Våga vara socialliberala!

Det är bra att regeringen vitaliserar arbetslinjen. Men när arbetslinjen används som huvudargument för att ställa försörjningskrav vid anhöriginvandring är det något som motverkar integrationen av invandrare och dessutom är djupt inhumant. Liberalerna i regeringen måste ompröva sin ståndpunkt.

I december förra året presenterade den av regeringen tillsatts utredningen om försörjningskrav för anhöriginvandring (SOU 2008:114). Den officiella idén är i all enkelhet att stärka arbetslinjen genom att ställa krav på att den som fått uppehållstillstånd i Sverige ska ha en inkomst och bostad innan familjen kan komma efter. Kraven på försörjning ska underlätta integrationen av de nya medborgarna, är tanken. Sedan utredningen presenterade sitt förslag har frågan beretts på justitiedepartementet och i samordningskansliet i regeringen. Nu kan en lagrådsremiss snart vara på väg. Enligt uppgifter ska frågan behandlas av folkpartiets riksdagsgrupp under onsdagen.

Den enskilt största invändningen mot utredarens förslag är det omänskliga i att det ska vara möjligt att i praktiken separera barn från sina förälder i upp till fyra år. Inom den tiden ska den nyanlände skaffa sig ett jobb. Rätten till sina föräldrar görs alltså beroende av föräldrarnas medborgarskap, gångbarhet på den svenska arbetsmarknaden och grund för uppehållstillstånd i Sverige. Men Barnkonventionen är väldigt tydlig när det gäller föräldrars betydelse för barn och barns rätt till sina föräldrar: barn ska endast skiljas från sina föräldrar då det är nödvändigt för barnets bästa.

Det är en tämligen självklar mänsklig reflektion att möjligheten till integration försvåras om personen ifråga oroas över om och hur familjen ska kunna återförenas; oro för vad som händer med familjen gör det svårare att koncentrera sig när det gäller att skaffa arbete, lära sig asyllandets språk, utbilda sig och att starta sitt liv i det nya landet. Dessutom talar vi om människor som oftast redan befinner sig i olika psykiska krissituationer eller värre patologiska tillstånd; tillstånd som också ofta förvärras av en utdragen och delvis misslyckad integrationspolitik.

Det vore både mer konstruktivt och mer humant om regeringen stärkte ambitionerna med att reformera integrationspolitiken på ett sätt som mer effektivt slussar ut de nyanlända i det svenska samhället där de får använda de resurser de redan besitter istället för att fastna i de rigida svenska reglerna för introduktion med mera. En sådan politik kommer att göra mer för arbetslinjen än ett försörjningskrav som kommer att hålla åtskilliga föräldrar separerade från sina barn i flera år.

Utredaren för också  väldigt grumliga resonemang kring vad som är bäst för barnen. På flera ställen i utredningen anges att det inte är självklart att barnen har det bättre i Sverige än i sitt hemland:

"Barnets miljö i hemlandet måste också beaktas i detta hänseende. Om denna är ett område med krig, våld och väpnade konflikter torde det vara betydligt tryggare i Sverige. Att barn regelmässigt skulle ha det bättre i Sverige än i andra länder är dock ett synsätt som utredningen avvisar. "(sid 109)

Det är ett besynnerligt resonemang. Det handlar ju inte om att regelmässigt tvinga barn till Sverige. Det är ju bara om föräldrarna vill att barnen ska komma hit som det är aktuellt. Då har ju föräldrarna bedömt att det är det bästa för barnen. Frågan inställer sig om vilken självbild utredaren har? Vet utredaren mer om barnens bästa än deras föräldrar? Är inte invandrare kapabla att bedöma vilket som är bäst för barnen, att stanna eller komma hit?

Utredningen berättar bara om vilka grupper som undantas - men vilka är de flyktingar som faktiskt omfattas? På vilka grunder har de kommit hit? Några uppgifter av de slaget ges inte av utredningen. Det är ett bristfälligt underlag för beslut.

Det brister också i empirin i utredningen. Ingenstans presenteras uppgifter om hur de försörjningskrav som redan finns i de flesta EU-länder har bidragit till en bättre integration. Det är kanske gammalmodigt i en tid när alltmer av politikens utformning anpassas till populistiska och opportunistiska krav, men jag anser att det är rimligt att erfarenheten av politiska beslut utvärderas och att nya politiska förslag är grundade på en ordentlig analys av hur samma eller liknande krav har fungerat i förhållande till det vi vill uppnå. Inget av detta finns i utredningen. Åter ett bristfälligt underlag.

Det går att kritisera mycket i utredningen men de mer grundläggande resonemangen är intressanta. Om det, som utredningen ändå får antas anse, är ett sådant ypperligt bra förslag att hålla barn och föräldrar separerade för att stimulera föräldrarna eller föräldern att skaffa försörjning via ett jobb; varför ska inte denna situation också gälla för medborgare i Sverige. Drar man denna tankegång till sin logiska och absurda slutsats bör kanske socialbidragstagare och deras barn hållas separerade till dess att föräldrarna kan försörja för sina barn. Varför ska endast barn till invandrare hållas separerade i upp till fyra år från sina föräldrar för att stimulera arbetslinjen, men inte andras barn?

Utredaren vill att flyktingar och kvotflyktingar ska undantas från försörjningskravet eftersom något att något annat skulle stå i strid med familjeåterföreningsdirektivet, antaget av EU. Men om utredaren nu anser att försörjningskravet är en så bra idé och att flyktingar och kvotflyktingar undantas för att Sverige undertecknats direktivet i EU inställer sig frågan: om direktivet inte hade funnits hade det då varit önskvärt att också flyktingar skulle omfattas av försörjningskravet, eftersom detta krav är så viktigt för arbetslinjen. På den frågan har varken Tobias Billström eller någon annan gett ett svar.

Flertalet av remissinstanser avvisar också förslaget. Noterbart är att både Migrationsverket och Röda Korset kommer till likartade negativa slutsatser om förslaget; något som inte brukar ske särskilt ofta vad gäller dessa två organisationer!

Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni har uttalat sin tveksamhet till förslaget och i Stockholm har så gott som samtliga av oss som är ordföranden i lokalavdelningarna i folkpartiet i Stockholm gått samman i ett upprop mot förslaget. Dessutom har styrelsen för folkpartiet i Stockholm uttalat stor tveksamhet till förslaget.

I den socialliberala övertygelsen ligger ett starkt patos för människor på flykt och för dem som lever under svåra omständigheter. Vi socialliberaler har ett både långt och stolt engagemang i flykting- och invandringsfrågor att förvalta. Det förvaltas inte bäst genom att ställa ett kontraproduktivt försörjningskrav på människor i själslig och emotionell nöd; människor som inte vill mer än att så fort som möjligt få hit sina nära och kära så det nya livet kan börja.

Om förslaget ändå i någon form blir verklighet är det minsta som folkpartiets riksdagsledamöter kan göra att se till att samtliga flyktingar med barn blir undantagna från försörjningkravet. Nu har folkpartiet en möjlighet att visa att partiet fortfarande vägleds av ett socialt patos och att ställningstagande görs efter rationella argument. Jag hoppas att folkpartiets riksdagsledamöter vågar markera att socialliberalismens finns kvar!

Ulf Öfverberg (10 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/11793

8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Skulle ett sådant förslag få stor positiv inverkan på samhällsekonomin? Låt oss försöka uppskatta hur många som skulle beröras.

Utredningen föreslår att stora grupper ska undantas från försörjningskravet. Det gäller om anknytningspersonen

- är svensk eller medborgare i annat EU/EES land eller Schweiz
- är flykting, kvotflykting eller vissa skyddsbehövande
- är ett barn
- har vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd i minst 4 år

I SCB:s publikation Anhöriginvandrare och deras familjer kan man läsa att 60 procent av anknytningspersonerna är svenska medborgare. Genast har alltså 60 procent av anknytningspersonerna fallit bort. Några procent är också medborgare i andra EU-länder.

De anknytningspersoner som kommit hit som flyktingar är undantagna och rimligtvis också större delen av de som räknas som skyddsbehövande.

Arbetskraftsinvandrare har rimligtvis möjlighet att försörja sig själva och berörs därför inte heller av kravet. Likaså måste studenter ha medel för sitt uppehälle för att få uppehållstillstånd. Studenterna är ju i regel unga personer som bara avser att stanna i Sverige ett fåtal år.

Den enda grupp som möjligtvis kan beröras tycks vara en mindre del av de skyddsbehövande. Det är de skyddsbehövande som INTE känner välgrundad fruktan för att straffas med döden eller utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och som INTE behöver skydd på grund av yttre eller inre väpnad konflikt. Hur många är det? Förmodligen inte många.

Dessutom undantas de som haft permanent uppehållstillstånd i fyra år. Det tycks alltså röra sig om ett fåtal skyddsbehövande där familjen inte kunde söka uppehållstillstånd samtidigt med anknytningspersonen.

Samhällsekonomiskt lär försörjningskravet inte få någon positiv ekonomisk betydelse. Däremot kan det drabba ett mindre antal personer. Integrationen för dessa gynnas knappast av att de måste vara åtskilda från sin familj.

Permalänk | Anmäl #1 Lars Persson, 2009-09-29, 13:50

Jag har alltid undrat över varför männen flyr slagfältet och åker till Sverige när fru och barn utsätts för väpnade konflikter, krig och annat elende. De män jag känner hade inte lämnat fru och barn ens för en dag vid liknande situationer.
Om inte flyktingpolitiken förts på ett så vansinnigt sätt under årtionden så hade inte folkets ovilja mot anhöriginvandring som skall betalas av våra skattepengar varit så stor.
Nej satsa ekonomiskt på kvotflyktingar och kräv att övriga fixar sin egen försörning. Det är vuxna människor och inte hjälplösa varelser det handlar om!

Permalänk | Anmäl #2 Eli Aderstål, 2009-09-29, 16:32

Är det socialliberalism att ta hand om allt och alla? Hur mycket ska svenska folket klara av? Vi ger mest till hela världen. Vi tar emot mest med människor.

Äldreförsörjningsstödet - ÄFS 2003 - räcker det inte med det. Det innebär att om en invandrare tar hit sin mamma eller pappa som är 65 år eller äldre så får den personen automatiskt 10 200 kronor per månad. 600 mer än en vanlig penisonär? Och denna person har inte arbetat en sekund i Sverige. Kan ligga i sitt hemland på en soffa dessutom och lyfta pengarna.

Varifrån kommer alla ensamkommande barn? Vem har satt dom på planet? Varifrån kommer pengarna till biljetten? Ska dessa barn sen när dom blivit rotade i Sverige ta hit sina släktingar?

Permalänk | Anmäl #3 Helena Palén Olofsson, 2009-09-30, 11:39

Äldreförsörjningsstödet är ett behovsprövat stöd för de pensionärer som har det allra sämst, oberoende av om de är svenskar eller invandrare. Enligt Försäkringskassan är en tredjedel av mottagarna svenskfödda (Corren.se 2005-12-22). 5 procent av utrikes födda över 65 år får äldreförsörjningsstöd. År 2007 fick 10 941 personer i medeltal 3000 kr/månad. Man får alltså inte automatiskt 10200 kr. Bostadsstöd ingår i ÄFS. För att man ska kunna få 10000 kr krävs en hög bostadskostnad.

I Hallands Nyheter 2008-10-03 skriver Försäkringskassan:
"Under samma förutsättningar, exempelvis vad gäller bostadskostnad och förmögenhet, har en garantipensionär minst lika stor ersättning totalt som den som enbart får äldreförsörjningsstöd. En person som enbart har äldreförsörjningsstöd kan följaktligen aldrig ha större ersättning än en garantipensionär med samma ekonomiska förhållanden."

Bara 2 procent av de som invandrar är över 65 år. I normalfallet kan inte föräldrar få uppehållstillstånd på grund av anknytning till vuxna barn.

Det är en mycket liten grupp som får äldreförsörjningsstöd. De utgör bara 7 promille av pensionärerna och 1 promille av Sveriges befolkning.

Permalänk | Anmäl #4 Lars Persson, 2009-09-30, 13:55

I den mån som social sätts i främsta rummet, alltså först i begreppet, så innebär detta att interaktionen emellan indivderna alltid är det som skall prioriteras ur detta perspektiv.

Detta i sin tur innebär en oundviklig motsägelse i form av att samhället eller det sociala medvetandet inte förmår att inrymma några känslor.
Ett samhälle kan inte förnimma känslor, det kan bara individer göra, vilket innebär att att den sociala liberalismens högsta lycka alltid förblir allas minsta gemensamma olycka som högsta målsättning.

Det som sannolikt många egentligen anser vara det mera rimliga är att individer förmår att känna känslor varför samhället högsta lycka aldrig kan bli högre än den högsta gemensamma genomsnitttliga lyckan, varför detta rätteligen borde heta liberalsocialism, så länge som samhället består av individer.

Permalänk | Anmäl #5 Carl Norberg, 2009-09-30, 14:15

HELT RÄTT *Under onsdagen behandlar folkpartiets riksdagsgrupp frågan om försörjningskrav vid anhöriginvandring. *
Som svensk i kristid håller jag med fullständigt, med tanke på ca 50.000 sjuka människor som snart blir mer eller mindre utkastade på gatan.

Permalänk | Anmäl #6 KarinAndersson, 2009-09-30, 21:30

Helena. Du skriver *Varifrån kommer alla ensamkommande barn? Vem har satt dom på planet? Varifrån kommer pengarna till biljetten? Ska dessa barn sen när dom blivit rotade i Sverige ta hit sina släktingar?*
Visst det är stora summor pengar när man tänker på det. Nej stoppa all invandring medan tider är.

Permalänk | Anmäl #7 KarinAndersson, 2009-09-30, 21:38

Arbetslösheten enligt siffror i media är nu uppemot 10% av befolkningen, vi är inne i en ekonomisk världskris som vi på långt när inte hämtat oss ifrån, vi går mot tider där jättestora kullar går i pension med väldigt hög sådan som ska utbetalas, vi har problem på skolor och i förorterna med invandrare som känner sig frustrerade och sysslolösa och som inte kan integreras, eller ens vill.

Ändå ska de politiker eller i Sverige boende "skämmas" över att ha åsikten -Hur många invandrare kan vi försörja, igentligen!? Idag mår en del anlända dåligt av bristen på jobb, en del är mer än nöjda med bidrag och bostad, men det är bostadsbrist idag och vi kan väl inte ha sjöar att ösa bidrag ur, som det ser ut idag.
Och ekvationen många retar sig på är ett exempel, en gammal kvinna, invandrare kommer till Sverige och har aldrig arbetat en dag i detta land, hon får bidrag/pension som är nästan dubbelt så högt som en gammal svensk kvinnlig pensionär som arbetat hela sitt liv, förutom viss barnledig tid/halvtidsjobb, den svenska pensionären har vad vi kallar fattigpension, samma som även en svensk kvinnlig pensionär får som heller aldrig jobbat i arbetslivet.

Klart att det sticker i ögonen på många gamla kämpar som byggt upp Sverige, för det är dom det handlar om som är de stora "förlorarna".

Permalänk | Anmäl #8 Pia "Vilda" Nordin, 2009-10-01, 20:16