Jag är en hemmafru

Det låter ju helmysigt. Men man kan väl knappast påstå att du bidrar till samhället? Mammor som inte har några män kan knappast gå på caféer och lyxa sig om dagarna. Jag är en av dem. Och jag betalar skatt...ändå får du lika fri sjukvård som jag.....tänk på det du! Du är en snyltgäst på välfärden vi betalat genom att arbeta!

Birgitta: Bortse från Lindas kommentar. Vaddå bidra till samhället. Det gör du visst bara genom att du har barn. Utan barn inget samhälle. Att du har varit hemma och tagit hand om barnen kommer du inte att ångra. Det gör inte jag. Livet är långt och karriär kan man göra flera gånger om.

Kul för dig och din man Birgitta om ni hittat en tillvaro som fungerar. Problemet för dig och många andra kvinnor uppstår väl om ni skiljs eller din man avlider. Nu får man ju hoppas att inte detta händer, men vad gör du då? Din man får ju inte samma problem om något händer dig (även om det är jobbigt även för honom) eller ni separerar. Och traditionellt finns det ju bara hemmafruar. Att försvara ett ideal som för väldigt många har varit en kvinnofälla känns lite ogenomtänkt.

Alla har rätt att göra sina egna val, men det måste väl gå att problematisera något i ett större perspektiv även om man gjort ett annat val individuellt.

Jag har tillexempel stundtal svår klimatångest men valde ändå av praktiska och individuella skäl att köpa en bil. Jag ångrar det inte och det är bra för mig, men ur klimatsynpunkt är det ju urdumt och inser att jag bidrar till ett ohållbart samhälle.

Du sätter fingret precis på vad det handlar om: om någon ska vara hemma med barnen blir det oftast mamman, eftersom män ofta tjänar mer än kvinnor. Det är ett gemensamt projekt, men det är du som tar risken ekonomiskt (pension, problem att få ett jobb efteråt osv). Den som har varit hemma med barn vet vilket arbete det är, och de flesta svenska män har väl erfarenhet med det så att de inte tror att hemmamamman bara latar sig. Annars vet vi av erfarenhet att hemmaarbete ofta nedvärderas av de som inte utför det. Det handlar egentligen bara om att känna till vilka risker man tar genom att välja hemmalivet så att det inte kommer som en överraskning senare.

HEJA Birgitta. Ett stort Plus i kanten både för dig och din man/era barn.
Du skriver
*En del ser mig som svikare men jag tror det beror på att dom själva är så misssnöjda med sina liv.*

Håller fullsträndigt med dig, du finns där när dina barn blir sjuka/behöver stöd, hemlagad mat och omtänksamhet.
Det är minsann inte alla som enbart tänker på PENGAR/fler bilar/sommarhus/utlandsresor och den egna "fritiden". Har man barn (anser jag) ska man banne mig sköta om dem också. De åren går såå fort, att efter att de vuxit till sig, då kan man ägna allt mer tid åt sig själv, vilket också naturligtvis gäller de som föredrar en "hemmaman" huvudsaken någon av de två är hemma.

Jag har svårt att förstå hur man kan vara nöjd med att gå hemma, promenera, sitta på café osv en stor del av dagarna (då man inte är med barnen) istället för att arbeta, bidra till samhället, utvecklas som individ och göra nytta.

Det är naturligtvis helt okej att en familj väljer att ha en förälder hemma och den andra arbetandes som familjeförsörjare, valet är fritt. Men hade jag arbetat och min man gått hemma hade jag naturligtvis förväntat mig att han hade arbetat hemma istället. Konstigt att ni sköter disk och städning tillsammans, det borde väl du göra som är hemma. Han arbetar ju medan du promenerar och sitter på cafe.

Det finns också en annan nedsida med dessa hemmafruar (för det är oftast kvinnor så klart). Det bidrar inte till samhällets utveckling (man kan ha god kontakt med barnen och hjälpa barnen att bli trygga lyckliga individer utan att ha en förälder hemma), inte till fler kvinnor i näringslivet och på topp-positioner i styrelser osv, det hjälper inte mig som kvinna i barnafödandeålder som söker jobb och konkurrerar med jämnåriga män med lägre risk för att försvinna från jobbet genom föräldraledighet i gud vet hur många år.

Det bidrar dock till arbetsgivares syn på att kvinnor generellt satsar mindre på jobb och karriär och därmed som inte like mycket värda att satsa på för företaget. Vi som tänker satsa både på barn och karriär är inte hjälpta av detta.

Det är intressant att läsa alla kommentarer till den här artikeln och jag är glad för debatten kring ämnet. Jag är själv hemma med mitt första barn och jag värdesätter oerhört högt att själv få ta hand om min dotter så länge som möjligt. Förutom mamma är jag också välutbildad - jag arbetar som jurist. För mig innebär det alltså en stor risk att vara hemma. Ur karriärsypunkt är det rent av dumdristigt att vara hemma en längre tid. Detta är en risk jag är villig att ta. För vad kommer jag ångra mest på ålderns höst - att jag inte fick ett stjärnjobb (som för övrigt oftast innebär slit, stress och press) eller att jag missade mina barns uppväxt. För mig är det helt ofattbart att en förälder kan tänka sig att vara borta från sitt barn hela dagarna - barnen lägger sig ju så fort man kommer hem från jobbet! Hur ska man kunna uppfostra, älska och lära känna barnet då?!

Idag värderar inte svenska arbetsgivare "hemmatid" såvitt jag hört. Vissa argumenterar då att mammor som är hemma en längre tid sviker dem som vill tillbaka till arbetet. Förlåt, men är det inte arbetsgivaren som inte värderar denna tid som sviker och som borde ändra på sig istället? På vilket sätt förändrar man situationen genom att låta sig styras av dessa arbetsgivare. I USA värderas istället den personliga utveckling som det innebär att vara hemmamamma. Att hela tiden låta familjelivet styras av att maken kan dö eller att man kan råka ut för skilsmässa är så sorgligt. Ska man låta eventuella negativa händelser i livet styra alla ens beslut så missar man ju det goda i livet.

Till juristen Sara:

Och det är just därför som manliga och kvinnliga jurister endast ligger lika i löneligan ända tills barnafödandeålder då männen drar iväg kraftigt vad gäller lön och karriär. Kvinnornas utveckling stannar liksom av. Hur är det nu igen?? Männen tjänar 20-30% mer än kvinnorna i genomsnitt längre fram i karriären?

Tänker din man vara hemma med ert barn i ett år också? För det är väl lika viktigt att han får bra kontakt med barnen som du?

Jag är också hemma med barnen på heltid.
Vi har delat upp det så att en av oss arbetar. En av oss är hemma med barnen. Vi tycker att våra barn är i första hand vårt ansvar, som föräldrar. Inte i första hand statens och förskolans. Vår äldste son går i förskola några timmar på deltid, för att få med sig den träning socialt som vi tror att barn behöver i dagens samhälle. Men jag är så trött på att höra att barn "behöver dagis", därför att de har så bra pedagoger där. Visst. Men barn behöver först och främst sin mamma och sin pappa. Har vi inte fattat det ännu?

Om inte förr, så när barnen blivit tonåringar visar det sig att vi skulle givit dem mer av vår tid. Ungdomsvåldet, alla flickor som skär sig och pojkar som slåss... Jag tror att alldeles för många barn och ungdomar av idag saknar vuxna i sin vardag som ser dem och har tid med dem. Jag tror att alldeles för många barn och ungdomar träffar sina lärare och fritidspedagoger fler timmar i veckan än de träffar sina egna föräldrar.
Innan jag fick egna barn arbetade jag som lärare på högstadiet och var bla. mentor åt högstadieelever. Vid ett mentorsmöte bad jag eleverna sätta sig ner och uppskatta hur deras vecka såg ut. Hur mycket tid de sov, läste läxor, var på fritids, med kompisar, reste till skolan, åt, såg på TV, satt vid datorn osv.
På frågan om hur mycket de umgicks med sina föräldrar blev svaret i snitt i en klass tre timmar per vecka. Tre (3) timmar!!! Inklusive familjens gemensamma måltider, i den mån familjen hade såna... De blev själva lite chockade över att det inte var mer tid de träffade sina föräldrar.
De flesta eleverna hade längre restider per vecka till och från skolan (i Stockholmsområdet) än de träffade sina föräldrar.
Självklart får det här någon sorts effekt. Allt spelar roll. Tiden man tillbringar med sina barn spelar roll. Och de elever som har närvarande föräldrar känns tryggare, stabilare och arbetar och tycks må bättre.

Jag och min man har skaffat barn för att vi vill träffa dem.
Att välja att låta en förälder vara hemma med våra barn känns som ett moget och medvetet val. Vi är tacksamma för att vi har den möjligheten att kunna välja, även om det innebär att vi väljer bort status och konsumtion.
Jag kunde haft en bättre karriär, högre inkomst, vi kunde haft ett finare boende osv.
Men vi väljer att inte flytta till villa i högstatusförort och jobba massor för att ha råd att bo och leva så.
Vi väljer att bo kvar i vårt radhus och bara jobba så mycket att vi hinner träffas. Min man jobbar och försörjer oss. Det är jag glad för, Han kommer hem vid 17-tiden och vi har kvällarna tillsammans. Om jag hade haft ett arbete som kunnat försörja oss alla hade vi valt att låta honom vara hemma mer. Men det känns ändå bättre att jag är hemma, än att jag jobbar, eftersom vi tror att våra barn mår bra av att ha någon av oss hemma.

Jag är stolt över att vara en alltid närvarande hemmaförälder och känner inte igen mig i Anna Ankas lyxtillvaro men inte heller är jag någon städmadame eller kan känna igen mig i Nalin Pekguls beskrivningar av min tillvaro som "hemmafru" som liknar muslimska kvinnor i Kurdistan.

Jag brukar stanna en halvtimme och prata med fröknarna på dagis och leka lite med barnen på dagis och varje dag är det barn som vill följa med oss hem, som ser att jag har en annan relation, som mamma och förälder, än pedagogerna, som är anställda och betalda att ta hand om barnen.
De ser att jag är en närvarande mamma. De frågar varför vår son får gå hem "redan". De små barnen under ett börjar prata om sina mammor och några trivs i mitt knä där jag sitter och har tid i sandlådan. På helgerna känner alla barnen i kvarteret mig och jag är den vuxne som de ser varje dag och pratar med. Och jag trivs med det. Andra får välja kontoret fler timmar om de vill det.
Jag tror att om barnen finge välja själva, skulle deras dagar vara betydligt kortare på dagis och fritids.
Jag tror att de hellre skulle ha pappa eller mamma än fler prylar.

Visst är det så att jag tar hand om tillvaron härhemma och att det inkluderar hemarbete. Alla människor har tvätt att sköta och städning att utföra. Vad är det för fel med att den som är hemma med barnen har huvudansvaret för hemarbetet? Det känns naturligt att den som är hemma sköter hemmet.

Men visst finns det nackdelar med att vara hemma. Alla vet det. Ekonomi, karriär, pension stavas det.
Och det finns nackdelar med att vara den försörjande:
Man träffar inte sina barn så mycket som den andra föräldern.
Det blir olika. Man vinner något och man förlorar något.
Det kan ändå vara ett bra och medvetet val. För oss känns det så.

Det som irriterar mig är att om vi valde att jobba båda full tid och tjäna mycket pengar och spendera dem på konsumtion, då skulle ingen säga något..
Men jag ligger ingen till last. Jag är försörjd. Och min pension är väl min ensak? Om jag väljer barnen ändå?
Om alla beskattades efter försörjningsbörda skulle fler föräldrar kunna välja att stanna hemma fler timmar i veckan med sina barn.
Varför ska man beskattas lika som singel somensamstående trebarnsmamma eller make/maka som försörjer partner och barn
Men när vi nu valt att "downshifta" och leva enklare, en försörjer, en tar hand om barnen på heltid, då är det en kvinnofälla???
Jag tror inte att jag någonsin kommer att ångra att jag väljer mina barn före arbete, inkomst och konsumtion.

Jag är en lycklig mamma. Hemma.

Hej!
Tycker verkligen att det är helt okej av kvinnor (och män också för den delen) att välja att vara hemma för att ge sina barn en bra uppväxt av närvaro och kärlek. Att kvinnan är den som i de flesta fallen får göra detta på grund av hur lönesättningen i dagens samhälle ser ut är en annan sak. Men att sådana som t.ex. Anna Anka har mage att ens kalla sig för "hemmafru" är helt absurt. Hon tar inte ens själv hand om sina barn, hon lagar inte deras mat och hon lagar den definitivt inte tillsammans med dem. Anna Anka har lyckats dra ner hela hemmafrubegreppet till något hemsk, när det egentligen kan vara så fint som i ditt fall. Stå på dig!

Det kan innebära att en hemma-person gör det billigare för samhället. Dagis är idag starkt subventionerat av staten. Fritids och skolan likaså. VAB kostar pengar och kraft från familjen eftersom företagen ofta inte inofficiellt godkänner VABbande. Officiellt gör väl ett bolag aldrig något som inte står i lagen men bakom lykta dörrar vet vi ju alla att det ÄR annorlunda.

Den som arbetar är ofta höginkomst-tagare och betalar ofta mycket skatt.

Det som är kriminellt i Sverige är att det finns strukturer i samhället som traditionesenligt missgynnar en vissa grupper.

Många välindoktrinerade människor skriver här om hemmafruars onyttighet.

Nu är det så, att offentlig vård av 2-3 barn på daghem drar lika mycket resurser som vad en heltidsarbetande skapar i sitt arbete.

Vård av 2-3 barn hemma är alltså nationalekonomiskt värd en heltidsinsats i ett yrke.

Men familjen som inte låter sig och barnen styras till politikernas daghemsfostran, diskrimineras under 8-10 år med 3-4 miljoner kronor i förhållande till familjen som byter arbetet med 2-3 egna barn till ett yrkesarbete.

Detta är i klar konflikt med några mänskliga rättigheter - och detta i vårt eget land. Och många, många av politik och media välindoktrenade medborgare är helt aningslösa. Förfärande!

Många välindoktrinerade människor skriver här om hemmafruars onyttighet.

Nu är det så, att offentlig vård av 2-3 barn på daghem drar lika mycket resurser som vad en heltidsarbetande skapar i sitt arbete.

Vård av 2-3 barn hemma är alltså nationalekonomiskt värd en heltidsinsats i ett yrke.

Men familjen som inte låter sig och barnen styras till politikernas daghemsfostran, diskrimineras under 8-10 år med 3-4 miljoner kronor i förhållande till familjen som byter arbetet med 2-3 egna barn till ett yrkesarbete.

Detta är i klar konflikt med några mänskliga rättigheter - och detta i vårt eget land. Och många, många av politik och media välindoktrenade medborgare är helt aningslösa. Förfärande!

Att vara hemma med barnen och ge dem mycket tid är verkligen att bidra till samhället!

Om en kvinna med barn går genom skillsmässan eller hennes man dör, då maste regeringen (alla) hjälpa denna kvinna med sina barn tills barnen kan gå i skolan minst ... som några skriver: utan barn ingen framtid! Tack!

Fascinerande att läsa hemmafru-inlägg här. Först läste jag Anna Gryningsstjernas och sedan detta.

Såklart står det var och en fritt att vara hemma - jag förstår inte riktigt problemet. SÅVIDA man har råd. Många har inte råd och det känns lite som dessa familjer som HAR råd ser ner på mödrar som faktiskt måste arbeta och det tycker jag är bedrövligt. Dessutom så har jag i min nära omgivning en hemmamamma som är hemma med sina 5 barn som inte har koll på dem alls. De gråter o skriker ute på gården i all ensamhet. Denna kvinna är en stolt hemmamamma! Hon har flera mindre barn så då får de som är 3-7 springa helt vind för våg.

Många talar om att det går bra för barn till hemmafruar och arbetspappor som om de inte skulle få samma tonårsproblem som många andra ungdomar. Är det någon som vet att så är fallet? Jag är synnerligen tveksam till att just mamma hemma/mamma inte hemma påverkar detta.