Den svenska medierapporteringen av Kina är missvisande

Nästan all svensk mediarapportering om Kina utgår ifrån två perspektiv och lär så även göra under 60årsdagen av den kinesiska revolutionen:

1. Att man kan dela in kineser i två kategorier: Onda förtryckare av mänskliga rättigheter samt passiva offer som är eländiga stackare och som, om dem inte befinner sig på flykt eller i arbetsläger, är för hjärntvättade av kommunistpropaganda för att hjälpa sig själva.

2.Att det först var kommunism i Kina vilket ledde till en katastrofal utveckling och massdöd men att situationen nu är på väg att vändas tack vare att man slutligen underkastade sig västerländsk marknadsekonomi.

Dessa två utgångspunkter är som sagt starkt dominerande i beskrivningen av den kinesiska utvecklingen sen 1949 men det är en missvisande och falsk bild. Som halvkines har jag alltid reagerat med en känsla av avsmak som sträcker sig från magen till intellektet när jag matas med denna bild.

Det är demoniserande och schablonartat, för vilket land det än gäller, hur illa det än är ställt, att dela in dess befolkning i onda förtryckare samt passiva offer. Den underförstådda slutsatsen av denna beskrivning av ett folk är att det är inkapabelt att lösa sina problem och det måste in en riddare på vit springare utifrån för att rädda situationen. Denna bild målas ofta upp av länder i tredje världen och stämmer självklart inte överens med verkligheten. Den tjänar snarare den utomstående "riddarens" intressen än folkets i landet ifråga.

Antalet protester, illegala demonstrationer, strejker och upplopp uppgår till nästan 100.000 varje år och långt ifrån alla som deltar slås ner eller sätts i fängelse. Mellan 1995 och 2005 ökade antalet protester från 10.000 till 87.000 enligt officiella siffror. (manskligarattigheter.gov.se) Det finns självklart fall där de protesterande arresteras men det finns också fall där de lyckas mer eller mindre med att få igenom sina krav eller pressa fram eftergifter och till och med politiska reformer. Om lyckade resultat som kommer av kinesiska protester är svensk media däremot mindre intresserade av att rapportera.

Resultatet blir en demoniserande bild av förhållandena i landet och att kineser, även i Sverige, distanseras ifrån den västerländska kritiken av den kinesiska diktaturen och istället samlas runt flaggan. Inget folk tjänar på att framställas som onda förtryckare eller passiva offer.

Ett av de främsta områden som protester i Kina idag handlar om är arbetsplatsrelaterade. Enligt China Labour and Social Security Handbook ökade antalet arbetare inblandade i en konflikt mellan 1993-2002 med 18 gånger. Inom detta område finns också ett av de värsta exemplen på västerländskt hyckleri kring mänskliga rättigheter i Kina. 2008 skulle en ny arbetsrättslag antas. Dess innehåll gällde att grundläggande rättigheter för arbetare skulle respekteras och stärkas såsom rätten till kollektivavtal, begränsad övertid, rätt till anställningsavtal etc. Speciellt i landets ekonomiska frihandelszoner kränks de mest grundläggande rättigheter och förutsättningar för anständig tillvaro på arbetsplatsen. När lagen kom på förslag efter en kampanj från facket som bl.a. samlat 190.000 namnunderskrifter, ett sällsynt stort gräsrotsarbete med medborgerligt deltagande för en politisk reform i Kina, började multinationella företag lobba hårt mot lagen och EU: s och USA: s handelskammare kom med hot om att dra tillbaks sina investeringar från Kina. Så mycket för riddaren på vit springare när det kommer till praktiken. När det var västerländska ekonomiska intressen som stod på spel fick värnande om mänskliga rättigheterna och nationellt självbestämmande stryka på foten. Lagen antogs ändå, trots hoten, efter stöd från bl.a. presidenten Hu Jintao.

(nytimes.com samt evatt.org)

Jag ska nu gå in på varför även den andra utgångspunkten är felaktig.

Min morfars föräldrar var under 1920-talets Kina inte bara fattiga utan också nedknarkade i opium och heroin. Morfar fick som 13-14-åring förse sina föräldrar med droger då han fick syn på en krigsherre med sin armé. Livet som soldat var för den unga tonåringen mer lockande än att förse sina föräldrar med droger så han tog värvning hos krigsherrens armé. Under denna kaotiska period i Kinas historia växlade krigsherrar allianser och fiender regelbundet och min morfars krigsherre slöt allians med nationalistpartiet Kuomindang (KMD). Han tjänstgjorde där, likväl som en stor del av de övriga i KMD´ s armé,  inte av ideologiska skäl utan för att det erbjöd möjligheten att få mat i magen och man blev skjuten om man deserterade. Efter andra världskriget, mot Japan, tröttnade han på inbördeskriget och flydde från armén. Vid Kinesiska Kommunistpartiets, KKP: s, seger, för 60år sedan, då Mao Zedong utropade Folkrepubliken Kinas grundande, sa han till sina barn att kommunismen var framtiden och skulle lyfta Kina.

Till en början hade han bra relation till den lokala partitjänstemannen. Allt eftersom försämrades dock hans situation och han blev skickad till arbetsläger där han fick sitta i 20år för att ha tjänstgjort i KMD. Min mamma nekades pga. detta till högre utbildning och fick åka till landsbygden i Xinjiang. På 1970-talet kunde hon genom sin bror komma till Sverige och har sen dess bott här. Detta är en historia om en familjs erfarenheter av Mao-perioden i Kina. Den har det berättats om i boken "No, I´m from Borås" skriven av min kusin Ola Wong och den bör berättas. Det finns miljoner kinesiska familjer som på olika sätt kan relatera till dessa erfarenheter av Mao-perioden. Men det finns också andra historier som miljoner kinesiska familjer också kan relatera till. Historier om hur bönder på avlägsna trakter i Kina för första gången fick tillgång till anständig primärsjukvård via barfotadoktorer. Om hur mammor med nyfödda barn för första gången fick tillgång till mödravårdscentraler. Om fattiga bönder och arbetare som lärde sig läsa. Om kvinnor som inte bara slapp, utan förbjöds bli utsatta för att få sina fötter bundna, legal rätt att skilja sig och rätt till abort. Historier om barn som slapp langa knark till sina föräldrar. Dessa historier är det däremot total tystnad om i svensk media varje gång Mao Zedong och Kinesiska Kommunistpartiets historia kommer på tal.

Spädbarnsdödligheten mer än halverades under Mao-åren (globalis 1). Medellivslängden 1949 låg på 35 år, 1979 hade den ökat till 69 år (WHO). Läskunnigheten 1949 låg på omkring 10% (manskligarattigheter.gov.se), år 1980 kunde nästan 70% läsa (globalis 2) och 2008 kunde 90,9 % läsa (UNDP).

Om man räknar de som dog i förtid till följd av Maos politik, bör man inte då också räkna med den ökande levnadstid som möjliggjordes, genom t ex utbyggnaden av sjukvården, som en effekt av Maos politik? Ökningen av medellivslängden och minskningen av spädbarnsdödlighet var liksom de 30milj som svalt ihjäl under det Stora Språnget en effekt av Maos politik. Men bara det senare nämns när svensk media ska ge ett omdöme av Mao och kinesiska revolutionens effekter.

Ska man i ett omdöme av Maos eftermäle ställa upp en tabell med liv som förlängts pga. hans insatser och sen dra av den genom en tabell med liv som förkortats pga. hans insatser? Någon kanske har tid, möjlighet och lust att göra detta men för mig känns det spontant ganska motbjudande. Jag föredrar hellre att analysera orsakerna till vad som gick bra och vad som gick dåligt.

KKP: s maktbas låg inom landets gränser, inte i händerna på västerländska imperialister. Den vilade på miljoner fattigbönder. Detta möjliggjorde t ex satsningen på sjukvård, utbildning och tillgång till jord för fattigbönder som inte tilläts i andra neokoloniala länder i Asien och tredje världen. Däremot fanns det inga fria val där det kinesiska folket tillsattes eller avsatte sina makthavare, det fanns inte heller fri yttrande- och pressfrihet. Detta ledde till en rättsosäkerhet och att satsningar som gick fel inte mötte någon kritik utan läts fortsätta och till och med uppmuntrades tills t ex hungerkatastrofen med Det Stora Språnget hade inträffat.

Summan av dessa ingredienser i Kinas politik blir den komplexa och motsägelsefulla utveckling vi sett sen 1949. En utveckling som ändå är klart bättre än utvecklingen i jämförbara länder vid Kinas nivå 1949, som t ex Indien om man ser till medellivslängd, spädbarnsdödlighet och analfabetism, även under Mao-perioden (Sen, 61, 256).

1976 dog Mao och 1978 inleddes de reformer som enligt den gängse mediebilden la om Kinas ekonomi till en marknadsekonomi som räddade landet. Att tillåta privatägda småföretag och bönder att sälja och köpa produkter från den statligt ägda jorden på en marknad har utan tvivel gynnat den kinesiska ekonomin och produktiviteten som sen 1978 legat på 8-9 % årligen. Aldrig förr har så många människor på så kort tid lyfts ur fattigdom.

Jag vänder mig däremot emot bilden att detta är enbart tack vare privatiseringarna av ekonomin och att statens inflytande har varit och är ett hinder som snabbast bör avvecklas. Kinas snabba fattigdomsminskning de senaste årtiondena står i skarp kontrast till övriga tredje världen. Fattigdomen i världen utanför Kina har faktiskt ökat de senaste två decennierna. Den ekonomiska politiken i tredje världen präglades av Värdsbankens och IMF: s strukturanpassningsprogram som ledde till multinationella företags brutala exploatering av ländernas resurser. Kina är ett av de få länder i tredje världen som inte följt dessa institutioners budord. Landets självständighet politiskt har också gjort att man kunnat föra en relativt självständig ekonomisk politik som andra länder i tredje världen inte kunnat. Man har skyddat basindustrier från utländsk konkurrens och släpper inte in spekulativt kapital (Stiglitz). Multinationella företag har inte fått härja fritt utan tvingats bidra till Kinas teknologiska utveckling samt köpa kinesiska delkomponenter för att få tillgång till marknadsandelar . Detta har lett till att landet inte bara kunnat tillgodogöra sig modern teknologi utan också använda denna till att bygga upp sin egna industri och företag som i vissa fall även blivit internationellt konkurrenskraftiga. Man har kunnat i ganska hög grad, plockat russinen från globaliseringens kaka utan att kvävas av den. Med en västerländsk marionettregim, eller mindre befolkning med svagare förhandlingskraft hade detta inte varit möjligt.

Även de statliga kinesiska företagen är, tvärtemot mediebilden, i hög grad produktiva efter en stor upprensning i början av 2000-talet. 40% av de anställda avskedades men den statliga sektorn behöll ändå sin andel av BNP, omkring en tredjedel (Dougherty). Bara 87 av 500 kinesiska statliga företag går nu i förlust (Economist). Det finns vissa som hävdar att detta beror på att statliga företag får bättre och billigare banklån och krediter än vad privata företag får. Det stämmer att statliga företag gynnas i dessa avseenden, men de har också kostnader som privata företag inte har, som t ex sociala försäkringar, pensioner och högre lön.

Ett ofta prisat resultat av reformerna är uppkomsten av Township Village Enterprices, sk. TVE:s. De flesta av dessa till antalet är privatägda, men de största och mest produktiva är offentligt ägda. Totalt kommer ca hälften av BNP från TVE:s från offentligt ägda TVE:s (Huanng).

Banksektorn är till överväldigande majoritet statligt ägd. 2008-08-07 intervjuade tidningen realtid.se Christer Lungswall, nationalekonom och "sveriges främsta kinaexpert". Som en underrubrik på artikeln stod det "Kinas stabiltet hotas inte alls av att Shanghaibörsen halverats eller att den kinesiska tillväxten styrs av utländska investerare som kan dra vidare. De stora hoten är inflationen och de dolda dåliga krediterna.". Sveriges ledande kinaexpert sa under intervjun "Det kinesiska bankväsendet är instabilt och en stor orosfaktor. Det beror till största delen på interna processer mellan statliga bolag och statliga banker." Några månader efter artikelns publicering kollapsar det amerikanska banksystemet och drar ner världsekonomin i den värsta krisen sen 1930-talets depression. Alan Greenspan sitter i skamvrån och förklarar att han haft för stark tilltro till marknadsekonomins mekanismer. Medans västvärlden desperat försöker pumpa liv i sitt banksystem står de kinesiska statligt ägda bankerna stadigt kvar och investeringarna ökar i Kina det första kvartalet 2009 med nästan 30 % jämfört med samma period föregående år. De sektorer av den kinesiska ekonomin som främst drabbas av krisen är den av västmarknaden uppbundna exportsektorn där ca 20milj blir uppsagda. De statligt ägda företagen däremot till och med höjer lönen för sina anställda. Totalt har Kina en tillväxttakt på 6% det första kvartalet av 2009 och spås få en BNP ökning på 8% vid årets slut(SVD). Sveriges främste Kinaexpert hade milt sagt, extremt fel.

Anledningen till att Kina krisprogram får denna effekt är just att bankerna är statliga, staten tvingar bankerna att investera medans stödpaketen i de västerländska privatägda bankerna försvinner ner i svarta hål, utanför statens kontroll. Detta är något som t ex Sverige kan lära sig något av. Antagligen kommer dock svenska journalister och politiker vara för upptagna med att leta fram negativa sidor i det kinesiska samhället och försöka härleda det till kommunism för att dra någon lärdom. Under tiden kommer fortsätter Kina att växa. Jag hoppas landet fortsätter gå sin egna väg politiskt och ekonomiskt, demokratiseras och förbättras genom krafter inifrån landet, lyssnar och tar till sig lärdomar ifrån andra länder men vägrar underkasta sig väst-styrd marknadsekonomi.

Refernser:

Economist, 18th March, 2004

http://evatt.org.au/publications/papers/193.html

Sean Dougherty och Richard Herd: Fast-falling Barriers and Growing Concentration: The Emergence of the Private Economy in China, 16 December 2005

Globalis 1: http://globalis.gvu.unu.edu/indicator_detail.cfm?Country=CN&IndicatorID=25

Globalis 2. http://globalis.gvu.unu.edu/indicator_detail.cfm?Country=CN&IndicatorID=27

Yasheng Huanng: Capitalism with Chinese Characteristics,

www.manskligarattigheter.gov.se/dynamaster/file_archive/070305/819d6ebb1b39931148ac77ce8715389a/Kina_2006.doc

http://www.nytimes.com/2006/10/13/business/worldbusiness/13sweat.html?pagewanted=1&_

Amartya Sen, Utveckling som frihet

Svenska Dagbladet, 2009-05-31, Näringsliv sid 10-11

http://hdr.undp.org/en/media/HDR_20072008_EN_Complete.pdf

http://www.who.int/social_determinants/resources/csdh_media/equity_health_china_2007_en.pdf

Joseph Stiglitz, Fungerande globalisering

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/11903

12 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Har mer än en gång suttit och ilsknat till över den ensidiga historieskrivningen i respekterade medier, typ Sveriges Radio, nu i anslutning till 60-årsjubileet (men förstås också annars).

Mycket bra artikel!

Permalänk | Anmäl #1 Martin Hofverberg, 2009-10-01, 21:32

Mycket bra artikel, något av det bästa jag har läst om situationen i Kina!

Permalänk | Anmäl #2 Kiremaj, 2009-10-08, 01:41

"När lagen kom på förslag efter en kampanj från facket som bl.a. samlat 190.000 namnunderskrifter, ett sällsynt stort gräsrotsarbete med medborgerligt deltagande för en politisk reform i Kina"
Och jag som trodde att det är totalförbud mot fackligt arbete i Kina?!
Dessutom: Källorna motsäger ju mycket av det du påstår och imellanåt väljer du att selektivt byta källa!?
Och Stieglitz. Snälla.
Dessutom, jag säger bara "the great leap" angående livslängden.

Permalänk | Anmäl #3 ChiPP, 2009-10-08, 20:37

Ser inget problem med att en källa anger en uppgift som jag använder för att stärka min tes men att källans tes i övrigt skiljer sig från min. Skulle sådant källanvändande vara förbjudet skulle mänskligheten inte ha speciellt mkt nytänkande.

Gällande att selektivt byta källa så vet jag inte riktigt vad du syftar på men om jag har flera källor för att skildra ett och samma fenomen, t ex läskunnighetens utveckling beror det på att en källa anger en uppgift för läskunnigheten 1949 men inte nån siffra för läskunnigheten 1980. Om jag då vill jämföra läskunnigheten 1949 med 1980 måste jag hitta en ny källa för Kinas läskunnighet. Visst, det kan finnas vissa komplikationer med olika definitioner av läskunnighet etc men helhetsbilden är ändå den samma; en enorm ökning mellan 1949-1980.

Gällande the great leap forward... Ja... Jag tog upp den? Och hävdar, liksom t ex Amartya Sen mfl, att den till trots, skedde denna ökning av medellivlängden under Folkrepublikens första 30 år.

"Och jag som trodde att det är totalförbud mot fackligt arbete i Kina?!"

Ja, du ser själv hur missvisande svensk mediarapportering av Kina kan vara. Det är sannerligen häpnadsväckande.

Permalänk | Anmäl #4 Magnus Rei-Ho Lundgren, 2009-10-12, 02:34

Ljuvligt! Flytta dit då, du som skriver detta. Tag med dig Myrdal. Enögdhet är lika hemsk, vare sig det sker med vänster eller höger.

Permalänk | Anmäl #5 Hasse, 2009-10-14, 17:54

Tack för ett mycket informativt och nyanserat inlägg om utvecklingen i Kina. Det borde publiceras av de stora tidningarna och SVT borde göra ett program med detta som utgångspunkt. Verkligheten är inte så enkel som den bild vi mattas med. Tack!

Permalänk | Anmäl #6 Lars Drake , 2009-10-14, 19:26

Tack för en fantastisk artikel!!, verkligen det bästa jag läst i svensk media öht. Du kanske har bra lästips över omistliga böcker om kinas?

Permalänk | Anmäl #7 sebbe, 2009-10-15, 16:17

Detta var en gedigen och intressant artikel! Jag vill gärna delge några kommentarer nu efter att jag läst den.

Citat:
"Om man räknar de som dog i förtid till följd av Maos politik, bör man inte då också räkna med den ökande levnadstid som möjliggjordes, genom t ex utbyggnaden av sjukvården, som en effekt av Maos politik? Ökningen av medellivslängden och minskningen av spädbarnsdödlighet var liksom de 30milj som svalt ihjäl under det Stora Språnget en effekt av Maos politik. Men bara det senare nämns när svensk media ska ge ett omdöme av Mao och kinesiska revolutionens effekter."

Jag anser inte det är så häpnadsväckande att fokus hamnat på de som "dog i förtid", för att använda ett milt uttryck. Benägenheten hos KKP till förtyck och mord, genom hela dess historia och alla dess våldsamma kampanjer, hör ju till regimens natur och är dess signum på sätt och vis. Men självklart, olika samhällsaspekter har även fått positiv utvekling. Att till varje pris hålla sig kvar vid makten måste ju varit omöjligt annars.

I min syn så vill det en degenererad människobild till för att ge massmord och sänkt spädbarnsdödlighet samma nyhetsvärde. Än mindre kan man väl resonera kring utplåning av miljoner människor och sedan en ökad levnadstid och levnadsstandard som att "jag hade sönder din cykel, men jag ska köpa en ny till dig". Det är verkligen inte samma sak, man kan väl aldrig "kompensera" mord?

Det är säkert som du säger, nyhetsrapporteringen fokuserar inte mycket på de områden med positiv utveckling i Kina. Men fenomenet är väl det samma som för Nazityskland, det var liksom ovidkommande med deras positiva åstadkommanden efter att dess historia var skriven.

Det Kinesiska Kommunistpartiet firar i år sin 60-åriga historia vid makten. Total kontroll krävdes och dyrt påkostades (hög militär närvaro, förberedande massarresteringar av oliktänkande osv.) för att inget skulle störa 60 års-dagens ceremoni i en tid då över 62 miljoner medlemmar lämnat partiet sedan december 2004 (http://quitccp.org/cms/).

Artikel-serien "Nio kommentarer om kommunistpartiet" är en god hjälp för att skingra illusionerna kring KKP. Det är just hur historien kommer skrivas när regimen faller, för inga positiva resultat de genererat kan överväga skadorna på det kinesiska folket. Tack vare dessa artiklar verkar nu kineser börja vakna till att KKP inte är Kina och att Kina inte är KKP. Mycket läsvärt!

http://www.epochtimes.se/nio-kommentarer-om-kommunistpartiet.html

Permalänk | Anmäl #8 Robert Hansson, 2009-10-17, 14:52

Fin artikel.
Jag är skälv från Asien och man inser snabbt att dessa missvisande bilder är vardag för en stor del av världens media som inte kan acceptera att något som inte är som "oss" funkar minst lika bra eller tom bättre.
Det är fint dock...att media i USA och Europa kan komma med totala lögner och majoriteten kommer att fortsätta köpa det utan att verkligen kolla upp det..

Permalänk | Anmäl #9 Miradin, 2009-10-19, 15:23

Robert Hansson skriver : "I min syn så vill det en degenererad människobild till för att ge massmord och sänkt spädbarnsdödlighet samma nyhetsvärde." Varför då?

Hans syn på vad som har "nyhetsvärde" påminner om den som Blå Tåget satiriskt beskrev i sin sång "Makten och friheten" från 1974:
"Många historieböcker fördömer revolutionens terror
och räknar med stigande fasa antalet galgar och bödelskärror
men hur mäter man slavarbete och svält, den terror som är konstant, bara den oförutsedda döden är tillräckligt intressant".
.

Permalänk | Anmäl #10 Kiremaj, 2009-10-19, 16:01

Tack Sebbe!
Jag har svårt att peka ut nån specifik bok om kinas moderna utveckling som jag tycker är omistlig. Har länge själv vart på jakt efter THE ONE, men har inte hittat den. Det har skrivits många skildringar och reportage av olika slag om Kina som är bra och gripande på olika sätt men ingen jag kan komma på i nuläget som omistligt beskriver den övergripande samhälleliga utvecklingen. Man får liksom ge sig ut i djungeln av böcker och artiklar om Kina, ta del av olika perspektiv, plocka ut det man själv tycker verkar vettigast och skapa sin egna uppfattningar.

Permalänk | Anmäl #11 Magnus Rei-Ho Lundgren, 2009-10-24, 18:37

"Kina är ett av de få länder i tredje världen som inte följt dessa institutioners budord. Landets självständighet politiskt har också gjort att man kunnat föra en relativt självständig ekonomisk politik som andra länder i tredje världen inte kunnat. Man har skyddat basindustrier från utländsk konkurrens och släpper inte in spekulativt kapital "

Japan, Sydkorea och Taiwan är tre liknande exempel på länder som skyddade sina basindustrier tills dess de var starka nog att möta extern konkurrens. Detta med USA:s hjälp, inledningsvis, som lät dem bygga upp ett handelsöverskott gentemot USA. Utvöer detta tillkom finansiellt och teknologiskt bistånd samt fördelaktiga lån.

Förövrigt rekommenderar jag Zhao Ziyangs "Statens fånge"
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/zhao-ziyang-statens-fange-1.1068277

"Efter massakern sattes Zhao Ziyang i husarrest och förblev instängd i ett hus i centrala Peking fram till sin död 2005. När man läser hans memoarer bör man hålla i minnet att de utkommit postumt, liksom att det officiella Kina på alla sätt har försökt glömma Zhaos minne. Anteckningarna läste han ursprungligen i hemlighet in på trettio kassettband som vänner lyckades smuggla till väst efter hans död.

Den man som talar här är en man som tillhört kommunistpartiets innersta krets och som själv inledningsvis var tveksam till ”borgerlig liberalisering”. Han värdesatte den centralistiska kommunismens ”stabilitet” därför att den underlättade beslutsfattandet.

Först efter många dyrköpta erfarenheter och framför allt under tiden i husarrest kom Zhao Ziyang till insikt om att en modern marknadsekonomi i längden inte går att utveckla utan en demokratisk beslutsprocess och att Kina därför förr eller senare måste slå in på en annan politisk linje."

Permalänk | Anmäl #12 Niclas Kuoppa, 2010-05-31, 11:41