Konstdebatten: Lukas Moodysson, Anna Odell och en ny väg

Under rubriken "konstnärlig forskning" har ett nytt fält etablerats i Sverige: mitt emellan konst och vetenskap. Det kan skapa nya perspektiv på såväl konsten som vetenskapen.

Samtidigt kan jag själv, som disputerade i ämnet konstnärlig gestaltning på Dramatiska Institutet i fjol, konstatera att den här vägen är långt ifrån friktionsfri.

Min forskarvardag har löpt parallellt med framväxten av det nya fältet. Man kan säga att min forskning har varit ett enda långt samtal om hur långt jag har kunnat gå i mitt arbete.

Inom vetenskapen är idealet genomskinlighet, medan det inom många konstnärliga institutioner finns ett gammalt förhärskande anti-intellektuellt ideal, att konstnärligt arbete bara "är".

Men minskar verkligen konstens betydelse om man ser skapandet bakom?

Visst är det svårt att tala om skapande. Men undflyr man ämnet, så uppstår ett intellektuellt vakuum. Det påverkar i förlängningen vårt sätt att tala om konstnärlig kvalitet, vilket i sin tur påverkar hur villkoren för fältet formuleras. Till exempel i Kulturutredningen och hur elever antas till och utvecklas inom landets konstutbildningar.

Tendensen är att diskussionen i stället styr mot de inblandades positioner på ett fält. Det blev inte minst tydligt i samband med utgivningen av Lars Noréns dagbok förra året, men syntes redan i kritikernas bemötande av min film om honom året dessförinnan. Det handlade inte främst om idéer och gestaltning. Värderingarna var personfixerade.

Konst försöker kommunicera mänsklig erfarenhet, medan den fria tanken i svenska massmedier ofta är av underordnad betydelse. Om ett resonemang är för "internt" för redaktören själv, har det liten betydelse att en större, intresserad allmänhet skulle velat ta del. Med nedskärningar inom medierna koncentreras makten hos ännu färre. De som vill publiceras måste anpassa sig efter dem.

Här kan konstnärlig forskning spela en viktig roll. Det nya fältets frågor, menar jag, handlar i hög grad om sättet att ställa frågor på.

Processkildringar innebär estetisk grundforskning, och det finns även sedan tidigare exempel på studier av konstnärligt arbete. Själv följde jag Norén i arbetet, men även SVT som skapade ett nytt format för bästa sändningstid i en enligt företaget ny genre.

Men det som sker i skaparprocesserna - vägvalen mellan intuition, avsikt, slump, tradition och andra ramverk såsom institutioner - är ofta så subtilt att sakprosa inte räcker.

Om den här forskningen utvecklas, så utvecklas också dess språk.

Utan experiment med innehållet, det goda exemplet, stärks inte ett område. I propositionen Forskning och förnyelse som introducerade idén om fältet stod det: "Genom samspel mellan konst och vetenskap kan nya okonventionella metoder utvecklas för att nå ny kunskap inom alla vetenskapliga områden."

Det finns de som talar om "det nya" och så finns det de som försöker göra något nytt. Disciplinen är diffus och det saknas kända stigar.

Låt mig därför vara konkret:

Konst är språk. I mitt fall inte bara iakttog jag skapande, utan jag skapade också själv. Resultatet blev en avhandling, Inter esse, och en film om Lars Noréns arbete, Kall. Med Kall försökte jag mejsla ut det outsägliga, skapande subjektet. Med det okonventionella tillvägagångssättet avsåg jag att vidga en gräns inom vetenskapen.

Avhandlingen bygger på förståelighet, medan filmen förskjuter innehållet och berikar helheten. Mottagarna får möjlighet att diskutera gestaltningsnivåer i skildringarna: hur en traditionellt vetenskaplig form relaterar till en traditionellt konstnärlig form.

Ur den gamla dualistiska relationen mellan konst och vetenskap växer här en ny tradition: De som gör både och.

Om aktörerna i detta spänningsfält beskriver sina roller väcker det en rad frågor kring vår traditionella syn på konstnären, men även kring synen på forskaren.

Genom att ställa frågor med djupverkan kan vi lära oss något om var skapande börjar och slutar. Sådan kunskap har ett värde för både konst och forskning.

På en konstnärlig högskola ser man inte alltid sina egna paradigm. De senaste åren har konstnärliga högskolor som Konstfack och Dramatiska Institutet visat hur handfallna de står i samband med offentliga diskussioner kring elevernas arbeten. Gissningsvis är de exempel vi tagit del av bara toppen på ett isberg.

Att fortsätta göra konst av traditionellt snitt är precis lika intressant och ointressant som att fortsätta bedriva traditionell vetenskap. Efter mina år på DI är det min bestämda uppfattning att fältet i stället för att skötas inom-konstnärligt behöver en särskild miljö, där nya former för dialog om konst och vetenskap möjliggörs.

De verkliga auktoriteterna befinner sig i dag inte sällan mellan "de gamla", på tvärs med redan etablerade perspektiv. De kan hantera båda traditionerna, vilket också utmanar institutioner, genrer, smak och hierarkier i den gamla världen.

Mötet mellan konst och vetenskap är en fråga om kunskap i den vidaste mening. Samtidigt är det detaljerna som avgör hela saken. Med sammanhangsbeskrivningar, som innehåller både argument och kraft, kan vi undvika att hamna i förenklade verklighetsbilder.

Men om de vetenskapliga disciplinerna och konstskolorna får fortsätta sitt skyttegravskrig blir värderingarna av de faktiska bidragen bara en självbespeglande maktkamp.

Ett paradigmskifte kan komma vidare forskning till gagn, men det kräver att de intellektuella tar ansvar för styrkan i "det subversiva".

Per Zetterfalk (1 artiklar)
http://www.memoriaproduktion.se

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/11731

8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

eh?... Alla som tyckte att den här artikeln sög, räck upp en hand!

Permalänk | Anmäl #1 kokus, 2009-09-28, 20:26

Mycket ord och många "fina" ord. Men vad tycker denne skribent om Anna Odell,s "konst"?
Vad tycker han om den andre Konstfacksstudenten som förstörde en tunnelbanevagn?
Innan vi vet hans åsikt om dessa sorgliga händelser, så väntar vi...

Permalänk | Anmäl #2 Skogstokig, 2009-09-28, 20:45

Det behövs alltså en ny "särskild miljö" om låsningen ska släppa. Fine, men du måste gå vidare till något konkret om du vill bli förstådd. Det är ju, precis som du säger, "detaljerna som avgör hela saken".

Permalänk | Anmäl #3 Claes Samson, 2009-09-29, 14:32

Ett av de grundläggande problemen är DI-konstruktionen från tidigt 70-tal. Tystnaden därifrån beror på att skolan har den otacksamma uppgiften att försvara bruket av en utgången modell.

Det är inte meningsfullt att samla alla medieutbildningar under samma tak, såvida man inte har för avsikt att uppfostra alla mediearbetare i en och samma ideologiska anda. Sammanslagningen med Teaterhögskolan är ett nytt steg i fel riktning

Teaterinstitutionen kan visserligen med fördel föras över till TH.

Men därutöver behövs två nya skolor som ersätter DI: dels en filmskola, gärna efter dansk modell, och dels en högskola för Radio/ TV och det som för närvarande kallas "nya medier" - då får man som bonus också avveckla Interaktiva Institutet.

Permalänk | Anmäl #4 Claes Samson, 2009-09-29, 14:43

Jag räcker upp handen!

Permalänk | Anmäl #5 hejochhå, 2009-09-29, 14:42

Även om jag i mångt och mycket uppskattar Per Zetterfalks artikel som välkommet inlägg i kostdebatten och kan inhämta nya idéer och perspektiv men det finns med i bilden också ett fenomen som jag kallar begreppsförvirring.

1. ”Konst är språk”…

…låter lika trovärdigt som kort och koncist men det som kännetecknar språk är just att det råder en tämligen konservativ konsensus hur man förmedlar sitt budskap och vilka regler (grammatik) som gäller. Om man struntar i denna konsensus blir resultatet endast massa missförstånd och obegripligheter.

Jag har svårt att se konst som en konsensus med så konservativa regler. Jag anser att sådana här kopplingar låter intellektuella och överraskande nydanande men säger absolut ingenting i själva verket eftersom uttrycket i sig bryter mot logiken eller andemeningen som språk innebär som kommunikativt fenomen.

Vi kan absolut briljera med språket genom att bryta målmedvetet mot konsensus och dess regler, grammatik men det är fortvarande tämligen marginellt eftersom radikala brott skulle resultera i meningslösheter. Skulle konst falla i någon mening inom sådan konservativ konsensus och regelverk som kännetecknar språk? Språk utvecklas och får nya drag samtidigt som gamla försvinner men det sker ändå tämligen långsamt.

2.”Ur den gamla dualistiska relationen mellan konst och vetenskap växer här en ny tradition: De som gör både och”…

…går i själva verket emot den föregående tanken om konsten som språk. Det finns ingen dualistisk relation mellan språk och vetenskap så vitt jag förstått saken rätt. Språket är ett kommunikationsmedel som möjliggör just vetenskapens utveckling genom att kunna dokumentera dess framsteg och föra/överföra vidare.

I detta sammanhang i synnerhet måste språket dessutom prestera stor exakthet enligt den rådande konsensus och det regelverk som gäller för att undvika alla onödiga och/eller fatala missförstånd. Däremot skulle jag påstå att språket (slutligen) kanske kan ha samma betydelse för konsten som det har för vetenskapen.

3.”Med sammanhangsbeskrivningar, som innehåller både argument och kraft, kan vi undvika att hamna i förenklade verklighetsbilder”…

…verkar motsägelsefullt som tanke i den meningen att en del av vetenskapliga teser är så komplicerade att vi inte kan ens förstå dem utifrån våra vardagliga begrepp som kvantfysikens fenomen och ändå är det just frågan om en del av den verklighet som hela vår existens vilar på. Vi kan beskriva det kontraintuitiva i kvantfysikens fenomen men vi kan inte beskriva ens med metaforer vad det egentligen handlar om utom matematiskt.

Förenklingar när de förekommer kan man motivera utifrån deras meningsfullhet, dvs de är lättare att begripa och hantera intellektuellt men deras exakthet kan ökas med metaforer som kan åskådliggöra komplexiteten bakom själva fenomenet som en del av vår verklighet. Detta kan vi göra utan att det finns risk att beblanda vetenskapliga data med litterära och/eller metaforiska förtydliganden.

Inte ens språk i sig är litteratur men språket kan förmedla litteratur som är just en konstform.

Själv har jag funderat över skapandet av nya referenser mellan två oavhängiga begrepp och jag är benägen att tro att det handlar om att kringgå den mänskliga logikens kontroll hos läsaren för att förstärka ens eget resonemang. Det kan nog klassas som konstnärligt drag men föga konstruktivt.

Permalänk | Anmäl #6 Burr, 2009-10-01, 10:59

Lysande Burr! Sätt gärna käppar i fler pratkvarnar.

Permalänk | Anmäl #7 Claes Samson, 2009-10-01, 14:51

snälla Burr - språk kan vara känsla - uttryck fär känsla - förutom naturlkgtvis för hat - avsky - ja allt möjligt mellan himmel och jord - som kan vara otäckt - men oxå - kan ju språk - en sån självklarhet - vara uttryck för kärlek - empati och annat sånt i den vägen ...en
fundering från en liten självlärd - det va inte rätt ord - från en lite i egna banor filosoferande - efter bästa förmåga ...

Permalänk | Anmäl #8 Marianne Johansson, 2009-10-18, 09:48