VERKLIGHETEN BAKOM 50 000 PÅSTÅDDA FÖRSÖK ATT NÅ BARNPORR VARJE DYGN

Påståendet om de 50 000 framförs t ex av Diesen & Diesen (Sexualbrott utomlands med svensk anknytning, s 27), där författarna också helt felaktigt säger att webbsidan www.pedofil.se "tycks uppmana andra att begå sexuella övergrepp mot barn" och att man funnit att "någon lagt ut barnpornografi för fildelning" på The Pirate bay (s 36f).  Förutom att det är talande för vilken låg nivå "vetenskapligheten" ligger på hos Diesen & Diesen är det också en klar förvrängning av verkligheten.  I flera sammanhang har det tydligt visats på att det finns lite substans i påståendena om blockerade "barnporrsajter", vilket dock inte hindrar Ecpat-folket från att fortsätta sina påståenden.

Det finns dock en annan dimension av polisens stoppsidor som fullständigt diskvalificerar siffran om 50 000 stoppade försök att nå "barnporrsajter" varje dygn.  Under arbetet med min av alla kulturredaktioner (utom SVT) av politisk korrekthet ignorerade bok "Samlag eller Salighet" sökte jag efter illustrationer till avsnittet om incest.  Jag bestämde mig för att använda mig av tecknade bilder, för att hålla mig inom lagens råmärken, och fick högst påtagligt känna av hur "barnporrfiltret" fungerar i praktiken.  Efter inledande sökmotor hamnade jag på en första server med ett stort antal länkar, kopplade till tecknade "pornografiska" bilder.  Det visade sig emellertid snart, att en länk inte leder till den bild som man trycker på.  Det är istället på ALLA servrarna en slumpfaktor som gör att man inte har en aning om var man hamnar.  Om där verkligen finns länkar till sajter med barnpornografiskt material i lagens mening (vilket jag är tveksam till, eftersom det bara handlar om teckningar) så är det omöjligt att undvika att söka till sådana, även om man försöker hålla sig till det som faller inom lagens ram (vilket jag gjorde).  Mellan var tredje och var fjärde tryckning på vissa servrar ledde fram till rikskriminalpolisens stoppsida (förutom att alla servrarna länkade till varandra i en evig karusell), men på alla hamnade man där vid vissa tryckningar.  Man kunde till och med hamna där när man tryckte på parodierande "porrbilder" av Disney- och andra seriefigurer.  Så förutom att sidor som inte innehåller ett uns barnpornografi av fanatiska "barnräddare" (t ex Ecpat) anmäls (jag misstänker att även harmen över vanlig pornografi spelar in hos dessa) och svartlistas så måste en enorm mängd registrerade blockeringar också utgöras av ofrivilliga "sökningar".  Därigenom måste också registrering i ett eventuellt "barnporregister" vara fullständigt värdelöst ur juridisk synpunkt.

Eftersom jag själv också skulle kartlägga frekvenserna av olika typer av incest i de bildberättelser som fanns på servrarna (för att jämföra med annan statistik), blockerades jag under två dagars tid ett mycket stort antal gånger.  Vad som också är intressant är, att det enda mönster som kunde skönjas i filtret när det gällde blockering var av far-dotter incest, vilket rimligtvis bör tas som ett tecken på att de medelklassaktivister som ägnar sig åt att försöka spåra "barnporrsajter" bara bryr sig om flickor - och ger tusan i pojkar.

Det finns följaktligen ingen som helst substans i påståendet om blockeringar utav "barnporrsajter" eftersom det dels handlar om blockeringar av sajter som är obekväma på andra sätt än genom porr, dels om att stora mängder ofrivilliga stopp får siffrorna att svälla ut till groteska proportioner.  Liksom med all annan "statistik" som Ecpat använder är alltså denna grovt förvanskad och leder bara till panik och vilseledande av människor.  Det Ecpat gör har nämligen ingenting med hjälp till drabbade barn att göra, det är enbart ett gynnande av det egna självändamålet i form av politiska karriärer, socialt anseende och ekonomiska förmåner som man uppnår.  Vad som är fullständigt horribelt i vårt samhälle är att en sådan organisation, där begreppet vetenskaplighet, objektivitet och sans överhuvudtaget inte existerar, ska få vara remissinstans och erhålla statliga bidrag.

Ett ytterligare exempel på cyniskheten i Ecpats metoder är deras eviga försök att överdriva omfånget på "barnpornografin".  Som jag tidigare klargjort överdriver man detta hundratals gånger, och man har inte heller dragit sig för att exemplifiera med den s k Operation Ore/Falcon (Landslide) där det visat sig att den engelska polisen mörkat material (bl a att falska/stulna kontokort använts i stor mängd), gjort tusentals felaktiga arresteringar och drivit 39 människor till självmord (http://www.guardian.co.uk/technology/2007/apr/19/hitechcrime.money).  Faktum är, att bara ett enda försök till vetenskaplig betraktelse över barnpornografin gjorts, nämligen av Jenkins 1998 (Beyond tolerance: Child Pornography on the Internet - Political booknotes: pedophiles.com, Washington 1998).  Han uppskattade att mellan 50 000 och 100 000 personer världen över laddade ned vad som enligt lagens mening är barnpornografi, men understryker också att samma bilder är i stort omlopp under olika namn.  Han menar att psykiatriker, terapeuter och socialarbetare, ofta allierade med lagförarintressen, vunnit avsevärt i antal, ekonomiska möjligheter och prestige från det sexuella hotet.  Feminister vinner i sina kampanjer eftersom detta främjar deras mer allmänt ideologiska strävanden mot det de stämplar som offergörande och förtryck.  Politiker tjänar genom att åkalla väljarnas känsla för "lag och ordning" eller "skydda den svage", och ämnet ger också de moralkonservativa en fast grund för att pressa på för mer omfattande moraltvång.  Slutligen ökar media sina upplagor och förtjänster genom deras emotionellt laddade och ensidiga korstågsställningstagande (Moral Panic:  Changing Concepts of the Child Molester in Modern America.  New Haven, Connecticut, 1998).  Det är alltså så, att ALLA siffror som presenteras runt detta av Ecpat, Rädda barnen och andra organisationer inte är annat än i grunden påhittade eller grovt överdrivna sådana.

Tyvärr är mönstret inte enbart isolerat till Ecpat utan sträcker sig ända upp till FN, som genom OHCHR (Office of the High Commissioner for Human Rights) i juli släppte en rapport om barnporr som helt okritiskt refererats av journalister på Aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5807521.ab), DN (http://www.dn.se/nyheter/varlden/standigt-750000-pedofiler-pa-natet-1.954337), TV4 (http://nyhetskanalen.se/1.1210202/2009/09/16/standigt_750_000_pedofiler_pa_natet), GP (http://gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=305&a=517853), SVT (http://svt.se/2.22584/1.1693275/750000_jagar_barnporr_just_nu) och Ekot (http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=3104774).  Det är inte förvånande att finna att en av "källorna" i rapporten är just Ecpat vilken organisation, orefererat till källa, påstår att nätövergrepp mot barn ökar med 10 procent varje år.  En annan "källa" är "The National Center for Missing and Exploited Children", vilka påstår att 83 % av de individer som innehar barnpornografiskt material hade bilder av barn i åldrarna 6-12, 39 % av barn mellan 3-5, 19 % av spädbarn eller barn under 3 år och 87 procent av "förövarna" skulle ha väldigt tydliga bilder av förpubertala barn - naturligtvis utan hänvisning till någon källa annat än sig själva.  NCMEC bildades efter fallet Adam Walsh i USA 1981 (som helt ogrundat av fadern påstods vara ett fall av sexuellt övergrepp), med stora ekonomiska anslag, och har under åren bl a hävdat att mellan 4000 och 20 000 barn varje år rövas bort av främlingar, trots att FBI uppskattar siffran till omkring 100.  D v s precis samma metoder som Ecpat.

Ett gigantiskt problem i detta är faktiskt det att den illegala statusen kring barnporr omöjliggör forskning kring densamma.  I USA har man slagit fast, att inte ens akademiker eller journalister får undersöka fenomenet.  Det betyder att självändamålsenliga organisationer som Ecpat och andra kan påstå precis vad som helst utan att någon någonsin kan motbevisa (eller bevisa) det.  Det öppnar oanade möjligheter för Ecpat och andra att medelst skrämselpropaganda öka sina inkomster och sitt inflytande.  Särskilt som medierna är fullständigt ointresserade av att kritiskt granska organisationen och dess påståenden.

Det råder ingen tvekan om att vi är överens om att övergrepp mot barn (och vuxna också för den delen) ska beivras.  Men därifrån är det inte avgjort att allt som betecknas som övergrepp verkligen är det (för 100 år sedan var det t ex ett övergrepp mot sig själv att masturbera), varför en fri och öppen diskussion måste kunna föras.  T o m så ideologiskt "barnräddande" författare som Taylor & Quayle (Child Pornography - An Internet Crime, New York 2003) medger att de flesta barn i barnporren ser bekväma ut och att de ogärna anger förövarna, varför diskussionen om detta inte är så enkelt svartvit som den alltid framställs.  Och det gynnar faktiskt få med enögda moralistiska "sanningar" som aldrig ska få ifrågasättas - och definitivt inte barnen.  Däri finns ytterligare en dimension i organisationer som Ecpat och hos fanatiska medelklassaktivister som är obehaglig, nämligen smutskastning av dem som ifrågasätter de "absoluta" sanningar som dessa påstår sig sitta på.  Ofta kombinerat med en aggressiv fanatism.  Psykologiprofessor Paul Okami formulerar det sålunda:  "...forskare... som önskar att etablera en viss grad av objektivitet... attackeras ofta av offerologer för att 'bidra till att barnskändare inte stoppas', ha 'överseende med vuxen-barn sex', 'skyllande på offren' för övergreppen, och till och med, som i Judith Reismans anklagelser mot Alfred Kinsey, delta i barnskändanden.  Genom personliga påhopp främjas offerologernas paradigm som den enastående och den enda teoretiska struktur som kan förklara 'sanningen' om incest och sexuella övergrepp".  Den journalist som skulle försöka sig på att granska Ecpat skulle förmodligen skällas för "pedofilkramare" eller dylikt och misstänkliggöras av radikalfeministiska kollegor på debatt- och kultursidor.

Metoder som Ecpat och andra liknande organisationer använder sig av hjälper ingen utom aktivisterna själva.  Tvärtom så skadar det dem som inte motsvarar den av organisationerna och aktivisterna utmejslade "sanna" bilden av verkligheten, liksom samhälleliga företeelser som yttrandefrihet, personlig integritet, vetenskaplig objektivitet m m.  Ovannämnde Okami formulerar det sålunda när han konstaterar likheterna mellan "barnräddarforskares" (som han kallar "offergörare") arbeten och politisk propaganda:  "[Dessa likheter] antyder att barn i mycket används av somliga av dessa författare för retoriska strider i den sexuella politikens teater...  offergörare kan gå vidare ostraffat, under täckmantel av bekymmer för sexuella övergrepp på barn, med fundamentalt reaktionära och sexualnegativa förslag - förslag som kunde mötas med skarpt kritiskt gensvar om de skulle appliceras på vuxen sexualitet...  Mycket  av den nya forskningen delar därför, även om välmenande, de grundläggande bristerna hos de flesta polemiska arbeten.  Moral och empiriska sanningar ignoreras, undertrycks eller förvrängs i intresse av att föra saken framåt...  Både förtrycket av barndomens och ungdomens sexualitet och överförandet till barnen av skrämmande och negativa meddelanden om sex som är indirekt uppmuntrade i den nya forskningen kan mycket väl utgöra en form av sexuellt övergrepp drabbandes långt flera barn än som blir offer i traditionell mening".  En tydlig brist i dessa polemiska arbeten är att de regelmässigt utelämnar alla resultat och all forskning som motsäger den "enda" sanningen.

Det är verkligen tid för ett nytt politiskt landskap för att komma tillrätta med den enorma ideologiska styrning som genomsyrar svensk politik idag, vari också krävs nya politiker och förmodligen även nya politiska partier.  Häri kan Piratpartiet vara viktigt, särskilt om man också till sina frågor fogar kravet på att undersökningar, utredningar och underlag för lagar och debatt ska hålla hög vetenskaplig och objektiv nivå.  Det ska inte kunna vara möjligt att, som idag, beställa ideologiskt tillrättalagda en- eller tvåmansutredningar av politiskt korrekta forskare, som helt utelämnar ideologiskt obekväma fakta - eller att åberopa så vetenskapligt undermåligt material som det Ecpat tillhandahåller.  Och när Rikskriminalpolisen gör gemensam sak med denna organisation har man visat prov på sällsynt dåligt omdöme och bör offentligt be Piratpartiet om ursäkt.

Genom att Internet skapat möjligheter för de politiskt inkorrekta röster som regelmässigt censureras av "gammelmedia" att komma fram så har debatten breddats och ett helt annat opinionsläge växt fram, fronderandes mot den styrning av opinionen som de politiskt korrekta hittills haft monopol på.  Men jag vill där också varna för alltför mycket revanschlusta och bitterhet, som skapar uttryck som t ex "antifeminister" och liknande.  En förutsättning för att vi ska kunna börja skapa ett tolerant samhälle, som även respekterar de individer som inte är politiskt korrekt strömlinjeformade, är att vi inte bär oss åt på samma sätt som de styrande och ideologerna hittills har gjort.  Kritiken av ruttenheten i systemet får inte slå tillbaka i en annan sorts ruttenhet.

Pingbacks som länkar till denna artikeln

[...] vara intressant läsning på Newsmill om snacket om det gigantiskt barnporr problemet på internet, eller varför inte lyssna på lite [...] Blogg:Mer övervakning | Sultans Blogg, 2009-09-21, 12:09

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/11397

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

"Om där verkligen finns länkar till sajter med barnpornografiskt material i lagens mening (vilket jag är tveksam till, eftersom det bara handlar om teckningar) "

"Är tecknat eller animerat barnpornografi?

Digitaliserade tecknade och animerade bilder och filmer som skildrar barn i pornografiska sammanhang är att betrakta som barnpornografi. Förbuden mot skildring och innehav gäller inte den som tecknar eller målar en sådan bild om den inte görs tillgänglig för andra."

http://www.polisen.se/sv/Om-polisen/Sa-arbetar-Polisen/Om-olika-brott/Se...

Permalänk | Anmäl #2 Poliset, 2009-09-21, 18:31

"Digitaliserade tecknade och animerade bilder och filmer som skildrar barn i pornografiska sammanhang är att betrakta som barnpornografi."

Japp så ær det. O ænnu sjukare lagførslag lær komma om Ecpat får fortsætta sina hærjningar obehindrat..

Permalänk | Anmäl #3 m96, 2009-09-21, 19:12

Vad jag vet så har tecknade bilder dock aldrig prövats i något barnpornografimål.

Som det är nu så säger lagen att tecknade bilder (som skildrar barn i pornografiska sammanhang) är att betrakta som barnpornografi. Men huruvida detta går att applicera i ett faktiskt mål är osäkert. Jag tror inte heller någon är så vidare pigg på att pröva det hela.

Min personliga åsikt är i alla fall att det är lite sjukt att tecknade bilder (ex. Hentai, lolicon och andra japanska "konstformer") kan klassas som barnpornografi. Detta enligt följande anledningar:

1: Det är tecknade bilder, ingalunda riktiga barn.

2: Eftersom bilderna inte föreställer riktiga barn så har vi inget "offer".

3: Om inget offer finns, vad är det då man skyddar?

Barnpornografilagar har ju faktiskt införts av en anledning. Man vill förhindra övergrepp på barn, att dessa barn inte ska genomlida fysisk och psykisk trauma. Att förövaren skall straffas och förhindras från att begå fler övergrepp.

I fallet tecknade bilder så finns det ju dock inget offer. Vem är det man skyddar? Eftersom det inte finns något offer så kan man ju omöjligen hävda att det är för barnets bästa, eftersom det inte finns något barn, bara en bild. En fiktiv figur, påhittad av författaren eller konstnären som skapat verket.

Vad är det då man vill stoppa? Vem vill man skydda? Vad vill man förbjuda? Är det tanken? Man kan omöjligt hindra någon från att tänka, så vad är då själva poängen med en barnpornografi-klassning på tecknade bilder föreställande fiktiva karaktärer som inte har någon som helst koppling till någon person eller verkligheten i övrigt, annat än det papper eller den digitala fil figuren är framställd på? Vi kommer ju nämligen aldrig att hindra någon från att begå ett övergrepp med en paragraf som förhindrar "övergrepp" på tecknade bilder eftersom det inte finns något offer.

All heder åt dem som verkligen försöker förhindra övergrepp på RIKTIGA barn. Men detta handlar om något som är fiktivt.

Är tankebrott något vi vill ha i vårat rättssystemet?

Författaren Neil Gaiman hade för övrigt ett väldigt intressant inlägg på sin blogg om "Why defend freedom of icky speech?". Rekommenderar starkt att man läser inlägget hans.

Mina 5 ören.

Permalänk | Anmäl #4 Linus L, 2009-09-22, 11:35