Hemmafruar

Lisa Carlbom om Hemmafruar

Anna skär ett sår i mitt hjärta

Publicerad: 2009-09-19 16:09, Uppdaterad: 2011-11-02 17:11

När jag ser Anna Ankas utspel och uppförande i Svenska Hollywoodfruar, är det inte hennes kommentarer om hennes roll i hushållet som jag reagerar mest på- det är hur hon beter sig mot sina barn.

99 millningar
6 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Har nyligen flyttat hem till Sverige efter att ha bott flera år i USA, där jag har arbetat med dokumentärfilm samt med barn från särskilt utsatta områden i New York.

Precis som många andra såg jag också Anna Ankas utspel i det första avsnittet av Svenska Hollywoodfruar, men det var inte hennes kommentarer om sin roll i hushållet som jag funderade över, utan hur livet ter sig för hennes barn. När jag såg TV-programmet blev jag påmind om barnen i en amerikansk familj som jag bodde hos för flera år sedan. De tre barnen var alla under fyra år och familjen hade mellan sex och åtta barnflickor som arbetade i skift. På dagarna tog två barnflickor hand om barnen, och på kvällar och helger tog andra barnflickor över, så att föräldrarna aldrig behövde vara ensamma med sina barn. Pappan i familjen hade ett eget företag, och mamman arbetade även hon. Föräldrarna tjänade så pass bra att de hade anställda städerskor, hantverkare, trädgårdsmästare, samt en personlig tränare.

Situationen i familjen har en hel del likheter med den i Annas familj. Pappan arbetade hårt, tjänade bra med pengar och var mycket framgångsrik inom sin bransch. Om barnen hade tur var deras pappa hemma två vardagkvällar i veckan, men ofta var han inte det, eftersom han reste väldigt mycket i jobbet. När jag flyttade in var det för att mamman inte ville vara ensam på nätterna med barnen när hennes man var bortrest. Men när pappan väl var hemma ville han varken byta blöjor på, mata, bada eller leka med barnen. Han fick också panik om han var själv med dem i mer än tjugo minuter, och från det jag såg var det inte för att han var en amerikansk man, utan för att han enkelt inte verkade bry sig. Två dagar efter det att hans tredje barn skulle födas planerade han att resa bort i affärer, och när mellanbarnet fyllde år var ingen av föräldrarna där. Några månader efter det att jag hade flyttat in hos familjen började mellanbarnet att kalla mig "pappa".

Jag visste hur många barnflickor som arbetade för familjen när jag började där och jag förstod vilket ansvar jag skulle förväntas ta. Men när det äldsta barnet rev mig i ansiktet och försökte kväva sin lillasyster med en kudde för att han saknade sin pappa öppnade det ett stort hål i mitt hjärta, ett hål som bara blev större. När bebisen låg hela dagarna i en bilstol för att ingen hade tid med henne, när sönerna grät sig till sömns för att deras pappa vägrade att lägga dem, när mamman åkte till Paris och inte ringde hem till barnen på en vecka, då kändes det som om någon skar med en kniv i samma hjärta, och jag försökte att älska barnen så mycket jag kunde för att gottgöra dem för all den kärlek som de inte fick från sina föräldrar.

Samma kniv skär sår på nytt när jag ser Anna prata illa om sin barnflicka framför henne och när hon sitter ensam på ett hotellrum istället för att vara med sina barn. Jag ryckte till och tänkte för första gången på barnen som jag tog hand om för sju år sedan: hur mår de nu? Går det bra för dem i skolan? Har deras pappa börjat krama dem? Jag vet inte. Men jag vet att hållbar, närande och livslång kärlek inte ges till barn av barnflickor som får betalt per timme, utan att den måste komma från deras föräldrar, som är de som har satt barnen till världen, som väljer den livsstil som kommer att prägla barnen i resten av deras liv.

Lisa Carlbom (2 artiklar)
http://www.lisacarlbom.blogspot.com

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/11372

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Något väl patosfylld men intelligent kommentar, med minskad arbetstid och mindre ekonomisk prestige i samhället kanske livet inte skulle bli synonymt med arbetslivet.

Permalänk | Anmäl #1 Jonas, 2009-09-20, 17:01

Allvarligt talat, det är jättebra att bry sig om barn och så men börjar inte hackandet på Anna Anka bli lite långrandigt nu? Det finns en massa barn som blir sexuellt utnyttjade, tvingas bli barnsoldater m.m. men har man Anna Anka som förälder så blir det knappast värre alltså? Eller vadå?

Ärligt talat tror jag folk håller på och mobbar Ankan för att dom är avundsjuka för att hon har lyckats förverkliga sig själv. Och så har hon mage att vara stolt också trots att hon inte tänker som den svenska folkmajoriteten, och då går Jantelagarna igång och slår på stora trumman förstås.

Det finns mycket värre saker här i världen att engagera oss i än en Hollywoodbrud med udda åsikter. Låt oss göra det!

Permalänk | Anmäl #2 Söderbroder, 2009-09-20, 22:08

Jag såg en bild av familjen Anka i gratistidningen City för ett par dagar sen. Mamma Anna satt längst fram, klädd i en ljust laxrosa kreation och med ett gigantiskt vitblont hårburr och ett jättestort tandleende som vanligt. Hon tittade rätt in i kameran, utan kontakt med någon av dem som satt omkring henne, som om fotografiet gällde ett porträtt av henne själv. Till höger, långt åt sidan och liksom lite isolerad, satt hennes man, mörkhårig och mörkklädd och rätt oansenlig bredvid hustru. Även han tittade rätt in i kameran och log.
-
Bakom och till vänster satt deras lille son, högst sju år gammal, mörkhårig och uppklädd i mörk kostym och fluga. Han tittade längtansfullt mot sina föräldrar som inte tog någon notis om honom. Till höger om honom satt hans syster, högst tio år gammal. Trots sin mörkhåriga pappa och sin mörkhåriga lillebror hade flickan platinablont hår - hade de färgat håret på ungen? Hon var klädd i en oskuldsfull, gammaldags klänning i en ljust laxrosa nyans som perfekt matchade hennes mammas utstyrsel. Flickan vände bort blicken och tycktes titta ut i rymden mot någon fjärran planet. Familjeporträttet fullkomnades av några mörkhåriga, mörkklädda barnflickor och en ljust gyllene golden retriever vars blonda päls matchade mammans och dotterns hårfärger.
-
Det är ju omöjligt att veta om det här porträttet på något sätt avspeglar den verkliga stämningen hos familjen Anka. Men om den gör det, då säger jag bara: Stackars barn.

Permalänk | Anmäl #3 Ann sidbrant, 2009-09-21, 04:48

Mycket bra skrivet, Lisa! En hjärtskärande berättelse som sitter klockrent.

Permalänk | Anmäl #4 CarlB, 2009-09-22, 11:42

Lisa: Bra skrivet. Stackars barn! Stackars alla barn som inte har en pappa och en mamma som bryr sig. Nej, riktig kärlek kan man inte få av barnflickor. Dom är ju avlönade precis som dagispersonalen i Sverige.

Permalänk | Anmäl #5 Helena Palén Olofsson, 2009-09-22, 19:00

Wholesale handbags, replica handbags, replica louis vuitton from bagsvillage.com online store, free shipping and accept paypal.Louis Vuitton replica
lv
vitton
replica handbags