Är du lönsam lille vän?

Den slutliga årliga besparingen, som regeringen gör genom att slopa den statliga inkomstgarantin kommer att vara under 1 miljon kronor under de närmaste tio åren! Från garantisumman, som är fem basbelopp, dvs 214 000 kr och motsvarar en månadsinkomst före skatt på 18 000 avgår inkomster som konstnären har haft under året. Många konstnärer i allmänhet de facto har inkomster är det normalt endast en tredjedel som betalas ut av den totalt anslagna garantisumman. Konstnärsnämnden klagade på garantins konstruktion redan 2002, på orimligheten i att om konstnärens egna inkomster var 100 000 kr så fick han endast behålla 15,5%, dvs 15 500 kr av dessa.

En väl kvalificerad samling konstnärer var innehavare av statlig inkomstgaranti och avled mellan 2008-2009: koreografen Ivo Cramér, musikern Gugge Hedrenius, fotografen Sune Jonsson, författaren Willy Kyrklund, bildkonstnärerna Torsten Andersson, Björn Lövin och Kjartan Slettemark.
Några som har hedrats tidigare var Birgit Nilsson, Evert Taube, Sixten Erling, Keve Hjelm, Pontus Hultén bland många välkända namn genom åren. Gruppens storlek har varit konstant. Nya garantier har endast tillkommit i samband med någon konstnärs frånfälle. Här nedan finns hela aktuella listan. 

Konstnärer som är väletablerade och aktiva behöver inget stöd när de befinner sig på toppen av sin verksamhet, stödet kommer däremot väl till pass på ålderns höst när inkomsterna sjunker. En sanning med modifikation: Ett framstående konstnärskap innebär inte automatiskt en tryggad ekonomi, också de mest etablerade konstnärerna har ojämna och tidvis mycket låga inkomster. Stödet ges till konstnärer som har arbetat länge och befinner sig i främsta ledet och har betydelse för svenskt kulturliv - det är inga tillfälliga framgångar som premieras.
Konstnärer lever under knappa ekonomiska villkor, varför de sällan kan utnyttja arbetslöshetsersättning, endast undantagsvis har de haft någon utbetalning från sjukkassan och belastar inte ofta samhället ekonomiskt. (Arbetslöshetsersättning gynnar huvudsakligen anställda kulturarbetare inom teater och musikområdet) Enligt Kulturutredningen bekräftas bilden av konstnärlig verksamhet som ett låglöneyrke där var fjärde har lägre inkomst än 8 000 kr i månaden.

En tilltagande arbetslöshet är inget hot för dem - de har ständigt varit arbetslösa.
Förslaget att slopa statens inkomstgaranti för konstnärer blir ett symboliskt slag mot hela konstnärskollektivet. Avskaffandet av konstnärsgarantin måste uppfattas som ytterligare ett steg mot nedmontering av svensk kulturpolitik.

För att ge några andra exempel bland fotograferna: Gunnar Smoliansky (f. 1933) ställde ut 2003 på Thielska Galleriet. Under de senaste sex åren har Waldemarsudde, Hasselbladstiftelsen, Kulturhuset, Stockholms Stadsmuseum och ytterligare gallerier visat hans verk. Just nu är han aktuell på Åmells Konsthandel. Vid ett flertal tillfällen har han uppmärksammats för sina välgjorda böcker tex av Svenska Fotografers Förbund (Bästa Fotobok) och av Kungliga biblioteket (Svensk Bokkonst). Smoliansky är en stockholmsskildrare, vars kulturgärning kommer att vara ovärderlig för framtidens generationer. Fotograferna Christer Strömholm och Sune Jonsson, erhöll båda den internationellt högsta utmärkelsen för fotografer "The Hasselblad Award" och var verksamma långt efter sin pensionering. Detta var möjligt tack vare inkomstgarantin.
"Ytterst få konstnärer har haft sådana inkomster i livet att de haft råd att skaffa sig pensionsförsäkringar" säger bildkonstnären Anders Widoff i SvD. "Den här garantin betyder trygghet och att man blir delaktig i ett socialt system och jag är oerhört tacksam för att jag har fått den, så här fem i tolv."

Den nuvarande ekonomiska krisen i samhället slår hårdare mot konstnärer som redan tillhör långinkomsttagarna. Både privatpersoner och företag gör allt för att minska sina kostnader, och kulturen är oftast det första som får stryk i budgetsammanhang. Naturligtvis - eftersom effekten av god kultur är omätbar och ovärderlig!
Och samtidigt kan man läsa om fd riksdagsmän, landshövdingar och statsanställda toppdirektörers "garantilön" som de erhåller trots att de arbetar på uppdrag och driver företag och lever gott på ofta väl tilltagna statliga inkomster. En före detta politiker skriver: "...vad är det för fel om en del fd politiker får statligt arvode för att hålla igång samhällsdebatten? Själv har jag haft inkomstgaranti knappt fyra år. Nu har jag ålderspension från riksdagen och EU-parlamentet. Min tid har jag ägnat åt att utan arvode vara ordförande i flera organisationer. Utan inkomstgaranti och pension skulle jag tvingats ta ut arvode."

Bidragen som utbetalas till dessa fd politiker skulle med lätthet kunna inbringa betydande inkomster till stadskassans jämfört med årliga besparingen, som regeringen gör genom att slopa den statliga inkomstgarantin från redan obemedlade konstnärer.

Jag blir upprörd när jag läser hur det bland många insändare och bloggsidor råder en total okunnighet om konstnärers villkor. Den totala oviljan, eller oförmågan, att förstå hur högutbildade låginkomsttagare med stora studieskulder kämpar för sin överlevnad. Flertalet konstnärer är sin egen arbetsgivare och tvingade att trots uteblivna framgångar och därmed inkomster utföra sitt dagliga arbete. Vincent van Gogh sålde aldrig någon tavla. Var han inte tillräckligt bra? Borde han ha anpassat sig till "marknaden" och kört droska i stället? "Blir du lönsam lille vän?" - som Peter Tillberg ställde på Konstakademin 1971 är tydligen aktuell än i dag.
En kulturfientlig och oförstående trend, verkar dra genom tiden; detta sker samtidigt som Google olovligt digitaliserar upphovsrättsskyddade författares verk och Pirat Bay fritt vegeterar på musikers och filmmakares arbeten. Opportunistiska politiker gör samtidigt allt för att fiska ungdomliga röster i grumligt vatten vilket ytterligare stryper legitima inkomstmöjligheter för konstnärer.

Georg Sessler (2 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/11560

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag vill oxo ha inkomstgaranti för att leka med lera eller kladda med färger. Tror inte att det finns en människa i sverige som inte skulle vilja ha det, men är det realistiskt? Knappast.

Att låta ett litet flertal självutnämnda socialfall få sin inkomst garanterad för att de helt enkelt inte hade lust att jobba som alla oss andra, vi som går eller gått till jobb som många av oss inte tyckt om det minsta. Att låta dessa slöfockar få ett godtyckligt socialbidrag är inget annat än fel på exakt samma sätt som det är att finansiera SAAB eller kungahuset. Skattemedel betalar man inte för att några få pretto-idioter skall kunna lalla runt och sova sent på morgonen, kladda lite och sen utbrista saker som att folk inte förstår vilka genier ni är.

Näe fy fan. Om jag hade fått min vilja igenom hade era bidrag rykt all världens väg för länge sedan samt att ni hade blivit återbetalningsskyldiga för de belopp ni redan fått.

Permalänk | Anmäl #1 Oscar SixDays Diedrichs, 2009-09-23, 15:30

Det du skriver visar att du har en självbild av att du inte klarar av att leka med lera – utmärkt, du bör inte häller va med om "Idol" men vad Georg försöker att få dig att förstå är att dessa är hårt arbetande människor. Om man ska fullfölja din resonemang så skrota samtliga teatrar och museer så blir det ännu billigare

Permalänk | Anmäl #2 Georg Sessler, 2009-09-23, 16:40

Inte ens en tredjedel av listan är kvinnor.
Vem väljer, kulturelitens kompisar, blir så trött...

Permalänk | Anmäl #3 maria , 2009-09-23, 23:03

Kommentator#1: Rent känslomässigt kan jag faktiskt hålla med - och erfarenhetsmässigt med. Vem skulle inte egentligen ha velat vara konstnär? Men som pensionär - när pensionsåldern - efter alla år av förvärvsarbete - som man kanske egentligen inte alls har varit lockad till är - äntligen är uppnådd - och krafterna börjar sina och inte många år återstår av livet - då äntligen om inte förr - tack vare pension - kanske man kan ägna sig åt det som man kanske egentligen hela livet velat ägna sig åt --- S å kan det - oxå - vara för vissa - alla är inte lika lyckligt lottade som vissa andra ... är eller har varit ...

Permalänk | Anmäl #4 Marianne Johansson, 2009-09-24, 12:01

Samhället måste ha råd med kulturarbetare.

Permalänk | Anmäl #5 Gunnar Lindholm, 2009-09-25, 03:31

Det är klart att vi ska ha kvar den Statlig inkomstgarantin för konstnärer. Monica Zetterlund, Birgit Nilsson, Astrid Lindgren, Arne Sucksdorff och Torsten Renqvist är några av de svenska kulturikoner som blivit hedrade innehavare av garantin.
Alla nordiska länder har garantin. I Danmark är de stolta över sina kulturpersonligheter. Bara det att de har tre gånger så många utnämningar i förhållande till folkmängden.
I oljelandet Norge hedrar de sex (6) gånger fler. Hade Sverige samma tilldelning skulle vi ha cirka 980 utnämningar.
Till och med ekonomiskt ansträngda Island ger en garanti till sina främsta konstnärer.
Vi måste göra något åt detta. Fler konstnärer borde få inkomstgarantin. Vi utnyttjar alla kultur. Även om en del inte verkar förstå det. Så gå på konsert, bio, teater, museum eller läs en bok och insup den svenska kulturen vi kan vara stolta för.
Bra artikel Georg!

Permalänk | Anmäl #6 Ulf Almberg, 2010-02-20, 13:23

Inkomstgarantin är en kvarleva från forntiden och har inget att göra i ett demokratiskt samhälle. Det finns ingen principiell skillnad mellan att få inkomstgaranti av staten eller att bli adlad av kungen. Båda var till för "särskilt meriterade", lyckligtvis tillhör också båda belöningarna historien numera.

Permalänk | Anmäl #7 Karl Olmberg, 2010-02-22, 19:27