Gamla ord får ny betydelse

Det vet vi inte. Men det var nog inte så många. Ordet enstaka har rötter ända tillbaka i fornisländska, och det har alltid betytt något "som förekommer en här o. en där, en då o. en då, sparsamt kringströdd, sporadisk..." enligt Svenska Akademiens ordbok. Men nu tydligen inte längre.

I den nya läroboken om bantningsterapi, här nämnd i tidigare texter (Fetma, red. S. Rössner och A.K. Lindroos, Studentlitteratur 2007), har ordet getts en ny, för mig oklar betydelse. Där omtalas först att:

"Vid specialiserade kliniker för fetmabehandling, där man arbetar extremt intensivt med mycket sjuka patienter, kan man bibehålla 70 procent i programmet under två års tid. Viktnedgången i denna selekterade grupp är ändå inte bättre än 5 procent."

Nästan en tredjedel ger alltså upp och får ingen hjälp alls. Drygt två tredjedelar visar sig kunna gå ned fem procent av utgångsvikten. Den som väger till exempel 120 kilo vid behandlingens början kommer att förlora sex kilo tack vare behandlingen.

Ett blygsamt resultat, som här gav anledning till en tidigare betraktelse, Trollkonst på bantarkliniken. Men docent Lindroos har en kompletterande iakttagelse:

"Bättre resultat rapporteras naturligtvis av enstaka entusiaster."

Ah, då blir frågan hur pass enstaka sådana entusiaster kan vara.

En ryktbar svensk viktminskare, herr Skaldeman, säger sig ha haft kontakt med fyratusen personer som han hjälpt att tappa vikt med hormonstyrning. En typisk "elev" kan väga 120 vid starten och gå ned till 90 på ett år, motsvarande 25 procent. På ett år alltså fem gånger så stor minskning som Lindroos&Rössner kan åstadkomma på två år.

Fyratusen enstaka personer. På 1920-talet tog en amerikansk kardiolog, Blake F. Donaldson, hand om sjuttontusen patienter med ett likartat program och fick likartade resultat. Han menade att "fett kött skulle vara en ofrånkomlig del av varje bantningsrutin" och förbjöd socker, mjöl och stärkelsehaltig mat. De flesta minskade något kilo i veckan utan att någonsin känna hunger.

Tjugo år senare hade hans kollega Alfred Pennington i New York framgång med ett LC-program. Han avfärdades som en tok av amerikanska läkarförbundet men följdes på 1950-talet av en rad kolleger. En av dem, George Thorpe i Kansas, sade rentut att kalorirestriktion aldrig skulle kunna fungera, eftersom det "inte ger selektiv minskning av kroppsfett utan ger sig på alla kroppsvävnader." (Om detta se tidigare betraktelse, Så byts muskler mot fett)

I England fanns på 1950-talet dr Richard Mackarness, som också tillämpade LC-kost. Statistik saknas, men även här rörde det sig om flera tusen patienter. I Österrike fanns dr Wolfgang Lutz, vars bok om kolhydratbegränsning nu säljs i 16:e upplagan. Han höll på i fyrtio år och räknade in drygt tiotusen patienter. I Kalifornien har Diane Schwarzbein visat fyratusen patienter tillrätta med fetma och diabetes2 genom att dra ned kolhydraterna och tillåta fett utan begränsning - men hon uppmärksammades ju också i Så byts muskler mot fett.

I Sverige finns Kolhydrater ifokus, en grupp som kommit samman i egen hemsida på grund av sin besvikelse över den officiella synen på dessa frågor. Den har just nått tiotusen registrerade medlemmar. Alla hade övervikt; många har berättat om hur de med LV-kost också kom tillrätta med diverse andra besvär.

Docent Lindroos tycks ge enstaka en annan innebörd en Svenska Akademien. Men vilken? Hon ger ett urgammalt uttryck med vedertagen innebörd en retorisk laddning med svårfattbar saklig förankring, hur skall vi läsare uppfatta detta?

Det blir tydligt för den som läser den nya läroboken med lite eftertanke. Han/hon finner att den driver propaganda i namn av vetenskap.

Begrepp glider och ord ges innebörd de saknar i gängse språkbruk, allt i förväntan att läsaren inte skall märka. Känsloladdade ord används i dolda syften. En intakt kultur i ett avlägset land blir en "folkspillra" (se tidigare text: Bibelns folk nästan oskyldiga). Ett svältsystem som förespråkaren själv funnit otillräckligt måste propageras för att det är "vetenskapligt", fastän det saknar vetenskaplig grundval (se Svältbantning - ingen trevlig dödsorsak).

Och ett kostprogram som varit känt i flera generationer och har hjälpt tiotusentals människor blir plötsligt en "modediet" - men det tar vi nästa gång.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/11734

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Lika lysande som vanligt, Lars!

Permalänk | Anmäl #1 Matsmurfen, 2009-09-27, 22:08

Träffsäker text. En liten detalj bara, åren har gått och jag kan numera räkna samman drygt 20.000 elever, dvs sådana som jag gett personliga råd till. Några nya tillkommer varje dag. Utfallet är fortsatt bra. Alla män går ner och tre av fyra kvinnor likaså. Alla når inte sina mål, men de flesta går ner tiotals kilo i vikt. De ca 25 procent av kvinnorna som misslyckas går bara ner några kilo, ungefär som bantningsprofessorernas bästa fall...

Sten Sture

Permalänk | Anmäl #2 Sten Sture Skaldeman, 2009-09-28, 10:39