurser. I ett tidigare förslag från 2006 skulle ämnesbetyg införas - vart tog det utmärkta förslaget vägen (var problemet att det skedde under den socialdemokratiska regeringens tid?)?

Den andra stora förändringen i gymnasieskolan under 90-talet kan sammanfattas med orden: friskolereform, kommunalisering, decentralisering och den därmed sammanhängande målstyrningen.  Detta har till skillnad mot kursutformningen diskuterats utförligt i olika sammanhang. Man kan tycka att det är självklart att dessa förändringar förutsätter en effektiv och tuff statlig utvärdering av verksamheten. Av detta har vi dock sett alltför litet. Resultatet känner vi: t.ex. konkurrens om elever, sjunkande kunskapsnivå, betygsinflation och upprörande orättvis betygssättning (se ex DN 090818).

Nog kan man väl sammanfattningsvis beteckna 90-talets gymnasiereform som ett misslyckande.

Vad är det då som gör en utbildning framgångsrik? Jag tror att det handlar mindre om organisation och mer om attityder.

Utifrån min erfarenhet som matematiklärare inom komvux, gymnasium, yth-bygg (yrkesteknisk högskola för byggnadsarbetare med minst 4 års praktik) och högskoleingenjörsutbildningar under 35 år så heter nyckelbegreppet motivation. När jag träffar gamla studenter från yth framhåller de enstämmigt hur viktig tiden (tre terminer) på yth var för dem både vad gäller yrkesliv som vad gäller personlighetsutveckling. Kursdeltagarna på yth hade mycket hög motivation. Denna motivation var en naturlig följd av det vidgade perspektiv på kunskaper som år av yrkesverksamhet ger. Insikten i att det behövs mer teori för att dels bättre förstå sin verklighet och dels göra det möjligt att få nya mer kvalificerade arbetsuppgifter växer sakta men säkert fram. Studieresultatet blev följaktligen bra.

TV-dokumentären "Klass 9A" visade hur motivation skapades genom TV-kameror och ett gäng duktiga lärare. I matematik höjdes medelbetyget under en termin från medelmåttigt till Sveriges bästa (vilket väl i och för sig ställer vissa frågor ang. kravnivån i grundskolan). Efter detta är det väl svårt att hävda att anledningen till att så många misslyckas i ex. Ma A beror på något annat än bristande motivation. Hela dokumentären mynnade ut i ett rungande "YES, WE CAN"

Vi som har erfarenhet av arbete inom komvux vet vad många elever med undermåliga betyg från ungdomsskolan förmår då den egna viljan är vid handen.

När den nygamla gymnasieskolan konstruerades gjorde man "tvärtom" - i stället för att utgå från motivationen som en nödvändig förutsättning för goda resultat tvingas omotiverade ungdomar att ägna ytterligare år åt teoretiska studier. Resultatet känner vi - en stor andel gymnasister underkänns på kärnämnet matematik (MaA).

Det är betydligt svårare att svara på frågan hur man får elever motiverade. För ungdomarna i dagens genomkommersialiserade och prylfixerade samhälle är tuffa studier inget självklart val om man inte har ett starkt stöd hemifrån. Lärarna utgör för många den enda motkraften i ett liv präglat av kamrater, sport, kläder, datorer mm. - och visst tycks ett nytt datorspel häftigare än  en bok av Strindberg. Att tro att en bättre pedagogik ensamt kan lösa problemet är nog att överskatta skolans roll i en ungdoms medvetande. Kanske det är nödvändigt att låta många elever gå den långa vägen via ett enklare arbete några år i väntan på att motivationen skall infinna sig. Då skall det finnas en öppen dörr i komvux.

Den motiverade eleven avsätter mycket tid till läsningen - det blir naturligt att sitta och "plugga".  Som slutord vill jag citera min fru som är språklärare. Hon har kärnfullt sammanfattat situationen då hon mött ett omotiverat gäng elever med orden: "Det är inte huvudet det är fel på, det är häcken."

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/11874

1 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Damberg införa obligatorisk undervisning som ger dem en möjlighet att nå godkänt. Enligt deras erfarenhet ger sommarundervisning att sex prövningar av tio ett godkänt betyg. Tyvärr så var det endast 3.9 procent av totala antalet i 7:an till 9:an som deltog, med totalt 12 procent som inte nådde målen, med andra ord endast en tredjedel av dem som borde deltagit i sommarundervisning deltog de facto i sommarundervisningen. Detta ger förvisso en del stöd åt Margareta Pålssons argument att de som uteblir under terminerna också uteblir i sommarundervisningen.
cam balkon
alüminyum

Permalänk | Anmäl #1 epoksii, 2012-07-07, 23:28

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.