Gunilla Carlssons Mugabeflirt

Mer än ett halvt sekel efter FN:s bildande finns det fortfarande skurkstater som Zimbabwe, Iran, Burma, Nordkorea, Sudan m.fl. och det är FN:s största misslyckande. För att komma åt dessa stater behövs en omdefiniering av suveränitetsbegreppet, så att inta alla stater per automatik betraktas som suveräna. De måste för denna status uppfylla vissa kriterier och annars bör internationell intervention till gagn för de förtryckta kunna användas. Att Sveriges biståndsmister tror att det är möjligt att tala tyrannen Mugabe tillrätta och vifta med evenuellt utvecklingsbistånd är beklämmande och innebär ett erkännande av denne mans presidentskap. Så är det alldeles oavsett hur skarp i tonen  Carlsson har varit. Sjävutnämnda ledare som pucklar på oppositionen, svälter ut sitt folk, raserar ekonomin och vräker de fattiga från hus och hem och ut på gatan i tusentals och klamrar sig fast vid makten med våld efter valförlust, sådana ska inte erkännas som legitima statschefer vilket de gör om de får besök av ministrar från civiliserade länder. Om Sverige vill stödja Zimbabwe att komma ur sitt elände så ska de tala med premiärministern i samlingsregeringen, Moragn Tsvangirai. Det kan inte vara diplomatiskt svårt att säga att vi föredrar kontakt på ministernivå, inte på statschefsnivå. Det är självklart att Mugabe ska betraktas som den paria han är.

Sverige och EU bör för övrigt också se mer självkritiskt till sitt bistånd till SADDC-länderna i södra Afrika. Desssa har ett stort politiskt problem gemensamt, nämligen den ställning som statsbärande partier de forna befrielserörelserna har fått. När befrielserörelserna gjort sitt jobb så intog de en ny roll, nämligen som statsbärande partier. I SADDC-länderna har nu oppositionspartier tillåtits och allmäna flerpartival hålls (efter internationella påtryckningar) men (med undantag för Zambia) så består de hegemoniska enpartisystemen. Barnen lär sig redan i lägsta klasserna att en hylla befrielserörelsens hjältar och vara stolta över självständigheten på ett sätt som kopplas i hop med regeringspartiet. Att stödja oppositionen likställs med att vara en dålig samhällsmedborgare, en nykolonialist och illojal mot sitt land. Denna mentalitet inpräntas dagligen i skolor och media och i ledarnas uttalanden. Till och med i det land med bäst utvecklat demokrati och fri press, nämligen Namibia, är det absolut icke aceptabelt att tillhöra Congress of Democrats, som är ett demokratiskt socilalliberalt och välfärdsinriktat parti med mycket hög kompetens i ledningen. Svenskt bistånd skall enligt lag gynna en demokratisk utveckling och om denna lag ska tas på allvar så betyder det att Sverige bör ta upp frågan om de statsbärande partiernas hegemoni och den aktiva diskrediteringen av oppositionspartier med SADDC-länderna. Vad som sker nu är at dessa partier vinner promenadsegrar i valen och därmed inte behöver anstränga sig ett dugg. De kan vara hur korrupta och inkompetenta som helst utan att förlora makten. Det innebär också att nyttan av biståndet minskar i jämförelse med vad biståndet till en konkrunsutsatt regeringsmakt som granskas i pressen och av allmänheten skulle kunna åstadkomma. Därför bör sida och EU vara tuffare i samarbetet med SADDC och självklart ska inte Sida, Sveriges regering eller EU ha några som helst kontakter med SADC:s överskurk, Robert Muggabe. Han kan aldrig förmås att släppa greppet med några som helst förnuftiga argument. Gunilla Carlssons kontakt skämmer ut Sverige och EU. tagiskt, mycket tragiskt.