Sverige kan tvingas höja skatten med två hundra miljarder för att ta sig ur krisen

Gigantiska investeringsbehov i forskning och infrastruktur för att placera Sverige i nivå med konkurrentländernas investeringar kan tvinga fram en skatthöjning på 200 miljarder för att säkra ekonomins återhämtning ur krisen. En sådan skattehöjning behöver dock inte vara permanent, utan kan komma att behövas som en tidsbegränsad lösning för att åtgärda de strukturella svagheterna i FoU-systemet och ge Sverige en infrastruktur i nivå med OECD och övriga Europa.

1. Alla länder har satsat på investeringsdriven tillväxt utom Sverige

Läget i världsekonomin har förbättrats och en återhämtning kan skönjas under andra halvan av 2009. Framöver måste dock den ekonomiska politiken säkerställa återhämtningen och samtidigt undvika nya finansiella bubblor. Detta innebär att extraordinära räntesänkningar och likviditetsstöd snart börjar avvecklas och styrräntan höjs till 2 procent under 2010 och 3 procent under 2011.

Då gäller det att försäkra sig om att vändningen inte är konstgjord andning, som beror på de hundratals miljarder som världens regeringar satsat i stimulanspaket. Om inte åtgärderna följs av varaktigt ökad konsumtion hos privatpersoner och ökade investeringar hos företagen finns det risk att recession blir depression.

Förutsättningarna för ekonomisk återhämtning är att ekonomin växer igen även när andningsapparaten stängs av. Här räcker det inte med att luta sig på den stegvis förbättrade globala konjunkturen. Ländernas återhämningsförmåga kommer därför att avgöras av hur varje enskilt land har rustats upp för att segla sig ur stormen.

En internationell utblick visar att de flesta länder har valt en investeringsdriven tillväxtstrategi. Åtgärderna domineras av investeringar, medan skattesänkningar spelar en mer undanskymd roll. Infrastruktur - och FoU-investeringar står för nästan hälften av stimulansåtgärderna. Och det är precis inom dessa områden som Sverige hamnar mycket lägre än konkurrenternas investeringsnivåer till följd av den valda stimulansstrategin med skattesänkningar.

2. Investeringsstrategin påskyndar ekonomins återhämtning

Ett sätt att bedöma effektiviteten i olika typer av stimulansverktyg för ekonomisk återhämtning kan vara att jämföra Sveriges och Tysklands återhämtningstakt. Thomas More Institute har jämfört stimulanspaket i sex länder, däribland Tyskland. Slutsatsen i rapporten är att Tyskland kan ses som en förebild när det gäller att hantera krisen. Tysklands stimulanspaket på 82 miljarder euro (ca 900 miljarder svenska kronor) är i huvudsak inriktat på investeringar och i mycket liten utsträckning på skattesänkningar. Investeringarna gick i huvudsak till infrastruktursatsningar, miljöåtgärder och arbetsmarknad samt sänkta sociala avgifter för företag. Den enda skattesänkning i paketet är riktad till låginkomsttagare, vars skatt sänkts med 1 procent. Sveriges krispolitik har däremot i huvudsak riktats på ett reformarbete fokuserat på skattelättnader. De stimulanspaket som har introducerats i Sverige har inneburit en mer framträdande roll för skattesänkningar jämfört med Tyskland och övriga OECD-länder.

More Institute - studiens slutsats är att det Tyska stimulanspaketet är "robust och balanserat" med en välavvägd kombination av långsiktiga och kortsiktiga åtgärder. Paketet består av 56 procent investeringar, 21 procent Arbetsmarknad - Kompetensutveckling och 23 procent konsumtionsstimulanser.

Tysklands investeringsstrategi tycks ha gett landet bättre förutsättningar än Sverige  att återhämta sig från krisen. Sverige och Tysklands export och BNP har drabbats lika hårt och föll lika mycket år 2008 och 2009. Detta beror på att Sverige och Tyskland har en likartad industristruktur och en stor produktion riktad mot de marknader och i de branscher där det varit en dramatisk nedgång.

När vi jämför Tysklands och Sveriges återhämtningstakt kan vi konstatera klara skillnader. Exportindustrin dar inte i gång den svenska konjunkturen i samma utsträckning som varit fallet efter många tidigare lågkonjunkturer. Enligt Konjunkturinstitutet stannar den svenska exporten på blygsamma 1,5 procent 2010. Detta ligger nära den bedömning som OECD gör, 1,7 procent. Bilden är annorlunda i Tyskland. Enligt det tyska institutet RWI utvecklas den tyska exporten med 7,5 procent under 2010. Detta ligger också nära OECD:s prognos 8,3 procent.

En annan intressant skillnad i Sveriges och Tysklands återhämtning är utvecklingen av arbetslösheten. Den svenska arbetslösheten utvecklas från 6,2 procent år 2008 till 11,4 procent 2010. Detta jämfört med Tyskland, där arbetslösheten ökar från 7,8 procent år 2008 till 9,8 procent år 2010.

Det finns uppenbara risker att Sveriges återhämtning kan allvarligt bromsas till följd av uteblivna investeringar. Sveriges stimulanspolitik domineras av en skattesänkning på hundra miljarder kronor. Men behoven av strukturinvesteringar för att komma i nivå med konkurrentländerna kräver en investering på över två hundra miljarder.

3. Sverige minskar sina forskningsanslag medan konkurrenterna ökar

I dagens globaliserade ekonomi är forskningen ett lands främsta konkurrensverktyg. Relaterat till BNP har den statliga FoU-finansieringen i Sverige trendmässigt minskat från omkring en procent av BNP 0,99 procent av BNP. År 2006 minskade dessa till 0,89 procent. I 2007 års statsbudget minskade dessa ytterligare och hamnade på 0,82 procent av BNP. Enligt SCB: s beräkningar kommer den statliga FoU att år 2010 hamna på 0,80 procent av BNP.

En sådan minskningstakt gör att Sverige hamnar i underläge i förhållande till konkurrentländer som t ex Finland och Danmark. Den finska statliga FoU-finansieringen som andel av BNP har legat omkring en procent av BNP under perioden 2006 och 2009. I statens budget för år 2008 allokerades motsvarande 0,95 procent av BNP till forsknings- och utvecklingsverksamhet. I statsbudgeten för 2009 steg den statliga FoU-finansieringen till 1,02 procent av BNP. Finland blir därmed det första land som uppnår EU- målet om statlig FoU motsvarande en procent av BNP.

Danmark ökar på fyra år sin offentliga finansiering till FoU med nästan 50%. Redan år 2010 når Danmark en offentlig FoU-insats som motsvarar 1% av BNP. En ökning från dagens 0,74%, och allt är civil forskning. Därigenom når Danmark en offentlig FoU-nivå motsvarande den Finland har i dag. Tar man med åren 2011 och 2012 ökar den danska offentliga FoU-finansieringen ytterligare. Med 1 miljard årligen i nivålyft. Totalt blir den danska offentliga förstärkningen av FoU för perioden 2007-2012 hela 21 miljarder. Till detta ska läggas den danska högteknologifonden, som ger forskningsfinansiering byggd på kapitalavkastning. Den ökar på 5 år till 2010 med drygt 300 miljoner. Pengarna fokuseras på utvalda högteknologiprojekt.

4. Världens mest sårbara forskningssystem

Sverige är en modern kunskapsbaserad ekonomi och har länge legat långt fram inom forskning och utveckling. FoU-verksamheten i Sverige finansieras och utförs till stor del företagssektorn. Näringslivets FoU -utgifter är högre än i andra länder och detta gör också att Sverige ligger i världstoppen när det gäller de totala FoU-utgifterna som andel av BNP. Men forskningssystemet är mycket sårbart i och med att det är några få stora företag som dominerar svensk FoU. Det som särskiljer Sverige från andra europeiska länder är att en mycket stor del av FoU-investeringar kommer från ett fåtal stora företag som exempelvis Ericsson, AstraZeneca och Volvo. Mer än 70 procent av näringslivets FoU utförs inom läkemedelsindustrin, elektronikindustrin och fordonsindustrin. Enbart Ericsson och AstraZeneca tillsammans investerar mer i FoU än svenska staten. Dessa stora koncerner är internationellt mycket rörliga och ifall dessa flyttar sina forskningsresurser till t ex Kina eller Indien kan Sverige på kort tid tappa sin position som ledande forskningsnation.

Det finns redan tecken på att dessa företag investerar allt mindre på hemmaplan. I takt med den ökande globaliseringen verkar de stora svenska multinationella företagen alltmer på den globala arenan, och detta inte minst inom FoU. Trenden att svenska företag i större utsträckning flyttar sin FoU utomlands är tydlig. De stora svenska koncernerna investerar i nuläget 50 procent av sin FoU i Sverige. Men jämfört med för tio år sedan har denna andel minskat markant från nästan 80 procent.

Det faktum att Sveriges forskning är beroende av ett fåtal stora aktörer gör det extremt viktigt att inte endast luta sig tillbaka på dessa och istället se till att de framtida förutsättningarna att bedriva FoU i Sverige är hållbara på längre sikt. De offentliga satsningarna på FoU måste därför i högre grad spegla näringslivets och samhällets behov och stärkas med ytterligare medel för att upprätthålla Sverige konkurrensfördelar på den globala marknaden.

Sverige behöver komma upp till nivån 1 procent av BNP, där länder som Finland och Danmark redan ligger. Siffran gäller de statliga satsningarna på civil forskning. För att Sverige ska ligga på samma nivå som konkurrenterna krävs det att FoU-anslagen höjs med 3,5 miljarder kronor år 2009, ytterligare fyra miljarder år 2010, ytterligare 5 miljarder år 2011, och för att bibehålla nivån, ytterligare 2 miljarder år 2012. Detta enligt beräkningar från Globaliseringsrådet.

5. För liten institutsektor för industriforskning

Omfattningen av högteknologisk produktion och export är en indikation på ett lands förmåga att omsätta resultat av FoU i produktion. Sverige investerar dubbelt så mycket i FoU än t ex Nederländerna. Ändå är andelen högteknologiska produkter i tillverkningsindustrins export bara 22 procent jämfört med 31,1 procent för Nederländerna. Det går inte utesluta att denna skillnad kan bero på att Nederländerna har en mer omfattande institutsektor för industrinära forskning. I Nederländerna står industriforskningsinstituten för nära 15 procent av den totala FoU jämfört med 4 procent i Sverige.  I Finland och Tyskland vars industrier är jämförbara med Sverige står industriforskningsinstitutens också för nära 15 procent av den totala FoU. I en internationell jämförelse kommer Tyskland på andra plats och Finland på tredje plats när det gäller förädlingsvärdet i industri med hög- och medelhög tekniknivå som andel av BNP. Detta jämfört med Sverige som kommer på sjunde plats trots att Sverige satser mer på FoU som andel av BNP.

Den svaga effekten av FoU-satsningarna på exportens sammansättning och industrins förädlingsvärde indikerar ett outvecklat samspel mellan FoU-sektorn och industrisektorn. Den svaga FoU-effekten på exportens sammansättning innebär att Sverige får allt svårare att dra till sig företags investeringar i forskning. I internationell jämförelse är den svenska industriforskningsinstitutsektorn liten och det saknas riktigt stora forskningsinstitut och organisationer för forskning. I övriga Europa är det inte ovanligt med mycket stora forskningsinstitut, exempelvis Max Planck i Tyskland, VTT i Finland och TNO i Holland.

Sveriges satsning på FoU är enligt FoU-statistiken mycket hög och utgör en stor andel av BNP. Om diskussionen avgränsas till att behandla industriforskning mer specifikt blir emellertid bilden en annan. Medel till industriforskning utgör endast tre procent av den offentliga FoU-budgeten. EU- ländernas genomsnitt ligger på 24 procent. I såväl Finland som USA är siffran 30 procent.  En utbyggd forskningsinstitutsektor krävs därför för att Sverige ska öka sin globala konkurrenskraft och attrahera de internationella företagens FoU i framtiden.

6. Över 200 miljarder extra krävs för att infrastrukturen ska ligga på OECD-nivå

Sveriges geografiska läge med relativt långa transporter till stora marknader ger logistikkostnader som är ungefär 50 procent högre än för andra europeiska länder, vilket är en utmaning för företagen. Men ett företag kan bara vidta åtgärder inom den egna produktionskedjan, därutöver krävs en bra infrastruktur. Infrastrukturen är därför en del av företagens produktionssystem och påverkar direkt konkurrenskraften.

Enligt data från OECD låg både Sveriges infrastrukturinvesteringar och underhållsinvesteringar för perioden 1980-2006 under genomsnittet för OECD-länderna. Efter bottennoteringen 2000 har dock infrastrukturinvesteringarna ökat i förhållande till BNP och 2006 uppgick dessa till 1 procent av BNP jämfört med 1,8 procent för det europeiska genomsnittet.

Enligt en utredning gjord på uppdrag av SJ, Green Cargo AB, Jernhusen AB och Alstom Transport AB krävs en ökning i Sverige med 50 procent av nuvarande infrastrukturinvesteringar fram till 2019 för att placera Sverige i nivå med övriga länder. Detta skulle motsvara 200 miljarder utöver den budgeterade ramen. Handelskammaren kommer fram till samma slutsatser. Enligt Sveriges Handelskammare är den svenska infrastrukturen så eftersatt att det är relevant att tala om en infrastrukturskuld parallellt med statsskulden. Sverige har sedan 1980-talet investerat väsentligt mindre pengar per capita än resten av Europa i infrastruktur. Under dessa år har en infrastrukturskuld på 200 miljarder kronor byggts upp. Sveriges totala infrastrukturskuld består av de hittills ackumulerade behoven av infrastrukturinvesteringar och beräknas uppgå till 200 miljarder kronor.

7. Ett underhållsberg på över 200 miljarder inom infrastrukturområdet

Det är inte bara infrastrukturinvesteringar som har halkat efter OECD-nivån. Det finns också omfattande underhållsproblem inom infrastrukturområdet. Vid sidan av infrastrukturskulden på 200 miljarder har Sverige ett underhållsberg som också uppgår till över 200 miljarder. Varje svensk medborgare har en skuld på omkring 20 000 kr på grund av offentliga underhållsberg. Underhållsberget inom det statliga väg- och järnvägsområdet är idag 30 miljarder kronor. För det kommunala området, med bland annat gator och vatten- och avloppsnäten, ligger det eftersatta underhållet på närmare 180 miljarder kronor. Detta visar en ny forskarrapport om underhållsberg i den svenska infrastrukturen, som tagits fram av föreståndare Håkan Westerlund vid Centrum för Drift och Underhåll, CDU, på Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, i Stockholm.

KTH-rapporten belyser underhållsproblematiken inom olika infrastrukturområden och pekar på allvaret i situationen. Den visar också på de överväganden som behöver större fokus och på vilket sätt problemen kan bemötas.

8. En skattehöjning på 200 miljarder krävs för att placera Sverige i nivå med konkurrentländer

Det krävs investeringar på mer än 200 miljarder kronor för att placera Sverige i nivå med konkurrentländer inom FoU - och infrastrukturområdet. Statsfinansiellt finns det inget utrymme för en så gigantisk investering. Arbetslösheten fortsätter upp och toppar 11 procent hösten 2010. Situationen i Baltikum är fortfarande allvarlig och därmed kvarstår risker för att den svenska ekonomin påverkas via banksystemet. De stora överskotten från 2007 och 2008 vänds till underskott 2010 och 2011. Under prognosperioden blir statens lånebehov drygt 200 miljarder kronor i bästa fall. Statsskulden utvecklas från 34 procent år 2008 till 43 procent av BNP år 2011.

Med tanke på alla dessa osäkerheter finns det inte mycket att välja på. Det går inte att sitta och vänta med armarna i kors. I vilket fall som helst måste Sverige rustas upp så att det kan segla sig ur stormen med samma eller bättre förutsättningar än konkurrentländerna. För att placera Sverige i nivå med konkurrentländerna kan en skattehöjning på minst två hundra miljarder komma att krävas. En sådan skattehöjning behöver dock inte vara permanent, utan kan användas som en tidsbegränsad lösning för att åtgärda de strukturella svagheterna i FoU-systemet och ge Sverige en infrastruktur i paritet med övriga Europa.

För att undvika onödigt skadliga skattenivåer bör en skatteväxlingsstrategi övervägas så att den tillfälliga skattehöjningen kan fungera som en hävstång för industrins omvandling ur ett klimatperspektiv. Miljöregleringars effekter på industrins konkurrenskraft bör här noga övervägas. De skattepolitiska målsättningarna bör inkludera både ökad konkurrenskraft i näringslivet och högt ställda miljö- och klimatmål i samhället som helhet.

Hedi Bel Habib (83 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/11386

18 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det där med debit och kredit är svårt!

Det är nog så att vi behöver minska skatten med 200 miljarder för att ta oss ur krisen. Det finns det massor av belägg på. Lägger upp referenser till detta här (med samma vetenskapliga metod som du använder). Se [1-n].

[1-n]: Obefintlig referens 1 - n.

Permalänk | Anmäl #1 nobody, 2009-09-20, 11:42

Avregleringar inom alla områden leder bivetvis till bristande underhåll...

Ett mycket bra exempel är kollektivtrafiken i Berlin som går på knäna pga massiv misskötsel under många år...

Det blir så här också om den nyliberala ideologin fortsätter... Sverige behöver en socialliberal politik som satsar på infrastruktur och forskning... Tyvärr finns det inget sådant alternativ... Det bästa vore om SD blev vågmästere och S,Mp och 2 borgerliga partier med ny partiledning bildar ny regering...

Vänsterpartiet och Moderaterna bör inte ingå i en ny Svensk regering...

Permalänk | Anmäl #2 Jonas Melander, 2009-09-20, 11:52

Nobody....

USA har sänkt skatterna väldigt mycket under George W Bush... Det har inte gett högre skatteintäkter....

Till Newsmill...

Stoppa kommentarer som inte är försedda med namn... Man borde tom införa någon slags licens för att få kommentera.... Annars blir Newsmill som apberget på Aftonbladet...

Permalänk | Anmäl #3 Jonas Melander, 2009-09-20, 11:54

Med apberg menar jag massor av okunniga korkade kommentatorer som ingenting vet, ingenting kan och ingenting begriper...

Däremot kan dom skriva en massa korkade kommentarer som inte bidrar till någonting på siten...

Permalänk | Anmäl #4 Jonas Melander, 2009-09-20, 11:56

Sverige har sedan 1980-talet investerat väsentligt mindre pengar per capita än resten av Europa i infrastruktur. …
Vid sidan av infrastrukturskulden på 200 miljarder har Sverige ett underhållsberg som också uppgår till över 200 miljarder.
 
I en intervju med oppositionen i ETC kunde vi läsa om hur förra regeringen överlämnat ett finansiellt överskott i offentlig sektor på 434 – 640 (06-07) miljarder till Alliansen. Man kan notera hur det eftersatta underhållet och investeringarna i nämnda saker tangerar det ”sparade”. Hur klokt var detta ”sparande”? Mona Sahlin sa att det var mycket bra ”sparande”, felet var att Alliansen vann.
 
Man kan notera hur siffrorna på de eftersatta investeringarna och underhållet tangerar det ”sparade”.
 
Under USA valrörelsen var där en prominent Republikan som sa ungefär: ”jag är Rep. Och vill att det skall vara en Rep. president men när McCain pratar ekonomi blir jag nervös.”
 
Det finns nog många sossar som känner det samma när Sahlin pratar ekonomi.
 
Det är ju samma ”spartänk” som gjort att man dribblat och trixat med budgetar och skurit ner på F&U för att uppfylla meningslösa politiskt påhittade överskottsmål.

Permalänk | Anmäl #5 Klerken, 2009-09-20, 12:33

Så länge alla inte redan har jobb är det ju bättre o trycka upp mer pengar för ändamålet än att beskatta folk med samma summa. Ekonomin stannar ju bara av ännu mer när folk inte har råd o arbetslöshet råder. Då finns det för lite pengar i omlopp helt enkelt. Ren idioti o höja skatten i det läget.

Permalänk | Anmäl #6 m96, 2009-09-20, 13:42

Hedi har rätt om vikten av FOU, och om underhållsberget.

Två saker i artikeln finner jag dock något förlegade.
1) Synen på infrastruktur som en offentlig service, som inte kan bära sina egna kostnader. Detta synsätt bygger på att näringslivet inte har någon egen livskraft, utan måste bjudas på gratis vägar, gratis information m.m för att kunna blomstra. Det är ett perspektiv som blir oerhört dyrt i längden. Just det som skulle vara samhällets mjölk-ko behöver alltså subventioner...vem tror egentligen på sådant?
2) Synen på investeringar som en statlig angelägenhet. Investeringar ingår snarare som ett nödvändigt led i en sund ekonomi med entrepenörer och innovatörer. Det stora investeringar som Hedi ser i så många andra länder är mest bara att kasta pengarna i sjön.

Permalänk | Anmäl #7 Mats Forssblad, 2009-09-20, 15:17

De offentliga investeringarna är normalt ca 3% av BNP, troligen där som politikerna som hittade på EU:s normpolitik hittat sin maxgräns på 3% underskott. Den privata sektorns investeringar är i normalfallet långt större, när man inkluderar lite normalt bostadsbyggande på en vettig nivå kanske ca 20%.

Näringslivets investeringar kommer tillstånd när kapaciteten behöver byggas ut eller förnyas för att klara konkurrensen. Man investerar inte när kapaciteten är underutnyttjad, dvs om inte konsumtionen är stor nog att fylla befintlig kostym köper man inte större kostym.

De offentliga investeringar kan man tidigarelägga när det är nedgång för att pytsa ut mer pengar i ekonomin men det är trots allt relativt begränsat till sin storlek. Investeringar bör naturligtvis vara för att saker och ting skall bli bättre och effektivare. Att man eftersatt underhåll och investeringar i gemensam infrastruktur och liknande för att ”spara” för att sen ha pengar till att göra det som ändå måste göras det är rena ebberöds bank. Typ som den ekonomiske idioten Persson somena året drar in pengar från skolan för att uppfylla egenpåhittade normer för att sen nästa år komma med ”Perssonpengar”.

Permalänk | Anmäl #8 Klerken, 2009-09-20, 15:39

Mats,
Du har rätt när det gäller infrastrukturfinansiering. Infrastruktur behöver inte endast finansieras av staten. Det finns en så kallad OPS-modell, offentlig-privat samverkan. Men staten måste också ha resurser för medfinansiering. Det finns också möjlighet att i framtiden räkna infrastrukturinvesteringar som en del i överskottmålet. DVS att infrastrukturinvesteringar kan räknas in som offentligt sparande. De ger ju avkastning unnder flera hundra år!
Hedi Bel Habib

Permalänk | Anmäl #9 Hedi Bel Habib, 2009-09-20, 16:30

Hedi, det handlar inte bara om att någon 'ska' investera i infrastrukturen. Om vi t ex erbjuder en subventionerad infrastruktur för transporter, så får vi ett suboptimalt samhälle, där det tex produceras och konsumeras för lite lokalt producerade livsmedel. Minskade transporter och mer lokal produktion ger i detta fall kraftigt ökad livskvalitet för människor - både i form av att vi får större chanser att överleva och att vi får god mat att äta.
En stor del av den världshandel som subventioneras är fullständigt meningslös, som att t ex alla världsdelar ska tillverka samma produkt - bilar - och skeppa dem hit och dit.
Den stora faran med stora offentliga investeringar är att man gör dem med gårdagens dödsdömda teknik, och t ex investerar i mer bilvägar.

Permalänk | Anmäl #10 Mats Forssblad, 2009-09-20, 18:02

Överskottsmålet är kvalificerat nonsens som bör förpassas till den intellektuella sophög det hör hemma. Ett rent svenskt provinsiellt politiker påfund utan grund i seriös ekonomisk analys. Man drar in mer pengar från ekonomin när man vill dämpa ekonomin och hindra sk överhettning att låta landets infrastruktur förfalla för att hålla på med meningslöst dött finansiellt sk ”sparande” är att grovt missbruka landets resurser.

Permalänk | Anmäl #11 Klerken, 2009-09-20, 18:52

Mats,

När svensk eknonomi är så sammanlänkad med hela världsekonomin och utgörs till 90 procent av utrikeshandel. När 55 procent av Sveriges BNP består av export. När människor behöver pendla allt längre från hemmet till jobb, utbildning, fortbildning mm, nationellt, regionalt och globalt. Då har jag svårt hur vi ska klara oss med den lokala marknadens romantik.
Hedi Bel Habib

Klerken,
Du har en poäng. Överskåttsmålet var ett tillfälligt vertyg för att sanera statsfinanserna under 90-talets kris. Men sedan överlevde det sig självt och blev ett oreflekterat verktyg för offentligt sparande in absurdum!
Hedi Bel Habib

Permalänk | Anmäl #12 Hedi Bel Habib, 2009-09-20, 19:22

Sverige lägger ner 400 miljarder per år på ett experiment som uppenbarligen inte fungerar. Lägg ner det experimentet och spara lätt 200 miljarder redan första året (inte 400 redan första året tyvärr då vissa utgifter tillkommer för att städa upp först).

Permalänk | Anmäl #13 Illwill, 2009-09-20, 20:23

Vilken nolla!

Permalänk | Anmäl #14 goran, 2009-09-20, 22:38

Bel Habib har i tidigare artiklar argumenterat att höga skatter är kritiska för Sveriges framgång. Nu argumenterar han att Sverige kommer att ha problem att konkurrera med Tyskland beroende på för låga investeringar.

Märkligt, sist jag såg efter hade Sverige mycket högre skatter än Tyskland, räknat som del av BNP. Enligt Hedi Bel Habibs egna teser bör vi således lätt konkurrera ut lågskattelandet Tyskland.

(För övrigt, enligt medienyheterna i veckan så lär Sverige åter ta ledartröjan för skatter, när Danmark sänker ordentligt 2010. Så vi lär gå bäst i världen, snart...)

Vill Bel Habib vill halvera A-kassan och alla andra sociala transfereringar, för att istället investera pengarna i utveckling? Eller anser han att Sverige inte ska slå Tyskland med ynka tio procent av BNP?

Det här var, som alltid, väldigt konstigt.

Permalänk | Anmäl #15 Bernt, 2009-09-21, 00:48

Hej Bernt,

Man kan inte jämföra skattetrycket i Tyskland och Sverige utan att beakta statens och kommunernas offentliga åtaganden inom t ex äldre- och barnomsorg mm. Den tyska modellen vilar på principen om huvudförsörjare och sambeskattning. Familjen består där av en huvudförsörjare och hans fru. Kvinnorna är i praktiken sina mäns fruar och inräknade i skatteavdragen. Detta system som tidigare fanns i Sverige är oförenligt med det svenska idealet om kvinnors och mäns lika rätt till arbete. Tyskland som lågskatteland betyder också ojämlikhet mellan män och kvinnor mm.

Jag är ingen anhängare av ett högt skattetryck. Men skattetrycket i ett land måste relateras till det lands välfärdsambitioner och jämlikhetsideal. Därför kan vi inte jämföra Sverige med vilket land som helst.

Hedi Bel Habib

Permalänk | Anmäl #16 Hedi Bel Habib, 2009-09-21, 05:58

Hedi, den lokala marknaden är inte blott romantisk.
Främst två saker har lett till en inriktning på en transportinriktad och logistiskt optimerad ekonomi: den höga räntan ( inklusive lagerkostnader och logistiska lösningar som just-in-time m.m) och den alltmer attraktiva transportsektorn (pålitlighet, pris m.m). Men denna anpassning kan inte bara gå i en riktning. Om kostnaderna för transporterna ökar, måste en anpassning gå åt andra hållet: relativ sett färra transporter, ökad lokal produktion. Och när räntorna faller, måste de tidigare optimala logistiska lösningarna bli alltmer samhällsekonomiskt förödande. Då är inte lagerhållning längre en sådan förlust, och strategier som just-in-time är inte längre lika attraktiva.
Detta är bara exempel, och huvudfåran i mitt argument är att om vi inte låter ekonomin anpassa sig till de verkliga kostnaderna, även för infrastruktur, så innebär det stora samhällsekonomiska förluster. Vi får ett suboptimalt samhälle som t ex bygger på en felaktig uppskattning av kostnaden för infrustruktur och transporter - pga att de subventioneras. Vi får något som ser högteknologiskt slimmat, logistisk optimerat och modernt ut - men som helt enkelt bara innebär dålig anpassning och dåliga ekonomiska strategier.

Permalänk | Anmäl #17 Mats Forssblad, 2009-09-21, 07:05

Hela krisen beror på många faktorer, men främst att staten ska in och rota runt i marknaden. Höjd skatt har aldrig hjälpt marknadens uppgångar. Marknaden hade varit mycket friskare och rättvis om staten hade hållit sina fingrar i styr. Folk hade inte behövt växa upp med en så slapp syn på ekonomi. Nu kommer den gå i botten när -90talisterna får mer att säga till om vid nästa nedgång.

Permalänk | Anmäl #18 Henrik C, 2009-09-21, 09:13