Var och en är sin egen lyckas smed

Det finns en urgammal irrlära - ärvd ifrån kristendomen - att varje människa är sin broders förmyndare. D.v.s. att om du inte tar ansvar för ditt eget liv, då kan andra människor gottgöra dig den moraliska bristen, och göra ditt liv lycklig åt dig. Denna idé ligger till grund för den svenska välfärdsstaten, och för alla de socialistiska diktaturer som har förpestat den moderna världen.

Det rationella alternativet till idén att vi alla är varandras krycka, uttrycks i det gamla talesättet - "Var och en är sin egen lyckas smed". Denna idé betyder, mera formellt uttryckt, att varje individ bär det yttersta ansvaret för sitt eget liv. Det finns mängder av filosofiska principer som bekräftar denna sanning.

Till att börja med - lycka är det emotionella tillståndet som uppstår, när du uppnår dina värden (mat, arbete, kärlek, pengar, rekreation o.s.v.). Och *hur* uppnår du dina värden? Ytterst genom att identifiera verklighetens fakta, och sedan agera i enlighet med dessa fakta. Om du vill njuta av värdet god hälsa, måste du ta reda på vad som är nyttigt att äta, och sedan äta det. Och du måste ta reda på vilka substanser är skadliga för din hälsa, som tobak, för mycket alkohol, droger o.s.v., och så måste du undvika de substanserna. Du måste vidare ta reda på sådana saker som hur du skall skaffa dig ren luft och vatten, hur du skall upprätthålla en god hygien, hur du skall skaffa dig lämplig motion o.s.v. Du måste förstås "använda ditt huvud" för att skaffa dig alla dessa kunskaper. Så *förnuftet* är ditt grundläggande medel för att förvärva de värden som du behöver för att bli lycklig.

Och förnuftet är en egenskap som tillhör *individen*. Det finns ingen kollektiv hjärna, och det finns inget kollektivt förnuft. Ingen annan människa kan tänka för dig. Och om du försöker överleva på andras tänkande, som en parasit, lever du ytterst farligt. Det är förenat med livsfara att hysa blind tro på andra människor i viktiga frågor. De kan ju svika dig, och bryta sina löften. Så om du vill åt njuta de värden som är frukterna av tänkande, måste du tänka själv. Det innebär att huruvida du uppnår värden ytterst beror, bortsett från olyckor, på dig själv. Och det betyder att huruvida du uppnår lycka, ytterst beror på dig själv.

En annan filosofisk princip som är relevant här, är den att värden som du förvärvar med oärliga eller parasitära medel, ger dig ingen lycka. Om du arbetar hårt, i ett produktivt yrke, för att tjäna pengar, då kommer pengarna som regel att bidra till din lycka. Njutningen du får av det du köper, bekräftas nämligen av stoltheten du känner när du vet att de där pengarna var välförtjänade. Din lycka understöds av ett rent samvete. Men om du tjänar pengar på ett omoraliskt sätt, säg genom prostitution eller sol-och-vårande, då kommer den fysiska njutningen som du måhända får av att köpa dyra smycken eller utsökta viner eller läcker mat, att grumlas av de känslor av självförakt som du känner, för att du vet att du är ett fnask (eller den manliga motsvarigheten till ett fnask). Samma sorts resonemang gäller om du tjänar pengar genom bedrägeri, narkotikalangning, fickstölder o.s.v. Du blir inte lycklig bara för att du blir stenrik, om du blir det genom att göra som Bernie Madoff (blev Madoff lycklig?).

Så du måste förvärva dina värden med *moraliska* medel, för att bli lycklig. Och det är inte moraliskt att vara en parasit. Så om du skaffar dig värden genom att luta dig på andra, blir du inte lycklig. Du måste m.a.o. skaffa dig dina värden med dina egna krafter för att bli lycklig. Så huruvida du blir lycklig beror, återigen, ytterst på dig själv.

Ytterligare en filosofisk princip som är relevant här är den att värden är *personliga*. Ett värde förutsätter någon som värderar. Värden måste *väljas* av varje individ själv. Du kan inte bli lycklig av att slita för att skaffa sig värden som *andra* människor bestämmer att du skall sträva efter. Om du låter din mamma bestämma vilket yrke du skall satsa ditt liv på, i stället för att satsa på det yrke som du *själv* brinner för, kommer du att bli olycklig. Om du gifter dig med den kvinna som din mamma bestämmer att du skall gifta dig med, i stället för att gifta dig med den kvinna som du själv verkligen älskar, kommer du att bli olycklig. O.s.v.

Så du kan inte bli lycklig om du låter andra människor välja dina värden åt dig. Du kan endast sätta värde på det som du själv, av eget val, *sätter värde på*. Du kan inte älska ett yrke, eller älska en viss kvinna, på någon annans befallning. Så återigen, huruvida du blir lycklig beror ytterst på dig själv.

Ytterligare en filosofisk princip som är relevant här är den att åtminstone viktiga värden brukar vara *svåra* att erhålla. Om du vill bli *riktigt* lycklig, måste du satsa på att sträva efter ambitiösa värden, som t.ex. en utmanande karriär och inte bara en sinekur, en svåruppnådd kvinna och inte ett fnask, o.s.v. Så du måste *anstränga* dig, om du vill uppnå värden som är tillräckligt viktiga för att göra dig riktigt lycklig. Ju mera lycklig du vill bli, desto mera ansträngning går det åt. Kan du lita på att en *annan* människa ska slita som en hund, för att göra just dig lycklig? Nej, en annan människa skulle aldrig känna sig motiverad till att kämpa, när det bara handlade dig, i stället för *hans* lycka.

Du vet hur det är när en lönearbetare inte får en rimlig lön för sin ansträngning. Han anstränger sig då inte. Hans pliktkänsla räcker inte för att motivera honom. Det måste finnas någon egennytta med i bilden för att han skall orka göra en ordentlig ansträngning. Av samma skäl kommer inte en annan individ att orka anstränga dig för att göra *dig*, i stället för sig själv, lycklig. Så vi ser igen att huruvida du blir lycklig beror ytterst på dig själv.

Nu har jag presenterat en hel radda principiella argument för att varje individ måste vara sin egen lyckas smed. Jag vill nu påpeka att det även finns en överväldigande mängd empiriska bevis för att ingen annan människa än dig själv, kan göra dig lycklig.

Idén med den svenska välfärdsstaten var att "samhället" skulle göra medborgarna lyckliga, så att de slapp att var och en göra det jobbet själv. Nå, vad blev resultatet av experimentet med "social ingenjörskap"? Svenska Dagbladet (SvD) rapporterar den 18e november 2005, att - "Svenskarna är mest stressade på jobbet i Europa". SvD rapporterar den 8e februari 2008 - "Ungas psykiska ohälsa ökar". SvD rapporterar den 5e april 2006 - "Fler unga kvinnor självdestruktiva". SvD rapporterar den 17e oktober 2005 - "Fler kvinnor har spritproblem". SvD rapporterar den 2e november 2004 - "Svenskarnas psykiska hälsa har blivit allt sämre sedan mitten av 1980-talet". Ytterligare fakta som talar emot att svenskarna mår bra som en följd av välfärdspolitiken är den att antalet alkoholmissbrukare i landet har ungefär fyrfaldigats sedan slutet av 1940-talet, den att antalet narkotikamissbrukare har mångfaldigats under samma tidsperiod och den att mer än 5 gånger så många brott anmäls till polisen årligen som i slutet av 1940-talet. Folk super inte, knarkar inte och begår väl inte brott för att de *mår bra*?

Nej, när staten har tagit ifrån människorna en stor del av ansvaret för sina egna liv, har den samtidigt tagit ifrån dem en stor del av möjligheten uppnå lycka i sina liv. Svenska staten har misslyckats kapitalt med att vara folkets lyckas smed.

Samma sak gäller alla 1900-talets socialistiska samhällen. Hur många arbetare blev lyckliga i sådana socialistiska "arbetarparadis" som Sovjetunionen, Kina, Kuba, Nordkorea, Vietnam, Kambodja, Östtyskland o.s.v.? Socialisterna i största allmänhet har misslyckats med att göra andra människor lyckliga.

Vilken sorts samhälle behöver du leva i, för att kunna vara din egen lyckas smed, med framgång? Du behöver leva i ett fritt, d.v.s. ett kapitalistiskt, samhälle. Kom ihåg att förnuftet är ditt grundläggande medel för att skaffa dig de värden som du behöver, för att bli lycklig. Och det grundläggande sociala villkoret för att du skall kunna använda ditt förnuft fullt ut, är att du är fullständigt *fri*. Du måste kunna inte "bara" tänka, utan också även omsätta dina tankar i handling, för att erhålla värden. Och dina handlingar måste väljas av dig själv, inte av staten. Det är en irrlära, den där idén att "samhället" kan göra dig trygg och lycklig, så att du slipper göra jobbet själv.

Henrik Unné (226 artiklar)

Anmäl