Äntligen en efterlängtad skolverksrapport!

Vi som en gång var med och kämpade med näbbar och klor mot att få kommunerna som huvudmän för skolan kan visserligen nu säga "Vad var det vi sa", men det är en klen tröst för den som bryr sig om skolans resultat, d v s landets framtid, för att låta lite högtidlig.

Vi som en gång var med och försökte få gehör för farhågorna i samband med införandet av skolpeng, fritt skolval och friskolor kan upprepa den trista frasen, med sorg i stället för triumf i tonfallet. Att många av de föräldrar som är engagerade i sina barns skolgång, välinformerade och resursstarka på olika sätt (d v s oftast  själva välutbildade), ser till att ta reda på var deras barn kan få en skolgång som är så betygsmässigt lönande som möjligt, där de inte utsätts för "störningar" i form av omotiverade och skoltrötta kamrater eller nedslitna lärare, utan kan få gå bland sina gelikar, kan väl inte komma som en överraskning för någon? Och blir det nu fritt fram för betygsliknande skriftliga omdömen redan i förskoleklassen så blir det ju lätt att kolla var man vill placera sitt barn redan från  tidig ålder...

Om nu segregering och decentralisering är övermäktiga krafter för den enskilda skolan, rektorn eller läraren så borde ändå inte differentieringen och den s k individualiseringen ha behövt slå igenom så som har skett, med tanke på att deras konsekvenser på många sätt går stick i stäv mot läroplanens intentioner. Och att läroplanen förverkligas på den enskilda skolan är förstås varje lärares ansvar men det måste vara skolans ledning som står som garant.

Vid Skolverkets presskonferens nämns den nya lärarutbildningen som en hoppfull glimt i eländet, men vi har redan en lärarutbildning där den vetenskapliga basen inom pedagogik och ämnesdidaktik genomgående betonar det s k sociokulturella perspektivet, d v s att lärande är något som byggs upp i samspel mellan individer som alla bidrar till det gemensamma kunskapsbygget och där stödstrukturer av olika slag är nödvändiga för att den enskilda eleven ska kunna förverkliga sin fulla potential för utveckling. I kurslitteraturen ingår att ta del av just sådan forskning som nu nämns i rapporten och som visar farorna i att överge eleverna med en mer eller mindre begriplig uppgift att söka lösa på egen hand. Ständigt betonas den nödvändiga dialogen i större grupper, det gemensamma erfarenhetsutbytet som grund för lärandet.

Hur kan det då komma sig att det i skolorna blivit så vanligt med "eget arbete", "arbetsschema", "forskning" etc, metoder som ofta resulterar i ett planlöst ensamarbete, i bästa fall framåt redovisningsdags uppstyrt av någon förälder som har tid, kunskap och intresse nog att inse att barnet behöver en stödstruktur kring sitt lärande? Hur kan det komma sig att många s k grupparbeten i själva verket är fördelningsuppgifter, d v s inte alls kräver ett gemensamt utforskande eller diskussion utan går att splittra i smådelar som redovisas var för sig? Hur kan det komma sig att elever efter mer eller mindre välgrundade diagnostiska prov fördelas i grupper som studerar skolämnena på olika nivåer, med olika förväntningar från lärarnas sida. Förväntningar som snart nog också omfattas av eleverna själva. "Jag hamnade i långsam grupp i matte så jag är väl dum i huvet."

Min erfarenhet är att inte ens alla lärarstuderande är helt säkra på skillnaden mellan auktoritär och auktoritet, men att vara auktoritär är (tackochlov) det sista man vill, det vet man. Undrar om inte ett antal barn blivit utkastade med det badvattnet! Den lärare som verkligen är en auktoritet, i förhållande till elever, föräldrar, kolleger, skolledning, kommunpolitiker etc skulle inte så lätt ha låtit sig trampas ned i detta träsk av usla arbetsvillkor, dålig lön, bristande respekt från omgivningen och i värsta fall låg självkänsla. Det hjälper inte att Jan Björklund säger att "lärare är Sveriges viktigaste jobb" aldrig så många gånger när alla vet hur lärarens verklighet ser ut. Inte minst ungdomarna som just lämnat skolan har ju god insikt i detta så det är inte så konstigt att lärarprogrammet sedan länge knappast lockar de studenter som bäst skulle behövas där: studenter som skulle vilja ge järnet för att just bli respekterade auktoriteter i sin professionella gärning.

Det skulle kräva att man kom till utbildningen med goda förkunskaper (idag är det oftast ingen konkurrens om utbildningsplatserna), att man satsade allt på att få ut mesta möjliga av sin studietid (idag kan man inte ange "obligatorisk närvaro" som ett krav i en högskolekurs om man inte kan precisera exakt vilka poäng varje tillfälle ger), att man mötte en skolkultur av kvalificerad undervisning på den partnerskola där man gör sin verksamhetsförlagda utbildning (idag kan det förekomma att högskolans didaktiklärare har svårt att få boka in besök hos studenterna eftersom "man har liksom inte direkta lektioner på den här skolan") och att man sedan kunde få sådana arbetsvillkor i sin lärartjänst att man hade tid och ork att verkligen fylla sin roll som "den mest kvalificerade stödstrukturen" vad gällde de ämnen man utbildat sig för.

Idag är vi överens om att läraren inte kan "lära ut" utan att det är eleverna som måste "lära sig", de måste göra jobbet, men betyder det att de också måste ta nästan hela ansvaret? "Välj vad du vill forska om!" "Välj själv vad du vill använda från nätet." "Välj vilka ämnen du behöver jobba med den här timmen." Det låter bussigt och demokratiskt, och man behöver vara ganska vuxen för att inse att alla val inte är lika värdefulla, alla sätt att använda sin tid inte lika långsiktigt givande, alla källor inte lika gedigna.

Att läraren inte kan "lära ut", inte kan stoppa Smålands städer, tyska prepositioner och j-ljudets stavningsundantag i gapande elevmunnar, och att det inte alls är den sortens kunskap som man kan nöja sig med i morgondagens värld, det betyder inte att lärarauktoriteten är mindre nödvändig. Den auktoritet som krävs för att kunna motivera, engagera, intressera, välja ut, fokusera, problematisera, diskutera, utmana, gruppera, entusiasmera, förtydliga, exemplifiera, förklara, planera, sovra, uppmuntra, inspirera behöver finnas allt framgent hos lärare som ska kunna genomföra sitt uppdrag även i den olyckliga terräng som uppstått p g a de strukturella faktorerna decentralisering och segregering. En sådan lärare skulle aldrig komma på idén att onödigförklara sig själv genom att låta lektionstiden domineras av "eget arbete" eller okunnigförklara sig själv genom att låsa fast elever i nivågrupper.

En sådan lärare skulle kunna vara en faktor som bidrog till att åter lyfta svenska skolresultat till en topposition.

Lena Rangne (5 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/11748

6 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Skolans problem är att de ansvariga inte kan föreställa sig att något kan göras annorlunda än som alltid skett. Man har t ex inte upptäckt att datorer och internet existerar. Personligen anser jag det vikitga är att rädda eliten. Massan får anses räddningslöst förlorad. Fram för elitskolor! De skall vara så sjävstyrande som möjligt.

Permalänk | Anmäl #1 Peter Ingestad, 2009-09-29, 07:20

Under min studietid hade jag en del samröre med elever från lärarhögskolan. Nog för att de kunde vara kul umgänge men en sak blev jag övertygad om: mina barn skall ALDRIG gå i vilken skola som helst då risken är att den typiska lärarskolestudenten kommer undervisa dem. Vad tror man resultatet blir när betygskraven är icke-existerande, s.k. ”pedagogikundervisning” innebär att leka skola i grupp samt studier på fristående kurser sker med separat examina (lättare) och fulla poäng för enbart 2/3 av studierna (deras 20p per termin, den tidigare totalmängden, var cirka 13-14p för mig).

Till denna grund kan all dårskap de senaste 30 åren av sossestyre medfört adderas. Exempel som: elevbestämmande (för vi alla vet ju att tolvåringar tar de klokaste besluten gällande sitt framtida vuxenliv); disciplin (eller frånvaron därav); att underpresterare sätts i fokus medan högpresterare får spela luffarschack på uppmaning av läraren; samt det fullständiga kaos som råder på en del invandrartäta skolor (bränder, bråk, otyglad rasism visava helsvenska elever – inte minst tjejer, svennehororna – och mobbing).

/Eva

Permalänk | Anmäl #2 Eva J, 2009-09-29, 08:12

Jag gissar att skolledningen egentligen inte vågar tänka och agera själv eftersom ständiga pekpinnar från politiker alltid är där som käppar i hjulet.

Skolledningen kommer alltså fortsättningsvis att göra vad som är politiskt korrekt, är jag rädd.
U

Permalänk | Anmäl #3 Ulf, 2009-09-29, 10:01

Skolan är ett kaos och där de flesta av dagens lärare saknar kunskaper att förmedla och därmed tappar auktoritet gentemot eleverna! Jo jag vet att det inte räcker med kunskap men av egen erfarenhet så vet jag att lärare utan kunskap inte sågs som lärare utan vikarier ...

Permalänk | Anmäl #4 Jan Stefan Nilsson, 2009-09-29, 16:52

4#

Jag tycker att man på lärarutbildningen definitivt får kunskapen att förmedla kunskap. I alla fall är utbildningarna här i Umeå väldigt bra. Däremot tycker jag att man inte i tillräckligt stor utsträckning råder vissa kandidater bort från läraryrket. Har sett många kandidater som verkligen inte bör få ta examen göra två katastrofpraktiker i rad utan att man på institutionen tipsar dom att kanske söka sig till ämnen där man inte har kontakt med människor på samma sätt.

Permalänk | Anmäl #5 Erik Müller, 2009-09-29, 20:47

Damberg införa obligatorisk undervisning som ger dem en möjlighet att nå godkänt. Enligt deras erfarenhet ger sommarundervisning att sex prövningar av tio ett godkänt betyg. Tyvärr så var det endast 3.9 procent av totala antalet i 7:an till 9:an som deltog, med totalt 12 procent som inte nådde målen, med andra ord endast en tredjedel av dem som borde deltagit i sommarundervisning deltog de facto i sommarundervisningen. Detta ger förvisso en del stöd åt Margareta Pålssons argument att de som uteblir under terminerna också uteblir i sommarundervisningen.
cam balkon
alüminyum

Permalänk | Anmäl #6 epoksii, 2012-07-07, 23:23

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.