Borgerligt kulturalternativ ingenting för finsmakare

Svensk kulturdebatt verkar handla om allt möjligt utom just kultur. Detta begrepp är sedan decennier fånge i det "vidgade kulturkoncept" som innefattar det mesta från turkisk mat till ryktesspridning om isreliska organstölder. Den vidgade kultursfären förefaller dock inte tillräckligt vid för att rymma den höga estetik som en gång i tiden var kärnan i det västerländska kulturmedvetandet. Den västerländska kanon (betoning på "a" ), från Homeros till Becket, från Palestrina till Boulez, från grottmålningar till (nåja) Jackson Pollock, är ett marginellt eller rent av obefintligt fenomen i den svenska kulturdebatten. För ett halvsekel sedan var denna debatt radikalt annorlunda. En ny diktsamling av Lars Forssell, Ebba Lindqvistt, Majken Johansson eller Tomas Tranströmer var genuina kulturhändelser och diskuterades med existensiellt allvar av varje finnig gymnasist som var rimligt läskunnig. Och inte bara av gymnasister. Jag var en sjuttonårig regementsmusiker då Gunnar de Frumeries Klarinettkonsert uruppfördes i radion med Tore Jansson som solist och vi unga grabbar analyserade varje löpning, frasering, varje aspekt av Janssons gestaltning med beundran och entusiasm. OK vi var själva aspirerande proffsmusiker men det allmänna kulturklimatet var likväl sådant att ett nytt verk av de Frumerie eller Bäck elller Lidholm uppmärksammades på bred front. För att inte tala om ett nytt framträdande av Maria Callas på någon av världens operascener.

Då svenska ambassader och Svenska Institutet numera lanserar "svensk musik" utomlands så är det för dagen kommersiellt framgångsrika rockband som presenteras. Det är fråga om en perspektivförskjutning och nivåsänkning av seismiska dimensioner.

Nog av femtitalsnostalgi men jag har dröjt vid denna denna epok därför att dess kulturklimat var inte bara ett tidsfenomen utan en organiskt framvuxen produkt av - och av allt att döma en slutpunkt i - sekler av västerländskt kulturmedvetande. "Bilden av Faust i studerkammaren hör till de synintryck som alltid etsat sig in på mänsklighetens näthinna. Då den suddas ut, har något väsentligt i västerländskt kulturliv gått förlorat", skrev Holger Frykenstedt 1968 i studien "Goethes Faust". Man frågar sig i efterhand om inte Frykenstedt kände på sig att han befann sig i en tid som just skulle leda till utsuddandet av Faustbilden i det västerländska kulturmedvetandet. I så fall är han inte ensam. I en essä om Thomas Manns "Bergtagen" från år 2000 konstaterar Yale-professorn Harold Bloom (vars syn på estetik präglar mycket av detta mitt inlägg) att Manns underbara roman kärleksfullt uppenbarar en nu försvunnen verklighet, Goethes och Freuds kultur - ett monument över en förlorad humanism. Och att den ironi som Mann så suveränt behärskar är praktiskt taget obegriplig för dagens studenter.

Bloom anser att "Bergtagen", liksom läsning av Thomas Mann överhuvudtaget, kräver avsevärd bildning och reflektion. Det måste i så fall vara om man jämför med den bildningspolitiska måttstock som gäller för 2000-talet. Jag läste boken i början på 1970-talet (till stor del instängd några dagar i en snöstorm vid Kebnekajse; för stilenligt för att vara sant, men det är det likafullt) med samma förtjusning som Bloom upplevde, och min bildning är inte högre eller djupare än den gängse hos de som hade turen att inte födas för sent.

Nu är det ju så att den högkultur "Bergtagen" (liksom "Doktor Faustus" och "Lotte i Weimar") manifesterar gick förlorad någon tid efter första världskriget - boken skrevs 1924 - med nazifieringen som den avgörande katastrofen för det kulturellt ledande Tyskland, parallellt med Sovjetkommunismens partipopulism. Humanismens död inleddes med en nihilistiskt präglad värdekris av historiska dimensioner med djupare rötter än universitetsreformerna och det värdeeroderande kulturföraktet i dagens västerländska samhällen. Men ändå har något avgörande skett i synen på den västerländska bildningen under senaste tre, fyra decennierna och som är annorlunda än denna värdenihilism. Dock: humanistisk bildning och värden är inte nödvändigtivs identiska med estetik av vilken nihilismen har sin egen variant.

Jag tror att vår tids antiestetiska hållning ytterst bottnar i en ovilja att betrakta individen som alla värdens måttstock. Denna antiindividualism har i de västerländska välfärdssamhällenas akademier främst tagit sig former av ideologisering såsom egalitarism, feminism, multikulturalism (som varken är "kulturalism" eller "multii; verkar mest handla om islam) etc) även av estetiska kulturyttringar såsom framförallt skönlitteratur.

Vänsterns uppfattning att konsten skall provocera genom att proklamera ett politiskt budskap eller genom bisarra och uppseendeväckande aktioner är inte bara anti-estetisk - den är dessutom ineffektiv. Om konsten verkar samhällsförändrande är det i kraften av den höga estetikens inneboende ironi, inte såsom bärare av ett budskap.

Men samhällskritiiken hos Strindbergs, Zola och den tidige Ibsen då? Visst, men den vitglödgade intensiteten i deras samhällskritik eldas av den estetisk drivna gestaltningen, dramatiken och berättarkraften, inte av ett proklamerat budskap, en viss moral eller en livsåskådning.

Det kräver för stort utrymme att gå in på de politiska faktorer som ligger bakom denna sedan länge förhärskande antiestetiska trend, men den samspelar med fenomen som å ena sidan tillbakaträdandet av en bildad och självmedveten medelklass och å andra sidan en starkt nivellerande kommersiell massmarknad. Jodå, det finns förvisso en lattedrickande, bostadsrättsägande (jag är avundsjuk) medelklass i och utanför Stockholm men den är knappast bildningsbärande och dess självmedvetenhet verkar något tillkämpad.

Och därför - för att äntligen flumma färdigt och komma till saken - är attackerna från Göran Hägglund och andra av småfolkets nya vänner mot den "kulturelit" som vare sig är en elit eller är intresserad av kultur i mycket en avspegling eller rentav en produkt av just den antiindividualism och antiestetik som de angriper. Dessa opinionsbildare är själva fångar i antiestetiskt och antiindividualistiskt kulturklimat. Därmed misar de målet att åtreupprättta kulturen.

För det är på något sätt signifikativt att det borgerliga alternativet i Sverige till denna antiestetik och antiindividualism inte heller vill tala om individen som individ. Alternativet, om man läser ledarskribenter i Svenska Dagbladet, medarbetare i Timbro eller Göran Hägglund (som jag f ö finner sympatisk) blir istället individens reduktion till kategorin "vanligt folk", underordnad familjen, privata sammanslutningar, idéella föreningar etc, allt enligt uppfattningen att individen kan defineras utifrån gängse mediaklicheer och är till för ett socialt sammanhang, men inte för sig själv. Kulturpolitik som baseras på denna reduktionism får mycket riktigt en utlitaritisk eller människoförbättrande och därmed en i grunden antiestetisk prägel. Konstens uppgift blir att skapa bättre människor, analogt med vänsterns uppfattning att den skall skapa bättre samhällsvarelser.

Decennier av ett politiskt röstvärvande, ursinnigt populistiskt hat mot "finkultur" har förmodligen stängt sinnena för de individer som i sin ensamhet skulle kunna återskapa sig själva som .ja just individer, genom uppleva ett enda skådespel av Shakespeare, en enda pianokonsert av Mozart eller en enda tavla av Cézanne. Men alternativet, att se ge konsten en uppgift att "förbättra människan" eller att försöka göra ungarna intelligenta genom att låta dem lyssna på musik av Mozart är lika avstötande som poltisk budskapskonst. Präktig moralism eller nyttotänkande är estetikens främsta fiende, ungefär på samma sätt som präktigt om än välmenande borgerligt pattriarkat i äktenskapet dödar erotiken ( åtminstone för den kvinnliga parten: fråga stackars Emma Bovary). Ingen vill ta till sig konst för att bli en "bättre" människa eller, Gud förbjude, bättre samhälssmedborgare. av vilka Sverige har mer än tillräckligt.

Oscar Wilde: "All bad poetry is sincere".

För övrigt är det, för att åter tlala med Harold Bloom, förmodligen så att du blir inte en "bättre" människa av att läsa Shakespeare, Goethe eller Becket eller av att lyssna på en Mozartopera. Var det inte Leo Tolstoj som varnade för den ogudaktiga gestaltningen av en närmast naturgiven ondska i "Kung Lear" (som tur var glömde Tolstoy sin kristna moral då han skrev Anna Karenina). Och glöm inte det mozartska avgrundsskrattet hos Hesse eller Thomas Mann. Den stora konsten är då den är som bäst amoralisk i förhållande till samhällets förhärskande normer, intill eller över gränsen till det demoniska. Och du och dina förmodligen redan svåruthärdligt försigkomna yuppie-ungar lyssnar inte på Mozart för att bli intelligentare, lika litet som man bestiger Everest för att träna upp sina benmuskler.

Och tiil de som ändå envisas med att konsten skall ha ett moraliskt föredömligt tema eller innehåll eller - Göran Hägglund - att en tavla gärna kan föreställa något vill jag bara än en gång svara med Oscar Wilde: "In art everything matters except the subject". Jag vet f ö få konstnärer som så konsekvent har följt denna devis som Boris Vian i Höst i Peking" som såvitt jag kunde finna varken utspelar sig under hösten eller i Peking och kanske just därför att den vägrar underordna sig "the tyranny of the subject" (H.D.F. Kitto) är en lysande roman.

Med andra ord; den dag vi inser att konsten är till för att avnjutas fört sin egen - och för vår egen - skull t har vi äntligen förstått något väsentligt. Lars Forssell uttrycker det hela så vackert i en karakteristik av Carl Maria von Webers musik,

"musiken är ingenting annat musik, liksom ett träd är ett träd och bruset i dess krona bruset i dess krona".

För mig är den estetiska upplevelsen rätt mycket en form av hedonistisk njutning upphöjd till det högre medvetandeplan där även intellektuell klarhet och insikten om att vara människa hör hemma. Jag får genom konsten kontakt med mitt autentiska jag, jag förstår bätttre vem jag är. Och den personen är någon helt annan än den Svensson eller dett "vanliga folk" som dess nya förmenta vänner talar om.

Men vem vet, någon kanske som en bieffekt även blir en bättre, mindre depraverad människa eller bättre medborgare av att lyssna på "Cosi Fan Tutte" eller "Don Giovanni".

But I wouldn't bet on it. Talar av egen erfarenhet.

Bo Lundberg (6 artiklar)
http://bolundberg.wordpress.com/

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/11410

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Hear, hear. !!
Det ligger en djup ironi i artikeln?
- att den skrivs!

Mina varmaste applåder.

Kánonbra.

"Reclaim the Culture in the Western Society!"

Permalänk | Anmäl #1 Claes E., 2009-09-21, 07:08

I den (politiskt) borgerliga kultursynen är kulturen decimerad till en handelsvara bland andra, dess storhet mäts i dess kommersiella värde. I detta läge handlar det inte så lite om underhållningskonst av olika slag. I ett filosofiskt perspektiv har konsten till huvuduppgift att beröra sin publik. Beröringen behöver inte för den skull vara positiv. Samhällets utveckling är i hög grad beroende av att vi kan tänka kreativt och belysa och se skeenden ur olika perspektiv, det är detta som konsten gör. Om konsten bara ska verka under rent kommersiella betingelser tappar vi i hög grad detta.

Permalänk | Anmäl #2 LA, 2009-09-23, 10:55