Svenska kyrkan bjuder på årets realitysåpa

Kanske är det vi nu bevittnar själva finalen på den process som startade med Gustav Vasas reformation. Kyrkan styrdes då in på en ny väg efter att katolska kyrkans makt brutits i Sverige. Vi fick istället en statskyrka som fungerade som statens förlängda arm. Men när den katolska kyrkan ännu agerar i orubbad maktutövning och som om tiden stått stilla, har den svenska kyrkan genom den dubbla ansvarslinjen exponerats för samtidens värderingar.

Svenska kyrkan är i hög grad en produkt av socialdemokratisk kyrkopolitik. Den kan förenklat beskrivas som att man, i valet mellan att bekämpa kyrkan utifrån eller ta makten över den inifrån, valde det senare. Man måste komma ihåg under vilka villkor detta skedde: Svenska folket fick inte religionsfrihet förrän 1952. Det fanns alltså starka skäl även hos allmänheten att vilja "tämja" den kyrka man tillhörde av tvång. Det är ingen avancerad gissning att den nedtonade profilen senare bidrog till att många stannade kvar som passiva medlemmar av födsel och ohejdad vana. Man blev konvenanskristna.

Med sitt nedtonade religiösa budskap har den numera gravt sekulariserade kyrkan alltmer kommit att framstå som enbart en markör för nationell identitet och som feelgood-konsult för den moderna människans behov av tjusigt inramade ceremonitjänster. Men någonstans ligger fortfarande en lära och skramlar som kvarglömda växelmynt i en burk med pennstumpar. För många har den kristna läran börjat upplevas som ett reellt hinder i verksamheten. Så är det också symptomatiskt att just kvinnor och homosexuella traditionellt utgjort de knepigaste stötestenarna för reformer inom kyrkan. Med den uråldriga kristna läran i bagaget har man fått uppenbara problem att hålla jämna steg med det övriga samhällets utveckling mot bättre villkor för dessa grupper.

Flera år efter kyrka-statseparationen accelererar frustrationen över hur verksamheten utvecklats till en tummelplats för partipolitiska intressen. Denna höst har flera frågor ställt saken på sin spets. Hösten kyrkomöte ska fatta beslut om samkönade äktenskap och om man ska besluta om kyrkan ska ansöka om fortsatt vigselrätt. Och som om inte de frågorna i sig var tillräckligt brännbara, har hanteringen av dem bidragit till att lägga ytterligare bränsle på brasan.

Läronämnden, som är kyrkomötets utskott för teologiska frågor, har lämnat ett yttrande med ett flertal reservationer, vilket bara det är ytterst ovanligt. Dokumentet bjuder på en lika spännande läsning som det vittnar om total intern splittring. Frågan är om man någon annanstans kan hitta en mera pedagogisk redovisning av hur teologin kan komma i konflikt med samtidens värderingar? De senare företräds av en majoritet av kyrkomötets ledamöter och de av kyrkans anställda som med ett fuktat fingret i luften klarar av att avläsa hur de politiska vindarna blåser.

Men tål den kristna läran hur mycket demokratiskt inflytande som helst, om en kyrka ska bestå som trossamfund? Svenska kyrkan förefaller här stå inför en fråga som är lika politiskt självklar som teologiskt omöjlig att hantera. Brådskan har ställt till det ytterligare. Skiljaktighet i uppfattning är en sak, men här har processen inte ens kunnat genomföras i enlighet med kyrkans eget regelverk. Församlingarna och ekumeniska samarbetspartners har lämnats utanför. En konflikt förefaller därmed oundviklig för den kyrka som ännu inte hunnit läka såren och försonats efter beslutet i ämbetsfrågan för femtio år sedan.

Att den aktuella situationen uppstått beror i hög grad på att staten aldrig lyckades klippa de sista banden med kyrkan vid kyrka-stat-separationen år 2000. Det civilrättsliga och könsneutrala äktenskapet borde ha förverkligats redan då. Men den dåvarande regering tog aldrig det till synes självklara steget att besluta att vigselrätten skulle vara en myndighetsutövning för staten att sköta.

Nuvarande regering agerade desto effektivare. Men var det en tillfällighet att lagen om samkönade äktenskap kom mindre än ett halvår innan Kyrkomötet skulle ta ställning till vigselrätten som annars upphör nästa år? Riksdagen stiftade sin lag och bollade över frågan som en het potatis rakt i knäet på kyrkan. Under tidspress fattade Kyrkostyrelsen beslutet att rekommendera bifall till vigsel av samkönade par. Ett beslut som är så svårt för många inom kyrkan, att man hellre avsäger sig vigselrätten. Det är inte lätt att ta ifrån någon privilegier, så frågan är om regeringen helt kallt kalkylerade med att Svenska kyrkan skulle göra grovjobbet själv den här gången, bara man räckte över silkessnöret?

Det finns samtidigt ett mycket starkt motstånd inom kyrkan mot att avsäga sig vigselrätten. Ett sådant beslut skulle vara lika otaktiskt som att skicka ut inbetalningskort på medlemsavgiften i januari. Kommande spektakulära prinsessbröllop icke att förglömma. Kyrkan är väl medveten om att det ofta är den faktiska nyttan som avgör om tjänsterna efterfrågas eller ej. Om det som återstår av kyrkbröllopet är välsignelsen och tron på den apostoliska trosbekännelsen, kan insikten om kyrkans egentliga budskap få ett besvärande antal brudpar att se sig om efter andra alternativ. Så varför avskaffa vigselrätten när den betyder så mycket för kyrkans attraktionskraft och förutsättning att hålla prästerna med sysselsättning?

Har då den här utvecklingen någon som helst betydelse för en sekulär person som står utanför kyrkan? Jag vill hävda att den har det. Svenska kyrkan har idag så stora anspråk att det är svårt att hålla den på avstånd. En konsekvens av den senare tidens minskande medlemstal är att kyrkan bland annat har inlett en intensiv satsning på att nå barn genom den allmänna skolan. Genom att befinna sig på skolorna ska barnen lära sig att se präster och kyrkan som ett naturligt inslag i vardagen.

En kohandel pågår i många av landets kommuner där kyrkan ställer präster till skolorna förfogande i utbyte mot fritt arbetsrum. En hårt pressad kommunal ekonomi gör det vårt att tacka nej till denna gratisresurs i form av en vuxen som agerar rastvakt i korridorer, uppehållsrum och skolgårdar. Många bejakar tvärtom arrangemanget och bortser från konflikten med lagens krav att skolan ska vara icke-konfessionell.

För den som vill stoppa kyrkans infiltration i skolan har det stor betydelse hur kyrkan profilerar sig. En kyrka som sekulariserats därhän att dogmerna har förkastats till förmån ett till intet förpliktigande kärleksbudskap, parat med politiskt korrekt engagemang i freds- och miljöfrågor, är svår att bemöta. Den präst som hellre talar om FN-deklarationer, klimathot och Gandhi än om Gud, Jesus och Bibeln, blir därmed en trojansk häst för kyrkan när den ska motivera sin plats i skolan. Omvänt skulle en tydlig kristen förkunnelse göra det lättare att identifiera och tacka nej till ett religiöst budskap som inte ska förmedlas i skolan.

Av den anledningen är det intressant även för en sekulär person att se vad som händer i kyrkovalet och under höstens Kyrkomöte. De flesta partipolitiska grupperna i kyrkomötet är för en samkönad vigsel och en bibehållen vigselrätt. Men det finns starka motkrafter som önskar en kyrka enbart styrd av dess eget folk. Motståndet mobiliseras bland annat i den partipolitiska obundna nomineringsgruppen Frimodig kyrka, Fk.

En hel del medialt intresse har riktats mot Sverigedemokraterna. Jag tror att det är ett misstag. Enda skälet att rösta på Sd är på sin höjd att man tillhör partiet. För den som vill rösta religiöst konservativt kommer Frimodig kyrka att vara det självklara alternativet. Då slipper man i ett slag både partipolitiken och den stigmatiserande kopplingen till främlingsfientliga krafter.

Frimodig kyrka går till val på att kyrkan ska tala högt om Bibeln, Gud och Jesus. Man säger bestämt nej till samkönade äktenskap och man vill avsäga sig vigselrätten. Det är inte osannolikt att kyrkan efter tumult kring vigselfrågan på allvar kommer att påkristnas om grupper som Fk får inflytande. Med ett valdeltagande runt 10% finns det goda marginaler för att en mobilisering kan få effekt. Något som även de politiska partierna är väl medvetna om och som vi också sett exempel på inte minst i Mona Sahlins uppmaning till sina partisympatisörer att rösta i kyrkovalet.

Utgången av höstens drama är alltså svårt att sia om, men oavsett resultat i kyrkoval och Kyrkomöte kan man räkna med att många kommer att lämna kyrkan i protest. Hösten kan alltså bjuda på en hel del underhållning för den som betraktar Svenska kyrkan från åskådarplats och på behörigt avstånd.

Camilla Grepe (6 artiklar)

Anmäl